The Host – the enemy – or friend – within

The enemy within can easily be symbolized by aliens. The enemy threat from abroad is more associated with vampires. They come from the east and they want our blood. The ...

Av: Belinda Graham | 01 april, 2013
Kulturreportage

Fortsatt press mot svenskan i Finland

Det händer ibland att rikssvenskar gör inhopp i den finländska språkdebatten om svenskans ställning. En del inhopp är mera att likna vid klavertramp. Robert Aschberg, känd från TV3, som engagerats ...

Av: Per-Åke Lindblom | 17 september, 2010
Essäer

Sköna maj välkommen!

“Ibland när mina vildaste stunder belägrar min trädgårdsfantasi ser jag min trädgård omgjord till en lund, och då menar jag verkligen hela trädgården. Jag ser skyar av rosa och vitblommande ...

Av: Belinda Graham | 29 april, 2013
Allmänna reportage

Indisk mytologi och konsten att fastställa ett faderskap

Jag läser i det lilla häftet, utgivet av ett förlag i Bombay: Acqaint your children with their cultural heritage (Låt dina barn bekanta sig med sitt kulturella arv.) Vidare finner jag, på pärmen ...

Av: Annakarin Svedberg | 24 april, 2017
Kulturreportage

Ernest Hemingway tillsammans med Hadley1922 Bild: Schawed

Försvunna manuskript



Ivo Holmqvist om tre mytospunna. försvunna manuskript

 

Perec på Père-Lachaise Foto Pyb

Perec på Père-Lachaise Foto Pyb

Amerikanen McDonald Harris gjorde det 1990 i en finurligt hopkommen roman som förstås heter "Hemingway´s Suitcase" och vars huvudperson har ett nordiskt namn, Nils-Frederik Glas...
Ernest Hemingway tillsammans med Hadley1922 Bild: Schawed

Ernest Hemingway tillsammans med Hadley1922 Bild: Schawed


Vad som hände Hadley Hemingway i Paris 1922 är allom bekant. Hon tog tåget till Genève, eller kanske var det till Lausanne, dit Ernest hastat före. Som utrikeskorrespondent för Toronto Star skulle han bevaka någon storpolitisk konferens. Men olyckan var framme redan innan hon ångat ut från Gare de Lyon. Förtänksamt hade hon packat alla hans manuskript, och för säkerhets skull också alla karbonkopiorna, i samma lilla nätta resväska. Hon lade den och sitt övriga gepäck i nätet ovan sin sittplats, gick ut för att köpa en flaska vatten att ha med på resan, och kom tillbaka till kupén några minuter senare. Väskan var borta.

Hon, konduktören och medresenärerna liksom lite senare polisen letade överallt, men den var och förblev putz weg. Hon grät som aldrig förr eller senare. När hon var framme i Schweiz och de hade återförenats tog det tid för honom att få reda på vad som hänt. Långt efter hans död (han sköt ihjäl sig 1961, hon dog först 1979) blev hon intervjuad och var hela tiden pigg och meddelsam, men inte när hon kom in på detta. Då dämpades tonen, som man kan höra i ett ljudklipp utlagt på nätet. I sin lysande postuma minnesbok om åren i Paris, "A Moveable Feast", kommenterade Ernest Hemingway episoden så här:

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

"I had never seen anyone hurt by a thing other than death or unbearable suffering except Hadley when she told me about the things being gone. She had cried and cried and could not tell me. I told her that no matter what the dreadful thing was that had happened nothing could be that bad, and whatever it was, it was all right and not to worry. We could work it out. Then, finally, she told me. I was sure she could not have brought the carbons too and I hired someone to cover for me on my newspaper job. I was making good money then at journalism, and took the train for Paris. It was true alright and I remember what I did in the night after I let myself into the flat and found it was true."

Fast vad han gjorde den natten avslöjade han inte. Hadley och han var inte gamla den gången, han bara tjugotre (hon var åtta år äldre). Romanutkastet och novellerna han skrivit om sitt alter ego Nick Adams högt uppe i skogarna i norra Michigan kom aldrig tillrätta. Han fick skriva om dem på nytt och de blev kanske annorlunda – resultatet i "In Our Time" är hursomhelst mycket bra. Vad kan det ha stått i manuskripten i väskan som blev stulen och inte dök upp igen? Tanken ligger nära till hands att försöka rekonstruera dem.

Amerikanen McDonald Harris gjorde det 1990 i en finurligt hopkommen roman som förstås heter "Hemingway´s Suitcase" och vars huvudperson har ett nordiskt namn, Nils-Frederik Glas...

Ett annat försvunnet manuskript lockade på liknande vis till en kontrafaktisk konstruktion. Bruno Schulz, en teckningslärare i den polska småstaden Drohobycz i Galizien, var lika skicklig som författare och som konstnär. Hans "främsta verk skulle ha blivit den förlorade romanen 'Messias', i vilken myten om Messias tillkommelse skulle symbolisera ett återvändande till den lyckliga fullkomligheten som rådde i begynnelsen – i schulzka termer: återvändandet till barndomen", skriver Schulz-kännaren Jerzy Ficowski. Schulz sköts femtio år gammal ihjäl 1942 av en Gestapo-officer, och "Messias"-manuskriptet försvann och blev lika mytiskt som den aldrig återfunna fortsättning på "Döda själar" som Nikolaj Gogol kanske lämnade efter sig, kanske satte fyr på, ansatt av religiöst grubbel.

Minnestavla över Bruno Schulz i Drohobycz Bild J. Naus

Minnestavla över Bruno Schulz i Drohobycz Bild J. Naus

Cynthia Ozicks spinner vidare på den tråden i sin roman "The Messiah of Stockholm" (på svenska i Panache-serien 1988) där länken till Schulz förlorade bok gäller mer än själva intrigen. På några surrealistiskt uppjagade sidor refereras (det tänkta) innehållet i det återfunna manuskriptet, i en förtätning som ligger nära många centraleuropeiska romaner.

Inte oväntat är hennes huvudperson väl bevandrad vad gäller Elias Canetti och det judiska. Han heter Lars Andemening och är kritiker på Morgontörn, den tredje dagstidningen i Stockholm efter Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Redaktionen huserar fallfärdigt i Gamla Stan, mitt emot Svenska Akademiens Börshus. Han har två mera framgångsrika kolleger på tidningen, båda med lika fantasifullt svenska namn som han: Gunnar Hemlig och Anders Fiskyngel. Man kan undra vem i den dåtida stockholmska kritikerkåren som kunde ta åt sig, och vem som försett Ozick med all insides information.

Alltigenom svensk är Lars nu inte, bakom namnet döljer sig det judiska Lazarus Baruch. Han tror sig vara son till just Bruno Schulz, och är på ständig jakt efter en förlorad fadersfigur. En kvinna som driver antikvariat blandas in, och dessutom Lars syster Adela – så heter ett påstridigt hembiträde hos Schulz. Adela släpar på en plastpåse full med lösa blad, det återfunna manuskriptet till "Messias". Redogörelsen för hur det överlevt är lång, tilltrasslad och vagt trovärdig.

Lars läser manuskriptet i ett rus, men drabbas så av eftertankens kranka blekhet. Han sätter eld på urnan där sidorna förvaras, övertygad om att det hela är ett smart falsarium, iscensatt av de båda kvinnorna. Så skicklig är Cynthia Ozick att episoden låter sig läsas gång på gång utan att ge ifrån sig sin gåtfullhet. Så blir det en roman om en författare vars verk lever ett långt postumt liv, men det handlar i lika hög grad om läsarens och kritikerns roll. För Lars går det bra, fast innerst inne dåligt. I det yttre når han snabba framgångar, men det sker till priset av en försvunnen vision. Identifikationen med den polsk-judiska världsbilden bleknar och ersätts med svensk alldaglighet, fantastiska centraleuropéer skriver han inte längre om.

Kvar finns dock bilden av Schulz och hans manuskript på väg mot förintelsen:
"När lukten – vilket händer alltmer sällan – slog upp ur morgonens skrevor, fick Lars, inuti sitt kraniums trånga vestibul, syn på mannen i den långa svarta rocken: han skyndade förbi med en strumpebandsask i metall fastklämd under armen, skyndade och skyndade mot skorstenarna. Och då, i Stockholms blåa ljus, bland zebraångorna, sörjde Lars."

Och så ett tredje försvunnet manuskript som till skillnad mot dem som skrevs av Hemingway, Gogol och Schulz mirakulöst dök upp igen. Georges Perec är en av 1900-talets allra största språkekvilibrister, en fransk James Joyce. Titeln på hans roman "La disparition" antyder att något försvunnit men det dröjer länge innan man märker vad, så skickligt hopkommen är den (Sture Pyks svenska version "Försvinna" är en mästerlig översättning som mer är en tolkning eller omdiktning). Vad är det då som försvunnit? Bokstaven E! Inte ett enda finns på bokens många sidor. Hans mest imponerande bok är den magnifika mastodontromanen "La Vie mode d´emploi" (också den på svenska av Sture Pyk, "Livet, en bruksanvisning").
Perec blev inte gammal, han var född 1936 och dog 1982. Innan han fick sitt genombrott med "Les Choses" 1965 (på svenska av Fredrik Rönnbäck 2010, "Tingen") hade han skrivit en roman om en konstförfalskare.

En tavla av italienaren Antonello da Messina från 1475, "Porträtt av en man känd som kondottiären", spelar en central roll, men det visste man bara av omtal under Perecs livstid. När hans ekonomiska betryck äntligen började lätta kunde han byta sin minimala lägenhet till en något större. Han passade på att röja upp före flytten. Han hade två identiskt likadana väskor i papp, fyllde den ena med skräp, och den andra med sina utkast och manuskript.

Och så gick det som man kunde befara, fel väska hamnade på soptippen. Historien berättas av Perecs engelske översättare David Bellos som också är hans levnadstecknare med den mycket utförliga "Georges Perec, A Life in Words" (1993). Bellos kände till vad som hänt med Perecs väska men sökte i alla fall under sina omfattande forskningar efter spår av det som kastats på tippen. Och si, av en slump fick han napp. En bekant till Perec hade en karbonkopia av alla 157 sidorna, och senare har ännu en kopia av manuskriptet hittats (Perec var klokare än Hemingway). Bellos engelska översättning av denna tidiga roman kommer nu på University of Chicago Press.

I senaste numret av New York Review of Books kan man läsa en kortare version av hans inledning där alla trassliga härvor i denna komplicerade historia om ett försvunnet och återfunnet manuskript reds ut. Han påstår att Perecs senare böcker är bättre, och det har han säkert rätt i. Men omständigheterna kring tillkomsten av "Portrait of a Man Known as Il Condottiere" och den slingriga vägen till slutlig tryckning efter mer än ett halvt sekel är hursomhelst fascinerande.

http://www.thehemingwayproject.com/hadley-talks-about-the-lost-manuscripts/


http://www.nybooks.com/blogs/nyrblog/2015/apr/08/georges-perec-lost-novel/

 

Ivo Holmqvist

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Les Ballets Suédois, Paris 1920-25

Les Ballets Suédois grundades av mecenaten Rolf de Maré och koreografen Jean Börlin. Paret utvecklade den moderna dansen och samarbetade med tongivande avantgardekonstnärer: målare, musiker, cineaster, poeter och nobelpristagare ...

Av: Anne Edelstam | Reportage om scenkonst | 30 september, 2010

I am still on a stage playing with ideas - A conversation with…

Kaia Hugin is a Norwegian visual artist – here is her website: www.kaiahugin.com – whose “Motholic Mobble” (2008-2013), a series of eight surreal, magical and utterly surprising short videos, has undoubtedly revealed ...

Av: Gianluca Pulsoni | Övriga porträtt | 02 september, 2014

Benjamin 28

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 25 februari, 2012

Malla Silverstolpe: "ett kallt kaos - själens kräfta".

Hon har inte mått riktigt bra de senaste dagarna. Men av missriktad hänsyn har hon inte velat säga något till de andra i ressällskapet utan hållt sina problem för sig ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 29 maj, 2011

Om Marie Ndiaye

1990 publicerades på Editions de Minuit  En famille av den då 23-åriga Marie Ndiaye, en roman som höjdes till skyarna av snart sagt hela den franska kritikerkåren. I fokus en ...

Av: Eva-Karin Josefson | Litteraturens porträtt | 18 juli, 2014

Filosofi er livsform. Del I

Ut fra dets natur streber mennesket etter viten (Aristoteles, Metafysikken, Del I) Fortale   Ut fra Aristoteles er mennesket et rasjonalt værende, e.g. at det som skiller mennesket fra alle andre værender, er ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 25 oktober, 2011

Isak Serholt

Tre dikter av Isak Serholt

Mitt namn är Isak Serholt och är 28 år. Jag bor i en liten by utanför Göteborg med min fru och mitt ett år gamla barn. Jag jobbar som snickare och fyller ...

Av: Isak Serholt | Utopiska geografier | 05 maj, 2017

Erotiskkrönika 04 Bandagesstation

Mina nerver svek mig goda hårdhudade, fastän försökte intala mig att är ju lyxpoet, den som skall kunna komprimest mera inte minst även den svåraste av opplevda verkligheter i de ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 26 augusti, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.