Anders T Ohlsson i Sufflören en av flera monologerunder 2015 års Scenkonstbiennal Foto:RogerStenberg

Maktstrukturer, identitet och genus på Scenkonstbiennalen

Vartannat år arrangeras Scenkonstbiennalen, Sveriges största branschmöte för landets scenkonstnärer. I år arrangerades den mellan den 26 och 31 maj i Malmö. Förutom några internationella, speciellt inbjudna gästspel hade juryn ...

Av: Magnus Dahlerus | 07 juni, 2015
Reportage om scenkonst

Moraltalibaner ströp kvinnliga konstnärskap Om 1800 och 1900-talens fundamentalistiska människosyn. Del 1

Utställningen "De drogo till Paris" på Liljevalchs konsthall i Stockholm i slutet av 1980-talet visade verk av ett antal framgångsrika nordiska kvinnliga konstnärer som hundra år tidigare hade vågat utmana ...

Av: Lilian O. Montmar | 17 juni, 2011
Kulturreportage

Elfriede, Österrike och den otillgängliga lusten

Elfriede, Österrike och den otillgängliga lusten När Elfriede Jelinek fick Nobelpriset blev många antagligen ganska förvånade att det var första gången som litteraturpriset gick till Österrike, ett land som har frambringat ...

Av: Gregor Flakierski | 09 november, 2006
Litteraturens porträtt

diktandet är ett annat sätt att vara mor

Donna me prega, - per ch'eo voglio dire d'un accidente - che sovente - è fero ed è si altero - ch'è chiamato amore: sì chi lo nega - possa 'l ver sentire ...

Av: Gilda Melodia | 24 december, 2017
Utopiska geografier

”Gud slickar sina testiklar” Anteckningar till Noréns ”Ingen”



Det handlar egentligen om ett urval ur medvetandeströmmenDet handlar om döden. Den annalkande. Det tillstånd som kommer att äga fullt tillträde till din kropp i en icke alltför avlägsen framtid. Döden. Denna kvalité. Inte i betydelsen något positivt som ordet kvalité oftast och stereotypt får stå för utan en annan nivå, ett annat tillstånd, en utom-detta-existens, och hur tiden strax inför och intill denna förändring kommer att arta sig, hur du/man/den drabbade/subjektet närmar sig denna, med själens och kroppens öden i fokus och vetskapen om denna avgörande scenförändring brinnande i medvetandet, det är vad detta handlar om. Och om hur man gestaltar detta medvetande i sig själv. Hur man beskriver denna vetskap för sig själv, hur man använder orden och hur de mals ned till tankemoras, att den vardagliga vanligheten krackelerar till levnadsfnöske, nedbrutet av tankarnas terror och själens oupphörliga ström av medvetande.

”Frågan om min död ter sig i det här sammanhanget allt mindre angelägen, min dödsfråga, den fråga som min död ställer. Inte bara mindre angelägen utan också mer näraliggande. Kanske hänger det ihop. Hur spelar en mindre roll. Jag vet inte vilken fråga min död ställer. Antagligen till mig själv. Jag har bara gett plats för den. Jag försöker lugnt och sansat se hur den platsen i verkligheten ser ut, hur den verkar, hur den verkar redan innan jag ser den, innan det är dags att stiga in i den...”(ur ”Ingen”)

”Ingen” äger karaktären av en dödsskrift, ett svärtans opus, ett livgivande av en dödsskräck, en genomgestaltande skrift om hur livet avstannar, eller kanske istället en förekommande skrift om hur förberedelsen kan te sig och ta sig ut när det hela vankas, att nu börjar nedräkningen, att kroppens skröplighet, minnets fördimningar, de fördunklande tankarna, ibland rent absurda om hur det kommer att se ut efter vårt frånfälle, vad kommer att bli kvar, exponeras. Och som en extra förberedelse i denna text, en exkursion, en sorts sightseeing villkorad som en liten småfragmentarisk exposé i ett antal människors pågående vardag, där det gråa, det vardagliga, det substanslöst enehanda, och ibland det spektakulära får ge en förevisning av människans ömkliga sits inför den annalkande döden, ofta med Beckettska utgångspunkter.

”Det är snart inte mer, nästan inte mer, redan inte mer, sedan länge inte mer, skulle man kunna säga, det har inte varit mer ett bra tag nu, snarare mindre mer, antagligen, vad skulle det annars vara, jag vet inte, mer är det inte, någonstans måste det ju se till att sluta, varken ljus eller skugga, skugga är det inte och inte ljus, och inte mer som är däremellan, varken det ena eller andra, och inte både det ena och det andra, snarare mindre...”(ur ”Ingen”)

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Att läsa i förlängningen, att associera fritt från föreliggande text, att förlänga läsningen genom att ge sig ut i långa tankar där läsningen löper längs ett flödande delta av ord, genererande matiga associationer, mångdubblande meningsslingor, förvildade betydelser ut i osorterade periferier, detta i en skenbar(?) upplösning av det vara, eller den närvaro, i vilken/ ur vilket, oavbrutet annonseras i berättandet men som aldrig..., den närvaro(det vara) vilken/vilket det subjekt som skriver/har skrivit ”Ingen”, är i(befinner sig i/befann sig i)(skriver i, har skrivit i, skrev i)- i den meningen att när den första meningen anslog tonen i första stycket(i den text vi talar om)- gjorde den en till detta anknuten förlust, förslöselse, (kan man hemmagjort kalla den), att då utlöstes det hela, då har en undermedvetet ställd fråga blivit öppnad upp, utställd kanske, att den strax ändå förloras, men jag är inte så säker på det, kanske istället den vinns, ja att den vinns i betydelsen övervinns(frågans innehåll(svar)), jag tänker nog att så är det, vid närmare eftertanke, att den får ny betydelse (dignitet) av att den utvinns, inte till samma substans, inte i samma betydelse eller figur, inte till samma intellektuella förståelse, djup eller mening, eller som en enkelt ytlig utsaga, inte heller som ett återvunnet innehåll på djupet, utan till nytt värde, ny upphöjelse i annan tanke och mening, bortom, fritt från det förväntade, det förutsatta, i vad som enligt den allmänna kontexten borde ha följt, så som det sker i vaneriket, om det varit så där, och inte så här.

Lars Noréns nya bok ”Ingen” är nummer två i en påbörjad trilogi som fick sin start med ”Filosofins natt” Det handlar egentligen om ett urval ur medvetandeströmmen.

”men redan när jag började gå var jag för trött och uppgiven för att orka stanna, utan fortsatte dårdristiskt, utan minsta hjälp av vare sig ljus eller mörker, mörker som kanske skulle ha lett mig om inte framåt, så i alla fall tillbaka, det börjar, det märker jag nu, bli för långa meningar, för långa för att man skall klara av att hålla reda på dem, utan hjälp, som jag sa, som jag är, jag måste försöka begränsa mig till korta meningar...”( ur Ingen)

Inledningsvis leder Lars Noréns text ut i en annonsering av att detta scenario kan leda till vad som helst, och vad är då vad som helst? Inte något fantasifullt redigerat vad som helst vilket som helst utan ett vad som helst som verkligen är ett vad som helst i betydelsen aldrig någonsin tidigare etablerat, utan ett hej vilt vad som helst (helt enkelt), iscensatt och noggrant gestaltat, textmässig alltså(ok, återigen: ett vad som helst i betydelsen, något nytt ett vad som helst), utifrån en text, utifrån en intrig, inte som gängse tuggvänligt material, utan något helt annat.

Denna Noréntext kan inte läsas som en ordinarie text med en ordinarie intrig och i löpande mening att den utläses, dechiffreras, gåtfullt utfrågas, analyseras, utan, (som något helt annat), det vill säga, att, istället måste läsningen anpassas till texten(naturligtvis bör den det(som brukligt är) men här också i den extravaganta mening att texten löper utan bestående subjekt, bestående objekt, bestående mening, utan intrig, utan början och slut, (skenbart det där/skenbart det här) så att läsningen ger utrymme för det som texten ger utrymme för(självfallet-what else? You fool!),-vilket i sig betyder att det är okänt vad detta utrymme skall bestå i eller innehålla- det är den konstnärliga frihetens utrymme(dilemma? Okänt?) som här spökar ut sig/öppnar upp sig. Gör sig märkvärdig, orerar, spelar Kung, äger maximum, sitter med full hand, kammar hem hela skit-n i betydelsen betydelserna.

Lars Noréns nya bok ”Ingen” är nummer två i en påbörjad trilogi som fick sin start med ”Filosofins natt” och i kritikerkretsarna har mottagits med blandade känslor i form av att den är näst intill den meningen att den skulle vara en ostyrig ordkompost över hela skalan till motsatsen: att den mottagits med ohejdad entusiasm betecknad som genial.

”Inte ett överflödigt ord”

”Ingen” äger karaktären av en dödsskriftLars Noréns skapelse denna gång, som är ett ganska tunt(jmf med ”En dramatikers dagbok I och II”-tegelstenarna) ordande om livet och döden, är ändå massiv i sin innehållsrika associationsorkestrering och ett ytterligare exempel på vad Noréns författande, med hans sedan ett antal år förlorade(nu återuppståndna) prosa kan åstadkomma och nu åstadkommit när den nu återkommit, med stormsteg. Vem som helst kan tycka att detta är svammelrikt, att det är ordbajs, att det är ekvilibristiskt nonsensordande, vad som. Jag anser detta vara lysande ordkonst, formuleringsgenial verbaliseringsförmåga exponerad. Ord vägda på hyperkänslig våg, precisa tankutsnitt ur ett febrigt intellekts yttersta essenser delikat serverade.

Jag var lite gramse på Lars Noréns dagböcker, letade efter hans jag hans mening och tyckte inte alls om de osnygga(onödiga) angreppen på kollegor och jag ansåg att dessa gjordes i ett fegt(skyddat) läge av Lars där kollegor kanske kan bemöta dessa i ngn press/media men att Lars angrepp kvarstår orubbat i evigt bo. Men denna bok igenkänner Lars Norén som författaren till poesi, till prosalyrik och till knivskarp filosofisk tankemöda, om det obehaglig skrattet om tanken som borrar, om ett envetet läggamärketillminne om iakttagelsen av hans skratt, om just ett skrattminne som han i svart och grått känner att de tyckte, ett skrattminnes karaktär, Vilket skratt, och ett ljusminne, ”något mot väggen”, ja, ja, ja!, här finns de vindlande associationerna som leder till utbyten, av språk, av tanke, av härledningar, motiv, tyckande, extraordinär tanke, och att subjektifiera foten, att se fötter, att lyfta blicken, inte mycket att se, inte mycket att tänka, att göra tanke av grus ,att anse sig äga detta utrymme att kunna bre ut sig på detta sätt, utan att iakttaga gängse litterära umgängesregler är alldeles underbart lättsinnigt, flyktigt vågat, kul påkallat, i ett slags generalego (enligt gängse kutym för hur egon bör handskas med sig själva) , och kanske det är frågan om stream of consciousness författarhjärnans eviga malström av associationer som löper, att inte göra urval, eller att göra annat urval av detta, att omprioritera under resans gång, att låta sig ledas och förloras (om det nu är att förloras) ut i andra ärenden hellre än att knäsätta i en fast intrig, en betydelseskapande berättelse enligt den gängse modellen med start och anslag och upplägg av huvudpersoner, scener, själsproblematiker, utvecklingsfaser löpande i olika stegringar, anknutna till parallellhandlingar, lite fördjupning här och var och någonstans i en mitt en höjdpunkt- ett brott- en nyvinklad utsaga-en förlust- en händelse som ställer saker på huvudet- en scenförändring.

Att släppa allt detta åter och åter, slå sönder, krascha sin egen tankemöda, riva ner för att få luft och ljus, åter bygga upp, åter riva ned och, mitt i, istället låta associationsrikedomen löpa hej vilt, eller kanske inte helt vilt utan i annan riktning om man säger enligt andra principer, finns Beckett mycket närvarande i anden:”det måste vara min ena fot, det finns ingen annan här, ingen annan som väntar som jag, utan vare sig blunda eller se, lyfta blicken från golvet, lyfta den vart, som om den gick att väga på en våg. Inte trevligt. Inte mycket att se heller om den skulle få för sig det”.

Här subjektifieras tingen. Om blicken skulle få för sig. Om tanken skulle råda. Om fantasins makter och vanmakter finge löpa amok.

Här faller man i skuggor och det blir till en viss stillhet ”där lugn och lite lätt ro får råda, kanske.

Något är det som kommer bakom, som står där, i väntan, sluter ögonen, ser, sätter sig också ner, nej sätter sig inte, tycks som om det satte sig, han sätter sig en stund senare, jag märker det, inte, han sätter sig långsamt, han sluter ögonen, han märker det inte, snart går han hem,”

”Snarare som om tystnaden vore ett snöfall'”

Jag tycker detta är så nära, jag tycker om detta, att det är så värmande nära, så känslomässigt hemmavid, jag känner igen platsen, känner närhet till att det är bekant, jag trivs, i detta.

Det är jag, i platsen, i jag. Jag är recensent. Skall läsa Lars Noréns ”Ingen”. ”I ålderdomens egen vithet, den har låtit vänta på sig”, ”Det mesta för att inte säga allt blir vitt i ålderdomen”. Jag tror här ålderdomen närmar sig Lars eller att Lars närmar sig ålderdomen, stegen och den döda hunden och att han sätter sig och det tas om om stegen och man undrar över stegen om det är så att mannen(?) är osäker på vart han skall bege sig eller om det är författaren(till ”Ingen”?) som är osäker på vem som skall gå eller om mannen inte är riktig hemma i vad subjektet ”Ingen” tycker att han ska göra- åtminstone finns en problematik kring att uttrycka hur stegen skall tas, kanske en vilsenhet i livet existensen? (nej det blir för enkelt, billigt, banalt, blä), men samtidigt kan man säga att det inte är någon problematik utan bara en vanlig existentiell tankegång i en hjärna som ser detta scenario och reflekterar.

En författare ger allt släpper på ordströmmen, associationsorgierna utan att de sortera och läsaren får en väl paketerad noga utvecklad verklighet. Vilket i sig skulle betyda att allt är fiktion:

”En annan. Ett steg till. Ett litet steg, han tar ett enda steg till, ett steg till ett steg, han går inte ett steg till” Här finns negationernas negationer och motsättningarnas tvekamp och allt mynnar ut i en bred redogörelse för vilka steg han tog.

Vilka steg tog vi då?

Här nämner Lars Norén Atropos, hennes uppgift:”Atropos, den oavvändbara, var i grekisk mytologi en av de tre ödesgudinnorna moirerna; de andra två var Klotho och Lachesis. I den grekiska konsten associerades vanligen moirerna med karakteristiska attribut, där Atropos bl.a. var jordglob, ödeslista, slöja och sax. Atropos uppgift var att med sin sax och svarta slöja fastlägga döden genom att klippa av livstråden”(wikipedias mening)

Han talar här(Han är alltså ”Ingen” i betydelsen den som för talan) och han(denne) ser på henne(Atropos) här med allt ljus ”som funnits i mig”

”hur hon böjer sig sakligt ner mot mig för att utföra sin gärning”, det är mörkt, kanske ännu mörkare och han(”Ingen”, den som för talan). Han blir här taxichaufför och bär den döda hunden,

,”han går baklänges inne i sig själv”, ”Walter han som städar bussar i garaget om natten”, ”hon bär sin äldre bror som är egendomligt lätt, vars båda ben är amputerade”

Lars Norén

subjekten och objekten rör sig kring en axel som sakta rör sig framåt om döden och stumheten och slutet och sorgen,”som om det vore han som bar på henne” ,här räcker inte det vanliga, ”Håller om inget. Inget håller om dem. Inte det vanliga lilla enkla intet. Det är för litet” (Vad Lars Norén gör här är att han förstärker orden, meningen betydelsen genom att förstärka valörer som redan utgör det maximala.) Och återigen denna sida om döden '”Ingen skillnad mellan honom och värld, mellan honom och rum, ingen död, samma död, samma död dragen som en tunn linje omärkligt”, de(hon och han- hon som bär på sin bror och han som är bror) de är två syskon ”de roterar stilla in i varandra” , bilden av det som är kvar, minnesbilden av det som är kvar, vad vi minns av det som en gång var kvar, vad vi kommer ihåg av det som vi minns en gång var.

”de har gått därifrån, det börjar tränga in så länge det vara” , modern ligger och sover på soffan, sonen står i garderoben med stålsnara om halsen ”modern vaknar, ser honom ligga och vagga på golvet” ,den store nakne mannen på rygg på golvet är ändå hennes son.

Beckettlikt är detta avsnitt: ”Han är lika lite här när han befinner sig här som han är på det andra stället, som han inte kan beskriva”, ”jag är snart ensam med mig själv, som jag helst av allt har önskat mig. Jag talar långsamt. Jag pratar utan ord. Det får vara med orden.”

Här är Lars Norén nära sitt icke uttalade uppdrag, att lämna orden, texten att upplösa den att ha sönder den, ”jag står ensam i låt oss säga min kyrka”, just ensamheten den trängtade den som önskades den som talade om den som är ”vaknar av allt jag kan göra, blunda, öppna ögonen igen”, ”Walter, du och du” , ”de fattiga samlas vid ett gathörn, på en ogästvänlig plats, i en tyst flock, i väntan, som vore de djur.”

Och Lars Norén berör just att säga de fattiga, att de samlas att det är lätt att säga, men att vara?

”Jag tänker på att jag leder honom som leder mig som i sin tur leds ännu brutalare på armlängds avstånd av någon tredje vars ledare man inte längre kan skönja”

Om därvaro och närvaro och vem som leder vem och att vi leds och att det är lätt att ledas men inte lätt att vara ledande, men det är lätt att vara ledande om man kan leda i betydelsen förleda, radiumhemmen och hon ser dem strax innan de ska dö. Norén hantera döden stumheten vad ska sägas? ”hon kan snart inte få ihop de trasiga delarna i orden”. Norén tar fram en väldig ödslighet, en död som är så död,”jag är snart hemma säger han på knä”, ”jag vet inte längre vem som är Walter eller om han har funnits”. Här är åter en Walter i snara faggor och kanske inte finns mera som stereotyp, som typfall men det är oundvikligt att någon sådan dyker upp när Norén talar om döden, inte en Walter men någon liknande, ”orden går i alla fall sönder som en gammal byggnad”. Norén påtalar väldigt mycket hur orden går sönder, han önskar ha sönder dem, han skriver ned sig till trasighet och sönderskrivet litterärt ,”När de ibland talade om framtiden och vad den skulle ha kunnat föra med sig av förnyelse och befrielse såg jag bara det för brustna förflutna, och när de lyckliga som lyckliga bar berättad om sina framtidsplaner för var och en...” ,hon bär sin bror han med förkortade ben, och framtiden nutiden frånvaron av framtiden möjligheter för det egna jaget och dödens hastiga ankomst, det annalkande slutet.

”I det är de också lika. Som en påminnelse. Sorgligt. Om något. Ja var skall det sluta. Sluta?”

Här får inget sluta, eller det slutar inte, det bara fortgår oavsett, och Norén/(det dolda subjektet)/(i ”Ingen”)/ berättaren påtalar att det kommer att fortgå, inget annat är att vänta,(sig)(på)

”Det som är finns nu”

Och Gud. Han Gud:

”Gud slickar sin testiklar, jag kan se det framför mig”,

Det kan här vara: En hanGud, En DuGud, En GUDgubbe, en stationär gubbe.

Så går det vidare och om man orkar koncentrera sig på att vara koncentrerad i associationsbanorna förs man ovillkorligen ut i intigheten, och tvingas på egen hand skapa fiktiv närvaro.

Detta liknar livet, texten liknar livet. Den är som livstråden. Ett försök, av liv, till liv.
Att försöka komma vidare sedan. Ars moriendi, den sista av alla konstarter.

Konsten att dö, evig snö som evig snö, dö, dö.

 

Benny Holmberg

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Dikten är min ständige följeslagare

"Snön föll och föll och hängde på alla grenar och gömde alla stigar." De här raderna ur läseboken "Svenskarna och deras hövdingar" av Verner von Heidenstam minns Astrid Lindgren. Hon ...

Av: Birgitta Milits | Gästkrönikör | 24 december, 2010

Tankens ambivalens III

22/1 Bakom mig är mina ögon slutna Den stora generaliseringen har låtit mig vakna kl 04.42. Klockan nu 04.49 och jag är redo i soffan. Vänta… kaffe… måttet, tre skedar…! 04.56. Redo!   Varje ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 25 september, 2013

August och lasterna

Den pietistiska tron, en from riktning inom kristen religion, präglade August Strindbergs uppväxt. Modern Nora, som dog i lungsot när August var tretton, bad till Gud och sökte tröst hos ...

Av: Stefan Whilde | Essäer om litteratur & böcker | 04 juni, 2011

Charles Thévenin - La prise de la Bastille

Fransk revolution i tysk tappning

Franska revolutionen initierade större förändringar i Tyskland än i ursprungslandet. Naturligtvis är ett sådant antagande endast en hypotes, ett själviskt och odemokratiskt påstående. Men vem kan motbevisa att i ...

Av: Bo I Cavefors | Essäer om samhället | 06 augusti, 2016

Bear Heart och den heliga pipan

Redan som religionsstuderande på 1970-talet var jag intresserad av shamanismen, då främst i form av samiska nåjder och deras användande av trummor, och på senare år har jag på lite ...

Av: Elsa Maria Lindqvist | Kulturreportage | 09 juli, 2013

Den förbannade dumheten

Man slutar aldrig att förvånas, förvånas över människans dumhet. Men mänsklig dumhet har alltid funnits och kommer sannolikt så att göra även framöver. Vad som förvånar än mer och vad ...

Av: Björn Augustson | Gästkrönikör | 25 februari, 2012

Nattvandrarens blick

Ögats anatomiskt grundläggande uppgift, att i nära samarbete med celler och synnerver omvandla ljus till nervimpulser, har varit densamma genom alla tider, vare sig det gäller de allra enklaste organismernas ...

Av: Niklas Eriksson | Essäer om konst | 24 augusti, 2017

100 år av Hannah Arendt

100 år av Hannah Arendt Under året som var inträffade ett av dessa jubileum som egentligen är pseudohändelser, men som ändå ger en hälsosam anledning att minnas folk och händelser som ...

Av: Anders Forsberg | Porträtt om politik & samhälle | 22 december, 2006

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.