Anders T Ohlsson i Sufflören en av flera monologerunder 2015 års Scenkonstbiennal Foto:RogerStenberg

Maktstrukturer, identitet och genus på Scenkonstbiennalen

Vartannat år arrangeras Scenkonstbiennalen, Sveriges största branschmöte för landets scenkonstnärer. I år arrangerades den mellan den 26 och 31 maj i Malmö. Förutom några internationella, speciellt inbjudna gästspel hade juryn ...

Av: Magnus Dahlerus | 07 juni, 2015
Reportage om scenkonst

Moraltalibaner ströp kvinnliga konstnärskap Om 1800 och 1900-talens fundamentalistiska människosyn. Del 1

Utställningen "De drogo till Paris" på Liljevalchs konsthall i Stockholm i slutet av 1980-talet visade verk av ett antal framgångsrika nordiska kvinnliga konstnärer som hundra år tidigare hade vågat utmana ...

Av: Lilian O. Montmar | 17 juni, 2011
Kulturreportage

Elfriede, Österrike och den otillgängliga lusten

Elfriede, Österrike och den otillgängliga lusten När Elfriede Jelinek fick Nobelpriset blev många antagligen ganska förvånade att det var första gången som litteraturpriset gick till Österrike, ett land som har frambringat ...

Av: Gregor Flakierski | 09 november, 2006
Litteraturens porträtt

diktandet är ett annat sätt att vara mor

Donna me prega, - per ch'eo voglio dire d'un accidente - che sovente - è fero ed è si altero - ch'è chiamato amore: sì chi lo nega - possa 'l ver sentire ...

Av: Gilda Melodia | 24 december, 2017
Utopiska geografier

Marcel Proust och litteraturens lins



Sippora Jetros dotter i en fresk av BotticelliFör hundra år sedan i år publicerades Swanns värld –första boken i Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt – på förlaget Grasset efter ett antal refuseringar och ljumna mottaganden.

Det i efterhand kanske mest uppmärksammade fallet var när den kom att refuseras av 1947 års nobelpristagare, André Gide. Gide jobbade på förlaget NRF (La Nouvelle Revue française) – som sedan 1961 går under namnet Gallimard – och vilket sedan skulle komma att ge ut resterande delar av Prousts roman.

I ett välkänt brev från 1914 skriver Gide sedan om hur han inte kunnat sluta läsa Swanns värld. Han skriver att hans refusering av romanen kommer att kvarstå som NRFs största misstag någonsin tillsammans med hur han hade tagit Proust för en ”snobb” och en ”mondän amatör”.

Att sammanfatta handlingen i På spaning efter den tid som flytt är kanske ingenting man gör i en handvändning. Hade det varit det hade det ju inte varit någon vits med Monty Pythons sketch i vilken de tävlar om vem som bäst kan sammanfatta hela handlingen på 15 sekunder. 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Litteraturvetaren Gérard Genette befinner sig dock långt ifrån Monty Python-deltagarnas exerciser i språkekvilibristik när han endast använder tre ord för att beskriva romanens handling: ”Marcel blir vuxen.” 

På spaning efter den tid som flytt inleds med att berättaren ligger till sängs med sömnproblem och i mörkret glömmer bort var han befinner sig. Ur detta vridande och vändande i sängen sätts berättarens minne igång och han förs tillbaka till när han var liten och låg och väntade på att hans mamma skulle komma och kyssa honom godnatt.

Marcel Proust med Robert de Flers och  Lucien DaudetNågra tusen sidor senare slutar romancykeln med att berättaren (som man endast på två ställen i hela romanen får reda på heter Marcel precis som författaren själv) är i tjugoårsåldern. Han är fylld av vemod eftersom han drömmer om att bli författare men har ingenting att skriva om. Men efter att under en bjudning förfasats över tidens gång och kroppens förgänglighet – och efter att ha funnit en bok i bokhyllan hos festens värdinna som hans mor brukade läsa för honom som barn – kommer han som i ett slag äntligen på vad han ska skriva om: sig själv och sitt liv. Och romanen slutar lyckligt. 

Men resan dit är lång. På vägen ska berättaren få sin idealiserade bild av adelskapet krossad och ersatt av en av snobbism, tillgjordhet, dekadens och med ett konstintresse som reducerats ner till ingenting annat än ett vändande av kappan efter vinden. Han kommer att bli varse om vanans makt och smärtan när inarbetade vanor bryts. Han invigs i kärleken och i alla dess baksidor av svartsjuka, ägandebegär, besatthet och misstänksamhet. I Sodom och Gomorra upptäcker han homosexualiteten när han, bakom synen av en humla som försöker pollinera en orkidé, genom fönstret ser hur baron de Charlus försöker förföra de unge Jupien.

Även om Proust själv var homosexuell är hans romanberättare heterosexuell. Denna syn ska hos honom komma att framkalla en besatthet vid misstanken om att hans älskade Albertine skulle ägna sig åt liknande förlustelser med sina kvinnliga bekantskaper bakom hans rygg.

I Paris blir Marcel även vittne till diskussionerna om Dreyfus-affären och hur Frankrike kommer att delas upp i två läger angående frågan huruvida Dreyfus är skyldig eller inte till förräderi. Men på grund av Dreyfus judiska börd kommer frågan mindre att handla om lag eller politik än om ras och antisemitism.

Som en skugga vandrar berättaren genom dessa olika salonger, registrerar hur folk resonerar, vilka som hyser vilka åsikter och vilka som byter åsikt på samma sätt som de byter strumpor. Även på denna punkt skiljer sig alltså Prousts berättare från honom själv. Proust var judisk – eller ”kristen med judisk mor” som han själv formulerade det – men berättaren är det inte.

ett fint omslagSom röd tråd till denna berättelse dras vi in i ett minnesflöde, karaktäriserad av vad som kommit att kallas ”det ofrivilliga minnet”. Den mest kända av dessa episoder är utan tvekan den när Marcel äter en madeleinekaka doppat i linblomsté. Men utöver denna välkända scen rymmer romanen ett tiotal andra med exakt samma funktion i berättelsen, såsom t.ex. klocktornen i Martinville, doften från en pissoar på Champs Elysées, haggtornshäcken nära Balbec eller ljudet av en sked mot en tallrik.

Hos Proust är det minnet och det mänskliga psyket som är romanens form, som för handlingen framåt.

Med anledning av Swanns världs hundraårsjubileum har den franska litteraturtidskriften Lire gett ut ett temanummer enbart om Proust. Vad detta nummer av Lire har ställt in siktet på är ingenting mindre än att försöka förklara hur ”denna unika kontinent” har kunnat uppstå i ”den franska litteraturens hav”.

Diskussioner kring Prousts verk har inte sällan kommit att handla om hans stil. Föreställningen om svårigheterna med att läsa Proust är kanske inte helt obefogad men tenderar ibland att leva ett liv för sig.

Proust är välkänd för att skriva långa meningar; vissa kritiker har till och med försökt härleda meningarnas längd till Prousts astma, att meningarna skulle ha en astmatisk inverkan på den som läser. Dock är de överlag inte längre än andra franska författares, som t.ex. Rousseaus, även om den längsta, enligt Alain de Botton, sträcker sig nästan fyra meter – dvs. hela sjutton varv runt en vinflaska.

Jean-Yves Tadié är författare till bland annat en referensbiografi om Marcel Proust samt har fastställt den andra franska reviderade utgåvan av På spaning efter den tid som flytt. Han menar i en intervju i Lire att det egentligen endast är en tredjedel av meningarna som är långa. En annan tredjedel är i motsats däremot väldigt korta, som små aforismer eller sentenser i La Rochefoucauldsanda. Enligt Tadié har Proust ett ganska enkelt ordförråd. Ord som ”tid”, ”mamma” och ”kärlek”, tillhör de allra vanligaste. ”I själva verket är han en enkel författare”, menar han, ”det är verkligheten som är komplex”.

Jean-Yves Tadié Den litterära stilen, inspirerad av namn som Balzac och Saint-Simon, var väldigt viktig för Proust. Själv ska han ha sagt att stora verk är skrivna ”på ett sorts främmande språk”. Med det tycks han vilja säga att de stora litterära verken utmärker sig redan i sitt språk från andra verk och från vardagsspråket.

I romanens andra bok, I skuggan av vackra flickor i blom, och som han dessutom belönades med Goncourtpriset för, skriver han att en stils ”verkliga rikedom kommer fram i en mängd realistiska och oväntade element, i en gren bevuxen med blåa blommor som helt oväntat sträcker sig ut ur en vårligt blommande häck som redan tycktes fullkomlig i sig”. Hans liknelse verkar vilja signalera att en stils rikedom karaktäriseras av ett organiskt liv, av ”oväntade element”, och vars skönhet finns såväl i helheten som i den allra minsta detaljen.

En annan viktig del av Proust estetik handlar om symbolens roll. Han skildrar så gott som undantagslöst Paris burgna och aristokratiska klasser – den miljö han kände till – men det realistiska är, kan man inte säga, själva målet för hans framställning.

Redan i Swanns värld presenterar Proust sin syn på symbolens roll. Vad som enligt honom har gjort vissa fresker ”egendomligt gripande och säreget sköna” är att symbolen getts ett stort utrymme men utan att för den skull ha framställts som symboler. Istället har symbolen uttryckts ”som verklighet, som något upplevt, påtagligt och materiellt”. Häri ligger en nyckel till även Prousts eget verk – att, som André Gide skriver i Falskmyntarna, ”uttrycka det allmänna i de enstaka fallen, låta det allmänna få röst i det enskilda”.

Ett av många möjliga exempel på detta är de båda promenadvägarna som hans familj i Swanns värld hade att välja mellan under hans barn- och ungdom. Å ena sidan var det Méséglise-la-Vineuse-hållet, också kallat ”Swanns håll”. Å andra sidan Guermanteshållet. Dessa vägar är i romanen verkliga, materiella, men kommer att återkomma i Marcels minne som en undermedveten vägkorsning mellan två olika klasstillhörigheter: borgerligheten representerad av Swann och adelskapet representerat av familjen de Guermantes.

blommande flickorPå samma sätt som symbolen här alltid finns inneboende i det materiella är också konsten hos Proust alltid närvarande i det verkliga livet. Konsten är för Proust överordnad verkligheten. Livet pågår inte framför våra ögon utan bakom dem: av alla de liv vi lever parallellt är intellektets liv det liv som är ”rikast på händelser”. Medellivslängden eller ”den relativa livskraften” är, som han skriver i I skuggan av vackra flickor i blom, betydligt högre för poetiska intryck än för kärlekssorger.

Proust ser inte på kärleken och lyckan med blida ögon, utan med pessimismens sorgtyngda blick. Lyckans enda nytta är att den ”möjliggör olyckan”. Och ”de verkliga paradisen är de paradis man förlorat”, som han skriver i Den återfunna tiden,romanens sista bok. Vi lever och lider, kastas fram och tillbaka mellan olika mer eller mindre stormiga känslolägen, men det sanna livet, ”det liv som äntligen blivit upptäckt och belyst och därför är det enda man verkligen lever” är, enligt Proust, ändå litteraturen.

Prousts inverkan på inte minst den franska litteraturen har varit ingenting mindre än enorm. Som redaktören till Lire skriver i förordet finns det i Frankrike ett tydligt innan och efter På spaning efter den tid som flytt.

På senare år har han intressant nog även börjat nästla sig in allt mer i populärkulturen. För att nämna några exempel finns Proust närvarande i Haruki Murakamis 1Q84 och i Wes Andersons film The Life Aquatic. I filmatiseringen av Jack Kerouacs On the Road kan man se Kristen Stewart läsa Swanns värld. I filmen Little Miss Sunshine finner man en homosexuell Proust-specialist som försökt begå självmord (spelad av Steve Carrell) och i tv-serien The Sopranos finns det en parodi på episoden med madeleinekakan men där den istället bytts ut mot en bit italiensk korv. I Sverige kan man t.ex. höra Håkan Hellström sjunga: ”läser aldrig Proust igen för slutet gör för ont i mig”.

Men Prousts påverkan på modern litteratur är inte mindre. I en av artiklarna i Lire har man intervjuat ett flertal moderna franska författare, såsom Annie Ernaux, Philippe Sollers, Éric-Emmanuel Schmitt och Anne-Marie Garat, om deras relation till Proust. De berättar om när de först kom i kontakt med hans verk och hur han har påverkat deras respektive författarskap. Artikeln heter avslöjande nog också ”Notre Proust” – ”Vår Proust”.

Men förutom att Karl Ove Knausgård, redan 35 sidor in i Min kamps första del, skriver att han ”inte bara läste Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt, utan närmast drack den”, verkar Proust influens i Skandinavien dock inte vara lika omfattande.

1Q84För tjugo år sedan gjorde Bonniers Litterära Magasin ett temanummer om Proust, i vilket man, precis som i Lire, intervjuade ett flertal svenska författare om deras relation till Proust. Ingen verkade ha tagit något särskilt intryck av hans verk. Birgitta Trotzig säger att hon egentligen ”aldrig haft med Proust att göra. Jag har läst honom sparsamt, alltid avbrutits eller fastnat mitt i verket”. Varken Stig Larsson eller Ola Larsmo tycker sig ha påverkats något särskilt av honom. P.O. Enquist säger att han har läst första delen men att det var länge sedan och att det inte betydde någonting för honom. Kristina Lugn tillhör de mest positiva till Proust när hon säger: ”Ibland har han betytt väldigt mycket, men just nu inte ett skit.”

Kerstin Ekman är kanske den som bäst poängterar att Prousts språk faktiskt ändå är lite annorlunda och krävande på ett inom litteraturens värld ovanligt sätt: ”Det gör mig arg när en läsare inte orkar igenom en text, också när jag inte själv gör det. Det största hindret för Proust att nå ut till vanliga läsare är att han kräver läsning under lång tid i små portioner. Man håller på och mular år efter år.”

Oavsett om det är språket eller om det till och med skulle kunna vara på grund av Prousts (för en svensk) kanske alltför ålderdomligt överklassiga miljöer, sitter kanske Proust ändå själv på svaret på varför alla böcker heller inte kan vara för alla. Som han skriver i Den återfunna tiden är varje läsare i själva verket, ”när han läser, sin egen läsare. Författarens verk är bara ett slags optiskt instrument som erbjuds läsaren för att hjälpa honom att urskilja det som han utan denna bok kanske inte skulle ha sett hos sig själv”.

Böcker fungerar för Proust som speglar, i vilka vi har möjlighet till att se dolda sidor hos oss själva. ”Att läsaren hos sig själv känner igen det som boken utsäger är beviset för att boken är sann”. Men eftersom vi alla är olika fungerar självklart olika böcker olika bra för detta ändamål. Och det är väl bra tur det.

 

Carl Magnus Juliusson

Ur arkivet

view_module reorder

Dikten är min ständige följeslagare

"Snön föll och föll och hängde på alla grenar och gömde alla stigar." De här raderna ur läseboken "Svenskarna och deras hövdingar" av Verner von Heidenstam minns Astrid Lindgren. Hon ...

Av: Birgitta Milits | Gästkrönikör | 24 december, 2010

Tankens ambivalens III

22/1 Bakom mig är mina ögon slutna Den stora generaliseringen har låtit mig vakna kl 04.42. Klockan nu 04.49 och jag är redo i soffan. Vänta… kaffe… måttet, tre skedar…! 04.56. Redo!   Varje ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 25 september, 2013

August och lasterna

Den pietistiska tron, en from riktning inom kristen religion, präglade August Strindbergs uppväxt. Modern Nora, som dog i lungsot när August var tretton, bad till Gud och sökte tröst hos ...

Av: Stefan Whilde | Essäer om litteratur & böcker | 04 juni, 2011

Charles Thévenin - La prise de la Bastille

Fransk revolution i tysk tappning

Franska revolutionen initierade större förändringar i Tyskland än i ursprungslandet. Naturligtvis är ett sådant antagande endast en hypotes, ett själviskt och odemokratiskt påstående. Men vem kan motbevisa att i ...

Av: Bo I Cavefors | Essäer om samhället | 06 augusti, 2016

Bear Heart och den heliga pipan

Redan som religionsstuderande på 1970-talet var jag intresserad av shamanismen, då främst i form av samiska nåjder och deras användande av trummor, och på senare år har jag på lite ...

Av: Elsa Maria Lindqvist | Kulturreportage | 09 juli, 2013

Den förbannade dumheten

Man slutar aldrig att förvånas, förvånas över människans dumhet. Men mänsklig dumhet har alltid funnits och kommer sannolikt så att göra även framöver. Vad som förvånar än mer och vad ...

Av: Björn Augustson | Gästkrönikör | 25 februari, 2012

Nattvandrarens blick

Ögats anatomiskt grundläggande uppgift, att i nära samarbete med celler och synnerver omvandla ljus till nervimpulser, har varit densamma genom alla tider, vare sig det gäller de allra enklaste organismernas ...

Av: Niklas Eriksson | Essäer om konst | 24 augusti, 2017

100 år av Hannah Arendt

100 år av Hannah Arendt Under året som var inträffade ett av dessa jubileum som egentligen är pseudohändelser, men som ändå ger en hälsosam anledning att minnas folk och händelser som ...

Av: Anders Forsberg | Porträtt om politik & samhälle | 22 december, 2006

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.