Mystik genom kampsport

Genom alla tider har människan försökt förstå det vi kallar meningen med livet. Ytterst handlar det om insikten; är det värt mödan att leva på den orättvisa jorden. Finns det ...

Av: Isabella Canow | 05 november, 2011
Kulturreportage

Teori versus praksis

Forord I dag er det allment og utbredt å tro og mene at for mennesket finnes det ikke lenger et sikkert grunnlag for erkjenningen, det vil si at mennesket svever over ...

Av: Thor Olav Olsen | 27 januari, 2014
Agora - filosofiska essäer

Födelsedagens dag

Härmed utnämner jag 22 januari till Födelsedagens dag. Yes meine Damen und Herren, i dag, tisdagen den 22 januari firar vi ”Födelsedagsdagen”. Här kommer mitt bidrag till dess hugfästelse. I dag är det ...

Av: Vladimir Oravsky | 22 januari, 2013
Gästkrönikör

Luce Irigaray och kvinnan som inte finns än

Luce Irigaray och kvinnan som inte finns än   Luce Irigaray lever i Frankrike, Italien och USA idag. Foto: Bologna Queerinriktade feminister talar ofta om att vi lever i ett samhälle där ...

Av: Kajsa Ekis Ekman | 21 december, 2006
Essäer om samhället

Old Von i Wellington



John Middleton Murry, Frieda Lawrence och  D H Lawrence ca 1914Några år in på första världskriget bodde D. H. Lawrence och hans tyska hustru Frieda (på långt håll besläktad med flygaresset von Richthofen, den röde baronen) i Cornwall. Där skrev han sin roman Women in Love, men knappast i lugn och ro. Patriotiskt sinnade ortsbor trodde sig märka att paret i nattens mörker signalerade ut mot havet för att underlätta landstigningen för tyska ubåtar. Det var falskt alarm och ont förtal, men stämningen var upprörd och misstänksamheten uppdriven. Onehundredpercentism kallas ibland den tidens tvångskonformism, att vara hundraprocentigt lojal mot fosterlandet. De invandrade tyskar som så kunde anglifierade sina efternamn, ända upp i de högsta kretsarna: Battenberg blev Mountbatten.

Andra brittiska författare drog sina strån till den patriotiska stacken. Ungefär samtidigt som lokalpolisen kollade Lawrences förehavanden längs kusten i sydväst skrev Conan Doyle ännu en historia om Sherlock Holmes, den sista av de femtiosex om man ser till kronologin i berättelserna. His Last Bow är en spionhistoria om den tyske militärattachén von Bork som samlat känslig information som han nu, de ödesdigra höstdagarna 1914 när kriget är på väg att bryta ut, ska ta med sig hem till det militära överkommandot i Berlin. Han väntar bara på en sista sändning, en chifferkod till nytta för det kommande ubåtskriget. Koden kommer i ett paket och förmedlaren får sin betalning. Men i paketet finns ingen kod, bara en handbok i biodling, och den som levererat det ser till att attachén sövs med kloroform och förpassas till Scotland Yard.

Den man som von Bork tror är spion visar sig vara Sherlock Holmes som samman med doktor Watson (han är chaufför) nu gör ett sista framträdande, denna gång i rikets tjänst. Annars ägnar han sig i sin pensionärstillvaro åt just biodling. Conan Doyle liksom kollegerna John Buchan och Erskine Childs bidrog verksamt till propagandakriget för vid pass hundra år sedan. Han blev spiritist sedan hans son stupat i första världskriget, drog på världsturnéer för den läran, och trodde sig tack vare den kunna få kontakt med sonen från andra sidan. Men det finns också mera försonliga tongångar gentemot fienden i litteraturen, som i James Hiltons slitstarka klassiker Good-Bye mr Chips, historien om en lärare på en pojkinternatskola som blir ett inventarium och som efter ett kort äktenskap (hustrun dör) lever sitt liv för skolan och dess pojkar.

George William von Zedlitz av Chris PerkinsEn gång i sin ungdom har han haft en nära tysk vän som han vandrat i de bayerska bergen med – det var där han träffade hustrun - och när han kort efter kriget bjuder hem honom förundrar sig skolynglingarna över det, nog är han egentligen en fiende? Men sådant sätter sig den tolerante Mr. Chips över. Den romanen kom visserligen några år in på trettiotalet när den värsta hätskheten hunnit lägga sig och innan nästa världskrig med förnyad fientlighet mot allt tyskt hade brutit ut. En roman långt senare ställer på intressant vis ett tvillingpar med varierande attityder gentemot kriget mot varandra, den ene drar ut i kriget, den andre stannar hemma som pacifist, på kullarna i Wales: Bruce Chatwins In The Black Mountains.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Detta kom jag att tänka på när vi häromdagen stod framför en oljemålning i det nyzeeländska National Portrait Gallery, ett sevärt museum i sitt slag om än bara hundradelen så stort som det vid Trafalgar Square. Det ligger vid kajen i Wellington, inhyst i en vacker gammal tegelbyggnad. Där pågår just nu en utställning som koncentrerar sig kring första världskriget, med bilder på flygare, flottister och infanterister, på meniga och officerare, men också på pacifister. Tavlan är ett porträtt av en äldre man i en länstol, han har snuggan bredvid sig och välfyllda bokhyllor bakom sig. Det kunde mycket väl ha föreställt en tysk i tjugotalets Berlin, målat av någon nysaklig konstnär som Georg Grosz eller Otto Dix. Men det är från trettiotalet och målat av en nyazeeländsk konstnär. Mannen på bilden hade en engelsk mor, men hans far var en schlesisk baron, något som kom att ligga honom i fatet fast han såg fadern för sista gången det år han fyllde fyra, 1875.

Sir Arthur Conan DoyleHan bar ståtliga namn, George William Edward Ernest von Zedlitz. Men de många kungliga förnamnen hjälpte honom inte när han råkade ut för de antityska stämningarna under första världskriget. Han var inte ens trettio när han fick en språkprofessur på det nyinrättade Victoria University i Wellington just efter förrförra sekelskiftet. Han behärskade förutom engelska och tyska oclså franska och italienska även om hans bakgrund var grekiska och latin. Han blev snabbt populär bland studenterna men var på grund av sin frispråkighet kontroversiell bland politiker och makthavare. När han under sin studietid vid Trinity College i Oxford riskerade att tvingas göra sin värnplikt i Tyskland avstod han från att besöka det landet för gott. Men han saknade engelskt medborgarskap och råkade därför ut för the Alien Enemy Act 1915.

När kriget brutit ut visade han sin solidaritet med sitt nya hemland genom att säga upp sig från sin professur. Universitetsledningen som uppskattade honom satte sig över det och övertalade honom att fortsätta. Men det hjälpte inte, han tvangs bort av patriotiska politiker, uppsagd med ett års lön. Han fortsatte istället på The University Tutorial School och på annan vuxenutbildning, bland annat Workers´ Education Association. Det höll han på med till några år före sin död. Universitetet som inte velat få bort honom glömde honom inte. Han satt många år i senaten för nyzeeländska universitet och blev 1936 professor emeritus, en legendarisk figur som skötte sin trädgård och liksom Mr Chips var alpinist. Han blev så omtyckt att han fick sitt eget smeknamn vars tyska inslag inte längre var till hinders: Old Von.

Ivo Holmqvist

Ur arkivet

view_module reorder

Veckan från hyllan, vecka 47 - 2012

Veckans stora nyhet var att rasister är rasister. Att de beter sig som rasister, och uttrycker rasistiska åsikter. En icke-nyhet om man så vill. Det positiva är att de finns ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 17 november, 2012

Samuel Beckett. Detalj från omslaget

Beckett och tiden

Samuel Beckett (1906–1989) är en av 1900-talets mest upphöjda författare. Sitt genombrott fick han först på 50-talet med romantrilogin Molloy/Malone dör/Den onämnbare och med pjäsen I väntan på Godot (1953) ...

Av: Marcus Myrbäck | Essäer om litteratur & böcker | 20 Maj, 2017

Montsalvat versus Koli, Parsifal versus Paraske. Pan versus Graal

Vad betyder musik? Allt eller intet? Är då musik, endast tomt klingande former eller ett konkret icke diskursivt språk, med egen symbolik, syntax och mening? Kan vi söka reda ut detta ...

Av: Oliver Parland | Essäer om musik | 27 juni, 2011

Varför firar vi jul?

Ty ett barn har fötts, en son är oss givenVäldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste. (Jes. 9:6). På något sätt är ...

Av: .Lars-Erik Gardell | Övriga porträtt | 24 december, 2009

Barbro Alving-Bang

Cyniskt eller aningslöst? Om ett reportage från Berlinolympiaden 1936

I Svenska dagbladet den 18 augusti 1936, ett tidningsnummer som jag råkat få i min hand, ägnas sporten en helsida och två halva, men så pågår också Berlinolympiaden. Intressantast ...

Av: Ivo Holmqvist | Kulturreportage | 31 augusti, 2017

Musée de Montmartre. maison du Bel Air. Foto: Wikipedia

”Jag har bestämt mig för att vara lycklig, ty det är bra…

Alla konstälskare och konstnärssjälar i alla åldrar har just nu en rad möjligheter att förhöja livskänslan genom att bege sig till Paris. Eva-Karin Josefson skisserar för oss en kort historik ...

Av: Eva-Karin Josefson | Essäer om konst | 05 september, 2015

Det omoderna lever

Det brukar heta att den som inte följer modets växlingar kommer förr eller senare att bära moderna kläder. Idealen skiftar, men kanske finns det också sådant som är tidlöst. Den ...

Av: Anders Björnsson | Kulturreportage | 04 juni, 2017

Rör inte mitt mixtape, jävla gnällgubbe!

Jag har alltid varit av den åsikten att verkligheten är bäst. Den är nämligen (oftast) mer absurd och skrattretande än alla fiktiva fabrikationer tillsammans. Speciellt tydligt blir detta då man ...

Av: Carl Abrahamsson | Carl Abrahamsson | 20 januari, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.