Eros och Gud i Shams al-din Mohammed Hafiz

I motsats till den politiska islam, som betonar samhällsförändring poängterar, sufismen det andliga livet. Där sharia, lagen, företräder den yttre eller exoteriska dimensionen av religionen brukar sufismen definieras som ...

Av: Lena Månsson | 12 juli, 2010
Essäer om religionen

Från feministiskt ramaskri till ungdomspjäser

Robert Fux som Gert van der Graaf i pjäsen Fans. Foto: Christian Hagward Från feministiskt ramaskri till ungdomspjäser På Orionteaterns varietéscen kan vad som helst hända. Här blandas världskända artister med ...

Av: Agneta Tröjer | 18 september, 2007
Porträtt om politik & samhälle

Margaret  Mazzantini . Foto: Gian-Luca Rossetti

Kärlekens kvintessens är en virvel

Margaret  Mazzantini är en italiensk författare som den svenska publiken borde känna väl till. Hon har inom loppet av tio år givit ut fyra böcker på svenska, och i dagarna ...

Av: Guido Zeccola | 11 maj, 2017
Litteraturens porträtt

Sven Delblanc eller vad gör vi egentligen med vår frihet

Ännu en gång har jag grävt ner mig i Sven Delblancs böcker. Texter så fulla av liv, kraft och en klarsyn som skrämmer. Självfallet går det lättvindigt att ...

Av: Crister Enander | 22 juni, 2008
Essäer om litteratur & böcker

Tadeusz Rozewicz – Polens äldsta poet och främsta satiriker



Tadeusz Rozewicz”Det kan hända och det kan hända överallt. Jag varken vill eller kan säga att det kommer att hända; som jag antytt tidigare är det föga troligt att alla de faktorer som utlöste den nazistiska galenskapen ska inträffa igen och samtidigt, men vi kan skymta en del varnande tecken. Det ´meningsfulla´ eller ´meningslösa´ våldet finns framför ögonen på oss.” Orden är tagna ur ”De förlorade och de räddade” av Primo Levi, överlevande från koncentrationslägret Auschwitz, en för evig tid dödsmärkt plats som den polske poeten Tadeusz Rozewicz symboliskt diktat om, i ett flertal av sina böcker och diktsamlingar.

Tadeusz Rozewicz, som med ett smeknamn kallar sig Tadek i vissa av sina dikter, föddes i Polen 1921. I dag är den polske poeten 92 år gammal och tillhör den ytterst lilla skara av de allra äldsta, och främsta författarna i världen. Han är också filmmanusförfattare, prosaist och dramatiker. Tadeusz Rozewicz är en av de mest mångsidiga av de polska författarna från efterkrigstiden, jämte Czeslaw Milosz, Wislawa Szymborska och Zbigniew Herbert.

I Rozewicz mäktiga diktcykel ”Recycling”, som består av tre delar: ”I. Mode”, ”II. Guld” (syftar på judarnas forna, sedermera bortrövade guld) och ”III. Kött” sluts cirkeln. Till den förläggare som inte velat publicera diktcykeln ger poeten svar på tal; han menar att diktsviten ska skickas direkt till byråkrater och politiker, ja varför inte direkt till korna så de kan äta den. Rozewicz skriver inte tårdrypande eller nostalgiskt, han använder satiren som stilmedel. Cirkeln sluter sig igen, i hans mening, han återvinner. Dikten är en allvarligt, men ironiskt, hållen uppgörelsesatir som tar avstamp i slakthållningens egen apokalyps BSE, det vill säga i det vi kallar ― eller kallade, den har snabbt fallit i glömska ― ”galna kosjukan” som i ett nästa sjukdomsled kan smitta människor och ge upphov till CJS (Creutzfeldt-Jacobs syndrom). Att människan just klandrar korna för galenskap, trots att epidemihotet ursprungligen beror på människans egen fullständiga brist på medkänsla och ansvar, är symtomatiskt för hur verkligt illa det står till med dagens så kallade djurhållning. För vad har förändrats för att minska djurens lidanden sedan upptäckten av BSE? Ingenting. Och snart har trettio år passerat sedan dess. Djuren får utstå den vidriga och obarmhärtiga hanteringen för att människan vill tillgodose något så tvivelaktigt som sitt behov av proteiner. Poeten Rozewicz gjorde redan i diktsamlingen ”Relief” (FIB:S LYRIKKLUBB 1996, i översättning av Anders Bodegård) sitt med slaktdjuren solidariska utspel med dikten ”Grisslakt”:

”när blir mänskligheten mogen
för en sådan kärlek
att den kan säga
gris min bror och syster

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

när kommer vi i Genève
framför FN-palatset resa
ett monument
över en gris med kultingar”

I ”Recycling” tar Rozewicz fasta på den i hans tycke löjliga byråkrati som följde i efterspelet då plötsligt hundratusentals möjligen osmittade djur ändå skulle snabbslaktas: ”Paris beklagar” och ”Paris stönar och ler” och ”Paris lägger klagande huvudet på sned.” är kommentarer efterhand i dikten. Och i början av den långa dikten ”Kött” skriver poeten:

”efter hela två timmars
sittning med Prime Minister J. Major
i täten
stoppades i London
alla planer på slakt
den engelske ministern
som var ansvarig för
something very important
there (käket alltså)
rekommenderade varmt
― strax före val ―
nötstek fransyska
lagom välstekt
blodig rostbiff
och varför inte
marinerad
flintastek?”

I svensk tolkning av Catherine Berg och Jan Mizerski, utgiven på deras eget förlag 2001. Rozewicz använder inte, enligt egen utsago, stor bokstav i början av meningar, inte heller sätter han ut punkt eller kommatecken:

”jag skriver ännu i dag
bara för hand
stavar för hand
och sparar på punkter”

skriver han i dikten ”poesins omnejd”

Han har skapat en ny sorts vers som i Polen blivit känd som det fjärde verssystemet inom den polska litteraturen ― Rozewiczismer.

Dikten ”Kött” fortsätter:

”I Wales protesterade
man häftigt
mot det billiga
irländska köttet
som vällde in i
landet och påstods
vara absolut ofarligt”.

Irländarna vräkte flera ton kött i havet och Storbritanniens förutspåddes bli drabbade av en epidemi sju år därefter, på grund av att de åt nötkött i slutet av åttiotalet. BSE upptäcktes 1986.

Dikten ”Kött” fortsätter:

”mellan år -86 och -89
konsumerade britterna
kött från cirka
446 000 smittade djur”

Britterna fick exportförbud men ”720 ton engelskt nötkött” ”har införts i Ryssland via Belgien” Och Rozewicz kommenterar i sin egen dikt:

”Paris beklagar i stort
sett allt som London gör”

Dikten ”Kött” är ungefär 25 sidor lång och ingår som sagt i den brett anlagda diktcykeln ”Recycling”. I år gavs ”Recycling – Nyare dikter” ut i översättning av Irena Grönberg och Tomas Håkansson (Tranan, 2013). I volymen finns även ett urval ur poetens nyare klassiker med, som ”Professorns pennkniv”, ”Gråzon”, ”Utgång” och ”Det är en dröm men vad gör det”. Rozewicz är en folkets poet, ingen snobb eller svårläst akademiker.

Grönbergs /Håkanssons översättning får avsluta ”III.Kött”:

”De galna korna idisslar
i många av Europas länder
i USA Kanada
Argentina Israel Oman
och även på Falklandsöarna”

Människan erkänner inte djurens lidande, inte heller väger människan in lidandets konsekvenser av den globalt omfattande, mekaniserade slakten. ”Recycling” innehåller ett ”PS” där poeten förklarar att ”Recycling” och del ”III. Kött” i synnerhet ” har formen av en sophög (en informationssophög) utan centrum, utan mittpunkt. Den medvetna meningslösheten och bristen på utväg är verkets viktigaste beståndsdel.” Dessa mörkbruna boskapsvagnar togs aldrig ur trafik. Numera fraktas dagligen skräckslagna och lidande djur hundratals mil från en helvetisk uppfödningsfabrik till en mekaniserad slaktplats ― så omänskliga har vi människor blivit att ett djur endast är en förutbestämd produkt, en handelsvara, som berövats all sin egenrätt som levande varelse. Och: ”BSE vänder sig emot människan. Vetenskapens brottsliga omoral blandas med politiken, ekonomin och börsen. Cirkeln sluts … ”

Rozewicz föddes i Radomsko, nära Lodz, och studerade sedermera konsthistoria i Krakow, men personligen förknippas han geografiskt mera med Schleisen. Han bor sedan 1968 i regionens historiska huvudstad Wroclaw.

Före kriget ville han fortsätta sina studier och bli skogvaktare, men 1939 bombade tyskarna Radomsko och han blev tvungen att fly staden. Efter två veckor återvände han hem. Lägenheten var helt plundrad.

omslag recycling

Mellan åren 1939-1943 arbetade han bland annat på varuhus och sedan på möbelfabrik. På hösten 1942 flyttade han med sina föräldrar till en förort i staden Czestochowa, i södra Polen. Rozewicz avslutade den hemliga kadettkursen 1942, men fanns fortfarande tillgänglig för Hemarmén, kallad AK. Han var redaktör för underjordiska tidningar och arbetade för pressinformationsbyrån. Han använde flitigt pseudonymen "Satyr". På sommaren 1943 dirigerade han en gren av motståndsrörelsen, ledd av den legendariske "Warszyca". En kort tid efter detta debuterade Rozewicz under sin pseudonym och påstår med sin trosvissa ironi att han är förvånad över att ha debuterat så pass många gånger; den första gången som poet 1938 med dikter i olika tidskrifter och den andra gången 1944. Då publicerades ”Ekon av skogsbruk”, vilket var en hemlig publikation med partisanminnen under pseudonymen "Satyr". Därefter debuterade han igen; 1947 kom efterkrigsvolymen: ”Niepokoj” (”Ångest”/”Oro”) med hans skildrade erfarenheter av krig och ockupation. Kriget presenterades som en moralisk katastrof och en "fysiologisk mardröm." Diktboken visar fram en arvlös man: kultur, historia och värderingar har runnit bort. Różewicz menar att ansvaret för katastrofen ligger hos hela den europeiska kulturen. Därefter publicerades ”Czerwona rekawiczka” (”Den röda handsken”, 1948) där han revolutionerade både formen och språket i 1900-talets polska poesi.

Hans konststudier vid Jagellonska universitetet blev aldrig färdiga, men den relativt korta perioden i Krakow blev mycket viktig för den framtida poeten. I Krakow blev han vän med författaren Kornel Filipowicz och målaren Jerzy Nowosielski då Rozewicz bodde i ett författarhus på adressen Krupnicza 22, där flera generationer av författare möttes, bland andra Julian Przybos, en av Krakows viktigaste poeter från den tiden, och poeten och essäisten Czeslaw Milosz och science-fiction författaren och satirikern Stanislaw Lem. Poesiaftnar med det polska avantgardet var vanligt förekommande.

Från Krakow till Czestochowa, där familjen hade ett hus, reste Rozewicz ständigt, och till Gliwice – där bodde Wieslawa, hans blivande fru. Han reste runt, till Poznan, Wroclaw, Warszawa och till Szczecin och han mötte ständigt andra författare och intresserade sig även för film; hans yngre bror Stanislaw blev senare en berömd skådespelare och filmregissör.

Rozewich flyttade till Gleiwitz och gifte sig med Wiesława som han mött under partisantiden och deras två söner föddes i början av 50-talet. På grund av den politiska situationen i landet vägrade de litterära tidskrifterna att publicera hans dikter.

Det finns två avgörande skeenden som format hans diktarliv och som han återkommande ger uttryck för i sina böcker; hans och hans brors insatser i Hemarmén, den polska motståndsrörelsen på tysk-ockuperad mark, vilken dirigerades från exilregeringen i London, samt den dag år 1944 då allt i brödernas liv oåterkalleligen förändrades: Gestapo avrättade hans äldre bror Janusz.

Poeten Rozewich tycks ofrånkomligen nedsänkt i nittonhundratalet, han tycks vilja hålla fast och stirra på en möjlig förändring men tycks endast se katastrofer; den älskade brodern dör och i krigets flacka skugga ser han bara grymheterna.

De mörkbruna boskapsvagnarna överfulla med inspärrade och dödsdömda människor tycks aldrig någonsin ha lämnat hans näthinna. Genomgående i hans diktning finns omskrivningarna av ”minnet” om den fasansfulla utplåningen av människorna. Han bestämmer sig för att minnas och bli ett vittne.

Hans traumatiska upplevelser finns bland annat skildrade i verket ”Vår äldre bror” (ej på svenska); en samling berättelser utgivna i olika volymer sedan 50-talet, dedikerade till brodern Janusz.

Med årens lopp har han alltmer och allt oftare benhårt hållit fast vid sina egna, djupt förvärvade erfarenheter och övertygelser. Utifrån dem har han givit läsarna sina egna, oefterhärmliga svar, som när en diamant skär genom glas.

Alltsedan Adornos numera förlegade påstående att det skulle bli omöjligt att skriva dikter efter Auschwitz, har många överlevande trätt fram och givit oåterkallelig vittnesbörd och likaså har Roszewicz tecknat ned sina skarpa minnen, som en av de allra främsta skildrarna.

Aldrig har Rozewicz fallit till föga eller accepterat konsekvenserna av andra världskriget..

Den polska motståndsrörelsen ZWZ formerade sig under februari månad 1942, dit de flesta andra underjordiska styrkor anslöt sig under de närmaste två åren. ZWZ var lojal mot den polska exilregeringen. 1944 beräknas 400 000 man ha varit anslutna – och därmed räknas ZWZ som en av andra världskrigets tre största motståndsrörelserna i Europa. Den 20 januari 1945 löstes den upp, när Röda Armén ryckte fram.

Främst utfördes operationer av sabotage mot de tyska militära aktiviteterna, inkluderat alla transporter på väg mot östfronten i Sovjet. Styrkorna utkämpade också ett flertal fullskaliga strider mot tyskarna, inte minst 1943 och 1944 under ”Operation Stormen”. AKs ― Armia Krajowa mest kända operation är Warszawaupproret.

I grannlandet Litauen låg vissa av motståndsrörelsens bunkrar nergrävda endast ett fåtal meter under jord. En viss bunker kunde uppmäta sammantaget nio kvadratmeter och med så pass lågt i tak att partisanen inte kunde gå helt upprätt. Därnere i bunkern kunde han, eller i mer ovanliga fall – hon, tvingas stanna i upp till nio månader innan det åter blev mindre riskfyllt att röra sig ovan jord. Matförrådet kunde fyllas på efter korta besök till överenskomna lämningsplatser för maten, nära bunkern. Men även denna överlämning av nya matförråd var oerhört riskfylld eftersom gömstället inte på några villkor fick avslöjas. Det finns inga uppgifter om att Tadeusz Rosewicz och hans bror levde månadsvis i en bunker, men det kan ge en bild av hur oerhört välorganiserat vissa delar av motståndet mot tyskarna var, i grannlandet före kriget tillhörde delar av landet Polen.

Rozewicz har givit upphov till en tendens i polsk litteratur, vars avsikt är att verka chockerande på läsaren. Han koncentrerar ibland existensen till blotta ansträngningen att vara vid liv, i kampen mot ”ingentingheten”. Rozewicz har omnämnts vara ”en sökare efter en ny form, ett poetisk uttryck som söker sig bort från och överger avantgardet”, estetiskt vill han vara rakt på sak. Han har i viss mån avsagt sig viljan att skriva ”vackra dikter”. Men han vore inte en lika stor diktare utan att då och då frångå sina egna, för skapandevillkoren, strikta principer. Genom hans formmotsägelser, särskilt i vissa tidiga dikter, träder hans längtan efter eviga värden, i dagen. I en dikt *** (utan titel) skriven 1969 i diktsamlingen ”Regio”( FIB:S LYRIKKLUBB, 1996 i översättning av Göran Sommmardal) är skönheten befriaren som skänker nåd bredvid sanningens plågsamma bilder och krigets outplånliga minnen.

”Ravenna såg jag i dag
i drömmen
på den runda himlen
vita lamm
på gröna ängar
ljuset strömmade
genom mig
guldgult
lacrima Christi”

Källan till hans inspiration, är enligt honom själv etik, som följer tätt på politik och i sin tur är synonym med social samhällsutveckling. Det tycks som om han anstränger sig för att skriva på vad vissa kallar ”ett icke-tilltalande vis”, medan poesin i sig är så skön för samvetet som sammet för handen att smeka. Men aldrig att Rozewicz skulle skriva för att enbart väcka beundran eller vilja bli omtyckt ― och som Pound lär oss, det finns tre grundläggande motiv för skrivandet: ― att behaga, att undervisa och att upplysa. Roszewicz är sannskyldigt påverkad av nazisternas mord och andra världskrigets fasor och kommunisternas brutalitet. I vad andra kallat för ”sökande”menar han att det är fullt möjligt att i diktform reagera på politiska händelser genom att skapa nya fakta i versform; han skriver enligt vissa bedömningar egentligen inte ”poesi”, och kallas allmänt för ”anti-poet”. Han påstod vid ett tillfälle för många år sedan, att han inte skulle skriva fler böcker. Detta frångick han. Det sägs allmänt att Rozewicz menar att han inte äger en önskan att undervisa med sina dikter, även om han med ålderns rätt säkerligen erkänner att han är en läromästare. Kanske vill han snarast stå fri, både från att riskera bli fastnaglad vid dogmer om vad poesi är och bör vara, och likväl från att kallas ”anti” ― det ena eller andra.

I prosaberättelsen ”Döden i gamla kulisser” (Författarförlaget 1970, översättning av Catherine Berg) skriver författaren i förordet att ”hjälten” hela sitt liv befunnit sig bland förbud, påbud, begrepp och idéer, ”vilka alla varit attrapper”. Kampen består i att försöka förstå världen. ”De tvivel, som då och då drabbat honom har samband med artonhundratalets ständiga ´Gud är död´ och även med nittonhundratalets förkänsla av mänsklighetens död”. Författaren kände sig med tiden manad att tona ned begreppen metafysik och inspiration. Han skriver inte en berättelse ”om en existens som är inriktad på döden, utan om en tillfällig död, helt utan betydelse.” Han har jämfört sig själv med en oansenlig farbror som står vid sidan om och den underdriften gäller inte Rozewicz som författare, det är ingen falsk ödmjukhet, men ett livscredo. Han skriver berättelser om ”ett betydelselöst liv, om den förbipasserandes anonyma död.” Han misstror mystiken. Hjältens goda och dåliga egenskaper är snarare mediokra. Vid en viss tidpunkt slutade han att tro på Gud och började istället förlita sig på materialism, realism och socialism. Liksom han som författare förlitar sig på att förmedla fakta med känslor via poesi och prosa. Och poeten vill helst av allt chockera, inte sprida ett slags skön konst. Han vill nå läsaren direkt, utan omsvep, med ett budskap: ”Ändå gör detta liv döden betydelselös och övervinner döden. Inte genom kärleken utan genom det faktum att den existerar.” Hans ”hjälte” kommer att dö ”Och han kommer inte att återuppstå.” skriver han och nog är det provokativt.

Rozewicz har genom decennierna gått sin egen absoluta väg, han har han aldrig sällat sig till en viss poetisk eller politisk riktning eller till någon gruppering eller kotteri … inte heller under de omvälvande åren runt 1968 då majoriteten runt honom började delta aktivt i de samtida, politiska förvecklingarna. Rozewicz förblev även då politiskt inaktiv och agiterade inte högt, men höll sig tyst, som om hans forna deltagande i motståndsrörelsen och allt han skrivit om den sedan dess, som om det motståndet varit nog och räckte till, även då, ända in i 70-talet. Hans brist på dagsaktuella eller tendentiösa politiska uttalanden, hans stora ovilja att delta i manifestationer eller debatter, hans motvilja till att gruppera sig och hans så kallade ”tystnad” skapade stor förargelse och uppståndelse bland de yngre polska poeterna och författarna och gav upphov till ett sådant rabalder att det gav honom dåligt rykte i Polen, ett illasinnat rykte som även nådde Sverige. Han blev uppenbarligen svårt missförstådd, och ansågs inte vara en viktig eller behövd poet, han blev under en tid inte läst eller uppmärksammad, men ratad. Men klokheten vinner över enfalden; efter ett antal år hade debaclet lagt sig och såväl politiskt präglade författare och poeter, som tidigare gärna hånat Rozewicz, läste nu honom på nytt och såg honom därefter i ljuset såsom en vägledare eftersom hans tydliga hållning som poet och författare nu alltmer kom i dagen. Sedan dess blev han åter hyllad, nu med ännu större eftertryck. Även det ett slags ”återvinning”.

”Och åter igen
börjar det förflutna”

Samma musikskollärarinna har ― i hans minne ― lett åt honom sedan 1930-talet och slutraden:

”När kommer det förflutna
till slut att ta slut”

för oss tillbaka till den första raden. Diktaren talar om ”återvinning” av såväl det förflutna som av dikter. Historien kan aldrig vara ny, tycks Rozewicz viska till oss med en blinkning, men själv har han gjort allt för att förnya det polska språket och dikten. Hans intensiva skriftspråk kan låta tillspetsat och ligger nära ett direkt tilltal men utan att vara begränsat endast till att härma talspråk. Hans utpräglade form och språk är ett stilsäkert och medvetet val.

Många av hans dikter handlar om överlevnaden från tyskarnas dödsläger, han betonar själva villkoren i lägren, och konsekvenserna av dem. Den korta dikten ”Massacre of the Boys”, handlar om Auschwitz och är en mycket känd dikt.

Få poeter är som han omgiven och ingjuten i ”poesin”, han omnämner just ”poesin” som om den äger en egen själ eller agerar på egen hand, med ett eget medvetande och är ett väsen för sig själv, något som Rozewicz kanske inte skulle gå med på som giltig förklaring, men inte desto mindre hänger han sig åt ”dikten” och ”poesin”; dessa två lever hos honom med säregen lyskraft som om de lever egna liv och snuddar vid något gudomligt.

1960 debuterade Tadeusz Rozewicz som dramatiker med “Kartoteket, där han hyllar den anonyma människan, hennes nederlag och hjälplöshet. En namnlös hjälte ligger till sängs pjäsen igenom. Förbi passerar händelser och karaktärer ur det förflutna vilka ifrågasätter hans liv och åtaganden. Han förblir passiv och oansvarig och försöker på så sätt komma undan trycket från omvärlden. På grund av dessa besvärande som förhör honom och insisterar på hans svar, förtäljer ”hjälten”: ”Jag tycker bättre om min vänstra lilltå, än om hela mänskligheten.”

Rozewicz dramatiska verk kännetecknas av en djup misstänksamhet mot abstrakta ideologier och system. Tillsammans med den yngre brodern Stanislav blev han en framträdande gestalt inom den polska film- och teatervärlden. Till exempel skrev de tillsammans "Mannen under sängen" 1967, baserad på en novell av Dostojevskij, för film och TV.
Även om Rozewicz rest mycket i samband med utgivningar av olika översättningar och vid prisceremonier, omtalar han sig själv som en poet hemmastadd i Polen, som slagit sig till ro; i jämförelse med till exempel Zbigniew Herbert som levde många år i exil, har Rozewicz stannat kvar i sitt hemland Polen, även under decennier av kommunistiskt förtryck.

Och långt in på 2000-talet skapade och skapar poeten fortfarande med obruten kraft, satirer och ironiska dikter återigen, han återvinner genom att sätta gamla dikter och texter i nya sammanhang. Han har skrivit fler än trettio diktsamlingar, många dramer och mycket prosa. En av hans novellsamlingar heter ”En resa till muséet” (1966) med syftning på Auschwitz. Boken är en djupt personlig kommentar från ett vittne till den tid då människor verkade i namn av onda andar. Boken anspelar på det faktum att en resa till Auschwitz inte längre är en vidrig erfarenhet, men för flertalet ett ”besök” i ett evigt närvarande helvete. Boken börjar med minnen och bilder från hans barndom, och även här finns en chockerande berättelse: "Det var det" om mordet på hans äldre bror Janusz. Bröderna hade kommit överens om att träffas i Paris när kriget var över. Różewicz reste efter kriget till Paris, men han kunde inte se staden utan att känna närheten från de döda. Det var 1957, efter många våldsamma agitationer i polskt kulturliv och Różewicz lämnade landet när han fick ett resestipendium till Paris, där han återsåg Milosz. Det var hans första resa till väst, tidigare hade han besökt Prag ― poeten nämner Franz Kafka och karaktären Josef K ur ”Processen”, med vördnad ― och vistats ett år i Ungern ― ”Vykort från Ungern” kom 1953 ― och även gjort en resa till Mongoliet:
Różewicz har skrivit en samling korta berättelser från Paris, som kombinerar självbiografiska historier med satir. Flera berättelser uppvisar ett tillstånd av fullständig utbrändhet, en av karaktärerna kan inte återvända till livet, eftersom tomhet och likgiltighet är det enda som återstår efter kriget. "Fruktansvärt att det finns tillfällen när jag känner att jag inte existerar" – tänker en av karaktärerna. Offren är också tyngda av skuld och överlevnadsskuld med tanke på att han, hjälten, också kunde skjuta människor.
Satiren hos Różewicz gäller även hans landsmän, polacker som bor utomlands porträtteras, de som skäms över sitt ursprung eller över sin gamla mormor som stannat kvar i byn. I en av hans historier framträder en polack i Rom som nervöst räknar pengar, vill lösa de stora problemen i världen och slutligen dör intrasslad i teaterkulisser magasinerade i Caracallatermerna ― den svarta humorn i denna historia där han dör intrasslad i teaterkulisser anses vara ett mästerverk och ett av de mest inträngande porträtten av det polska nittonhundratalet.

Han är en mångprisbelönt poet. Nobelpristagerskan Szymborska sägs ha ringt upp honom, och den i Polen lika kände poeten Zbigniew Herbert, och ursäktat sig för att priset inte gick till någon av dem, likaväl. I mina ögon är Rozewicz en mer intressant poet än pristagerskan, hans djup är större och hans ironi och sarkasmer är svartare och därmed roligare än hennes, vilka ofta stannar vid det något putslustiga. Främst är det ändå sammantaget hans berättarkonst som tilltalar, hans dikter är rent av magnetiska.

Några av de priser Rozewicz erhållit kan nämnas; han har fått nationella priser och priser från städer vilket är brukligt i Polen, till exempel från Krakow redan i slutet av 50-talet och 1973 fick han priset från staden Wroclaw där han bott sedan 1968. 1987 tilldelades han ett av forna Jugoslaviens största litterära priser ― och så vidare. Hans verk har översatts till många språk: däribland engelska, franska, tyska, serbiska, serbokroatiska, svenska, danska och finska. År 2003 började Publisher Lower Silesia publicera Różewicz, vilket också visar hur viktig denna författare är för samtida polsk kultur. 2006 blev han hedersdoktor vid fakulteten för filologi och historia vid universitetet i Gdansk.

Publiceringen av hans ”Poezje zebrane” (Samlade dikter) 1957 etablerade Rozewicz som en klassiker. Hans debut som dramatiker 1960 med ”Kartoteka” (The Card Index), hamnar nära samma moraliska ångest och högt ställda krav på att vara ett vittne och präglades av liknande formella experiment. Därefter följde i en serie av över tjugo experimentella pjäser, som avslutades med att hans dramatiska debut stöptes om och döptes till ”Kartoteka rozrzucona” (Spridda kartotek ), det vill säga, en återvinning av ämne och stil vilket blivit ett kännetecken för hans kreativa metod på 1990-talet. Den perioden kulminerade i publiceringen av den långa dikten ”Recycling” ― ”Återvinning”.
Kombinationen poet och dramatiker är inte så vanlig, trots allt. Den nära samhörigheten mellan hans poesi och dramatik har varit ett kännetecken för hans särprägel. Han räknas bland de mest framstående konstnärerna i den europeiska traditionen av absurd teater. Att vara ett vittne var en viktig utgångspunkt för verk skrivna i namn av en förlorad generation, liksom Rozewicz egen bror, Janusz, som också var poet. Skildrat bland annat i pjäsen ”Vittnena”, 1962. Tadeusz Rozewicz ursprungliga inställning till världen och till skrivandet formades inte bara genom erfarenheter av krig, men också av två totalitära system och deras illdåd, men också av misslyckandet av den europeiska kulturen och civilisationen för att förhindra dem. I sin berömda dikt, "The Survivor," (”Överlevanden”) skriver poeten:

"Sättet att döda män och fän är detsamma
jag har sett det
vagnar fulla med styckade kroppar
som inte kommer att bli räddade”

Rozewicz tycks sträva efter att läsaren ska få syn på den oersättliga förlusten av oskuldsfullhet och kan kallas för en moralisk ironiker. En poet och författare som med sitt yttersta tålamod försöker återfå sin egen tillit till orden genom att envist låna dem från tystnaden. Försiktigt och successivt vill Rozewicz återskapa såväl sin egen som vår tro på existensen av det heliga. Som han uttryckte det i dikten "Utan: "liv utan Gud är möjlig / liv utan Gud är omöjligt."

 

Boel Schenlær

 

 

Källa

Tadeusz Rozewicz
Recycling – Nyare dikter
I urval och översättning av Irena Grönberg och Tomas Håkansson
Tranan

Ur arkivet

view_module reorder

”Du har ställt flera frågor kring Kulturdepartementets direkta engagemang och närvaro…” Peace &…

Redan när Tidningen Kulturen publicerar min artikel ”Folkfesten som tänjer gränser för socialt medvetande” (16 juni 2012) har funderingen legat där och grott; det måste väl ändå vara mycket intressant ...

Av: Linda Bönström | Kulturreportage | 11 juli, 2012

Tien an Mien, Le Pen och den historiska nödvändigheten Om Jan Myrdals politiska…

Den politiske nestorn inom den svenska vänstern Jan Myrdal har alltid redovisat ett djuplodande intresse för historiska skeenden och de stora politiska utvecklingslinjerna och ansett detta sitt synsätt överordnat all ...

Av: Benny Holmberg | Kulturreportage | 04 juni, 2014

Bild: Anikó Bodoni Lind

Himlen – Det är tid för debatt

Efter att jag skrivit några teaterpjäser tillsammans med den numera guldbaggeprisade Mikael Segerström, var det dags att skriva en pjäs helt på egen hand. Det skulle vara en pjäs som ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 08 september, 2016

Sagorna ljuger så skönt!

Vad kan man inte göra för ett konungarike? Meningen finns där lysande, som om det fanns en saga bakom; en berättelse utan påtaglig verklighet. Ty i sagans värld får prinsen ...

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 28 augusti, 2013

Rune Depp 2

Av: Janne Karlsson | Kulturen strippar | 20 januari, 2012

Veckan från hyllan. Vecka 35 -2012

Den här veckan är jag på resande fot. Det är trevligt att resa, upptäcka nya platser, träffa nya människor. Trevligt också att komma hem, jag börjar redan se fram emot ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 25 augusti, 2012

Mats Waltre. Nya dikter

Förtär stenar       ”må det ske med mig som du har sagt” jag lägger upp min kropp på ett altare jag sjunger tillförsiktens och överlåtelsens lov dess namn är förtröstan jag lägger upp min själs kaos ...

Av: Mats Waltre | Utopiska geografier | 08 september, 2014

Internationales literaturfestival Berlin

Den femte oktober avslutades den åttonde internationella litteraturfestivalen i Berlin. Under ungefär två veckor pågick festivalen och samlade en mängd författare, översättare, skådespelare, poeter från hela världen. Årets tema ...

Av: Daniel Pedersen | Kulturreportage | 24 oktober, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.