Rolf Christerson

Ur  Ögonblick i tiden  av Rolf Christerson

fem dikter av Rolf Christerson

Av: Rolf Christerson | 06 juni, 2016
Utopiska geografier

Vai via esibizionista recchione. Av Hebriana Alainentalo

Väninnor med makt

Väninnan hade fått BLICKEN i ögonen, det fyrkantiga magnesiumgrå ljuset som dolde allt utom vad hon inte ville erkänna.

Av: Gabriella Olsson | 30 maj, 2015
Gästkrönikör

Utan kortfilm stannar den svenska filmindustrin!

Filmform har under flera års tid lyft fram många av de unga filmskapare som finns i Sverige idag. Genom att ge plats, kunskap och möjlighet för aspiranter, men även i ...

Av: Amir Ghotaslou | 02 juni, 2009
Essäer om film

Bland gruvor och gangsters. Intervju med Shangjou Cai

Shangjou Cai vann i år Silverlejonet i Venedig med filmen ”People Mountain People Sea”, ett verk som visar hur livlig och mångsidig den kinesiska filmindustrin är. Denne regissör gästade i ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 22 december, 2011
Filmens porträtt

Tåligt inväntar döden människans mognad



Maurice Blanchot på 1930taletMaurice Blanchot är den store frånvarande i 1900-talets franska litteratur och filosofi, metafysikern som möter friheten avklädd varje förklädnad, en nästintill okänd man som få känner och än färre räknar till sina vänner, en dödens estetiker och analytiker som i och med sina verk med öppen ögonspringa vågar möta Varat. Den kristna metafysiska tron på kärlek som förutsättning för att Vara, för människans inre frihet, förhållandevis samstämmigt applåderat av Augustinus, Descartes och Kant är även för Blanchot ett av tillvarons stora mysterier. Att människans metafysiska medvetande dessutom bör tjäna uppgiften att stärka hennes motståndskraft mot yttre påtryckningar ägnade att begränsa hennes frihet, framgår av den tyske filosofen Rüdiger Safranskis bok Wieviel Wahrheit braucht der Mensch?.

Endast fragment av den åttiotreårige Blanchots omfattande författarskap har tidigare publicerats på svenska, bla i tidskriften Prisma och i antologinFantastika (korrigering: se inledningen). Blanchot är också i Tyskland relativt okänd trots att positionen där borde vara likvärdig med Martin Heideggers och Ernst Jüngers starka ställning i Frankrike. Blanchot, som flitigt medarbetade i Sartres och Batailles tidskrifter och som in i märgen känner Markisen, Mallarmé, Lautréamont, Hölderlin, Kafka, Michaux, Heidegger, René Char och åtskilliga andra solitärer, många med tydliga klanger från Hegel, har varit och är alltsedan nittonhundratrettiotalet en ytterst viktig enterpretor i fransk filosofisk teoridiskussion. Förhoppningsvis kommer utgivningen avDöden väntar – franska originalupplagan publicerades 1948 – följas av andra verk av Blanchot, företrädesvis den viktiga essäsamlingen L’entretien infinioch romanerna Thomas l’obscure och Le très haut.

Döden väntar är en mångtydig titel som bör läsas om och om igen med betoningens tyngdpunkt fördelad mellan och i de båda orden. Berättelsen kan förstås på två skilda nivåer, dels som en rak och förhållandevis okomplicerad historia om kärlek och död, dels som filosofisk betraktelse över metafysikens irrgångar. Översättningen är mycket bra, stundtals utomordentligt suggestiv som när författarens alter ego berättaren i den första av bokens båda avdelningar ser den unga döda kvinnan ”så levande” som vore hon ”redan som huggen i sten. Det var då jag såg hennes händer. De var lyckligtvis inte knäppta, men när de låg där på filten, lite snett, stelnade i en sista krampaktig rörelse som förvridit fingrarna en aning, verkade de så små, nästan tillintetgjorda av den sista tafatta ansträngningen, alltför svaga för den ofattbara tvekamp som denna beundrade människa utkämpat, att jag för ett ögonblick övermannades av sorg”.

Maurice Blanchot beskriver sin biografi som en vandring från död till liv till död, döden föregår födelsen till den okända död som väntar på att människan tröttnar på livet, till den kärt kärva död som förhäxar även Blanchots kollega i dödsmystikens värld, Georges Bataille. Bataille förenar dödsmystiken med sexualitet, eroticism och martyrium och formulerar sig med ett eldigt hetsigt språk; Blanchots prosa är kall och hård som isberget Hos Bataille balanserar erotiken på gränsen till könets mystik under människans förberedelser inför mötet med döden, han älskar döden villkorslöst och hänsynslöst, Varat gläds vid gränsöverskridandet; Blanchots dödsmystik är mer svårfångad, en omvänd surrealism, människorna i Döden väntar går ut och in i händelsen, vandrar genom yttre och inre rum, Blanchot talar om ögonblick och händelser, om skeenden så fruktansvärda att han inte kan återge dem nu, först senare, men tillfället återkommer aldrig. Mysteriet kan inte beskrivas men samtidigt som författaren de facto indirekt berättar om det som sker bortom det som synes ske så är sorgen över att ”ha brutit tystnaden - - - gränslös” trots att detta att ha ”brutit tystnaden” inte innebär ”vad man skulle kunna kalla tro”.

Total visshet om transcendensens mål och medel uppnås endast genom ett definitivt överskridande av alla gränser, när alla motsättningar plöjs ned i myllan. Dialektiken i Döden väntar och författarens ontologiska förhållningssätt till materialet ingår i en klassisk tradition inom litteratur och konst alltifrån tidig romantik till senare decenniers postmodernister (se tidskriften KRIS). För Blanchot är stor litteratur detsamma som distanserad litteratur, berättelsen skall ha ett genomgående motiv som i sig består av ett flertal begrepp inordnade i en icke-konceptualiserbar motpol till huvudtemat, ”La parole plurielle”. Världen och dödens värld är hos Blanchot en icke-värld konstruerad av tankar och språk. Nietzsche talar om en evig återkomst och den icke-dialektiska pluralitet Bataille praktiserar med gränsöverskridandet då förnuftet förvandlas till ett spel i det spel där världen är ogenomskådbar litteratur, är texter utan förtext, utan ursprung, utan inre samband. Likartat är Blanchots ”écriture blanche”, ett anonymt och neutralt subjektlöst språk där Varat försvinner, där döden är en icke-död med Gud och människa som likvärdiga partners. I Döden väntar njuter den unga kvinnan av att ”tvinga döden till rent spel och större äkthet” samtidigt som läkaren kommer till korta med morfinsprutor och ordinationer. Den döende är en del av döden, en samspelt deltagare i maktspelet om tullhandlingarnas giltighet vid gränsöverskridandet. Med hjälp av berättaren återkallas den unga kvinnan till livet genom en själstyrka som ger henne ”makt att låta döden vänta så länge hon vill”.

Maurice Blanchot 2001I Blanchots romaner och berättelser, även i Döden väntar, återfinns författarens beroende av nittonhundratalets rikslikare, Joyce, Proust, Camus, surrealister, existentialister och den franska ”noveau roman”. Berättaren iDöden väntar befinner sig på ett stadium mellan hallucination och verklighet, rusar som en jagad lämmel mellan älskog och möten med den väntande döden. Likt Batailles och Jünger ser Blanchot lycka i excesserna i undergångens ögonblick, i det apokalyptiska ruset, men medan för Bataille den erotiska och mystiska extasen ger det totala utanförskap som är dödsglädje, då detta att utlämna sig själv också är att gå utanför sig själv för att uppleva Jagets död, fäster Maurice Blanchot sin operativt kyliga blick på döden för att analysera offret: ”om jag rör vid en hand, så som jag gör nu, om min hand ligger under denna hand, så är den handen mindre kall än min, men denna lätta kyla är djup, inte den svaga spridningen från en yta, utan något genomträngande, omslutande, man måste följa den ut i en gränslös rymd, ett tomt och overkligt djup där det inte finns någon väg tillbaka till kontakt med det yttre”. Detta blanchotska förslag till förlösning avvisar Bataille och hävdar att det inte finns något bortom det som är. Blanchot accepterar, till skillnad från vännen Bataille, klassisk kristen metafysik om människans förmåga och vilja att överträffa sig själv för att uppnå det som anses som icke uppnåbart, övervinna sig själv för att förenas med Gud. Blanchot saknar Batailles lidelse och extas och bländas ej som denne av himlens blixtar över svart erotik och helig eroticism. Berättaren i Döden väntar säger att den som ”villigt ger sig hän åt kylan finner i den välbehaget, ömsintheten och friheten hos ett riktigt liv”. Blanchot är i likhet med Bataille en mystiker utan Gud, som emellertid längtar till Gud. I ”rummet” finns varken ”skugga eller minnen, varken dröm eller djup” skriver Blanchot men samtidigt vet han att rummet vibrerar av liv, ett påtagbart liv som ”trycker sin kropp emot min” och, fortsätter han, den ”som inte begriper detta” må ”komma hit och dö. Ty detta liv gör till lögn det liv som skyggar för det”. Det är inte mörkret och inte döden som är skrämmande utan gränsområdet, den av Någon dragna linje som skiljer två världar från varandra. Som Marguerite Duras i Hiroshima mon amour kastar sig Blanchot mellan förfluten tid och nutid, den filosofiska frågan är möjligen existentiell men det handlar djupare sett inte om existens utan om ATT EXISTERA, tanke är inte det primära utan ATT TÄNKA för att med förnuftet i behåll ”varje gång min grav öppnar sig, uppväcka en tanke mäktig nog att återkalla mig till livet”.

I denna märkligt täta bok förvandlas även det vardagligt prosaiska till drömlikt onåbart skeende, vad Mallarmé kallar postkulturell verklighet, där det anonymt neutrala icke-jaget subjektlöst går in i döden. I annat sammanhang talar Blanchot om människans oförmåga och brist på beredskap att tillgodogöra sig litteratur när den erbjudes utanför bokpärmarna, dvs att människan sällan förverkligar och levandegör filosofi och metafysik i sitt liv och i sin död. Det är om detta Döden väntar handlar, det är på denna mänskliga mognad döden tåligt väntar. 


Bo I. Cavefors 

 Vi tackar Eva Nylander, chef för samlingarna på Universitetsbiblioteket, Lunds universitet, där Bo I Cavefors arkiv och rättigheter finns.

 

Källa

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.


Maurice Blanchot Döden väntar. Berättelse. Originalets titel: L’arret de mort. Översättning av Thomas Andersson och Johan Laserna. Umbra Solis Förlag, Lund 1990.

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Vid tidens skugga

Det står en spegel mellan oss. En glanslös och insmickrande yta som förbinder oss att sträcka ut handen för att beröra, att knyta näven hårt för att nå fram. Stolarna ...

Av: Freke Räihä | Gästkrönikör | 15 januari, 2012

Lyckans identitet

  Lycka är ett besvär. Det vet vi alla av den enkla anledningen att det är det som alla säger. Eller vad som sägs är egentligen att om du kämpar hårt ...

Av: Linda Bönström | Essäer | 02 mars, 2011

Alexandre-Gabriel Decamps ”Experterna” (1837).

Pierre Brassau och andra apkonster

Det var något speciellt med den franska avantgardisten Pierre Brassaus konst som lockade besökarna och kritikerna till utställningen på Gallerie Christinae i Göteborg i februari 1964. Konstnärens abstrakta och starka ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 17 september, 2016

Carl Kylberg - Den helige målaren.

Carl Kylberg (1878-1952) är liksom Aguéli och Hilma af Klint en särling i svenskt 1900-tal. I alla samhällen har funnits och finns en rädsla för konstnären liksom även för diktaren och ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 05 april, 2011

Lars Gustafsson Foto CC BY-SA 4.0

Lars Gustafssons 70-tal: fakta, fiktion och autofiktion

Lars Gustafsson är en av den svenska litteraturens mest mångfacetterade författare. I det avseendet kan han erinra om giganter som Strindberg och Goethe! Hans publikationslista omfattar som bekant inte bara ...

Av: Torsten Rönnerstrand | Litteraturens porträtt | 09 mars, 2016

Bruno K Öijer reciterar

När Bruno K Öijer träder fram på scenen på Södra teatern i Stockholm vet applåderna inga gränser. Och finns det ett tema för denna kväll så är det just att ...

Av: Tomas Nilsson | Litteraturens porträtt | 17 mars, 2009

Sir Terry Pratchett, september 2009. Foto: Wikipedia

Sir Terry Pratchett 1948 – 2015

Sedan science fiction- och fantasyförfattaren Terry (han var döpt till Terence David John) Pratchett adlats på nyåret 2009 ritade en heraldiker ett vackert vapen åt honom. Omgiven av ett par ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 17 mars, 2015

Orientalism och myt hos María Zambrano – om annan kunskap

TEMA ÖST-VÄST Maria Zambrano (1904–1991). Foto: Multiforo Den spanska filosofen María Zambrano – skriver Karolina Enquist Källgren – erbjuder ett alternativt tänkande, som strävar efter att lösa upp motsättningarna mellan Orient och ...

Av: Karolina Enquist Källgren | Porträtt om politik & samhälle | 11 maj, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.