Dyra och kära böcker

Priset på böcker har de senaste decennierna inte alls följt den allmänna prisutvecklingen. De relativt sett lägre bokpriserna vittnar om skönlitteraturens allt svagare ställning. När jag numera söker antikvariatsböcker – oftast ...

Av: Björn Gustavsson | 11 december, 2013
Gästkrönikör

Underkastelse och revolt: sado-masochism i Charlotte Brontës Jane Eyre

Illustratuion: Man Ray En uppenbar risk med det okritiska återgivandet av färdigtuggade kunskaper kan illustreras med de välvilliga men likväl felaktiga läsningar av som gjorts av Charlotte Brontës Jane Eyre ...

Av: Björn Kohlström | 15 augusti, 2008
Essäer om litteratur & böcker

Foto: Hebriana Alainentalo

Tro är tro och inget annat än tro

Var tar människokärleken vägen när trosartiklar i religioner blir sanningar? För är det inte hemskt när tro blir sanning? I alla religiösa sanningsanspråk finns ett frö till intolerans och våld; ...

Av: Melker Garay | 31 maj, 2015
Melker Garay : Reflektioner

Erotiskkrönika 01

Den nakne spricker kroppen som spänt ut sina diktsandsfötterna i bortgåendets märkta yta. Ett tungt steg tidgenomfor skikningens glossistor, lagom den bakom steget fanns, denna kamrats som såg efter sig ...

Av: Stefan Hammarén | 17 juni, 2010
Stefan Hammarén

Hjalmar Bergmans hemsökelser



Hjalmar Bergman

I ”Författaren” berättar Ivar Lo-Johansson hur han på Stockholmsutställningen 1930, själva den nya tidens manifestation, fick syn på en apart uppenbarelse mitt bland framtidsvisionerna. Det var Hjalmar Bergman. Lo-Johansson betraktar honom med förakt, eftersom han ”var litteraturhistoriskt placerad och tömd, medan vi unga hade alla våra böcker oskrivna.”

Det måste ha varit med en viss självövervinnelse som Bergman beträdde utställningsområdet. Han hade fått i uppdrag att skriva ett festspel till utställningens öppnande. Hans synopsis refuserades och riktig upprättelse var det väl knappast, att stycket i något omarbetat skick sändes i radio i april 1930.

Utställningssommaren 1930 hade han ett halvår kvar leva. Ovanligt nog vistades han hela året i Sverige. Annars var han i praktiken utlandssvensk med framför allt Florens och Berlin som fasta punkter. Han hade erfarenheter från ett desperat och krisdrabbat Europa, som onekligen skilde sig från Lo-Johanssons naiva och burdusa optimism. Hans radiokomedi ”Tankar om funktionalismen” sammanföll lika lite som det refuserade festspelet med Stockholmsutställningens utopier.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I motsats till ordningen hos Dante kommer helvetet sist hos Bergman. Hans fyra sista år är en nästan oavbruten förfalls- och sjukdomstid. Han säger sig ”förblöda”. Han lämnar, som han tror slutgiltigt, hustrun och söker sig till det undergångsmärkta Berlin. Vid två tillfällen drabbas han av ”ett fullständigt neurasteniskt sammanbrott”.

Det handlar också om den konstanta ”nervhets”, som det innebar att leva som fri författare, det vill säga tvånget att för uppehällets skull oupphörligen effektuera romaner, noveller och filmmanuskript. Han säger sig vara ”fastkedjad” vid skrivmaskinen och kallar sig ”hjärnfabrikats-arbetaren, kamrat Bergman”. Balzac blev 51 år, Bergman 47. Den förres kaffekonsumtion motsvarades i Bergmans fall av en liter cognac om dagen.

Utgivaren av den fjärde och sista delen av Bergmans brev ger en drastisk sammanfattning av hans hemsökelser: ”alkohol, droger, magkatarrer, skabb, självförakt”. Till dem kan fogas överansträngning. Under dessa villkor tillkom elva böcker och ett sextiotal noveller samt alla filmmanuskript. Bland romanerna finns ”Jonas och Helen”, ”Kerrmans i paradiset” och, särskilt mirakulöst, ”Clownen Jac”.

Då han läst ”clownkatekesen” i radio reste Bergman till Berlin, där han dog den förste januari 1931. Döden inträffade inte, som det brukar uppges, på ett hotellrum utan på Nordsanatorium. Några dagar tidigare avsände han sitt sista meddelande, ett telegram till Gösta Ekman, som hade lydelsen: ”Mycket kan de taga ifrån Dig, men Ditt höga konstnärskap icke.”

Hjalmar Bergman

Som det påpekas i utgivarens kommentar alluderar Bergman på sina egna ord i ”Swedenhielms”: ”Allt togo de ifrån honom. . . men hedern icke.” Det tycks nästan som om Bergman med dessa sista ord också ville rättfärdiga sig själv. Nihilist var han aldrig och mitt i allt tumult och sönderfall vill han försvara begrepp som sanning, heder och godhet – inte minst mot den smartnessideologi, som han mött i USA och som han gisslar i ”Clownen Jac”.

I polemik mot Sven Delblanc framhåller utgivaren, att Bergman också under de sista åren pläderade för värden. Dikten förklarade han vara ”ett försök att fastslå, vad som är värdefullt och vad som icke är värdefullt”.

Samtidigt berättar han för Tor Bonnier om sitt liv i Berlin: ”Sista tiden har ju varit svår för mig men det har gått medelst cognac om dagarna och cox om nätterna. Hemkomst mellan åtta och tio morgens efter oavbruten vandring från förbrytarkneip till dito. Likvisst har jag ännu ej blitt bestulen fast väl en gång häktad och förhörd i en mordsak men fick gå efter en timme eftersom jag dels ingenting visste, dels såg beskedlig ut och dels hade bjudit en herr kriminalkommissar på otaliga groggar.”

Också fortsättningen är karakteristisk: ”Jag har i dag börjat arbeta och det är ju enda räddningen”. Även arbetet är ett absolut värde. Dess betydelse hade en gång inskärpts hos den unge Bergman av nobelpristagaren Svante Arrhenius, förebilden till Swedenhielm.

I breven, ofta präglade av galghumor, bemödar sig Bergman om att vara underhållande och konversant och anpassar sig till adressaten. Han är ömsint mot modern, chevaleresk och kurtisant mot Alma Söderhjelm, raljant och lekfull mot Victor Sjöström.

Tor Bonnier skriver i ett brev 1929: ”Du skriver brev lika förtjusande som du skriver romaner och jag tackar för ditt sista. Men tyvärr kunna vi ännu ej publicera dina brev i stället för den uteblivna romanen. Det är bedrövligt, för din skull, för vår skull, för folkets skull.”

Nu behöver folket inte längre vara bedrövat och drygt 1600 brev föreligger. De är sorgfälligt kommenterade. Om ”vår vän Finn” heter det, att det är ”oklart vem som avses”. Det måste dock vara kåsören Finn, på trettiotalet verksam i Stockholms-Tidningen, och en gång gruvligen hudflängd av Stig Ahlgren.

Göran Lundstedt

Källa

Hjalmar Bergman
Brev IV, 1925-1930
Redigerade och kommenterade av Kerstin Dahlbäck
Bonniers

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Den stora resan

Den vilda och hemlösa karaktären hos den sista resan i detta liv kan inte sublimeras. Döden infinner sig som ett otajmat avbrott med prägeln av ett mörkt mirakulum. Den kommer alltid ...

Av: Eugenio Trías | Agora - filosofiska essäer | 05 januari, 2013

Skärgårdsdeckarna

Skärgårdsdeckare kan man väl kalla den nya kriminalgenren i Camilla Läckbergs efterföljd. I fjol debuterade Viveca Sten med en deckare, där det mördades på och kring Sandhamn i Stockholms skärgård. Hennes ...

Av: Bengt Eriksson | Essäer om litteratur & böcker | 17 juni, 2009

Tommy Åberg

Vänlighet lönar sig.

Tommy Åberg är tillbaka som krönikör

Av: Tommy Åberg | Gästkrönikör | 29 november, 2016

I morgon firar vi Gottfrid med namnsdag

Ett människohuvud väger 4 kilo. Det centrala nervsystemet badar i en halv deciliter vätska vars främsta uppgift är att skydda mot stötar. Det är oxå fostervattnets viktiga funktion. En vuxen ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 14 december, 2013

Svarta Nejlikan, en spelfilm med fötterna i det förflutna.

Ulf Hultberg, Lisa Werlinder (Susanne) och Michael Nyqvist (Edelstam). Foto: Folkets bio Svarta Nejlikan, en spelfilm med fötterna i det förflutna. En film som är en modell av ett stycke förflutet ...

Av: Åsa Steinsvik | Kulturreportage | 03 augusti, 2007

Dialog mellan en missionär och tre kinesiska konvertiter

Missionären: Hur många gudar finns det, mina bröder? 1e konvertiten: Tre.2e konvertiten: Två.3e konvertiten: Ingen.Missionären: Gräsligt! Svaren kommer från Djävulen.Alla tre: Vi vet inte varifrån du fått religionen som du lärt ...

Av: Raja Ram Mohan | Kulturreportage | 13 november, 2013

Svartmetall i teori och praktik: En essä kring några aktuella böcker om black…

”Bathory” är namnet på ett svenskt rockband som ofta hyllas som föregångare inom black metal. ”Bathory” är också namnet på en ungersk grevinna, Elisabeth Báthory (1560-1614), som enligt legenden bokstavligen ...

Av: Jonas Andersson | Essäer | 21 november, 2011

Benjamin 17

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 10 december, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.