Jeremiah Karlsson

En novell av Jeremiah Karlsson

Jeremiah Karlsson debuterade 2012 med "Tystnadens älskare, stjärnornas vän", Sveriges första socialtjänstthriller, ett slags modern tjänstemannaromaner där polisen är utbytt mot socialarbetare och mordutredningarna mot invecklade familjeproblem. Han har bl.a ...

Av: Jeremiah Karlsson | 30 december, 2016
Utopiska geografier

En för alla, alla för en

Marisol Misenta från Argentina belönades med årets Almapris den 26 mars 2013. ALMA står för Astrid Lindgren Memorial Award. Denna utmärkelse ges till årets bästa barn- och ungdomsförfattare. Pristagaren kallar sig ...

Av: Birgitta Milits | 04 december, 2013
Essäer om konst

Harry Martinson Foto CC BY 3.0 Wikipedia

En ambivalent iscensättning av poeten, författaren och målaren Harry Martinson

Denna essä som bygger på fragment ur diktaren Harry Martinsons lyrikvärld, spänner mellan två ytterligheter: ungdomen och de Fem unga, över till åldrandets naturromantik, där även Aniara flyter förbi, utan ...

Av: Göran af Gröning | 26 oktober, 2017
Litteraturens porträtt

Arena könskrig

 llustration: Moa Holmqvist Arena könskrig Arbetet för lika rätt för människor som skrivits in i kategorin ”kvinna” har pågått i över tvåhundra år. I väst har kategorin gått ifrån att vara ...

Av: Lisa Gålmark | 06 november, 2007
Essäer om samhället

Det kalla rikets mästare. Om Vladimir Sorokin



Vladimir SorokinSenvintern 2012-2013 seglar en döende meteorit in över Sibirien. På sin väg in över Uralbergen och nedslagsplatsen i miljonstaden Tjeljabinsks utkanter lämnade rymdstenen en utdragen svans efter sig. När man ser en stjärna falla under klara kvällar blundar många och uttrycker en tyst önskan, utan ord, bara den döende stjärnan – som redan dött för miljarder år sedan – känner till din vädjan.

Men nu, när en dalande rymdkropp seglar in framför allas förvånade ögon, vad händer då med människors önskan? Uppfylls den, hörsammas den ens? 

Av meteoriten som – för andra gången på hundra år – slog ner i den ryska tundran återfanns intet spår. I början av Vladimir Sorokins nya roman ”Snöstormen” finner sig läsaren i en värld omringad av snö och karg tundra. Ett kallt rike. Det är som om romanen lyckades förutspå verkligheten. Visste Sorokin att en meteorit var i antågande, att den för många år sedan föll ur omloppsbanan nära Saturnus ringar? Hans författarskap är överlag förutseende, händelser tycks redan finnas nedtecknade i hans undermedvetna långt innan geopolitiska skeenden eller naturens egna viljor driver igenom dem som reformer i mörka gränder.

I ”Snöstormen” vädjar läkaren Platon Iljitj om en släde och några hästar som kan föra honom till en by på andra sidan snöstormen. Där väntar desperata människor som ännu inte vaccinerats mot den bolivianska pesten, den som förvandlar ryssar till zombier. Platon tycks vara en främmande fågel på den ryska tundran, han är en iakttagare, en stolt urban man med längtan efter det som bara tycks vänta honom runt hörnet. En tragisk gestalt, någon att ömka för trots dennes ouppfostrade maner. Kusk blir Harkel, en äldre man som älskar sina småhästar över allt annat och som kör bröd mellan den ryska landsbygdens isolerade samhällen. En tundrans Buddha med ett ständigt närvarande fågelleende på läpparna. Tillsammans ger de sig ut, i procession mot den utsatta byn där tusentals väntar på läkare Platons vaccin.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

SnöstormenDramaturgin är tämligen enkel, det rör sig om två individers – och en samling småhästars – raka färd mot den vita natten. Intill Vladimir Sorokins övriga verk som mästerligt översatts till svenska av docenten Ben Hellman – däribland ”Blått fett” (2001) och ”Is” (2006) – tycks det som om Sorokin har återvänt till de undergroundscener som i mitten av 1980-talet stöpte honom till avantgardeförfattare. Perestrojkan väntade på andra sidan den politiska snöstormen, glasnost kikade fram likt stigar över tundrans till synes livlösa landskap. Det är rakt, kliniskt, inte nödvändigtvis fyllt med allegorier över vår ryska samtid (så som varit fallet i Sorokins tidigare verk, och framför allt i den senaste, överdrivet ”Putiniseriade” ”I det heliga Rysslands tjänst”).

Om ”Snöstormen” för tankarna till något annat än den kyla och desperation som våra huvudrollsinnehavare måste tampas med vore det Leo Tolstoj. Tolstojs sista resa. En lika politiskt övertygad som splittrad man lämnar allt bakom sig – sitt gods, sina arbetare (och förmodar vi, på samma gång hans vänner), potentiella inkomstkällor, sin penna och sitt block – sjuk och krasslig, för att se världen med egna ögon. Anarkistens självklara uppgift, hennes plikt att se med ögon och berätta om skeenden som de massor som ännu tvingas bära ögonbindlar aldrig kan se. Men Tolstoj dör i en liten säng på tågstationen i Astapovo, på väg någonstans – kanske så barbacka, ensam och långt hemifrån som han hade tänkt sig.

Våra sista stationer blir ofta just dem vi önskar oss. Vladimir Sorokin spelar skoningslöst på våra politiska rädslor och kulturella fördomar, men kanske mest på våra (litterära) önskningar. Han lockar in oss längs en till synes behaglig skogsväg som senare visar sig stranda i en syrefattig återvändsgränd. Stora författare lyckas han med dessa konststycken utan att predika, mänsklighetens misslyckanden – och varför han misslyckas, ständigt och jämt – finns där under ytan. Likt skamsna bubblor.

Blått fettI ”Blått fett” visade Sorokin upp ett Europa efter andra världskriget som leddes av de två nära vännerna Hitler och Stalin, i ”Is” lät han den egentliga makten vila i fysiska attribut – blont hår, blåa ögon och talande hjärtan – och små skoningslösa sekter som effektivt orienterade sig i de politiska korridorerna. I ”Snöstormen” är tomheten det mest påtagliga, den egentliga huvudrollen – stormänniskorna, småhästarna och pyramiderna i snön som erbjuder behagliga rus; alla är de synvillor, något som varje uttorkad ökenvandrare eller stelfrusen själ på den ryska tundran fäster blicken vid. Som de tror är den verkliga världen.

I själva verket är det inte så. Sorokin har likt få av tvåtusentalets uppsjö författare format sig en egen (litterär) värld som han med sina romaner som ursäkt vant och smidigt rör sig emellan. Stänger vissa dörrar, öppnar andra. Som läsare stänger jag igen ”Snöstormen” och huttrar till. En ovälkommen frossa. Ser mig omkring i den svenska sensommaren. Fäster blicken vid något som tycks välkomnande. Vad säger mig andra intuitionen? Jag börjar dividera, tänka över saker och ting. Slaget är förlorat. Jag har gått vilse i skogen och hoppas nu att en nedseglande meteorit ska flyga in över trädtopparna och visa vägen. Till slutet av den färglösa regnbågen.

 

Klas Lundström

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Ta mej – jag känner henne inte (eller varför man lämnar fb)

Alessia Niccolucci är en ung italiensk författarinna, med flera romaner, noveller och diktsamlingar bakom sig. Hon kan anses ha valt ”den kvinnliga kontinenten”, som Lacan hade kunnat säga, men varierar ...

Av: Alessia Niccolucci | Utopiska geografier | 24 september, 2012

Mauritz Tistelö. Foto Giovanni Solaris

Mauritz Tistelös okända trilogi

Skräckpolska, Skrattgropar och Fantasifoster: Tre små volymer med poesi av Göteborgsbaserade poeten Mauritz Tistelö. Tillsammans utgör de Den okända trilogin. När jag läste den sista delen som utkom i slutet ...

Av: Ida Andersen | Litteraturens porträtt | 29 augusti, 2017

Prestigen ligger i betraktarens öga

Prestigen ligger i betraktarens öga illustration: Annika Eriksson Skönheten ligger i betraktarens öga, brukar det heta. Kanske även prestige, historia och motiv. Nu kommer en avhandling om kvinnokonstmuseet Museum Anna Nordlander ...

Av: Jenny Petersson | Kulturreportage | 20 november, 2007

Vi köper väl en julvört då!

När blev vi så förbannade på högtider? De där som kommer och går, år efter år, som ska delas med nära och kära och bringa glädje och liv även till ...

Av: Linda Bönström | Gästkrönikör | 29 december, 2011

Den brinnande boken

”Det var Chi Hoang Ti,kung av Tsin,som lät bygga den kinesiska murenoch bränna alla böcker i Kina.” I ”Muren och böckerna” sjunger Evert Taube om den kinesiska kejsaren Chi Hoang Ti ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om litteratur & böcker | 12 december, 2011

”Jag hade tur.”

Crister Enander i en passionerad och självbiografisk essä om Folkhemmet.

Av: Crister Enander | Essäer om politiken | 14 augusti, 2016

Grattis Sverige

När medicine doktor Naděžda Kavalírová dog 93 år gammal i början av 2017, förlorade Förbundet av politiska fångar i Tjeckien (Konfederace politických vězňů České republiky) och Institutet för studier av totalitära regimer (Ústav pro studium ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 11 februari, 2017

Moralsk realisme

Innledning Med ‘realiteten’, det vil si det som er virkelig eller som utgjør virkeligheten, forstår jeg ‘det som er så stort at det går ut over alt det mennesket er i ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 09 mars, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.