Ekelunds frihet

Den offentliga bilden av Vilhelm Ekelund (1880-1949) är minst sagt schizofren: å ena sidan betraktas han som en svärmisk naturlyriker och å andra sidan som en vresig enstöring som decennium ...

Av: Bo Gustavsson | 08 februari, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Lottomannen

Gubben var liten, tjock och obehaglig. En invandrad typ som passade lika bra in på våra gator som en sadlad dromedar. ”Vad glor du på”, fräste jag åt honom när ...

Av: Vladimir Oravsky | 19 oktober, 2013
Gästkrönikör

Utanför Ganesha-tempel i Pondycherry

I Tamil Nadu, Södra Indien, finns en ficka i geografin

Exakt hur stor fickan är vet jag inte, men där talas över femtio språk. Fickan heter Auroville. Jag har varit där. I en väldig kruka, formad som en blomknopp, finns en ...

Av: Annakarin Svedberg | 24 september, 2017
Kulturreportage

Konung i rike

Simulerat körverk för fem ostämda fioler, en småskev viola, en vinbestänkt cello och en rostig trombon (Pjäsen är huvudsaken)  En konung äger smala händer En konung äger små ögon En dag går konungen ...

Av: Alan Asaid | 03 augusti, 2009
Utopiska geografier

Tankar kring Maria Wine och Artur Lundkvist (Korsväg II)



Maria Wine och Artur Lundqvist 1947”Jag färdas och jag färdas inte, i minnet färdas jag där allt är sig likt och allt är sig olikt, det är en spegel av vatten som ådras, rynkas, döljer synerna liksom under lätta, plötsliga korsande vinddrag … […] Hur svårt det är att vakna till liv igen, hur lätt det är att bara färdas i drömmar och på nytt uppleva sådant som man redan upplevt förut efter sådant man aldrig varit med om …” / Artur Lundkvist

Vet inte riktigt om vad jag ska skriva mer än att texten ska beröra Maria Wine och Artur Lundkvist genom kärlekens vågdalar, drömmar och det som aldrig kunde uppfyllas.

Kan i skrivande stund inte komma ihåg exakt när men jag lyssnade på Maria Wine när hon Besökte ABF på Sveavägen någon gång i början på 90-talet och jag blev hänförd av den gamla men belevade damens levande livsberättelse. Jag hade ännu inte läst hennes poesi och gick faktiskt dit i egenskap av hennes livsresa med Artur Lundkvist och det var mest hans författarskap som drog men efter en timme, i den fullsatta lokalen på andra våning, så satte en omfattande läsning av hennes poesi och prosa igång.

Ett antal år senare och efter några års litteraturstudier skulle jag och en vän öppna ett bokcafé vid Hornstull (Stockholm) och jag kom i kontakt med Ingemar Haag och Jan Arnald (vi fick låna Jans samling av Lundkvists utgåvor för att ha som skyltning under en period) – här öppnades mina dörrar från Lundkvists prosa till hans poesi. Punkt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Karla Maria Petersen född i Köpenhamn den 8 juli 1912 bytte efter tragiska barndomsår på barnhem, och efter det att hon mött kärleken i Artur Lundkvist till sitt andra namn och moderns släktnamn Maria Wine (egentligen Karla Maria Lundkvist). Det är alltså med detta namn hon litterärt debuterar med diktsamlingen Vinden ur mörkret (1943) i den modernistiska traditionen. Wine hade tagit intryck av psykoanalys och surrealism och hon accepterade det primitivistiska program som förkunnades av gruppen "Fem unga" där hennes man var en av förgrundsgestalterna, följd av Naken som ljuset (1945), men redan 1942 utkom dikter i den litterära kalendern Horisont (Horisont var en litterär kalender som utkom med fem nummer under åren 1941-1944 på Bonnier förlag). I redaktionen ingick bl. a. Artur Lundkvist.

Maria WineWines prosadebut sker 1951 med den självbiografiska Man har skjutit ett lejon och därefter Virveldans (1953).

Vid denna tidpunkt började prosan väga över i Lundkvists författarskap. Från Malinga (1952) med sin blandning av reseskildringar, noveller och aforismer och 1957 års "prosasviter" i Berget och svalorna där Lundkvist alltmer närmar sig den genreöverskridande prosaform som under den senare delen av författarskapet kulminerade i hans prosalyrik. Wine dras alltmer från prosan till lyriken, Lundkvist gör det motsatta, de båda en urkraft i den svenska litteraturhistorien. Och för Lundkvist spåras en andra korsväg, vilken den första, i mina ögon, var det litterära samarbetet med Gunnar Ekelöf i Karavan under början på 30-talet.

Lundkvist summerar i Karavan och ger en inblick i hans poetiska universum:

”… liksom i drömmen äger individen ingen absolut identitet, varje människa är i viss mån alla människor, varje landskap rymmer alla landskap, och de mest olika platser, tilldragelser, åldrar och årstider ingår i varandra som om de existerade på ett plan utanför tid och rum; det mänskliga medvetandets innehåll är inte längre underkastat människan utan existerar för sig självt, alla ting möts på jämlik grund, människan är inte förmer än en fisk, ett löv eller en sten: det är ett universum med en ny ordning.”

I Lundkvists diktsamling Korsväg från 1942 finner vi diktsviten Sången om fadern som ett tecken, inte mer än ett tecken, på Wines dikter i Horisont fram till Man har skjutit ett lejon som en bearbetning av barndomen men det är helt och hållet min egen association. Det anmärkningsvärda med Wine/Lundkvist, förutom kärleken som trots sina slitningar hade ett otroligt starkt band, var deras gemensamma produktivitet. Tillsammans gav de ut något över hundra böcker vilket, med tanke på den litterära nivån, är en litterär skatt att oförtröttligt ösa ur och som man ständigt kan återkomma till utan att aldrig bli färdig.

Paret Wine/Lundkvist träffades för första gången 1936 då Wine (Lundkvist då trettio) som tjugofyraåring skulle åka på semester till Rørvig, och under tågresan kom att hamna i samtal med den svenske poeten, de började därefter brevväxla, och gifte sig senare samma år. Vill man följa deras resa så är Wines memoarbok Minnena vakar från 1994 en svindlande färd genom deras liv. Även Wines senare diktarresa, efter Lundkvists död (1991), skildrar just till stora delar hans sjukdom och död som centrala bilder eller teman. Fyra nyckelord i Wines författarskap är frihet kontra beroendet som hänger ihop med hängivenhet och som omsluts av kärleken.

Artur LundkvistHär kommer Wines dikt Till de älskande

Närmare än nästan nära

kommer du aldrig din älskade

Fjärmare än ett avskeds "på återseende"

kommer du aldrig din älskade

Ifrågasätt inte

vem av er som gav mest

eller vem av er som tog mest

Vågen är fiende till kärleken -

anlitar du dess balanskonst

är det inte längre fråga om kärlek

 

Låt det givna och det mottagna

malas samman i vardagens kvarn -

det är genom denna fina sammansmältning

ni ska fortsätta ge mera liv åt er Kärlek

mera kärlek åt ert Liv

Med giftermålet 1936 och flytten till Sverige så hamnade Wine med ens i statspolisens register, eftersom Lundkvist sedan 1931 var registrerad som potentiell landsförrädare. Anledningen var att han deltagit i en demonstration mot Ådalsmassakern, att han undertecknat ett hälsningstelegram till Maxim Gorkij samt instämt i Stockholmsungdomens antikrigskommittés upprop mot krig och fascism. Dessutom hade han blivit angripen i en tysk nazitidskrift samt ”deltagit i olika antifascistiska och antimilitaristiska aktioner”.

Artur Lundkvist och Maria WineTyvärr blev äktenskapet med Artur Lundkvist inte den källa av kontinuerlig kärlek som Maria både fruktade och önskade. Hon ville framkalla en outplånlig och passionerad förälskelse hos maken men lyckades inte. I äktenskapet ingick en överenskommelse om ömsesidig lojalitet men för den sakens skull inte trohet. Båda två hade andra relationer vid sidan om.

Att ens försöka förstå hur Wine/Lundkvist höll ihop sin kärlek blir platt. Det djupaste dem emellan höll de naturligtvis för sig själva, trots att Wine i sitt sorgearbete kunde öppna upp en del. Kanske bara det faktum att de höll ihop, trots slitningar, under alla år räcker. De var också mycket sociala, reste mycket och fick möjlighet att träffa många intressanta personligheter. Givetvis finns det en frestelse i detta, en lockelse kanske; att bli sedd, bejakad och hela tiden få bekräftelse för sin litterära status. Vissa klarar detta, andra med stort känslosvall behöver att bli sedd i form av förälskelse, för förälskelsens skull inte personen som den projiceras på. Och Wine/Lundkvist hade inga hemligheter med att förhållandet var öppet för dem båda att kunna träffa andra. Och här har vi det igen: frihet kontra beroende

Nyckelordet för Lundkvist blir ett men som sammanfattar allt: r, rö, rör, röre, rörel, rörels, rörelse! Själva rörelsen för paret startade verkligen med kalendern Horisont (inte att förväxla med Horisont tidskriften). Och jag måste stanna här ett ögonblick för kalendern Horisont fick trots sin korta period (precis som Karavan) en enorm betydelse; att nämna är Eyvind Johnsons bidrag med ett utdrag ur den då kommande romanen Grupp Krilion och Karl Vennbergs essä om Franz Kafka, och låt nu tanken sätta detta i ett tidsperspektiv och hur det såg ut i Europa under denna period.

Nog med fakta, låt oss istället drömma oss bort eller bättre in i makarna Wine/Lundkvists litterära och drömlika värld.

En liten park i Solna är tillägnad Maria Wine”Som barn hörde jag sällan de vuxna berätta sina drömmar för varandra, de tycktes vara rädda om vad de drömt som om hemligheter att väl bevara, och nämnde de om en dröm var det liksom skyggt och med låg röst, med andra ord än vanligt, nästan som något ur Bibeln, vad jag uppfattade var mest hemlighetsfulla fragment av drömmar och just därför särskilt lockande, utstrålande ett slags ljus som varken hörde riktigt till dagen eller natten, likt det ljussken utan eld som kunde utgå från gamla, murknande trädstubbar, det var något som försiggick i en gränstrakt mellan verkligt och overkligt, utanför tid och rum, och ofta rörde det sig om döda, jag hörde ofta sägas: i natt drömde jag om döda, det blir nog omslag i vädret!

[…]

Ju mer det sköt i höjden ju längre blev avståndet mellan kronan och rötterna, och ledde till en alltmer ökad spänning mellan dem… Motsättningen förde efterhand till direkt konflikt. Än strejkade lövverket, än rotsystemet, och i båda fallen blev trädet i sin helhet lidande på det, avstannade i växten…

Men trädet kunde inte leva varken utan rötter eller krona. Motsättningen blev dess öde, splittringen förödde dess krafter, tills slutligen stormen tog det och det föll med ett brak, kronan förtvinad, stammen murken, rötterna döda.”

/ Artur Lundkvist (eget sammanflätat)

 

Min kärlek

är likt ett treklöverblad:

mitt liv min död och mitt jag

 

Där är han

som genom sin styrka

tvingar mig att leva

att uppleva tjusningen

i ett övervunnet motstånd

 

Där är han

som genom sin svaghet

är beredd att dö tillsammans med mig

och får mig att känna

uppgivelsens befrielse

 

Där är min treklövers hjärta

som överlever de båda:

kärleken till mig själv

som får mig likt svanen

att böja huvudet mot skuldran

och trycka läpparna mot dess rundning. / Maria Wine ur Kärleken den ljusa, den mörka

Graven i SolnaFöljer med Willy Kyrklund ur Polyfem förvandlad

”Min höft är fulländat rundad och mjuk, särskilt baktill. Din hand följer oavlåtligt denna buktiga yta, följer dess buktning åter och åter, följer och följer, dess mjukhet åter och åter.

Min höft framställer en märklig avvägning av stabilitet och rörlighet. En mobil för ögat och för känseln, ständigt på nytt betraktad av din hand.”

 

Och lyssna till Lundkvist:

En hand med grova arbetsnaglar

sätter jag nu i drömmarnas vas:

i detta blod med dess ytor av sten

vill jag en brakande fågelflykt, ett ras

nerifrån gruvor, en explosion av kvävda

klöverblommor.

I Wines/Lundkvist litterära värld, speciellt Wines, ställs läsaren ofta inför ett förvandlingsögonblick, och världen pendlar mellan växlingar och kast. Röster bär på vittnesbörd om liv, ögonblicksvis, flyktigt med bilder som vandrar igenom oss. Ofta talas det om en plats bortom berättelsen och i synnerhet i Lundkvists digra författarskap återfinns ständigt sugande rörelser som förs bortåt till det intellektuellas utmarker bara för att blekna bort och där bara tomhet råder. Och han gör det för att visa på tron till förnuftet, jorden, myllan och sopa undan den intellektuella likgiltigheten

Litteraturen blir då sammanvägt hos Wine/Lundkvist att röra sig vid avståndet mellan människors villkor och individens förhoppningar. Någon vägledning till hur man ska leva sitt liv är inte intressant. Kartan ritas med drag som fäster människan mellan natur, djur och Gud där människan slits mellan harmoni och disharmoni, frihet och beroende, ofta ambivalent, frustrerad genom moraliska tankar om gott och ont som tvingar henne till ständiga konflikter med sig själv, ständigt i rörelse till den sista rörelsen, vilan, döden.

Lundkvist skriver i Lustgårdens demoni (1973):

”Nu ser jag Lustgården som är världen, Paradiset som prisgivits åt Passioner och demoner: allt är där oavbruten växling och förvandling, korsning och förblandning, begär som sviker, lockelser som straffar sig, njutningar som blir till plåga.

I demiurgiskt skapelseraseri framdrivs allt onaturligare livsformer, en urartad alstring där det organiska förenar sig med det oorganiska, det hårda tränger in i det mjuka, det döda och det levande ingår i vartannat.”

Ett avslut ska till …

Nej, det är rörelsen … rörelsen …

 

Göran Af Gröning

 

Ur arkivet

view_module reorder

I Pousettes värld: en poet

Det är en konst att vara enkel. Erik Pousette skalar av det överlagrade och står kvar med de stringenta orden i dess ursprungliga skepnader. Han litar på dem. Behöver inte ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 23 Maj, 2012

Om det moderne. Del I

Innledning Artikkelen min bygger på følgende tese: at for de aller fleste begrepsord gjelder det at det ikke er helt opplagt/innlysende hva for betydning og mening de aktuelle begrepsordene har, eller ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 27 november, 2011

Beato Angelico.  Noli me tangere

Kris­tus är uppstånden. Ja, han är verkligen uppstånden

Efter de tre dagarnas sökande, saknad och sorg återvänder "begravningssällskapet" till livet. De inre känslorna har lagt sig och de vardagliga sysslorna får ta vid.

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 05 april, 2015

Bild av Melker Garay

Slaktbänken

Melker Garay om den etiska värden som verkar vara skrivna i sand.

Av: Melker Garay | Melker Garay : Reflektioner | 30 november, 2015

Främlingen främmandegjord blir en vän

1800- och 1900-talslitteraturen är full av flanörer; från den mållösa strövaren Peter Walsh i Virginia Woolfs ”Mrs. Dalloway” till modernismens promenerande variant av Odysseus, Leopold Bloom i James Joyces ”Odysseus” ...

Av: Matilda Amundsen Bergström | Reportage om scenkonst | 24 Maj, 2012

En liten pojkes dröm om att få gå i skolan. Intervju med författaren…

Under Togos brännande sol lever de i ett stort antal, alla de barn som vill gå i skolan. Som vill lära sig, utvecklas och få kunskap. För att kunna se ...

Av: Linda Johansson | Litteraturens porträtt | 24 juni, 2012

Ivo Holmqvist om Folke Isaksson

“Eldflugorna har slocknat, askflagorna yr över jorden.” Så vackert och så dystert avslutade Folke Isaksson titeldikten i den samling som kom 1998 och som hette just ”Eldflugorna”. Den apokalyptiska slutraden ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 04 juni, 2013

Äkthet och falskhet i Blade Runner och Homo Falsus

”[…] av alla bländverk livet tvingar på oss är detta det farligaste: att tro att det bara finns en verklighet och att den är begriplig.” – Jan Kjaerstad, Homo Falsus Med ...

Av: Gustav Borsgård | Essäer om litteratur & böcker | 30 november, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.