Festival med celebra gäster

 Göran Sonnevi. Foto: Kenneth Rundberg Festival med celebra gäster Göteborgs Poesifestival bjöd på ett av de starkaste startfälten någonsin – med den experimentella franska poesin och performancekonsten i första rummet. Tidningen ...

Av: Roberth Ericsson | 27 november, 2007
Kulturreportage

På drift med Beatgenerationen

Jack Kerouacs klassiska trendskapare ” På väg” finns nu i ny reviderad upplaga, snyggt översatt av Einar Heckscher. Volymen innehåller även ett förord av Anne Charters där hon kortfattat redogör ...

Av: Elisabeth Brännström | 06 januari, 2013
Kulturreportage

Baltiskskalle

Om skallar och skelett

En bok jag tidigt fascinerades av var ett välillustrerat häfte i liggande format med fullt av tabeller, kurvor och diagram som ville visa upp en expansiv industrinations muskler. Det hette ...

Av: Ivo Holmqvist | 28 januari, 2015
Essäer om samhället

Great Rift Valley  Foto: Tarja Salmi-Jacobson

Etiopien, människans urhem och en tidig biblisk oas

Med ens man via landsvägen passerat gränsen från Sudans savannlandskap till Etiopien börjar uppklättringen till hisnande bergshöjder upp till 3000–4000 meter, ner till dalar på grusiga serpentinvägar och upp igen ...

Av: Tarja Salmi-Jacobson | 25 december, 2015
Resereportage

Per-Eric Söder.Foto: Ingela Bohm

”Han bär alltid en massaker nedstucken innanför bältet”



Tidningen Kulturens Benny Holmberg försjunker i Per-Eric Söders nya diktsvit, som han anser är en rubin av karat, en känslostubin i kvadrat. 

Om Per-Eric Söders diktsvit "Fortsättning följer inte"


I denna nya samling dikter tar Per-Eric Söder oss ut på djupa mentala vatten vars upptagningsområde utgörs av några av existensens mest riskabla hörnor där inga återvändargarantier ges och där avgörande beslut måste tas i de exakta ögonblickens blixtrande moment innan avgrunderna.
Per-Eric Söder.Foto: Ingela Bohm

Per-Eric Söder.Foto: Ingela Bohm

Det är en nymornad känsla, inte bara för dess uppdykande plötslighet vid läsningen, också på grund av dess karaktär, den återupplevda medvetenheten om att närvara i livet, att vara involverad i dess grundläggande kärlekar, i förespeglande tillkortakommanden, stipulerade avgränsningar, blinda dödslekar, att finnas till, att döden är den bortre gränsen, här inte fördunklad eller förskönad, utan reell, obeveklig, vardaglig som väntan, ett faktum som plötsligt framstår i all sin bjärta klarhet:
 

”Och allt närmar sig
de som dog
inte dog
suset i trädkronorna
låtsas inte”

När en läsning av Per-Eric Söders nya diktsamling Fortsättning följer inte, når den tredje och sista avdelningen (Slutpunkt livet), är det som om något slutgiltigt stannar upp, något obegripligt bekant som är nära, till karaktären mycket allvarligt:

”Kan jag något närmare?
I den ofödda delen av
synfältet
finns väggen av tro
hög kompression
I begrundan
är den svala värmen närmare sanningen
än lögnens decimaler
som
prasslar i hettan”

Att detta 'något' hittar sitt läge, att orden tränger in, komplicerar, försilvras i gåtfulla sken, i en ankomst som erkänns tveeggat behaglig och obehaglig i det inre på grund av sin oväntade identifiering av igenkännbarhet men som bär tung melankoli klädd i djupaste sorg.

Det börjar med en förberedande känsla av erfaren sanning i första avdelningen:

”Jag har skelettet
jag har vapenslagen
jag är lagd/.../”

Diktjaget presenterar en ingång i ett förberedande anslag som styr en påbörjad tanke.
Beredskapen är god. När läsningen når andra avdelningen åstadkommer det som är i sin linda - ännu bara verksamt som embryo- en liten känslomässig rännil likt en initial sidokänsla, till viss del ännu blygsam, oviss och otolkbar i detta tidiga skede men redan verkningsfull, men som i avdelning tre kommer att visa sig kapabel att anföra en anstormning av sådan kraft att all tvekan översköljs:

”/.../Visst hatar jag
visst kan jag det
Visst vet jag
kärleken behöver mig
för att gå under
För att få vara sin
klara frånvaro
sin stenhårda kropp/.../”

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Och fortsättningen i denna läsning av stroferna i avdelning II visar att diktjagets uppdrag att få klarhet ter sig hårdhänt kringränt av flera svårforcerade komplikationer:

”/.../
Ett ord
av alla läppar
Människans uppgift
är att misslyckas
är att skifta sittställning
/.../”

Sedan, djupare, intensivare in i andra avdelningen karakteristiskt benämnd(Kärlekens helvete):

”Upplöser mig
gör mig till
kvarterets trötthet
Erotiken
som sammansmälter murarna
till en öppning
av övergivenhet
och förlåtelse
Jag bönfaller tiden
om ett sönderfall”

I avdelning tre (Slutpunkt livet) står allt plötsligt naket burdust uppställt synligt som erbjudanden in på huden. Ett av mig upplevt imaginärt 'nära' etablerar sig under läsningen och förbehåller sig rätten och håller i sig. Detta mitt icke definierbara 'nära' - (ej befintligt i texten men som mentalt uttryck för min läsnings summalek) – dyker upp och behärskar sig, lägger till sig, kommer till ro, andas, jag känner då att detta 'nära' är igenkännbart till måttet avgrundsdjupt. En hisnande känsla som väcks upp som ett utelämnat barn av texten:

”Sommar, reser in i städer
utfärdar order lyder mig
till vadsomhelst inte kommer du
ur det aldrig ur läser baklänges
alla mina namn
Det är att utplåna sjoken
av rund tid
jag kan det och att
ta skelettet ur smalfilmen”

Reaktionen jag överväldigas av under läsning av Fortsättning följer inte har två tunga sidor, grovt obehag i form av en svärta likt en djup känslomässig fara i antågande, samtidigt en befriande försoning och förlösning i ett igenkännande. Jag försöker utröna detta under min fortsatta läsning. Det blir lugnt, jag blir varse, mitt i allt skrämd över det oöverkomliga djupet då jag genuint känner att jag är uttolkad, påkommen, att det är frågan om ett av dessa sinnestillstånd som aldrig riktig får sina namn i livet eller blir bestämda till färg eller halt men som nu plötsligt blir fångat av klangen i ordens kombinationer, komplikationer och konstruktioner.

Jag läser sakta om och om igen, smakar, lyssnar, hör. Jag tänker att detta osynliga insteg in i mig liknar musikens förmåga och metod, den musikaliska upplevelsen i det onämnbara uttryck som toner anslår, när man erfar en sorts musik som skickar känslorna till en plats man inte riktig vet var den är belägen eller vad den består i men att den är så märkvärdigt bekant och underligt tilltalande och skrämmande i samma upplevelse, här i sin undertext bärande ett omen anande ett dödsbudskap:

”Liv böjt av liv
men jag bröt barken från trädet
rörde ner den i glaset
ingen kulör ingen kautschuk bara
vätskan och trösten
iscensätter overkligheten så starkt
att den undgår minnet bara en
blänkande yta det speglade finns bara
i spegeln”

Så stilrent arkaiskt bortvänt, vackert i ett och samma svep!

Efter denna känsla blir jag tvungen att börja om min läsning från diktsamlingens absoluta början nu med ett beredskapsskjul av extra sensitivitet uppmärksamt nedpackat i bagaget:

”Jag har skelettet
jag har vapenslagen
jag är lagd
I natt flammar jag upp
elsladd i sängen
naglar i hud
tvåfasig.../.../”

Dikt ska komma ur otillgängliga skikt, återskapa förluster, vinna erövringar, så kvintessenser och skörda tänkvärt. Detta skall göras med tekniken av det förkortade, det kompakt sagda, glest antydda, oftast ordknappt knaprade, detta i sin uppkomst ur det oväntade inbrytandet, iscensättandet av mellanlägen och motsatsers oviga möjligheter vilka skapar de nyheter av halt och härd som kan finnas mellan livets utgjutelser i mellanlägen och dimmiga håligheter men även i den glansfulla storvulenheten och intrikata slutnummer som livet bjuder dock alltid utifrån sina undersidors svarta räfflor. För att nå in i det nära innersta och bort i det längsta yttersta måste det talas i motsättningars nedvända baksidor och skilda underlägens obskyra bortvändheter, allt sammantaget i det känslomässiga kittet av brottstycken, tagna ur konflikt och kris, vilka genererar tes, antites och syntes.

Per-Eric Söders teknik att använda orden i ständigt nya betydelser genom att placera dem i ovana meningar konfronterande andra okända sidor av varandra än de uppenbara gängse och likaså lägga ut för medvetandet kända tankestereotyper och vardagsaccentueringar och gnida dem på nya sätt och i oväntade sammanhang mot varandra ger mellan varven oerhörda djup i texterna. Han berättar skenbart olika historier inflikade i varandra så att deras olika storheter och meningshuvuden får nya platser och ingångar som övergöder dem till ny hisnande djup av ovana betydelser.

Texterna i Fortsättning följer inte tar mig ur mitt mentala sängläge, jag kan inte värja mig utan måste rannsaka och tillgodogöra varje stavelse genom att läsa om och om igen:

”/.../ingen kulör ingen kautschuk bara
vätskan och trösten
iscensätter overkligheten så starkt
att den undgår minnet bara en
blänkande yta det speglade finns bara
i spegeln”

Min bild öppnas och det outtalade ligger framför mig, i min tolkning annalkande den otåliga döden i en obeveklig väntan, omöjlig att stava igenom men tydligt och klart formulerad i sin skimrande fasthet:

”min vandring utmed stängsel”

Detta når in i oskyddade skikt hos mig.

Som i den avslutande tredje delen, en text som tar mig starkt i ett grepp om själen där ”en vansinnigt vacker sjukdom ska simulera mig”:

”Vem är jag som
ihopkrupen i modet
i ögonblickets skugga avstår boning
avstår sikt skingrad ur barnfönstret ber
drömmen om ett avståndstagande
En vansinnigt vacker sjukdom
ska simulera mig
och dansa ringen rinnande fjärma
det utsiktslösa med påhitt
om sanning och liv
låta tinnar och torn stiga högt ur ramsorna
slå takten med ansiktets pinnar
tills de torkar och bryts/.../”

Som jag läser Per-Eric Söders texter är han mycket musikalisk i sin verbala sång, mycket melodisk, mycket lyrisk och jag bekräftas i den tanken i de uppläsningar jag har tagit del av från hans framträdanden på scen. Som den uppläsning han gör av Skuggorna som ingår i hans förra diktsamling Evigheten saknar rytm och som är mycket uttrycksfull och hisnande i sin eftersinnande konsekvens:

”Jag avundas skuggorna
deras sätt att gå hand i hand
deras stänk av oförrättade ärenden
deras sätt att uthärda allt
hur dom beslagtar tiden” (Ur Evigheten saknar rytm”)

Per-Eric Söder: Läser Skuggorna. Ur Evigheten saknar rytm:
https://www.youtube.com/watch?v=JWiRQ-cPm3g

I Fortsättning följer inte kan man upptäcka denna musikalitet. I min läsning ljuder jag texten inombords och får en ytterligare kvalité i min läsning:

Per Erics Söders nya diktsamling Fortsättning följer inte, exekverar egensinniga ordtekniker och finner hisnande djup i sina uppgrävda problemställningar. Fortsättning följer inte är en diktsamling som tagit mig starkt. Jag tror sällan jag drabbats ett så djupt poetisk allvar uppvaskat ur en sådan erfarenhetstyngd! Och det är först och främst den existentiella insikten om livets ändlighet som genomsyrar sidorna, kraftfullast i andra avdelning:

”Söker styrkan
som kan vända bort
mitt ansikte
Söker verkligheten
något våldsamt, ruggigt oändligt
och släckt
Något obestridligt hos det här
döendet/.../”

Och längre ner:

”/.../Förmågan att dö
tar udden av döden
Dödens mänsklighet
är min sexualitet snöyra in
i de ihjälkörda
djuren”

Per-Eric Söder är oförvägen men erfaren, rör sig befaren på farliga djup, riskerar fatala komplikationer i sina ofta intrikata och vådligt hisnande balansgångar, men det håller och bär ekvilibristiskt, förkovrar sig och lyfts upp till allt högre nivåer. Fortsättning Följer Inte är en vidunderlig resa i den poetiska fiktionens illustra verkligheter och ger en utblick i dess outsinliga möjligheter, med dess uttryckspotenser:

”Han bär alltid
en massaker nedstucken
innanför bältet
Han hämtar hem sina barn för att
bli hem
Han ser inte oskulden röja
sitt gömställe”

Per-Eric Söder tar itu med varats olidliga komplikationer när han oförväget kliver in i farligheter i sin nya diktsamling. Denna poetik kan explicit sägas 'bära en massaker nedstucken innanför bältet'. Som en mental bomb briserar den, anad och frammanad som ett känsloutsprång ur det förträngda, annonserad i det befarade, med bekanta hemtrakter i det svarta, konsekvent liggande i farans riktning.

Med en sprakande under-kontext som bas vars ursprungsbädd äger ett avstamp grundat ända in på bara benet inleder diktjaget sin utbrytningen ur det belamrande medvetandet med följande alarmerande rader(Jag citerar än en gång denna passage!):

”Jag har skelettet
jag har vapenslagen
jag är lagd
I natt flammar jag upp
elsladd i sängen
naglar i hud
tvåfas
smärta dödar smärta”

Ett stridsrop, ett brutalt ny/åter-inträde i det komplicerade varat, detta genom ett utträde ur den mentala låsning diktjaget erfar, med en positionering i linje med ett vägval som diktjaget eskalerar i kraft av invägda avvägars vågade faror.

Jag läser orden som glödande singel nedsmälta i meningsfyllande kokiller till utformning i det precisa ordverkets kokande gryta.

Per-Eric Söder blir aldrig onödig, överflödig eller överflödig, bara stringent, konsekvent, kompetent, När han ledsagar diktjagets svåra uppdrag.

Jag grips av en euforisk associationsorgie. Går ned i mental spagat av intaget.
När jag lugnat ned det expansiva i min varseblivning mäktar jag noggrant och grannlaga att försiktigt ta in detta lugnande besked:

”Jag äger andetagen
där i den brända lungan
så snillrik
är min död...”

Det är en rimlig säkerhetsintäkt, att – åtminstone - 'äga andetagen'.

Här känner jag en avstannande tanke redogjord i en reflekterande utandning som är nödvändig för diktjaget i den fortsatta striden och slutgiltiga uppgörelsen. Och att samtidigt den påtalade identiteten på diktjagets död flaggar. Det är denna förberedelse och aning i en svidande annonsering av en döds kontur och karaktär som är stark och ger enligt min läsning diktsamlingen dess avgörande och mest intressanta inriktning och styråra, i denna inledning i annonseringen av det farliga, det ankommande, det nödvändiga och det slutgiltiga.

Fortsättning Följer Inte består av tre avdelningar. Den inledande blåser upp till nödvändiga rannsakande och avgöranden, lägger upp förutsättningar, redovisar vapenslag, övrig utrustning och befarade tillkortakommanden.

Här känner lösningen av hur diktjaget fastställer sig och rekognoserar sitt ställföreträdande och vittjar utrymmen de mentala visthusbodarna.

I den andra avdelningen vidrörs kärleken.

I den tredje nalkas avgöranden och det slutgiltiga.

Själva avdelningsuppdelningen beskriver en sorts livsbåge.

En utvecklingsbåge i existensen koncentrerad och rubricerad.

Ett grannlaga arbete med det som döljer inleds av en bågformade utveckling med start i det dolda.

Det är krävande figurer i Per-Eric Söders anslag.

I denna nya samling dikter tar Per-Eric Söder oss ut på djupa mentala vatten vars upptagningsområde utgörs av några av existensens mest riskabla hörnor där inga återvändargarantier ges och där avgörande beslut måste tas i de exakta ögonblickens blixtrande moment innan avgrunderna.

Per-Eric Söder tar mått på ödet, mäter ut existensens specifika vikt, nagelfar svärtan i djupen, detta med ytterligt gentil hållning till farorna, som vore han van vid dem, som vore han deras vän, som kunde han hantera riskerna, som vore han befaren i de mentala havsdjupen.

Det är det behärskat explosiva, ytterligt orogivande, påtagligt närvarande, djuplodande i det som är verklighetens ständiga förhandenvaranden med dess förehavanden, som är i Söders texter, som det är livet, existensen och döden finns här i omedelbara känningar.

Jag kan sitta i långa stunder försjunken i rader som dessa:

”Min plikt
är att avta
att tona bort
ur bilden...”

Det är dödens hotfulla skuggor, livets levande mörker och mörkrets eviga liv i oängsliga åtbörder påbjudna med oändligt djupsökande anslag, forcerande över tingens osorterade oordningar och livets vågiga gungfly, där brukbara syften ändå ger möjliga öppningar och hanterbara skepnader.

Per-Eric Söders nya diktsamling är en rubin av karat, en känslostubin i kvadrat med djupa betraktelser kring vårt vara.

Per-Eric Söder föddes 1952 och var i sin diktarfärd lierad med Bruno K Öijer och Lars Fylkesson sammanlagda i den under det tidiga 70-talet verksamma poetgruppen Vesuvius en osande undergrupp i motsättning till den etablerade svenska litteraturen. Per-Eric Söder har konsekvent vidhållit sin hållning i den andan. Fortsättning följer är Per-Eric Söders elfte bok. Hans författarskap har bland annat belönats av Svenska Akademin såväl som av Samfundet De Nio.  

Benny Holmberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Who is a Human Being in Time’s Play?

 Who is asleep, who is awake, in our busy business life, where we hope to rediscover a lost paradise? Time’s play in our human existence is present in James Joyce’s Finnegans ...

Av: Percival | Essäer | 18 juni, 2013

En martyr är dödad...

Budskapet kommer som ett brev på posten: oväntat, opaketerat och sårbart. Det centrala temat denna Annandag jul är martyrens. Det är ett nytt budskap, som talar om lidande, försakelse, sorg ...

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 26 december, 2014

Men jag kan inte greppa det

Jag tänker på det som är ogripbart, egentligen omöjligt att tänka på eftersom det är omöjligt att förstå. Och jag tänker på kontrasten mellan det ofantligt hemska och den lugna ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 17 augusti, 2011

Emmakrönika XV &:så en tår då

Fortsättning på sagan högst sannberättelsen om den alltid lika överlevande icke mera ostumma hjältemaur avslöjt mer här följt, när avsnitt episodellt 02033018 02056480 02066157 02103551 02107169 02112941-XX (och för tillfället ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 23 april, 2009

Requiem. Dödsmässan enligt Brahms och Verdi

Dödens skugga faller över skapelsen, det outsägliga vemod Walter Benjamin beskriver, syndafallet och exilen, utdrivningen vi lever i gestaltar vi ständigt åter och åter i konst, i dikt, i musiken. Memento ...

Av: Oliver Parland | Essäer om musik | 21 februari, 2012

Tomas Ledin, 2015. Foto: Wikipedia

Ångaren Bollsta och olycksskepp i visans värld

Stormen piskar, vågorna skummar, seglen trasas sönder och sjömän kämpar för sina liv på de sju haven. Den svenska visskatten är fylld med skeppsbrott, grundstötningar och tragiska kantringar. Mathias Jansson ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om musik | 21 oktober, 2015

Mats Myrstener om Carina Rydberg

Det ska sägas med en gång: Carina Rydbergs Nattens amnesti (1994) är nog den läskigaste och på många sätt vidrigaste roman jag läst. Historien om hur Louises och Roberts Kappels ...

Av: Mats Myrstener | Litteraturens porträtt | 27 maj, 2013

En hållbar barnlitteratur?

Att vara dogmatisk och skriva tydliga världsförbättrarbudskap i skönlitterär text är den åttonde dödssynden i dag. Är det därför det kommer ut så få skönlitterära barnböcker om klimatet och miljön? ...

Av: Marja Beckman | Gästkrönikör | 11 april, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.