Tankens ambivalens (Andra brevet)

Ma ben sola e ben nuda senza miraggio porto la mia anima / Ungaretti   Min definition av varat är noll. Sagt om Neruda av Lorca: att han var ”en poet närmare döden än filosofin, närmare ...

Av: Göran af Gröning | 09 juli, 2014
Utopiska geografier

Senmoderniteten. Del 2

Det desillusjonerte menneske Del 1 ble avrundet med at jeg snakket om Internett, som er en bra ordning, i og med at via nettet er det ganske enkelt å oppdage svindel ...

Av: Thor Olav Olsen | 25 juli, 2013
Agora - filosofiska essäer

Cirkeln

Parken är en kameleont. Idag är den lila. Parken består av en kulle, några utspridda gräsmattor, träd och buskage. De gröna fläckarna delas åt av vägar. Eller är det så ...

Av: Theres K Agdler | 23 augusti, 2010
Utopiska geografier

Svarta Nejlikan, en spelfilm med fötterna i det förflutna.

Ulf Hultberg, Lisa Werlinder (Susanne) och Michael Nyqvist (Edelstam). Foto: Folkets bio Svarta Nejlikan, en spelfilm med fötterna i det förflutna. En film som är en modell av ett stycke förflutet ...

Av: Åsa Steinsvik | 03 augusti, 2007
Kulturreportage

Old Von i Wellington



John Middleton Murry, Frieda Lawrence och  D H Lawrence ca 1914Några år in på första världskriget bodde D. H. Lawrence och hans tyska hustru Frieda (på långt håll besläktad med flygaresset von Richthofen, den röde baronen) i Cornwall. Där skrev han sin roman Women in Love, men knappast i lugn och ro. Patriotiskt sinnade ortsbor trodde sig märka att paret i nattens mörker signalerade ut mot havet för att underlätta landstigningen för tyska ubåtar. Det var falskt alarm och ont förtal, men stämningen var upprörd och misstänksamheten uppdriven. Onehundredpercentism kallas ibland den tidens tvångskonformism, att vara hundraprocentigt lojal mot fosterlandet. De invandrade tyskar som så kunde anglifierade sina efternamn, ända upp i de högsta kretsarna: Battenberg blev Mountbatten.

Andra brittiska författare drog sina strån till den patriotiska stacken. Ungefär samtidigt som lokalpolisen kollade Lawrences förehavanden längs kusten i sydväst skrev Conan Doyle ännu en historia om Sherlock Holmes, den sista av de femtiosex om man ser till kronologin i berättelserna. His Last Bow är en spionhistoria om den tyske militärattachén von Bork som samlat känslig information som han nu, de ödesdigra höstdagarna 1914 när kriget är på väg att bryta ut, ska ta med sig hem till det militära överkommandot i Berlin. Han väntar bara på en sista sändning, en chifferkod till nytta för det kommande ubåtskriget. Koden kommer i ett paket och förmedlaren får sin betalning. Men i paketet finns ingen kod, bara en handbok i biodling, och den som levererat det ser till att attachén sövs med kloroform och förpassas till Scotland Yard.

Den man som von Bork tror är spion visar sig vara Sherlock Holmes som samman med doktor Watson (han är chaufför) nu gör ett sista framträdande, denna gång i rikets tjänst. Annars ägnar han sig i sin pensionärstillvaro åt just biodling. Conan Doyle liksom kollegerna John Buchan och Erskine Childs bidrog verksamt till propagandakriget för vid pass hundra år sedan. Han blev spiritist sedan hans son stupat i första världskriget, drog på världsturnéer för den läran, och trodde sig tack vare den kunna få kontakt med sonen från andra sidan. Men det finns också mera försonliga tongångar gentemot fienden i litteraturen, som i James Hiltons slitstarka klassiker Good-Bye mr Chips, historien om en lärare på en pojkinternatskola som blir ett inventarium och som efter ett kort äktenskap (hustrun dör) lever sitt liv för skolan och dess pojkar.

George William von Zedlitz av Chris PerkinsEn gång i sin ungdom har han haft en nära tysk vän som han vandrat i de bayerska bergen med – det var där han träffade hustrun - och när han kort efter kriget bjuder hem honom förundrar sig skolynglingarna över det, nog är han egentligen en fiende? Men sådant sätter sig den tolerante Mr. Chips över. Den romanen kom visserligen några år in på trettiotalet när den värsta hätskheten hunnit lägga sig och innan nästa världskrig med förnyad fientlighet mot allt tyskt hade brutit ut. En roman långt senare ställer på intressant vis ett tvillingpar med varierande attityder gentemot kriget mot varandra, den ene drar ut i kriget, den andre stannar hemma som pacifist, på kullarna i Wales: Bruce Chatwins In The Black Mountains.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Detta kom jag att tänka på när vi häromdagen stod framför en oljemålning i det nyzeeländska National Portrait Gallery, ett sevärt museum i sitt slag om än bara hundradelen så stort som det vid Trafalgar Square. Det ligger vid kajen i Wellington, inhyst i en vacker gammal tegelbyggnad. Där pågår just nu en utställning som koncentrerar sig kring första världskriget, med bilder på flygare, flottister och infanterister, på meniga och officerare, men också på pacifister. Tavlan är ett porträtt av en äldre man i en länstol, han har snuggan bredvid sig och välfyllda bokhyllor bakom sig. Det kunde mycket väl ha föreställt en tysk i tjugotalets Berlin, målat av någon nysaklig konstnär som Georg Grosz eller Otto Dix. Men det är från trettiotalet och målat av en nyazeeländsk konstnär. Mannen på bilden hade en engelsk mor, men hans far var en schlesisk baron, något som kom att ligga honom i fatet fast han såg fadern för sista gången det år han fyllde fyra, 1875.

Sir Arthur Conan DoyleHan bar ståtliga namn, George William Edward Ernest von Zedlitz. Men de många kungliga förnamnen hjälpte honom inte när han råkade ut för de antityska stämningarna under första världskriget. Han var inte ens trettio när han fick en språkprofessur på det nyinrättade Victoria University i Wellington just efter förrförra sekelskiftet. Han behärskade förutom engelska och tyska oclså franska och italienska även om hans bakgrund var grekiska och latin. Han blev snabbt populär bland studenterna men var på grund av sin frispråkighet kontroversiell bland politiker och makthavare. När han under sin studietid vid Trinity College i Oxford riskerade att tvingas göra sin värnplikt i Tyskland avstod han från att besöka det landet för gott. Men han saknade engelskt medborgarskap och råkade därför ut för the Alien Enemy Act 1915.

När kriget brutit ut visade han sin solidaritet med sitt nya hemland genom att säga upp sig från sin professur. Universitetsledningen som uppskattade honom satte sig över det och övertalade honom att fortsätta. Men det hjälpte inte, han tvangs bort av patriotiska politiker, uppsagd med ett års lön. Han fortsatte istället på The University Tutorial School och på annan vuxenutbildning, bland annat Workers´ Education Association. Det höll han på med till några år före sin död. Universitetet som inte velat få bort honom glömde honom inte. Han satt många år i senaten för nyzeeländska universitet och blev 1936 professor emeritus, en legendarisk figur som skötte sin trädgård och liksom Mr Chips var alpinist. Han blev så omtyckt att han fick sitt eget smeknamn vars tyska inslag inte längre var till hinders: Old Von.

Ivo Holmqvist

Ur arkivet

view_module reorder

Madame de Staël kommer!

Ryktet rider redan i förväg. Det lilla Weimar är smått skakat, vissa av förväntan och glädje,andra av ren skräck och oro. De flesta av pur och ohöljd nyfikenhet. Snart kommer ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 21 juli, 2009

Att läsa mellan raderna

Fråga: Är pauserna (som ligger mellan raderna) platsen där man kommer ett steg närmre? Kanske är det så. Svårt att avgöra, gränsen blir ganska otydlig när varken viskningar eller rop och man ...

Av: Ida Thunström | Essäer om litteratur & böcker | 20 augusti, 2009

Legenden vars bästa tavlor brann upp!

Inge Schiöler (1908-1971) på en bild tagen av okänd fotograf 1957En essä av Olle Pettersson om bildkonstnärens Inge Schiöler och hans psykiska besvär. Inge Schiölers konstnärliga framgångar följdes av svåra depressioner och ...

Av: Olle Pettersson | Essäer om konst | 14 augusti, 2008

Alen

I vår följetong om de svenska trädslagen har vi nu kommit till alen, det av åkerbrukare och ängsvårdare kanske mest avskydda av alla våra trädslag. Men som vi ska komma ...

Av: Johannes Söderqvist | Kulturreportage | 19 januari, 2017

Sorgligt, spökligt, spännande och lite vasst

Min nya psykiater har i tvenne dagar läxat upp mig med e-mails, fem stycken, med dåliga simpla råd om hur jag skall skriva roman, tar ton, är väl inte hans ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 19 Maj, 2011

När romanen blir politisk

Barn och ungdomsboksförfattaren Per Nilsson, som år 2006 fick Augustpriset för ungdomsromanen Svenne, är kanske inte den första som kommer på tal när man diskuterar författare med politisk tematik. Ändå ...

Av: Emilia Aalto | Övriga porträtt | 30 Maj, 2014

Postemmakrönika 4

Enorma energimängder frilägges nu när jag inte mer är författare, med en massa onödiga sysselsättningar, har flera nätter renoverat gamla läderband (mest halvfranska) (och när jag behövde några prickar lim ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 08 april, 2010

Ett ord säger mer än tusen bilder. Men inte alltid

             

Av: Kenneth Rundberg | Bildreportage | 13 november, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts