Att förbli stående bland ruinerna

 En essä om en musikgenre som kallas Neofolk. En musikgenre som dock inte bara var musik utan också en proteströrelse (såsom punk) ofta extremt provokativ och dunkel. Marco De Baptistis ...

Av: Marco De Baptistis | 07 januari, 2015
Essäer om musik

Tomas Tranströmer med Modhir Ahmed.  Foto: Tokistar/Wikipedia

Tomas Tranströmers ögonblick av nåd

Tomas Tranströmer är död, 83 år gammal. En av vår tids stora poeter har lämnat oss. Hans dödsdag den 26 mars 2015 har blivit en sorgens dag. Både i Sverige ...

Av: Bo Gustavsson | 07 april, 2015
Litteraturens porträtt

Kedjebron

Tio skäl att besöka Budapest

Det finns många anledningar att resa till Budapest. Nedan listar Björn Gustavsson tio möjliga.

Av: Björn Gustavsson | 24 januari, 2015
Resereportage

Idioten på muséet

Hörde en gång om en idiot som gjorde ett museum på precis allt som flöt iland hos honom vid ett klippors ytterskär, bl.a. åror, lådor med smuggelsprit, talrika naziuniformer, EFFOA:s ...

Av: Stefan Hammarén | 26 oktober, 2011
Stefan Hammarén

Virginia Woolf trendextrapolerar



Roger Fry. Porträtt av Virginia Woolf     (Wikipedia)I sitt berömda föredrag A Room of One’s Own (Ett eget rum), som Virginia Woolf höll på två kvinnliga colleges vid universitetet i Cambridge 1928, sa hon att Jane Austen (1775-1817) borde ha lagt en krans på Fanny Burneys grav.

 Hur i hela fridens dar skulle det ha gått till?

Jane Austens korta liv (1775-1817) ligger nämligen som en kinesisk ask mitt inne i Fanny Burneys långa liv (1752-1840). Fanny Burney, som Virginia Woolf kallar den engelska romankonstens moder, var 23 år när Jane Austen föddes och hon överlevde Jane Austen med 23 år. Virginia Woolf hade alltså fått detta faktiska fysiska förhållande om bakfoten när hon ville ge uttryck för att Jane Austen, när hon författade sina romaner, var inspirerad och påverkad av Fanny Burney, som å sin sida kunde ha lagt en krans på Jane Austens grav som tack för god läsning.

Det är nog inte många i Sverige som har läst Fanny Burney sedan hennes Cecilia (1782) publicerades på svenska under åren 1795-1797, vilket är lite synd faktiskt. Men den som mot all förmodan gripit sig an Cecilia, antingen i form av en mer än 200 år gammal översättning till svenska eller i engelskt original på Internet, känner igen både Jane Austens Pride and Prejudice (Stolthet och fördom) och hennes Emma. De båda verken förhåller sig till Cecilia som slipade diamanter till en oslipad diamant. Faktum är att vår älskade Jane snodde begreppet Pride and Prejudice från en mening i Cecilia.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ett eget rum, som i tryckt form närmast är en lång essä, finns sedan länge (1958) översatt till svenska. Men Virginia Woolf skrev många essäer och nu har ellerströms förlag gett ut ytterligare en klabb i sin serie med hennes texter. Och de är inga dåliga komplement till huvudessän Ett eget rum. Här får vi en skröna om just Jane Austen, som jag menar var den som skapade den moderna romanen. Jag baserar min åsikt delvis på just Virginia Woolfs uttalande att när Jane Austen skrev så var romanen så pass ny att hon kunde forma den efter eget behag – ungefär som när man jobbar med modellera får man anta. ellerströms nya essäsamlingen heter Böcker och den är mycket välkommen.

Här och där i Virginia Woolfs texter dyker det upp åsikter och synpunkter baserade på författarinnans iakttagelseförmåga. I essän om Jane Austen konstaterar hon med hänvisning till författarinnans The Watsons, som Jane Austen var missnöjd med och aldrig slutförde, att de ”mindre lyckade texterna av en stor författare är alltid intressanta att läsa för att de erbjuder den bästa kritiken av hans mästerverk”.

Efter att ha gett oss en ingående beskrivning av Jane Austens person övergår Virginia Woolf till att spekulera om de sex romaner som inte skrevs på grund av författarinnans för tidiga död. Woolf menar således att Jane Austen då hon fullbordade Övertalning var på väg in i ett nytt skede av sitt författarskap och att hon där mindre förlitade sig på dialogen jämfört med tidigare verk. (Det är inte minst intressant eftersom sammanstötningen mellan Elizabeth Bennet och Lady Catherine de Bourge i Stothet och fördom troligen är världslitteraturens finaste dialog, som behållits i stort sett ordagrant vid filmatiseringar av verket.)

Dessutom skönjer Virginia Woolf att Jane Austen i Övertalning förlitar sig ”mer till reflektionen för att ge oss en insikt om de olika personerna.” Och Woolf spekulerar vidare om hur böckerna som aldrig skrevs skulle ha gestaltat sig. Mycket intressanta synpunkter, men som hon själv medger mycket spekulativt.

Vi skulle ändå kunna spåra om Virginia Woolf har rätt genom att läsa de 12 färdiga kapitlen av romanen Sanditon, som förblev oavslutad när Jane Austin avled. Det tycks Virginia Woolf inte ha gjort.

om sex romaner som inte skrevsSamma spekulativa sak sker när Virginia Woolf tar sig an Charlotte och Emily Brontë. Hon frågar sig vad som hade hänt om inte Charlotte Brontë avlidit vid 39 års ålder och föreställer sig att hon kunde ha blivit en uppburen stjärna i det kulturella London och rik.

Virginia Woolf visar sig över huvud taget vara ganska nyfiket spekulativ och vill gärna extrapolera trender hon tycker sig se in i framtiden. Således menar hon att i takt med att allt fler böcker publicerats sedan 1800-talet, så har recensionerna blivit allt kortare och hon tycker att den allra viktigaste frågan är vad som skulle hända om recensenterana avskaffas. Hon menar att författarna skulle kunna bli säkrare och skriva bättre och – paradoxalt nog – att recensionerna skulle bli bättre. Jag har läst om avsnittet flera gånger och jag vet inte riktigt vad slags logik man ska tolka in i denna kullerbytta.

Hon noterar också att eftersom den ene recensenten gör tummen ner och den andre recensenten ser ett mästerverk, så tar dessa båda åsikter ut varandra och recensionerna blir meningslösa.

Så visst levererar hon intressanta iakttagelser, även om hon ibland slår in öppna dörrar, som när hon säger att eftersom det inte finns någon (objektiv) möjlighet att avgöra om Hamlet är bättre än Kung Lear, så får vi själva avgöra det. Hon avvisar bestämt tanken att låta auktoriteterna bestämma vad som är bäst. Eller dörren är kanske inte så öppen vid närmare eftertanke. Styr inte Svenska akademiens auktoritet och TV:s soffor många osjälvständiga läsares bokval?

I en del av texterna behandlar Virginia Woolf rent allmänt kvinnan som romanförfattare. Hon frågar sig varför ingen av de elisabetanska dramatikerna var kvinna och varför en formlig explosion med kvinnliga författare utbröt i slutet av 1700-talet med den påföljden att en rad kvinnor blev 1800-talets främsta författare i England vid sidan av några män, typ Charles Dickens och Sir Walter Scott.

Hon har många åsikter, Virginia Woolf, och hon lägger verkligen ut texten. Det kan handla om Jonathan Swifts brev till Stella och hos oss okända storheter. Allt känns inte viktigt, men man måste läsa allt för att inte missa något väsentligt. Nu menar jag, som är en stor beundrare av hennes mästerverk Mot fyren, som jag ska försöka läsa om innan jag dör, att hon är svagare som essäist än som författare av romaner och noveller. Ändå ligger essäformen väl till för henne. Där finns inget krav på strikt struktur eller akademisk perfektion. Hon kan utveckla sina metaforer utan hänsyn till fastställda indelningar. Och det gör hon. I essän är det tillåtet att tappa greppet och sväva ut som man finner för gott.

Översättningen av Rebecca Alsberg finns inget att anmärka på, även om det ibland känns konstigt när hon använder ”han” om kvinnliga författare. Förklaringen ligger i författaren-han, men konstigt känns det. Här skulle kanske ett ”hen” ha suttit bra. Maria Greens förord kan man ha eller vara utan, men hennes kommentarer är till stor hjälp för identifieringen av okända storheter i texten.

Bertil Falk

 

Källa

Virginia Woolf
Böcker
ellerströms

Ur arkivet

view_module reorder

Beräknande konst i Hamburg

Denna värld må förändras. På flera vis. Och man ser in mellan varven att vissa konstnärer och kuratorer tar sitt ansvar: Gallerirummet transformeras till ett väntrum för asylsökande, asylmottagningar flyttas ...

Av: Stefan Thorsson | Essäer om konst | 19 november, 2012

Kjell Albin Abrahamson Foto Wikipedia

Kjell Albin Abrahamson. En dödsruna

  Den 22 september 2016 dog radioprofilen, utrikeskorrespondenten, författaren, föreläsaren med mera, Kjell Albin Abrahamson.

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 26 september, 2016

Goethes sommarhus i Weimar. Foto: Björn Gustavsson

Att resa till Weimar

Att befinna sig i Weimar är att befinna sig i en stad vars historia samtidigt är en väsentlig del av centraleuropeisk kulturhistoria. Sin litenhet till trots (idag 65 000 invånare) har ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 06 juni, 2015

Baltiskskalle

Om skallar och skelett

En bok jag tidigt fascinerades av var ett välillustrerat häfte i liggande format med fullt av tabeller, kurvor och diagram som ville visa upp en expansiv industrinations muskler. Det hette ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om samhället | 28 januari, 2015

Bitskt tandlösa krokodiler

När Sagokungen Ludwig II 1864 bjöd in Richard Wagner från exilen i Schweiz för att möblera om kulturlivet i München, förändrades den bayerska huvudstaden raskt och radikalt. Efter Wagners ettåriga gästspel var ...

Av: Bo I. Cavefors | Essäer | 19 Maj, 2014

Konservativa värden

Konservativa litar sällan – som det heter – på dagens sanningar, vetenskapliga rön och modefilosofiska utsvävningar när det gäller moraliska värden. Man sätter istället sina slantar på eviga värden och ...

Av: Claes-Magnus Bernson | Agora - filosofiska essäer | 13 januari, 2012

Om Röda korsets arbetsförhållanden och språkförbistringen i Första världskrigets Ryssland

Kärt barn har många namn. Sankt Petersburg, Petrograd, Leningrad, och nu Sankt Petersburg igen… St. Petersburg är en vacker stad med breda gator, öppna platser. I skymningsljuset mot broarnas blånande ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer | 29 juli, 2014

Grignan mycket närvarande i poetens verk. Foto Public Domaine Wikipedia

Lövglittrets ord

Den franske poeten Philippe Jaccottet (1925-) bör betraktas som en av de författare som orättvist kommit i skymundan här i Sverige. Det är egentligen förvånansvärt eftersom han kan beskrivas som i fas ...

Av: Jesper Nordström | Litteraturens porträtt | 02 mars, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.