Men jag kan inte greppa det

Jag tänker på det som är ogripbart, egentligen omöjligt att tänka på eftersom det är omöjligt att förstå. Och jag tänker på kontrasten mellan det ofantligt hemska och den lugna ...

Av: Jessica Johansson | 17 augusti, 2011
Jessica Johansson

Fyra dikter: Bön och flerfaldigande, Robert Halvarsson

Gå, gå gå   Ord likt små små ljus som tänds och släcks och släcks och tänds Och om och om igen Förvirringen är lagen En grånad tjänsteman Säger gå, gå, gå ...

Av: Robert Halvarsson | 27 oktober, 2014
Utopiska geografier

Wolfgang Amadeus Mozart mellan hopp och förtvivlan

Det pågår en utställning bakom Stephansdomen i Wolfgang Amadeus Mozarts och Constanze Webers lägenhet i Wiener Mozarthaus, Domgasse 5. Lägenheten består av fyra rum och ger en intressant inramning till ...

Av: Lilian O. Montmar | 25 september, 2012
Kulturreportage

Mozart med rabatt

”När Mozart var så gammal som jag hade han varit död i många år” är en gammal kvickhet, om det nu var Tom Lehrer eller någon annan som kom på ...

Av: Ivo Holmqvist | 05 december, 2016
Kulturreportage

Det kalla rikets mästare. Om Vladimir Sorokin



Vladimir SorokinSenvintern 2012-2013 seglar en döende meteorit in över Sibirien. På sin väg in över Uralbergen och nedslagsplatsen i miljonstaden Tjeljabinsks utkanter lämnade rymdstenen en utdragen svans efter sig. När man ser en stjärna falla under klara kvällar blundar många och uttrycker en tyst önskan, utan ord, bara den döende stjärnan – som redan dött för miljarder år sedan – känner till din vädjan.

Men nu, när en dalande rymdkropp seglar in framför allas förvånade ögon, vad händer då med människors önskan? Uppfylls den, hörsammas den ens? 

Av meteoriten som – för andra gången på hundra år – slog ner i den ryska tundran återfanns intet spår. I början av Vladimir Sorokins nya roman ”Snöstormen” finner sig läsaren i en värld omringad av snö och karg tundra. Ett kallt rike. Det är som om romanen lyckades förutspå verkligheten. Visste Sorokin att en meteorit var i antågande, att den för många år sedan föll ur omloppsbanan nära Saturnus ringar? Hans författarskap är överlag förutseende, händelser tycks redan finnas nedtecknade i hans undermedvetna långt innan geopolitiska skeenden eller naturens egna viljor driver igenom dem som reformer i mörka gränder.

I ”Snöstormen” vädjar läkaren Platon Iljitj om en släde och några hästar som kan föra honom till en by på andra sidan snöstormen. Där väntar desperata människor som ännu inte vaccinerats mot den bolivianska pesten, den som förvandlar ryssar till zombier. Platon tycks vara en främmande fågel på den ryska tundran, han är en iakttagare, en stolt urban man med längtan efter det som bara tycks vänta honom runt hörnet. En tragisk gestalt, någon att ömka för trots dennes ouppfostrade maner. Kusk blir Harkel, en äldre man som älskar sina småhästar över allt annat och som kör bröd mellan den ryska landsbygdens isolerade samhällen. En tundrans Buddha med ett ständigt närvarande fågelleende på läpparna. Tillsammans ger de sig ut, i procession mot den utsatta byn där tusentals väntar på läkare Platons vaccin.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

SnöstormenDramaturgin är tämligen enkel, det rör sig om två individers – och en samling småhästars – raka färd mot den vita natten. Intill Vladimir Sorokins övriga verk som mästerligt översatts till svenska av docenten Ben Hellman – däribland ”Blått fett” (2001) och ”Is” (2006) – tycks det som om Sorokin har återvänt till de undergroundscener som i mitten av 1980-talet stöpte honom till avantgardeförfattare. Perestrojkan väntade på andra sidan den politiska snöstormen, glasnost kikade fram likt stigar över tundrans till synes livlösa landskap. Det är rakt, kliniskt, inte nödvändigtvis fyllt med allegorier över vår ryska samtid (så som varit fallet i Sorokins tidigare verk, och framför allt i den senaste, överdrivet ”Putiniseriade” ”I det heliga Rysslands tjänst”).

Om ”Snöstormen” för tankarna till något annat än den kyla och desperation som våra huvudrollsinnehavare måste tampas med vore det Leo Tolstoj. Tolstojs sista resa. En lika politiskt övertygad som splittrad man lämnar allt bakom sig – sitt gods, sina arbetare (och förmodar vi, på samma gång hans vänner), potentiella inkomstkällor, sin penna och sitt block – sjuk och krasslig, för att se världen med egna ögon. Anarkistens självklara uppgift, hennes plikt att se med ögon och berätta om skeenden som de massor som ännu tvingas bära ögonbindlar aldrig kan se. Men Tolstoj dör i en liten säng på tågstationen i Astapovo, på väg någonstans – kanske så barbacka, ensam och långt hemifrån som han hade tänkt sig.

Våra sista stationer blir ofta just dem vi önskar oss. Vladimir Sorokin spelar skoningslöst på våra politiska rädslor och kulturella fördomar, men kanske mest på våra (litterära) önskningar. Han lockar in oss längs en till synes behaglig skogsväg som senare visar sig stranda i en syrefattig återvändsgränd. Stora författare lyckas han med dessa konststycken utan att predika, mänsklighetens misslyckanden – och varför han misslyckas, ständigt och jämt – finns där under ytan. Likt skamsna bubblor.

Blått fettI ”Blått fett” visade Sorokin upp ett Europa efter andra världskriget som leddes av de två nära vännerna Hitler och Stalin, i ”Is” lät han den egentliga makten vila i fysiska attribut – blont hår, blåa ögon och talande hjärtan – och små skoningslösa sekter som effektivt orienterade sig i de politiska korridorerna. I ”Snöstormen” är tomheten det mest påtagliga, den egentliga huvudrollen – stormänniskorna, småhästarna och pyramiderna i snön som erbjuder behagliga rus; alla är de synvillor, något som varje uttorkad ökenvandrare eller stelfrusen själ på den ryska tundran fäster blicken vid. Som de tror är den verkliga världen.

I själva verket är det inte så. Sorokin har likt få av tvåtusentalets uppsjö författare format sig en egen (litterär) värld som han med sina romaner som ursäkt vant och smidigt rör sig emellan. Stänger vissa dörrar, öppnar andra. Som läsare stänger jag igen ”Snöstormen” och huttrar till. En ovälkommen frossa. Ser mig omkring i den svenska sensommaren. Fäster blicken vid något som tycks välkomnande. Vad säger mig andra intuitionen? Jag börjar dividera, tänka över saker och ting. Slaget är förlorat. Jag har gått vilse i skogen och hoppas nu att en nedseglande meteorit ska flyga in över trädtopparna och visa vägen. Till slutet av den färglösa regnbågen.

 

Klas Lundström

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
Peter Englund. Foto: Wikipedia

Litteraturkrönika i mars

Efter de mastodontiska dagboksvolymerna häromåret med djungeltäta textmassor återkommer Lars Norén med en hårt komprimerad lyrik à la 70-talets dagboksdikter; den nya volymen Fragment (Bonniers) påminner om vilken betydande poet ...

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 26 mars, 2015

Nazister paraderar. Foto: Wiki

Homosexualitet och nazism

Bo I Cavefors om de udda relationerna mellan nazism och homosexualitet.

Av: Bo I Cavefors | Essäer om politiken | 14 augusti, 2015

Turiststaden Wien för 100 år sedan

Den förste ”turisten” som omnämns i skrift på Österrikes breddgrader kom år 1012 och råkade verkligen illa ut. Man ansåg honom vara spion och han fångades in och torterades i ...

Av: Lilian O. Montmar, Mats Olofsson | Resereportage | 23 november, 2011

Tysk höst

Många är vi som har plågats i skolans historieundervisning med att älta årtal och diverse datum. För åtskilliga, kanske de flesta, har det medfört en livslång avsky för allt vad ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 09 november, 2013

Veckan från hyllan. Vecka 19-2013

Det blev ledigt mitt i veckan tack vare förstamajfirandet. Arbetarrörelsens högtidsdag är en av de få sekulära helger som vi har. Den liberala ledarskribenten i min lokaltidning ondgjorde sig på ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 04 Maj, 2013

Oedipusmyten och Japan

Bakgrund Syftet med denna artikel är att göra en analys av Sophokles, Kung Oedipus och den roll berättelsen kan ta i ett mer samtida material. En nutida referens till ...

Av: Kristian Pella | Essäer om religionen | 23 Maj, 2011

Hösten

Dimma över Moon Road Alley tidig september och nattlighet En mjuktovad fukt ...

Av: Anna Nyman | Utopiska geografier | 06 september, 2010

Frankrike och dess kulturpolitik

  Tre ord kan enligt min mening beskriva den franska kulturpolitiken: - Excellence- Elegance- Echanges Enligt de officiella dokument som styr det franska kultur- och kommunikationsministeriet (Ministère de la Culture et de la ...

Av: Mikael Jönsson | Essäer | 16 februari, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.