Detaljer

Det borde egentligen inte spela någon roll om jag struntade i att skrapa av den gamla målarfärgen runt fönstret innan jag började måla om det. Trots det blir resultatet att ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | 04 oktober, 2014
Gästkrönikör

Sånglösa. Spelar på mer än bara känslor

En gråtande flicka som inte kan sjunga, så lyder sammanfattningen av nyoperaföreställningen Sånglösa, som under måndagen hade nypremiär på Atalante i Göteborg. Med nyopera menas att en operaform tas upp ...

Av: Frida Sandström | 03 december, 2013
Reportage om scenkonst

If there is a will, there is a way

De gånger jag besöker Oslo försöker jag alltid hinna med ett besök på det så kallade Litteraturhuset, strax intill Slottsparken: ett litterärt centrum som blivit oerhört populärt; en samlingsplats inrymmande ...

Av: Björn Gustavsson | 11 juni, 2013
Gästkrönikör

Gustav Klimt del 2 Världen i kvinnlig skepnad

Franz Joseph I av Österrike-Ungern gav arkitekterna Gottfried Semper och Carl von Hasenauer i uppdrag att bygga och gestalta Burgtheater, men herrarna hade olika ingångar till och syn på det ...

Av: Lilian O. Montmar | 31 mars, 2011
Essäer om konst

Erik Johan Stagnelius

Bortom skuggorna av eländet



Ett kärleksfullt och ökat intresse för Stagnelius dikter har kunnat uppfattas under de senaste decennierna. Så mycket har hänt, så mycket publicerats att fler människor fått möjligheter att bättre tillgodogöra sig och förstå innebörden av skaldens skapande. Stagnelius samlade skrifter finns sedan 2011 tillgängliggjorda av Svenska akademien. Många uttolkare har gett ut betydelsefulla böcker, romaner har publicerats och sedan 1987 finns ett livaktigt sällskap i Kalmar som vårdar minnet. 

Erik Johan Stagnelius – mörker eller ljus?



STAGNELIUS OCH NÄCKEN, detalj av väggmålning i aulan i Slottsskolan i Borgholm målad av Ivan Hovlund

STAGNELIUS OCH NÄCKEN, detalj av väggmålning i aulan i Slottsskolan i Borgholm målad av Ivan Hovlund

Stagnelius förhöll sig nyfiken, öppen inför det mesta i samtiden.
Erik Johan Stagnelius

Erik Johan Stagnelius

Människor fascineras inte bara av den längtan efter det ouppnåeliga, förväntningarna på en annan värld, förhoppningarna om en högre verklighet bortom vår, det hinsides, som kommer till uttryck i Erik Johan Stagnelius dikter, utan också av själva konstnärsödet; man tycker sig i skalden uppfatta en tragisk figur som kunde gestalta lika hisnande skönheter som bottenlösa mörkerdjup utan att själv förstå sin betydelse och diktarkraft. Det missförstådda geniet dör ung utan att vara ens i närheten av att kunna inse att ryktet som skulle växa efter hans död gjort karaktäristiken ”Vår främste romantiker” självklar.

Även om ikonstatusen inte alltid varit oomtvistad, kanske inte ens uppenbar, kan och bör den idag tillbes och hyllas av varje sökande människa som vill förstå den kamp och brottning med filosofi och idéer som Stagnelius känt sig indragen i, och som för honom varit en ständig vardagsrealitet.

Nå klarhet och erövra insikter, uppfatta ljus och bli människa – se i detta betydelsebärande mål. Följande textpassage kan, likt en trösterik och besinnande uppmaning, vittna om hur Stagnelius försökte nå balans och mening med sitt liv:

Tvenne lagar styra mänskolivet,
tvenne lagar välva allt, som födes
under Månens vanskeliga skiva.
Hör, o mänska! Makten att begära
är den första. Tvånget att försaka
är den andra.
(ur ”Suckarnes mystär”)

Stagnelius hade inte fyllt 30 när han avled på sitt oansenliga hyresrum i Stockholm den 3 april 1823. Orsak? Oklar. Uppgifter i facklitteraturen, grundade på rykten, hävdar såväl hjärtsjukdom som självmord. I de småländska hemtrakterna ville man ha det till att han ”skjutit eller hängt sig”. I Maria församlings dödsbok noteras under rubriken ”Sjukdom” ett intetsägande ord: ”slag”. Någon obduktion tycks aldrig ha varit aktuell.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Socialt sett var det eländigt: inget arbete längre, tillvaron gungade. Opiater fanns tillgängliga, situationen blev allt mer förtvivlad. I häktet, anklagad för grovt fylleri och förargelseväckande beteende, får han vid ett tillfälle sova ruset av sig. Vid frisläppandet tilldelas han böter, vilka betalas någon dag senare.

Skuggorna var svarta, hemska; mörkret ihållande, kompakt – om än också uppfodrande i det lilla rummet (eller kyffet) på Hornsgatan vid Södermalm i Stockholm.
Stagnelius var nedgången, kanske förödmjukad, kränkt som vi så gärna uttrycker det nu. Man baktalade honom, författarkollegor intrigerade bakom hans rygg. Taskspelerier, lömska knivhugg var lika vanliga som i vår tid. Inte mycket av skaldens skapande var tillgängliggjort och åtkomligt för en publik. Med ett ytligt användande av klichétänkande och stereotyper kan man också, trots den i grunden trösterika innebörden av det skrivna, hålla honom fastlåst i elände och mörker.

Skriva vackert och hoppingivande likt Dan Andersson, men - likt honom - ändå dö som en lus.

Erövra insikter, bygga skönhet likt van Gogh och Gaudí, men - likt dem - ändå förnedras och dras ner i smutsen.

Slutet början på resan

Efter detta, som man får förmoda, krävande och hårda liv, efter detta eländiga slut, under åren efter att skalden dött ensam, missförstådd och föraktad, påbörjas likväl den stagnelianska resa som fött lika vackra som respektfulla ord om diktandet. Lorenzo Hammarskölds gärning kan vi frångå här, liksom andras ansträngningar under skaldens eget levnadssekel. Bättre att närma sig 1900-talet och vår egen tids behov av den tröst och de insikter som människor kan få av Stagnelius skapande. Att döma av otaliga försök att läsa och förstå tycks det vara så att många av hans dikter väcker förväntan inom varje läsare som gör sig mottaglig och försöker få grepp om en livsfilosofi och en tankevärld som förvisso kan vara svår att konkretisera, ”att förstå”, men som inte desto mindre kan löna mödan – om man är beredd att anstränga sig.

Dikter som ”Se blomman! På smaragdegrunden Hon Blänker”, ”Till Julia”, ”Näcken”, ”Allt sen människor först”, ”Till förruttnelsen”, ”Grymt verklighetens hårda band”, ”Vän! I förödelsens stund”, ”Resa, Amanda, jag skall”, ”Endymion” och ”Till natten” rymmer inte bara smärta och begär, hopp och mörker, tröst och elände utan också försök att med filosofins hjälp förstå såväl världen som jagets kamp för att få lättnad och befrias av densamma.


En lyriker ”af första storleken”

Folke Isaksson har kallat Stagnelius för ”svensk litteraturs störste kärleksdiktare”, Lars Gustafssons karaktäristik är lika omdömesgill: ”den störste smeden av dem alla”. Så kan man rada upp flera exempel; här följer två till som kan motiveras av användbarheten. Gunnar Ekelöf har i Stagnelius sett en exotisk främling, ”en bysantinsk uppenbarelse”, vars bästa dikter har ”mosaikens azurblå eller gyllene grund”. Ytterligare andra Ekelöf-ord är så vackra, och mörka, att de måste citeras in extenso: ”Erik Johan var om någon den fula ankungen vars hamn dolde en svan. Men ingen vit parkdammssvan utan en sällsyntare, en svart”.

Fruktbart att använda är också Vilhelm Ekelunds omdöme: ”Sedan Stagnelius har Sverige icke ägt någon lyriker af första storleken”. I samma text som orden återfinns, ur ”Antikt ideal” (1909), hävdar Ekelund att Stagnelius som ingen annan uppfattat lyriken som ”hög världsförklaring” och ”lidelsefull själsdemonstration”.

Mosaikens azurblå eller gyllene grund? Exotisk främling, den fula ankungen? Hög världsförklaring, lidelsefull själsdemonstration?

Vad i diktningen, vilket innehåll i skaldens liv och öde har föranlett sådan karaktäristik?

Vilken tröst kan man få av en skald, som diktat, levt och längtat så att dylika ord väckts och formulerats? Vilka insikter, framsprungna ur en inre kamp som stundtals måste ha varit förtvivlad, ville Stagnelius presentera som angelägna för den människa som i likhet med honom själv sökt klarhet och ljus?

Ikonstatusen idag måste inte tvunget betyda att piedestalen ska vara akademisk - det högaktningsfulla med en sådan placering kanske inte ens behövs. För det finns andra förhållningssätt att utgå från om man vill närma sig Erik Johan Stagnelius. Mycket i diktningen talar med stark aktualitet till vår tids människa och hennes känslor av existentiell oro, främlingskap och tilltagande mörker.

Det går att läsa Stagnelius också när han står med oss på marken där vi finns med våra bekymmer, vår oro och våra försök att förhålla oss mänskliga inför brutaliteterna i allt omänskligare tider. Det går att närma sig Stagnelius också nedanför piedestalen, utanför universitetens vakthållning kring sina läs- och analysövningar och sina idoga konserveringsförsök.

Den obalanserade karaktäristiken behöver balanseras

Gunnar Ekelöfs karaktäristik, ”exotisk främling” och ”svart ankunge”, kan fungera som motvikt till de omdömen som i vår tid sprids lika aningslöst som förklenande. Vilka behov som ska kittlas, kanske tillfredställas, med omdömen som ”kuf”, ”världsfrånvänd”, ”förfallen”, ”asocial”, ”försupen demon”, ”lortig ensamvarg”, ”frånstötande” etcetera låter sig inte fastställas så enkelt.

Möjligen är det så att konstnärsödet i sig kan hanteras genom den vulgarisering som blir en oundviklig följd av sådana mer eller mindre föraktfulla kategoriseringar.

Uppe vid bergets ointagliga topp framhävs det sköna, ”den himlaburna sången”, de hallucinatoriska dröm- och mardrömsvisionerna, de svindlande vackra diktraderna: allt framsprunget ur något som betraktas som ett lika oskyldigt som kitschigt, för att inte säga hemtrevligt opiumintag.

Vid bergets fot hörs ett annat ljud i skällan. Här skvallras det om missbruk, om för hög konsumtion av laudanum, om något frånstötande och fult i skaldens väsen, hans dragning till tillvarons mörkaste frestelser, oförmågan att vara bland människor och hans uppenbara svårigheter att närma sig kvinnor.

Toppen är nära himlen, långt från den smutsiga marken. Men det höga tycks likväl förutsätta hemskheterna i det låga – geniet måste ha haft smuts under naglarna, skaldens ovårdade yttre dolde skönheten i bröstet, missbruket var en förutsättning för diktandet.

Man kan inte nog betona hur söndersliten vår främste romantiker varit.
Publiken ska kittlas, underhållas och kanske förfasas för att därigenom förstå att skalder inte är som andra människor.

Skalder är lidande och beklagansvärda stackare, uslingar som man sa på Stagnelius tid.

Vulgärbilden behöver således balanseras av Ekelöfs ovan citerade ord, liksom av andras lika seriösa och kloka ansatser att göra Stagnelius större rättvisa. Östen Sjöstrand har betonat att opiummissbruk inte behöver ta udden av den moraliska kamp som han ansåg att Stagnelius förde. Den ovan nämnde Folke Isaksson menade att man i skalden kan möta ”en konstnär med en omfattande bildning och en genomträngande intelligens”.

Hur kan man närma sig Stagnelius skapande?

Det är inte enkelt att säga vad en text av Stagnelius bygger på, vad den ”handlar om”. Även om man inte alltid behöver förstå skönsången - vem kan säga vad koltrastens och näktergalens sjungande betyder? - får man likväl hämta hjälp om man på ett djupare plan vill tillgodogöra sig skalden. Horace Engdahl. Roland Lysell, Jan Olov Ullén, Anders Olsson, Eva Ström, Göran Hägg, Paula Henricsson ingår med flera andra introduktörer i det illustra sällskap som under de senaste decennierna levandegjort samtalet med Stagnelius.

Äkta poesi kan som sagts förvisso ”kommunicera” också innan man arbetar med sin djupare förståelse, men den bildningsvärld som för skalden varit självklar och som inte var vad vi kallar demokratiserad, måste i viss utsträckning erövras innan skaldens litteratur blir tillgänglig på allvar.

Vilhelm Ekelunds ovan citerade ord kan bidra till att kasta ljus över skaldens livsåskådning och tankevärld. Den religion som skalden (och dramatikern) Erik Johan Stagnelius försökte åskådliggöra i diktens (och dramatikens) form var knappast fadern biskopens kristendom. Snarare var den urkristen, i viss utsträckning utgående från paganismen, och besläktad med antikens mysteriereligioner, hämtad i ett fantasins och filosofins gränsland mellan ett faktiskt Öst och ett lika faktiskt Väst.

Gnosticism, platonism och eleusinska mysteriespel samspelar med Jakob Böhme, Saint-Martin och Swedenborg i ett livsdrama som påverkat, kanske splittrat och kvävt skalden i ”den höga världsförklaring” och ”den lidelsefulla själsdemonstration” som dikterna (och dramerna) är uttryck för. Trovärdiga försök att göra Stagnelius till en invigd, till en initierad mystiker har gjorts.

Stagnelius skrev dikt för att han var plågad och ville hålla sin dödslängtan stången med en erotiskt färgad livsbejakelse som hämtade tankegods och symbolverkan från både äldre och samtida källor. Det brutala uppvaknandet från barndomens oskuldsfulla tillstånd till sexualitet och könslivets begär förvandlade den väckte till en främling som genom kärleken försöker nå den existentiella balans, vilken kan möjliggöra drömmar om en mer paradisisk tillvaro, i vilken det översinnliga - det platonska - skänker och bejakar tröst.

För den som vill ha detta bättre och utförligare förklarat rekommenderas Göran Häggs ”I världsfurstens harem” (2007), vilken pedagogiskt tydliggör och förenklar Stagnelius allt annat än lättillgängliga livsåskådning och tankevärld.

Rörelsen i detta uppvaknande, så märkbart i många av Stagnelius texter, denna längtan bort från det svåra, denna kluvenhet mellan högt och lågt, skuld och oskuldsfullhet, manligt och kvinnligt, ont och gott, kärlek och erotik kan också med Gunnar Ekelöfs ord presenteras som ”religiös erotomani” som manifesterar sig i djupt släktskap med ”resignerad fromhet”.

Mystikern behöver inte tvunget avlägsna sig världen, erotomanen kan vara from och närma sig kärleken i naiv förvissning om att han gör gott.

Det fruktbara och bejakande hos Stagnelius finns enligt Ekelöf i ”kaos, mörkret mellan stjärnorna”; det är ”de djupa känslornas nödvändighet som tillåter idéerna att glimta fram”. Idéer, tankar, symboler och lärdomar från både öst och väst är nödvändiga i Stagnelius kamp för att förstå sig själv och försöka nå balans i tillvaron.

Man kan av sådana ansatser att fånga särarten i Stagnelius texter förledas tro att han varit världsfrånvänd, förslavad av det hinsides, isolerad i skrivkammarens enslighet. Inget kan vara mer felaktigt.

Stagnelius förhöll sig nyfiken, öppen inför det mesta i samtiden. Hans starka Napoleonhat framgår av den politiskt orienterade lyriken; varje motgång som drabbar ”den korsikanske röfvardrotten” föranleder jubel och glädje i stroferna. Jämte detta starka ställningstagande mot fransmannen, tar Stagnelius parti för kronprins Karl Johan, Sveriges blivande Karl XIV Johan. Inte ens Amanda, musan, ägnar skalden så mycket lyrik. Till försöken att förstå världen, till innebörden av själva världsförklaringen, hör också protyska och proryska åsikter som idag måste ses som konservativa, och som i samtiden var allt annat än opportunistiska – dessa ställningstaganden gjorde inte livet enklare för Stagnelius, knappast heller möjliga karriärvägar mer tillgängliga.

”Erotiken” i Stagnelius värld

Kärlekens väsen och innebörd måste hos Stagnelius särskiljas från erotikens särprägel och betydelse. Kärleken representerar det himmelska och ”eviga”; erotiken det jordiska och ”smutsiga”. Kärleken ”förtingliggas”, blir det filosofiska redskap som kan bidra till att åskådliggöra abstrakta teorier; erotiken hjälper skalden att i vardagen uppleva och nå sina ”önskningars mål”, så som orden lyder i en dikt.

Flera dikter gestaltar kärleks- och erotikdrömmarna om en lika ouppnåelig som dröm- och njutvärd kvinnogestalt – i femton dikter benämnd Amanda. Man har försökt hitta en förebild i verkligheten utan att det lyckats bli trovärdigt. Bäst är att betrakta Amanda som en fiktionaliserad kvinna, som förvisso kan ha lånat drag från mer än en kvinna i Stagnelius omgivning, men som i texterna inte desto mindre fått fungera som ouppnåelig ensammodell för skaldens starka skönhetslängtan och kärlekstörst.
Catullus har sin Lesbia, Petrarca sin Laura, Dante sin Beatrice – och Stagnelius har sin Amanda.

Huruvida Stagnelius fått uppleva kärlekslivets allvarliga höjdpunkt - friheten i extasens stora glädje, huruvida han alls varit nära en kvinna, huruvida han överhuvud fått kärlek, om han lyckliggjorts av en sådan också utanför horhusen, låter sig nog aldrig utredas för klargöranden. Svårt är dock att tro att följande rader inte skulle bära det självupplevdas prägel, vare sig kärleksstunden utspelats i sängen hemma på rummet eller i sängen borta på horhuset:

Julia, veken i vår lampa
brinner sakta ned.
Månens silverfålar trampa
nattens skumma led.
Tysta stunder vänligt sänka
täcket över oss,
och i fjärran eter blänka
våra bröllopsbloss.
/…/
Julia, gläds! Vi lyckligt hunnit
önskningarnas mål.
Dagens sorger har försvunnit,
fylld är glädjens bål.
I det dunkel som oss höljer
endast stjärnan ler.
Ingen Argusblick förföljer
våra lekar mer.
/…/
Kärligt barmens glober svalle
mot sin druckne gäst!
Obetäckta former kalle
mig till nöjets fest!
Känsla sig i känsla spegle,
och i yrans stund
festligt kropparne besegle
själarnas förbund!

Snart vi nödgas att försaka
dessa tidsfördriv.
Snart med dagen jag tillbaka
fått mitt tomma liv.
Att en brudnatt blott det vore,
Julia, i din famn!
Nöjd till Orkus då jag fore
utan glans och namn.
(ur ”Julia, veken i vår lampa”)

 

Stagnelius och Nicanders gravsten på Maria Magdalena kyrkogård i Stockholm

Stagnelius och Nicanders gravsten på Maria Magdalena kyrkogård i Stockholm

Vilken tröst, vilka insikter kan skalden ge vår tids människor?

Man måste fråga sig vad det är i Stagnelius formfulländade och för romantiken tidstypiska dikter som kan tala till vår tid. Att många av dem är skapade som ett uttryck för en inre kamp, ömsom förtvivlad och förlamande, ömsom befriande och bejakande, trösterik, har redan antytts, och det kan också förtydligas med hjälp av skaldens egna ord. Stagnelius räds inte svårigheterna som diktandet och filosofin ställer honom inför, men han måste balansera dem med hjälp av skönsången och dess uppenbarande av en möjlig befrielse som finns i aningen om en högre paradisisk verklighet – om nu inte döden (självmordet) ska fungera som den enda lättnad och katharsis som livet kan erbjuda.

I en för sammanhanget lämplig dikt, ”Livets Villkor”, uttrycker Stagnelius det så här:

Ju högre liv, ju större kval du röner

Längre fram i dikten gestaltas en mer konkretiserad resignation som i viss utsträckning andas defaitism, även om denna uppgivna hållning samtidigt kan bejaka, ge lättnad och tröst i medvetandet om att vi alla - gemensamt, unisont, kollektivt - måste se, förstå och bära smärtan:

Hör upp, o själ, att mot ditt öde strida.
Ej straffets kedjor du förgäves bär.
Den minsta blomma skaptes för att lida,
och dödens smärta livets villkor är.
Ett gränslöst Tempel rymden är, där alla
Guds barn som offerlamm vid tidens altar falla.

Så bäva ej vid straffets vissa möte,
i martersskruden jublande dig kläd.
Det korn, som dött i jordens dunkla sköte
står åter upp, en gyllne himmelsäd.
Blott smärtans djupa hemlighet dig renar.
Blott korsets alla liv med himlarne förenar.
(ur ”Livets Villkor”)

I stroferna finns också uttryck för religionsfilosofiska abstraktioner och läror, som i utrymmet här inte kan genomgås.

Märk i dikten dock Stagnelius försök att ge tröst och lindring åt sin smärta, se hur han genom att tala trösterikt till sig själv samtidigt talar till och gör detsamma för människan. Likt en mystiker på väg mot Gud befrias han av sin förståelse: smärtan är universell – bär vi den gemensamt kan vi komma varandra nära. Etiketten på förståelsen behöver inte benämnas si eller så, arbetet med att klistra fast etiketten måste inte utföras varken vid universiteten eller i skolastikernas analysförsök.
Det räcker med att veta att etiketten bär det mänskligas frihetliga och gränslösa signum. Människan är etiketten, etiketten är vi och den etik som bygger oss.

I en annan mer känd dikt, den ofta citerade ”Vän! I förödelsens stund”, gestaltas en annan räddning från ångest, förtvivlan och mörker; befrielse ges bortom resignationens stillatigande uthärdande. Här lyfts insikterna fram som en annan sorts mysticism, vilken i kraft av sin allomfattande makt och befogenhet också talar till människan i olycka, men i denna dikt är som utgångspunkt mörkret mer totalt.
Men skönsången blir ihärdigare, mer intensiv, och så vacker att vägen till Gud (ljuset, alltet, nirvana, befrielsen från det materiella och från själens bojor) snart tycks färdigtrampad och gudsupplevelsen - själva målet – nås också i mörkret. Trösten finns nära avgrunden, insikter ges om och när man bjuder skräck och kaos motstånd.

Här ska som avslutning dikten citeras. Erik Johan Stagnelius upplevelse stannar inte kvar i det romantiska tidevarvet utan pågår och lever så länge mänskligheten värnar sin mänsklighet. Om här nedan i dikten finns svåra ord, märkliga tankeläror eller dunkla begrepp står de inte över diktens lika extatiska som universella memento: Trösten finns inom oss oberoende av vad vi väljer att kalla oss, för när vi ger varandra tröst byggs det som kan vara vi.

Det finns knappast någon text i svensk litteratur som från ett så djupt mörker kan förvandlas och bli lika bejakande och ljust uppfodrande:

Vän! I förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes,
När i ett avgrundsdjup minne och aning förgå,
Tanken famlar försagd bland skuggestalter och irrbloss,
Hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår;
När från din nattomtöcknade själ eldvingarne falla,
Och du till intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt,
Säg, vem räddar dig då? - Vem är den vänliga ängel,
Som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen,
Bygger på nytt din störtade värld, uppreser det fallna
Altaret, tändande där flamman med prästerlig hand? -
Endast det mäktiga väsen, som först ur den eviga natten
Kysste serafen till liv, solarna väckte till dans.
Endast det heliga Ord, som ropte åt världarne: ”Bliven!” -
Och i vars levande kraft världarne röras ännu.
Därföre gläds, o vän, och sjung i bedrövelsens mörker:
Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud.

 
Michael Economou

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Om maktmekanismer i det sydkoreanska samhället. Intervju med Cheol-soo Jang

Sydkorea kännetecknas av en vital filmindustri, en filmindustri som ofta kännetecknas av en extrem omsorg för det tekniska så till vida att alla filmtekniska medel musik, foto, skådespeleri ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 28 januari, 2011

Filosofi, kultur og liv

Innledning I den vestlige kulturhistorie finnes det en rekke distinksjoner, og som gjerne blir framstilt på den måten at de er om forskjellen mellom høyt og lavt, ånd og åndløshet, fornemt ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 23 juni, 2014

Hur jämlik kan jämlikhet vara? – om Mary Wollstonecraft

  Målning av Mary Wollstonecraft (cirka 1797) av John Opie. Hur jämlik kan jämlikhet vara? – om Mary Wollstonecraft Det ligger i tiden. Utställningar, böcker, pjäser och filmer, ja, otaliga är de uttrycksmedel ...

Av: Anna Franklin | Essäer om politiken | 24 juli, 2007

Autodafén eller Mannen utan egenskaper

En typisk vrångbild ligger i hur vi tolkar ordet autodafé. Enligt Svenska akademiens ordlista betyder ordet ”inkvisitionens bestraffning av otrogna mm., kättarbål”. Men etymologiskt är auto-da-fé en portugisisk sammansättning som ...

Av: Göran af Gröning | Essäer | 09 januari, 2014

Bede Griffiths liv och lära

If you love someone, you become one with him or her, and they become one with you, but you do not cease to be yourself. If that happened, it would ...

Av: Elsa Maria Lindqvist | Övriga porträtt | 25 februari, 2013

Vi bryr oss inte

På spårvagnen i Göteborg hamnar jag mitt i en skock barn i 9-årsåldern som förvånat frågar varför jag fotar lyftkranarna utanför. Solen lyser, luften är klar, jag är på väg ...

Av: Sofia Sandström | Gästkrönikör | 02 mars, 2014

Om beroendeställning till den utanförvarande makten och avbrott i tiden

Som en del i konstmanifestationen Malmö Nordic 2013 öppnar Konsthallen upp med utställningen 24 spaces - en kakafoni, där Lilith Performance Studio deltar med två bidrag: Amerikanskan Donna Huancas Raw ...

Av: Helena Lie | Reportage om scenkonst | 26 Maj, 2013

Diane Arbus genom en personlig lins

För 223 år sedan svor här den franska nationalförsamlingen eden om att inte skiljas åt förrän de givit en konstitution åt Frankrike. Idag är Jeu de Paume ett museum som ...

Av: Signe Lundgren | Konstens porträtt | 17 januari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.