Fortolkningskunstens betydning for utforskningen av mennesker

Fortolkningskunsten er både verktøy og medium for forståelse av oss selv og vårt liv i verden. Anvendelsen av verktøyet skjer med henblikk på samhandling mellom mennesker, som også er mulig ...

Av: Thor Olav Olsen | 15 april, 2010
Agora - filosofiska essäer

Bild: Tarja Salmi-Jacobson

I greve Draculas fotspår. Del 1

Tarja Salmi-Jacobsons reportage i två delar om Draculas födelseort Sighisoara.

Av: Tarja Salmi-Jacobson | 11 januari, 2016
Resereportage

Björn Gustavsson

Björn Gustavsson är i farten igen

Kulturhösten i Stockholm: här några av höjdpunkterna (det vill säga mina höjdpunkter: inga objektiva höjdpunkter…). Det kommer att handla om alltifrån konst till opera och film.

Av: Björn Gustavsson | 29 december, 2015
Björn Gustavsson

Wilhelm Sesemann – en spegel av Europas förvirrade situation

  I vår nordiska filosofihistoria finns ett mycket perifert namn, som dock i en europeisk kontext intar en beaktansvärd ställning, nämligen Wilhelm Sesemann. Hans anknytning till det svenska är egentligen mycket ...

Av: Michael Wirth | 12 november, 2011
Essäer

Tillbaka hos Poesin!



Bland blommornaAtt först visa sig synlig (synlig för de synliga), och bli upptagen av den ”rätta” vägen, verkar nästan som en norm i dag. Därefter kommer texten, som ett bekräftelse-vara för att gestalta sin upphovsmakares att-få-vara i-världen-vara (synlig, sedd, bekräftad). Nej, jag vänder om, till systrar och bröder i en annan skara.

Lägger mitt öra mot Marina Cvetaeva:

”Hur har ni det med en annan, - enklare, va´? – Ett årtag! – Som strandlinjen har väl minnet snart förgått av mig, en flytande ö (i skyn – inte på vattnen!)? Själar, själar! – ni borde vara syskon, inte älskande!”

De poetiska ”grundformerna” lyrik, epik, dramatik, är en mängd olika varianter och korsningar sinsemmellan, En sådan diktart av mera och någorlunda stabil karaktär brukar betecknas som en genre. Termen poesi står i en direkt motsatts tillprosa

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

”Var och en står ensam på jordens hjärta genomborrad av en solstråle: och plötsligt är det afton.” / Salvatore Quasimodo – själsfrände med Ungaretti

Även hos Georg är ordet ”Afton” ett nyckelord:

”Så vad gagnar det oss att ha sett mycket av dylika ting, av förfärande änglar? ”Och likväl säger den mycket, som säger afton, ett ord ur vilket svårmod och sorg rinner liksom tung honung ur de ihåliga honungskakorna. Kom då in i den park som sagts vara död och skåda: Där det mörkt gula - det mjukt gråa från björkar och från buxbom, glöm heller inte dessa sista astrar - purpun runt det vilda vinets rankor - och fläta dessutom lätt samman i en höstlig syn vad i övrigt återstår av grönt liv.”

Vanligen inskränker man ordets omfattning till att gälla endast vitterhetens centrala del, poesin, och dithörande verk. Skaldekonsten är ordets konst liksom retoriken eller talarkonsten, med vilken den har en mängd uttrycksformer gemensam. Retoriken skiljer sig emellertid från skaldekonsten redan därigenom, att den i regel eftersträvar praktiska resultat; särskilt söker den ofta påverka åhörarens vilja, och genomgående brukar den estetiska medel utan rent estetiskt syfte.

Snille tror jag inte längre på, men Smak och på Nytta, dock endast hemgjord sådan. Jag hatar det allmänna men är beroende av allmänhet.

Escher. Händer som skriverJag känner mig utanför de som är ”friska” och verkar i samhället och fyller sitt liv med kontakter; de ter sig för mig som avundsvärda. Tragiskt kanske men i stunden sant.

Litteratur! Litteratur betyder liv för den riktige läsaren. Ord om Ekelöf, därför Ekelöf:

”Jag är en grop av utbränt kol

Av innebrända lustar,

jag pustar eld med alkohol,

det flammar när jag pustar.”

 

Sitter ute, bakom det hyrda sommarhuset, verkar bli regn i dag (eller sol), alltså en sommar som det brukar.

”Du har tappat ditt ord och din papperslapp

du barfotabarn i livet.

Så sitter du åter på handlarns trapp

och gråter så övergivet.

 

Vad var det för ord – var det långt eller kort,

var det väl eller illa skrivet?

Tänk efter nu – förrn vi föser dej bort,

du barfota barn i livet.” / Nils Ferlin (ord överflödiga)

Hur vidare, att fortsätta här, att fylla till läsvärd textatmosfär. Du har bara mig att rymma din fruktan! Min ånger, dina tvivel, mitt tvång är fläcken på din stora diamant … Men i sin natt helt tung av marmor har ett obestämt folk vid trädens rötter redan långsamt tagit ditt parti.

Vinden blåser upp! … Det är nödvändigt att försöka leva! Den väldiga vinden öppnar och sluter min bok, den till stänk sönderbrutna vågen djärves spruta fram ur klippor! Flyg bort, helt bändande sidor! Bryt sönder, vågor! Bryt med glada kaskader detta lugna tak där segel pickade. Vi, vi, vi, som söker utanför det givna språket, den givna normen, den undflyende stormen.

Vem var natten? Är natten? Skiftet i min morgonstrimma?

Vem morgonen? Är morgonen? Skifte nu från mörkerdimma.

Inte heller denna morgon har jag lyckats förhindra mitt uppvaknande: som en sista dröm innan natten övergår till morgontimma och söver mig till vakenhet – min egen dimma.

Inte heller denna morgon lyckades jag förhindra mitt uppvaknande: Den fysiska processen fullbordades utan att möta något allvarligt motstånd. Jag minns att jag njöt av min varsamma tillblivelse och av den lugnt uppsugande rörelsen uppåt. Redan en svag kallelse fick mig att förnimma. Med ljuv rysning kände jag något högt uppifrån nalkas. Närmandet gav mig liv, vidgade mig, värmde mig … Jag var sökt och blev funnen. Ur ett djupt, inre förvar hämtades jag upp. En mild beröring, en öm viskning, dina ord kom de mjuka höljerna att lossna, ett livsbejakande sorl välde fram. Färgerna hade renats och blivit klara, kinderna fuktiga. Bilderna ställde sig stilla. Fragment ställde sig framför och bakom, de byggde upp en känslornas stad åt mig. Rummets mörker tog nu emot min blick. Då slocknade ljuden. Själv stilla kände jag de skilda drömmarnas rörelse. Jag var vaken.

"Tror han på sig själv och sanningen, han som förtvivlar?"

”In sé crede e nel vero chi dispera?"

Mörkret har nu tagit plats utanför mitt fönster, med en för mig, stark symbolik. Symbolen som metafor, metaforen som allegori, allegorin som sluten i mytisk form av emblem, emblemet som symbol, som avbild till mörkret i mitt fönster.

Egon Schiele

Och bilden! Jag vill alltid dyka och bada mig ren i den poetiska bilden som för mig är fantasins mest själfulla blomma, en lustens knutpunkt. Bilden balanserar outtömligt lockande på gränsen mellan medvetet och omedvetet. I bildskapandet ser jag det centrala i poesin, det innehållrika korsningsstället mellan insikt och neuros, samtidigt ett uppenbarande av hemligheter och en latent analys. Ty poesin är ett verkligt behov och ett behov som skall finnas så länge människan förblir människa (utvecklar detta lite längre fram i texten). Detta behov kan sedan tillgodoses med andra medel – och endast ett fåtal, som du, når ju fram till poesins renaste form, likt en George eller Mallarmé – men detta kan även innebära en nedgång och en fara på ett idémässigt plan vilket historien visat. Vill ändå hävda att poesin upptäcker och tillvaratar förnimmelsernas alla nyanser och tjänar därigenom det mänskliga psykets finaste funktioner. Varje verklig förnyelse av dikten innebär följaktningen ett steg framåt i den mänskliga förnimmelseförmågans utveckling, en erövring såväl inåt som utåt. Tror här att jag behöver och vill ge en bild av kärleken: ”Kärleken är som en uppspringande vind som även skakar de gamla träden.”

Med Lundkvist ord: ”Ju mer det sköt i höjden ju längre blev avståndet mellan kronan och rötterna, och ledde till en alltmer ökad spänning mellan dem… Motsättningen förde efterhand till direkt konflikt. Än strejkade lövverket, än rotsystemet, och i båda fallen blev trädet i sin helhet lidande på det, avstannade i växten…

Men trädet kunde inte leva varken utan rötter eller krona. Motsättningen blev dess öde, splittringen förödde dess krafter, tills slutligen stormen tog det och det föll med ett brak, kronan förtvinad, stammen murken, rötterna döda.”

Nu vill jag fråga: faller människan lättare offer för denna illusion, när hon strävar efter kunskap och bildning, än när hon strävar t.ex. efter rikedom och inflytande? Är sanningen mer insmickrande och därför farligare att äga än t.ex. makten? Är den bildade lättare självgod än den rike eller mäktige. Personligen tror jag inte att man kan svara jakande på dessa frågor (varför ställa dem då?). Den som ger ett jakande svar däremot, nedvärderar kunskapen som livsform på ett sätt som påminner om irrationalismen oberättigade nedvärdering av kunskapen som lyckoinstrument.

”Vad mänsklighetens härlige ha sökt

sitt hela sköna rika liv igenom,

väl är det värt att sökas av oss alla.”

Du har inget skydd mot dem som säger sig företräda det nedersta men som i verkligheten inte alls gör det.

Ditt sätt att avstå från dig själv är ett sätt som sätter sig över nästan alla

På vägen från det begränsat absoluta kan jag inte hjälpa dig. Du måste gå själv, själv ta första steget.

”Vandrare blir man icke, förrän man lärt sig vandrandets egentliga glädje: att vara ensam med dagen.”

Kära läsare, andas in, andas ut. Bra, de kommande raderna tillhör dig:

Jag gjorde upp en eld, sedan himlen övergivit mig, en eld för att vara dess vän, en eld för att föra mig in i vinternatten, en eld för att leva bättre. Jag levde bara vid ljudet av de sprakande lågorna, vid doften av deras värme; jag var som en båt som sjunker i stillastående vatten, likt en död hade jag bara ett element.

Morgon:

Jag tar mitt ljus av det oändliga

 

Det gråter i mitt hjärta som det regnar över staden; vilken är denna längtan som genomborrar mitt hjärta?

Det är den värsta smärtan, att inte veta varför utan kärlek och utan hat mitt hjärta har så mycket smärta.

Den blinde mannen, som står på bron,

grå som en gränssten för namnlösa riken,

han kanske är det ting,

det alltid detsamma,

kring vilken från fjärran stjärntimmen vrider sig,

och stjärnbildernas tysta medelpunkt.

Ty allt omkring honom irrar och flyter och prålar.

Han är den orubblige rättvise,

uppställd i många virriga vägar:

den mörka ingången till underjorden hos ett ytligt släkte.

Alltså!

Sett nog. Synen har mötts i alla vindar.

Haft nog. Städernas sorl, på kvällen och i solskenet, och alltid.

Förstått nog. Livets rastplatser. – Sorl och syner.

Avfärd i ny tillgivenhet och nya ljus.
/ Ungaretti / Verlaine / Rilke / Rimbaud

 

Rogozjin – som en förklädd Rimbaud:

”Din dåre! Jag gråter som ingen morgon fanns, jag skrattar åt alla som hoppas på din nåd!

Jag är fördömd, vet du! – Full, blek och utan sans,

vad du vill!

Lyd mitt råd! Jag behöver inte din tröga hjärnsubstans!”

Acéphale

Diktens väsen

För att närma sig en diktares innersta och verkligen förstå måste du, tror jag, gå över en gräns och vandra tills du står naken!

Det är både uppsåt och den konstnärliga viljan som är grunden för ett enastående författarskap.

”Diktare

till dikt nödda”

Fundamentet till den stora, svåra diktningen som handlar om livets och konstens villkor: villkoren för diktarens liv och konst. Diktare av den ”svåra” skolan har inför det uttrycket sin tvetydighet. Att vara ”nödd till dikt”, inte kunna något annat eller ens kunna vilja något annat ger en tillvaro som innebär utestängdhet från en vanlig tillvaro, inte bara från det normativa arbetet och allt vad det betyder av trygghet och det goda samvetets regelbundenhet.

Modernt individualistiskt tänkande har just inga motsvarigheter i de gamla myterna. Där är individen, isolerad för sig, adiafora. Den som lever för sig själv i sig själv är icke-existerande. Det är enbart i relation till andra som människan blir människa. En tolkning av etymologin till ordet människa säger att det betyder det mätande. Hon mäter sig i förhållande till andra människor. Hon existerar enbart som ett jämförelsematerial.

”Så varför skall vi

dagligen tvingas lida av denna olagliga

och i sanning kroniska huvudvärk

och detta

dessutom under evigt koboltblå himmel – ta hit min blixt!” / Lindegren

Alienation

Den övergivna människan den som till sist tar sig an, inte den alienerande; och den övergivna människan är fortfarande den eviga människan. Och ljusets hemlighetsfulle förtrogne blir du endast inom egna tröskelns anspråksfria lust; men aldrig så som en, som vill komma före – aldrig så som en, som vill komma först. Och världen är vidare än du tror. Människans plus och minus räknar ingen matematiker ut. Men jag! Jag känner din siffra. Andras summeringar kan inte tvinga mig att ljuga.

Stress och en på ytan flytande kunskap utan djupare botten, bara ett klick bort, betraktas alltmer som en dygd, men står i kontrast till meditation, inlärning av etiken, den långsamma vägen till intellektuell kunskapsbredd och fördjupning. För egen del gäller något annat, absorberas jag av den yttre världen är allt skapande omöjliggjort, eftersom det i så fall är omvärlden som handlar om mig.

Rör mig stilla i ett landskap av mörker, låter tanken formas, omformas. Har jag något val? Förutom dem som alla ger mig, nu när plötsligt så många ”ser mig”.

Jag skrev på denna text långt innan, i min egen ensamhet, den växte och fick fäste hos någon, några, och jag gick vidare, in i tunneln där jag började leva. Nu hittar jag inte ut med insikten att jag lever i mellanlandet. Vem visste, vilka vet, att någon alltid måste offras – subjekt eller objekt?

Francis Bacon Three Studies of the Male Back 1970Det är punkterna som kräver dig att läsa, kväver dig, eftersom intrycket ger känslan av att du har missat något – och du missade något.

Ty den diktare som inte längre har några ideal är slut och fiskar bara skal. Och varje läsning av de klassiska verken lägger en ny kunskap till den som man redan har. Således är en bok mer än en bok, den är en medvetandemultiplikation, för de största verken är i sin tur sprungna ur läsning av annan litteratur och därför bärare av en insikt och ett minne som ingen enskild människa genom ett aldrig så långt liv skulle kunna nå fram till.

Och så här skrev den tysk-rumänska poeten Rose Ausländer:

”Sju helveten genomvandra.

Himlen ser det gärna.

Gå! Säger den.

Du har ingenting att förlora.”

”Jag skriver och drar efter mig ett gnistrande spår: Skriften – den outplånliga – där ”jag” finns. Själv sitter jag kvar och betraktar världen med ett annat seende än förut. För var bok flyttas mitt öde.” / Pia Tafdrup

Jaget och kort om poesi/poetik

Namnet är jagets omedelbara avtryck i språket. Den logos som skulle kunna omfatta oss är förlorat och i språket och historien är vi dömda att aldrig vila. Som i dikten ovan blir vi själva bärare av paradox. Det i andlig mening döda ordet återupprättas inom oss, och i Öijers poetik går subjektet före allt, sorgen som ingen kommer undan, oberoende av dess ursprung – historisk eller existentiellt blir hos Öijer poesins grundmaterial – och det är ur den Öijer skapar sitt poetiska universum, diktens skönhet och värme.

Men Öijer menar:

”att någon vila på det planet finns inte. I så fall skulle poesin bara vara en roll, som du lägger av dig som en kostym. Det är skillnaden mellan mig och en skådespelare. Eller schlagersångare – att stå och sjunga en text som inte betyder ett skit. För mig är ordet mitt eget blod.”

Filosofi/poesi (kort).

”Massans kunskap formas enligt ett konstant förhållande, och åtföljs av ett omdöme om existensen av de abstraktioner som den avser: detta omdöme är verkligheten men ”idén” om det verkliga är främmande för varje sann filosofi… Eftersom den filosofiska kunskapen förnekar det verkliga, upprättar den först och främst ett nytt samband mellan tingen – det overkliga, i vilket framförallt fantasin rör sig. Därefter förnekar den i sin tur det overkliga: detta dubbla förnekande utmynnar emellertid inte i en bekräftelse av det verkliga, tvärtom tillbakavisas det och blandas med det overkliga. Därpå utnyttjas en tredje term som både förnekar och bekräftar de båda idéerna, en term som både förenar och innesluter dem, nämligen det öververkliga. Detta öververkliga är ett av poesins kännetecken.

Anglar av TorroellaParmenides: ”man tänker inte det, som inte är”, och Nietzsche som hela tiden funnits med börjar här tala: - ”vi har hunnit till andra ändan och säger därför att ”vad som kan tänkas måste utan tvivel vara en fiktion. Och inte för att du ljög för mig, utan att jag inte längre tror dig har tagit mig djupt.”

Tänker, ämnar fundering, dock kan tänkandet aldrig vara exakt eftersom språket inte är exakt, men det existerar ögonblick av fullständig klarhet i tänkandet och medvetandet som man inte ens kan delge sig själv och tiger därför inför andra. Språket omdanas av den stora massan och den representeras för mig bara genom genomsnittet, medelmåttigheten. Inte så konstigt då jag själv, i en medelväg, är fångad av filosofins esoteriska språk och matematikens symbolspråk. Vart kommer då mitt behov av exakthet in trots att jag omöjligen kan nå det? Tror att det enkelt handlar om ett sökande efter en mening. Pang!

”Mellan två poler blir min poesi till, mellan livshunger och dödsångest, affekt och tanke, språk och tystnad. Processen är aldrig den samma, men – spänd i en vibration mellan ytterpunkter – rymmer den en tvingande som sällan låter sig förklaras på annat sätt än: Jag kan inget annat, därför måste jag.

Innan dikten tar form, en oro: spontana, oreflekterade och helt irrationella faser, där okända energier är verksamma. Sömnlösa nätter och inre konvulsioner, plötslig irritation, melankoli, aggression och andra konfliktfyllda tillstånd. Sällan är det en harmonisk situation som utlöser dikten. Före oron ett nog så viktigt vänteläge och ett oändligt tålamod. Den perioden kan vara långvarig, men också avgörande i all sin osynlighet. Till tålamodet kommer en ödmjukhet, som kanske är det tillstånd där allt börjar?” / Pia Tafdrup

Min vän, försök att en enda dag att vara förbehållslöst rättvis, storsint, storsynt självförnekande i det lilla och du kommer att stå öga mot öga med det heroiska (dock, hur svårt är inte detta). Undrar så om inte den främsta ambitionen är att inte ha några ambitioner. Själv har jag varken ambitioner eller önskningar. Att vara poet är inte min ambition, det är mitt sätt att vara ensam. När jag sätter mig ner för att skriva dikter, skriver jag dikter på ett papper i mina tankar, och ser min siluett högst uppe på en kulle och ler ett vagt leende, som en som inte förstår vad som sägs men försöker se ut som han förstod.

Och om någon läser mina dikter så vill jag att de skall tänka att jag är något i naturen – till exempel det gamla trädet i vars skugga de satte sig vid när de som barn hade tröttnat på att leka…

”… Aldrig stjärnorna. Skogar aldrig, aldrig vår och dess rosor. Alltid blir jag förd genom gravens natt och rött mörker i fasansfullt fastande och väntande…” / Georg Heym

När sol vilar är den redan någon annanstans, den vilar i det som är före, den vilar i mitt mål så länge det är mål. Den leder av omärkligt skum, förd av sin egen historia, förd av sin egen framtid, sökandes sin egen diamant, och vilken frid när den glömmer sitt mål, och jag glömmer min väg, finner en annan, verket av en egen orsak, den som öppnas när Tiden och Drömmen mister sin insikt, och jag söker doften som en hund, bredvid rycker i kopplet det som är jag – var jag!

”Var är du i denna ilskna vind?

Var är du,

halva min dikt

halva min sång,

halva mitt skratt?

Var är du, min högra vinge,

när vinden fyller den vänstra” / Knuts Skujenieks

Giovanni BoldriniFärdas enbart som ett vittne till sig själv liksom en doft av höst och fallna löv på skumma stigar blir till tyst musik för varje mulen vind som sakta plånar ut en människodröm, föder så en Färgesång.

”Du drömmer en dröm

så sval och öm

som spindelväv

över ögonen och i skymningen

som en längtan hem

djupt i ditt bröst

du anar en tröst

en viskning: Vem...?

De höga tingen svar emot oss

på mellanordens vingar, genomskinliga som trollsländans:

hon lyser av allt som är bakom och framför;

färglös i sig själv, målar varje ögonblick henne på nytt.

Blott tråden håller sin skapare (vad rör mig skaparen) / Ekelöf / Enckell

Du är aldrig ensam och önskar inget annat liv än det med dina inbundna själar. Alltid tillgängliga, alltid tålmodiga, alltid i dina idéers dialektik, aldrig i polemik. Alltid utanför vår låsta, undflyende tid.

Och allt vänt mot min egen förtröstan, mitt subjekt och seende som för andra ligger osynligt och utanför horisonten.

Och det är mitt eget skrivande som måste förlösas, födas. Skrev ju så mycket förr; lyrik, prosa, maniska textlabyrinter, avskrivningar, flöden som kunde hålla på i dygn, dagar.

Vad säger den trötta själen, den nötta?

”Omfamna allt med ditt hjärtas skälvande lust

låt din lidelses väldiga eldpelare flamma

och i ditt innersta av ditt innersta, konstnär:

brinn!” / E. Diktonius

En sista reflektion: ”Den som utifrån ser in genom ett öppet fönster får aldrig se så mycket som då han betraktar ett som är stängt. Det finns inget djupare, hemlighetsfullare, rikare, dunklare och mera bländande än ett fönster upplyst av en ljuslåga.”

Och…

“En anonym varelse föds i ett slutet rum, utan annan öppning än det fönster varigenom han försvinner”

 

Göran af Gröning

 

Ur arkivet

view_module reorder
Filip Jers, foto Lars Löfvendahl

En virtuos på harmonika

Det har regnat priser över Filip Jers, nu senast Jazzkatten, där han fick pris som årets musiker och för inte så länge sedan pris för Årets album i folkmusik vid ...

Av: Bo Bjelvehammar | Musikens porträtt | 30 oktober, 2016

Refleksjoner om identiteten til eksisterende entiteter

Eksisterende entiteter har en spatio-temporal akse som forutsetning og betingelse for deres tilstedværen i verden, samtidig som hver eneste eksisterende entitet har å bli lokalisert langsetter en slik spatio-temporal akse ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 25 april, 2010

Carsten Palmer Schale

Carsten Schale - 16 dikter (till TD)

Carsten Palmer Schale är främst dr. i sociologi och forskare och författare i filosofi, men har under de senaste 25 åren sysslat alltmer med skönlitteratur (där han också har universitetsutbildning) ...

Av: Carsten Palmer Schale | Utopiska geografier | 14 september, 2015

Drängsmarks såg – en bit levande kultur

Gamla industribyggnader och maskiner rymmer en kunskap om verkligheten. Ja, de kan till och med vara vackra för den som har blicken. Arbete, och minnen efter arbete, det är en ...

Av: Signe Rudberg | Essäer | 30 april, 2008

Litteraturens resa in i det underbara. Intervju med Dante Maffìa

Dante Maffìa är en italiensk författare från Kalabrien i Syditalien. Han har skrivit många böcker: romaner, diktsamlingar, essäer. Böckerna publiceras på italienska men i bland även på kalabresiska, ett vackert ...

Av: Iacopo Vannicelli | Litteraturens porträtt | 06 december, 2013

Foto: Tarja Salmi-Jacobson

I greve Draculas fotspår. Del 2

Andra delen av Tarja Salmi-Jacobsons reportage om greven Dracula.

Av: Tarja Salmi-Jacobson | Resereportage | 13 januari, 2016

Det Finlandssvenska dilemmat

I relationen mellan Finland och Sverige har en uttunning skett till följd av skeenden som idag är både okända och förnekade av båda parter. I medvetande dröjer en känsla av ...

Av: Oliver Parland | Kulturreportage | 24 september, 2013

Ringen i örat

Hundings “hydda” med Hunding själv på plats. Foto: Bayreuther Festspiel Ringen i örat - med Wagner i Bayreuth. Kapten Wagner – jo, han heter faktiskt så – slussar mig ner genom molnbankarna till ...

Av: Ulf Stenberg | Kulturreportage | 11 september, 2007

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.