James Wood

Hur fungerar berättelser?

Kritikern James Wood har gått från recenserandet till en professur fast det brukar vara tvärtom. Med sin How fiction works som kom för nio år sedan skrev han in sig ...

Av: Ivo Holmqvist | 17 oktober, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Oslo från Ekebergsrestaurangen. Foto: Björn Gustavsson

Oslo som kulturstad

Det finns många goda anledningar att besöka Oslo; en allt viktigare anledning är att stans konstliv på senare år blivit allt mer spännande. Och den norska huvudstadens satsningar på konstområdet ...

Av: Björn Gustavsson | 19 juli, 2015
Resereportage

En dikt av Stevenson i översättning av Erik Carlquist

 Till R.L.Stevensons korrespondenter under hans tid på Samoa hörde skotten S.R.Crockett (1859-1914), som övergivit prästbanan för att bli romanförfattare. Denna dikt, tillägnad Stevensons landsman, är skriven i "Villa Vailima", Stevensons hem ...

Av: Robert Louis Stevenson | 24 april, 2013
Kulturreportage

Aufgehoben mellan oljud och harmoni

Att jag började gilla den brittiska rockgruppen Aufgehoben lärde jag mig idag, med en tallrik curry framför mig, var genom ett misstag. I mitt ständiga och ivriga och ibland tröttande ...

Av: Gustaf Redemo | 30 januari, 2009
Musikens porträtt

Ernest Hemingway tillsammans med Hadley1922 Bild: Schawed

Försvunna manuskript



Ivo Holmqvist om tre mytospunna. försvunna manuskript

 

Perec på Père-Lachaise Foto Pyb

Perec på Père-Lachaise Foto Pyb

Amerikanen McDonald Harris gjorde det 1990 i en finurligt hopkommen roman som förstås heter "Hemingway´s Suitcase" och vars huvudperson har ett nordiskt namn, Nils-Frederik Glas...
Ernest Hemingway tillsammans med Hadley1922 Bild: Schawed

Ernest Hemingway tillsammans med Hadley1922 Bild: Schawed


Vad som hände Hadley Hemingway i Paris 1922 är allom bekant. Hon tog tåget till Genève, eller kanske var det till Lausanne, dit Ernest hastat före. Som utrikeskorrespondent för Toronto Star skulle han bevaka någon storpolitisk konferens. Men olyckan var framme redan innan hon ångat ut från Gare de Lyon. Förtänksamt hade hon packat alla hans manuskript, och för säkerhets skull också alla karbonkopiorna, i samma lilla nätta resväska. Hon lade den och sitt övriga gepäck i nätet ovan sin sittplats, gick ut för att köpa en flaska vatten att ha med på resan, och kom tillbaka till kupén några minuter senare. Väskan var borta.

Hon, konduktören och medresenärerna liksom lite senare polisen letade överallt, men den var och förblev putz weg. Hon grät som aldrig förr eller senare. När hon var framme i Schweiz och de hade återförenats tog det tid för honom att få reda på vad som hänt. Långt efter hans död (han sköt ihjäl sig 1961, hon dog först 1979) blev hon intervjuad och var hela tiden pigg och meddelsam, men inte när hon kom in på detta. Då dämpades tonen, som man kan höra i ett ljudklipp utlagt på nätet. I sin lysande postuma minnesbok om åren i Paris, "A Moveable Feast", kommenterade Ernest Hemingway episoden så här:

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

"I had never seen anyone hurt by a thing other than death or unbearable suffering except Hadley when she told me about the things being gone. She had cried and cried and could not tell me. I told her that no matter what the dreadful thing was that had happened nothing could be that bad, and whatever it was, it was all right and not to worry. We could work it out. Then, finally, she told me. I was sure she could not have brought the carbons too and I hired someone to cover for me on my newspaper job. I was making good money then at journalism, and took the train for Paris. It was true alright and I remember what I did in the night after I let myself into the flat and found it was true."

Fast vad han gjorde den natten avslöjade han inte. Hadley och han var inte gamla den gången, han bara tjugotre (hon var åtta år äldre). Romanutkastet och novellerna han skrivit om sitt alter ego Nick Adams högt uppe i skogarna i norra Michigan kom aldrig tillrätta. Han fick skriva om dem på nytt och de blev kanske annorlunda – resultatet i "In Our Time" är hursomhelst mycket bra. Vad kan det ha stått i manuskripten i väskan som blev stulen och inte dök upp igen? Tanken ligger nära till hands att försöka rekonstruera dem.

Amerikanen McDonald Harris gjorde det 1990 i en finurligt hopkommen roman som förstås heter "Hemingway´s Suitcase" och vars huvudperson har ett nordiskt namn, Nils-Frederik Glas...

Ett annat försvunnet manuskript lockade på liknande vis till en kontrafaktisk konstruktion. Bruno Schulz, en teckningslärare i den polska småstaden Drohobycz i Galizien, var lika skicklig som författare och som konstnär. Hans "främsta verk skulle ha blivit den förlorade romanen 'Messias', i vilken myten om Messias tillkommelse skulle symbolisera ett återvändande till den lyckliga fullkomligheten som rådde i begynnelsen – i schulzka termer: återvändandet till barndomen", skriver Schulz-kännaren Jerzy Ficowski. Schulz sköts femtio år gammal ihjäl 1942 av en Gestapo-officer, och "Messias"-manuskriptet försvann och blev lika mytiskt som den aldrig återfunna fortsättning på "Döda själar" som Nikolaj Gogol kanske lämnade efter sig, kanske satte fyr på, ansatt av religiöst grubbel.

Minnestavla över Bruno Schulz i Drohobycz Bild J. Naus

Minnestavla över Bruno Schulz i Drohobycz Bild J. Naus

Cynthia Ozicks spinner vidare på den tråden i sin roman "The Messiah of Stockholm" (på svenska i Panache-serien 1988) där länken till Schulz förlorade bok gäller mer än själva intrigen. På några surrealistiskt uppjagade sidor refereras (det tänkta) innehållet i det återfunna manuskriptet, i en förtätning som ligger nära många centraleuropeiska romaner.

Inte oväntat är hennes huvudperson väl bevandrad vad gäller Elias Canetti och det judiska. Han heter Lars Andemening och är kritiker på Morgontörn, den tredje dagstidningen i Stockholm efter Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Redaktionen huserar fallfärdigt i Gamla Stan, mitt emot Svenska Akademiens Börshus. Han har två mera framgångsrika kolleger på tidningen, båda med lika fantasifullt svenska namn som han: Gunnar Hemlig och Anders Fiskyngel. Man kan undra vem i den dåtida stockholmska kritikerkåren som kunde ta åt sig, och vem som försett Ozick med all insides information.

Alltigenom svensk är Lars nu inte, bakom namnet döljer sig det judiska Lazarus Baruch. Han tror sig vara son till just Bruno Schulz, och är på ständig jakt efter en förlorad fadersfigur. En kvinna som driver antikvariat blandas in, och dessutom Lars syster Adela – så heter ett påstridigt hembiträde hos Schulz. Adela släpar på en plastpåse full med lösa blad, det återfunna manuskriptet till "Messias". Redogörelsen för hur det överlevt är lång, tilltrasslad och vagt trovärdig.

Lars läser manuskriptet i ett rus, men drabbas så av eftertankens kranka blekhet. Han sätter eld på urnan där sidorna förvaras, övertygad om att det hela är ett smart falsarium, iscensatt av de båda kvinnorna. Så skicklig är Cynthia Ozick att episoden låter sig läsas gång på gång utan att ge ifrån sig sin gåtfullhet. Så blir det en roman om en författare vars verk lever ett långt postumt liv, men det handlar i lika hög grad om läsarens och kritikerns roll. För Lars går det bra, fast innerst inne dåligt. I det yttre når han snabba framgångar, men det sker till priset av en försvunnen vision. Identifikationen med den polsk-judiska världsbilden bleknar och ersätts med svensk alldaglighet, fantastiska centraleuropéer skriver han inte längre om.

Kvar finns dock bilden av Schulz och hans manuskript på väg mot förintelsen:
"När lukten – vilket händer alltmer sällan – slog upp ur morgonens skrevor, fick Lars, inuti sitt kraniums trånga vestibul, syn på mannen i den långa svarta rocken: han skyndade förbi med en strumpebandsask i metall fastklämd under armen, skyndade och skyndade mot skorstenarna. Och då, i Stockholms blåa ljus, bland zebraångorna, sörjde Lars."

Och så ett tredje försvunnet manuskript som till skillnad mot dem som skrevs av Hemingway, Gogol och Schulz mirakulöst dök upp igen. Georges Perec är en av 1900-talets allra största språkekvilibrister, en fransk James Joyce. Titeln på hans roman "La disparition" antyder att något försvunnit men det dröjer länge innan man märker vad, så skickligt hopkommen är den (Sture Pyks svenska version "Försvinna" är en mästerlig översättning som mer är en tolkning eller omdiktning). Vad är det då som försvunnit? Bokstaven E! Inte ett enda finns på bokens många sidor. Hans mest imponerande bok är den magnifika mastodontromanen "La Vie mode d´emploi" (också den på svenska av Sture Pyk, "Livet, en bruksanvisning").
Perec blev inte gammal, han var född 1936 och dog 1982. Innan han fick sitt genombrott med "Les Choses" 1965 (på svenska av Fredrik Rönnbäck 2010, "Tingen") hade han skrivit en roman om en konstförfalskare.

En tavla av italienaren Antonello da Messina från 1475, "Porträtt av en man känd som kondottiären", spelar en central roll, men det visste man bara av omtal under Perecs livstid. När hans ekonomiska betryck äntligen började lätta kunde han byta sin minimala lägenhet till en något större. Han passade på att röja upp före flytten. Han hade två identiskt likadana väskor i papp, fyllde den ena med skräp, och den andra med sina utkast och manuskript.

Och så gick det som man kunde befara, fel väska hamnade på soptippen. Historien berättas av Perecs engelske översättare David Bellos som också är hans levnadstecknare med den mycket utförliga "Georges Perec, A Life in Words" (1993). Bellos kände till vad som hänt med Perecs väska men sökte i alla fall under sina omfattande forskningar efter spår av det som kastats på tippen. Och si, av en slump fick han napp. En bekant till Perec hade en karbonkopia av alla 157 sidorna, och senare har ännu en kopia av manuskriptet hittats (Perec var klokare än Hemingway). Bellos engelska översättning av denna tidiga roman kommer nu på University of Chicago Press.

I senaste numret av New York Review of Books kan man läsa en kortare version av hans inledning där alla trassliga härvor i denna komplicerade historia om ett försvunnet och återfunnet manuskript reds ut. Han påstår att Perecs senare böcker är bättre, och det har han säkert rätt i. Men omständigheterna kring tillkomsten av "Portrait of a Man Known as Il Condottiere" och den slingriga vägen till slutlig tryckning efter mer än ett halvt sekel är hursomhelst fascinerande.

http://www.thehemingwayproject.com/hadley-talks-about-the-lost-manuscripts/


http://www.nybooks.com/blogs/nyrblog/2015/apr/08/georges-perec-lost-novel/

 

Ivo Holmqvist

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Veckans porträtt: Tuija Nieminen Kristofersson om Tuija Nieminen Kristofersson

Tuija Nieminen Kristofersson om Tuija Nieminen Kristofersson    Tuija Nieminen Kristofersson Foto: Hans Kristofersson Och asterisken, tecknet som Aristarchos uppfann och använde när han hänvisade till en versrad av Homeros, lyste som diktens starka sken en ...

Av: Tuija Nieminen Kristofersson | Litteraturens porträtt | 09 november, 2006

Jeremiah Karlsson

En novell av Jeremiah Karlsson

Jeremiah Karlsson debuterade 2012 med "Tystnadens älskare, stjärnornas vän", Sveriges första socialtjänstthriller, ett slags modern tjänstemannaromaner där polisen är utbytt mot socialarbetare och mordutredningarna mot invecklade familjeproblem. Han har bl.a ...

Av: Jeremiah Karlsson | Utopiska geografier | 30 december, 2016

Brott och Straff 2 Testamentets anda - bouppteckningens materia

Släktingarna kröp omkring som likmaskar och karvade på den avlidnas efterlämnade bråte. Konfrontationer kring varje tings nominella eller påstådda affektionsvärde i arvegodset stegrade den febriga temperaturen. Gamla komposter av osämja ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 31 oktober, 2009

Maja Stenis 1923-2008

Lustig längtan - en sökares samhällssyn

En gång i tiden var jag också en snäll, liten pojke. Mamma tyckte då att det nog inte var så bra för mig att vid fem års ålder sitta ...

Av: Dr Jan Stenis | Utopiska geografier | 23 mars, 2015

Pacifister i det virtuella kriget

I maj 2003 beslöt sig det amerikanska försvaret för att bege sig in på dataspelsindustrins territorium. Stridsklädda soldater ur specialstyrkan invaderade E3 (Electronic Entertainment Expo) understöd av svarta Black Hawk ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 01 oktober, 2008

Vad har David Bowie med Frida Strindberg att göra?

I August Strindbergs lilla trerummare i Blå Tornet börjar hösten 1911 sanden i timglaset rinna ut med allt högre hastighet: ” Nu värker det hela dygnet oberoende av vad jag ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer om litteratur & böcker | 10 november, 2011

Klaustrofobisk skräck utlovas på Spårvägsmuséet

I mitten av april gör skräcken entré bland tunnelbanevagnarna på Spårvägsmuséet i Stockholm. Teaterföreställningen Silverpilen 21.32 är ett samarbete mellan muséet och Minerva Produktion där man använder tunnelbanevagnen som arena ...

Av: Marcus Ridung | Reportage om scenkonst | 26 mars, 2012

Seamus Heaney 1939-2013

Irländarna är ett läsande folk som vet att uppskatta sina författare. Man kan möta fyra av dem på konstverk i mer än dubbel storlek i en bokhandel i centrala Dublin ...

Av: Ivo Holmqvist | Övriga porträtt | 31 augusti, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts