Vincent van Goghs rum i Arles. Foto: Public Domain

På besök i van Goghs värld

Vincent van Goghs konst och liv slutar aldrig att fascinera människor. Irving Stones berömda biografi Han som älskade livet från 1934 filmatiserades 1956 med Kirk Douglas i huvudrollen som den ...

Av: Mathias Jansson | 05 april, 2016
Konstens porträtt

Krokodilen äter små barn, vet du

Mamman rycker tag i dotterns jackärm och mumlar något ohörbart nära hennes öra. Vad det ohörbara än innebar så har flickan tårar i ögonen när hon tittar bort med ledsen ...

Av: Jessica Johansson | 21 mars, 2012
Gästkrönikör

Hänt i skvättet 11

 

Av: Mattias Kronstrand | 09 december, 2013
Kulturen strippar

Syndafloden

Framtiden talade klarspråk; syndafloden steg oss till knäna.

Av: Bo Jörgen Sandberg | 19 januari, 2009
Utopiska geografier

Hjalmar Bergmans hemsökelser



Hjalmar Bergman

I ”Författaren” berättar Ivar Lo-Johansson hur han på Stockholmsutställningen 1930, själva den nya tidens manifestation, fick syn på en apart uppenbarelse mitt bland framtidsvisionerna. Det var Hjalmar Bergman. Lo-Johansson betraktar honom med förakt, eftersom han ”var litteraturhistoriskt placerad och tömd, medan vi unga hade alla våra böcker oskrivna.”

Det måste ha varit med en viss självövervinnelse som Bergman beträdde utställningsområdet. Han hade fått i uppdrag att skriva ett festspel till utställningens öppnande. Hans synopsis refuserades och riktig upprättelse var det väl knappast, att stycket i något omarbetat skick sändes i radio i april 1930.

Utställningssommaren 1930 hade han ett halvår kvar leva. Ovanligt nog vistades han hela året i Sverige. Annars var han i praktiken utlandssvensk med framför allt Florens och Berlin som fasta punkter. Han hade erfarenheter från ett desperat och krisdrabbat Europa, som onekligen skilde sig från Lo-Johanssons naiva och burdusa optimism. Hans radiokomedi ”Tankar om funktionalismen” sammanföll lika lite som det refuserade festspelet med Stockholmsutställningens utopier.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I motsats till ordningen hos Dante kommer helvetet sist hos Bergman. Hans fyra sista år är en nästan oavbruten förfalls- och sjukdomstid. Han säger sig ”förblöda”. Han lämnar, som han tror slutgiltigt, hustrun och söker sig till det undergångsmärkta Berlin. Vid två tillfällen drabbas han av ”ett fullständigt neurasteniskt sammanbrott”.

Det handlar också om den konstanta ”nervhets”, som det innebar att leva som fri författare, det vill säga tvånget att för uppehällets skull oupphörligen effektuera romaner, noveller och filmmanuskript. Han säger sig vara ”fastkedjad” vid skrivmaskinen och kallar sig ”hjärnfabrikats-arbetaren, kamrat Bergman”. Balzac blev 51 år, Bergman 47. Den förres kaffekonsumtion motsvarades i Bergmans fall av en liter cognac om dagen.

Utgivaren av den fjärde och sista delen av Bergmans brev ger en drastisk sammanfattning av hans hemsökelser: ”alkohol, droger, magkatarrer, skabb, självförakt”. Till dem kan fogas överansträngning. Under dessa villkor tillkom elva böcker och ett sextiotal noveller samt alla filmmanuskript. Bland romanerna finns ”Jonas och Helen”, ”Kerrmans i paradiset” och, särskilt mirakulöst, ”Clownen Jac”.

Då han läst ”clownkatekesen” i radio reste Bergman till Berlin, där han dog den förste januari 1931. Döden inträffade inte, som det brukar uppges, på ett hotellrum utan på Nordsanatorium. Några dagar tidigare avsände han sitt sista meddelande, ett telegram till Gösta Ekman, som hade lydelsen: ”Mycket kan de taga ifrån Dig, men Ditt höga konstnärskap icke.”

Hjalmar Bergman

Som det påpekas i utgivarens kommentar alluderar Bergman på sina egna ord i ”Swedenhielms”: ”Allt togo de ifrån honom. . . men hedern icke.” Det tycks nästan som om Bergman med dessa sista ord också ville rättfärdiga sig själv. Nihilist var han aldrig och mitt i allt tumult och sönderfall vill han försvara begrepp som sanning, heder och godhet – inte minst mot den smartnessideologi, som han mött i USA och som han gisslar i ”Clownen Jac”.

I polemik mot Sven Delblanc framhåller utgivaren, att Bergman också under de sista åren pläderade för värden. Dikten förklarade han vara ”ett försök att fastslå, vad som är värdefullt och vad som icke är värdefullt”.

Samtidigt berättar han för Tor Bonnier om sitt liv i Berlin: ”Sista tiden har ju varit svår för mig men det har gått medelst cognac om dagarna och cox om nätterna. Hemkomst mellan åtta och tio morgens efter oavbruten vandring från förbrytarkneip till dito. Likvisst har jag ännu ej blitt bestulen fast väl en gång häktad och förhörd i en mordsak men fick gå efter en timme eftersom jag dels ingenting visste, dels såg beskedlig ut och dels hade bjudit en herr kriminalkommissar på otaliga groggar.”

Också fortsättningen är karakteristisk: ”Jag har i dag börjat arbeta och det är ju enda räddningen”. Även arbetet är ett absolut värde. Dess betydelse hade en gång inskärpts hos den unge Bergman av nobelpristagaren Svante Arrhenius, förebilden till Swedenhielm.

I breven, ofta präglade av galghumor, bemödar sig Bergman om att vara underhållande och konversant och anpassar sig till adressaten. Han är ömsint mot modern, chevaleresk och kurtisant mot Alma Söderhjelm, raljant och lekfull mot Victor Sjöström.

Tor Bonnier skriver i ett brev 1929: ”Du skriver brev lika förtjusande som du skriver romaner och jag tackar för ditt sista. Men tyvärr kunna vi ännu ej publicera dina brev i stället för den uteblivna romanen. Det är bedrövligt, för din skull, för vår skull, för folkets skull.”

Nu behöver folket inte längre vara bedrövat och drygt 1600 brev föreligger. De är sorgfälligt kommenterade. Om ”vår vän Finn” heter det, att det är ”oklart vem som avses”. Det måste dock vara kåsören Finn, på trettiotalet verksam i Stockholms-Tidningen, och en gång gruvligen hudflängd av Stig Ahlgren.

Göran Lundstedt

Källa

Hjalmar Bergman
Brev IV, 1925-1930
Redigerade och kommenterade av Kerstin Dahlbäck
Bonniers

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Benjamin 13

Håkan Eklund OM BENJAMIN Benjamin är en serie skapad och ritad av kulturella mångsysslaren Håkan Eklund. Det handlar om en-rutingar och serien används ofta av skaparen för att belysa dumma företeelser i allas ...

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 12 november, 2011

Barry Lyndon Foto China Crisis ccbysa30

stanley kubrick i helformat

Under året 2017 presenterar Konstföreningen GL STRAND i samarbete med Deutsches Filmmuseum, Frankfurt am Main, Christiane Kubrick, Jan Harlan och The Stanley Kubrick Archive vid University of the Arts London,med stöd från ...

Av: Nataša Ďurovičová och Vladimir Oravsky | Utopiska geografier | 04 mars, 2017

Peter Breum, tre digter om min jødiske arv.

Peter Breum; jeg har ikke noget særligt CV bag mig at præsentere. Men jeg fødtes i 1976, og har brugt det meste af min tid siden på at rejse ud ...

Av: Peter Breum | Utopiska geografier | 02 juli, 2012

Ett slags möte med Pentti Saarikoski

En författare bland många, som det sällan talas om numera, och inte tidigare heller, här i Sverige, är och var det stora språkgeniet Pentti Saarikoski. En helt otrolig människa på ...

Av: Carsten Palmer Schale | Litteraturens porträtt | 16 maj, 2017

Italiens röstmångfald behöver ett öra

- I samband med 150-årsjubiléet av Italiens enande var det viktigt att kunna skapa en film som förmådde reflektera över landet, och inte minst på de problem som finns i ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 18 november, 2013

Döden och kroppen

Genom det progressiva försvinnandet av tron på själens odödlighet och genom nyfödelsen av en sorts ”paganism” som inte nödvändigtvis är kritisk mot kristendomen, kan kroppen återuppta sin plats i samhället ...

Av: Gilda Melodia | Agora - filosofiska essäer | 03 november, 2013

 Nina Ahlzén

Ur Rumänska hundar av Nina Ahlzén

Poeten och skribenten Nina Ahlzén är född och bosatt i Göteborg. Bland annat har hon publicerat tre diktsamlingar och medverkat i flera antologier, till exempel The concept of interception Masspoem Series och Svensk ...

Av: Nina Ahlzén | Utopiska geografier | 05 september, 2017

Illustration: Signe Collmo.

Dostojevskij – och gestaltandet av visionen som idé

Skrev för en kort tid sedan en essä, med tyngdpunkten på den kvinnliga författaren Zenta Maurinas bok, om kvinnornas betydelse för Dostojevskij. Dock kan perspektivet vändas till det helt motsatta ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 29 maj, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts