Abdo Rimbo

Jag har, såsom många andra, länge hänförts och förundrats av den franske poeten och handelsmannen Arthur Rimbaud (1854-1891). Så mycket att jag bestämde mig, återigen såsom många andra, för att ...

Av: Jonas Wessel | 22 augusti, 2012
Övriga porträtt

Dags att damma av Olle Hedberg?

Så här skrev Lotta Olsson i Dagens Nyheter häromdagen: ”Böcker är eviga, tänker jag ibland (…). Men stämmer det? Det är så många som går förlorade i förtid, försvinner i ett ...

Av: Ivo Holmqvist | 09 april, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Vill ni verkligen ha min röst? Internationella kvinnodagen 2011

"Ett jävla dravel" var egentligen min ursprungliga rubrik för detta lilla stycke som jag först inte tänkt skriva. Hela veckan har obenägenheten oroat mig, hur kan ett ämne, ett samhällsfenomen ...

Av: Linda Bönström | 08 mars, 2011
Allmänna reportage

Lottomannen

Gubben var liten, tjock och obehaglig. En invandrad typ som passade lika bra in på våra gator som en sadlad dromedar. ”Vad glor du på”, fräste jag åt honom när ...

Av: Vladimir Oravsky | 19 oktober, 2013
Gästkrönikör

Skrivandet och Sfinxen: verkligheten som spöke



Gustave Moreau Oedipus och SfinxenIdag upplever vi en verklighetskris som är en verklighetsförlust. Alla meningssystem har kollapsat och lämnat kvar den utelämnade mänskliga subjektiviteten. Verkligheten har blivit spöklik och fragment av mening hemsöker subjektiviteten. Eller rättare sagt har verkligheten blivit det kollektiva undermedvetna med dess lössläppta krafter: sammanbrott av det kapitalistiska systemet, terrorism, krig, sociala motsättningar etc. Verkligheten i sig är idag vårt fatum i form av spöklika krafter ur det kollektiva undermedvetna som konstituerar samtiden. Vi lever i en värld som är irreell eftersom den utgör en projektion av vår ångest och våra rädslor. Världen är förtrollad av en ond makt som består av en osalig blandning av rationalitet och irrationalitet.

Terrorismen är plågsamt verklig, men samtidigt i lika hög grad overklig. Att överallt i världen löpa risken att bli offer för ett bombattentat är irrationellt. Det gäller även det kapitalistiska systemet som bygger på konsumtion och produktion och evig tillväxt. Kapitalismen reducerar människan till en konsument och förtingligar på så sätt hennes vara. Evig tillväxt är en illusion och idén om hållbar tillväxt är bara ännu en illusion i kapitalismens namn. Förtingligandet av människan har lett till arbetslöshet och sociala oro i Europa. Att bli offer för sådana samhällskrafter är irrationellt. Fascismens återkomst i flera europeiska länder, den ökande främlingsfientligheten och rasismen är spöken från det förflutna. Verkligheten är inte längre verklig utan en kollektiv hallucination. Den är spöket som gör oss alla till spöken i en irreell tillvaro. Vi upplever en ontologisk kris som drabbar inte bara individen utan även samhället och medvetandet.

1

Hur kan vi då återfå vår verklighetskänsla? Hur kan vi besvärja verklighetens spöke? Genom språkets magi som är det nya medvetandets magi. Genom att återerövra det imaginativa språkets förmåga att uppenbara verkligheten. Det sker framför allt i det slags skrivande som skriver fram en ny verklighet. I varje fall för en poet. Och jag är poet. Jag tror på språket som ett ontologiskt instrument. Det är inte så konstigt som det låter. Lär man sig ett nytt språk. så lever man också i en ny verklighet som sjunger en annan ontologisk melodi. Låt oss sjunga en annan ontologisk melodi. Språket är människan och världen, språket är historien och civilisationen. Språket är existensen.

Giorgio De Chirico Oedipus och SfinxenSpråket utgör en magisk rituell handling därför att det skapar vår verklighetsuppfattning. Utan språk, ingen verklighet. Den som skapar ett nytt språk skapar också en ny verklighet. Det är poesins arbete, dess enda arbete, grundarbetet, den sanna grundforskningen. Den som ger nya namn åt tingen öppnar en ny värld. Skrivandet utgör därför en existentiell akt. Skrivakten är den ursprungliga existentiella akten. Skrivandet representerar tänkandet och förnimmandet i ontologisk process. Bara i skrivandet kan denna ontologiska aktivitet utspela sig. Därför är skrivandet verklighetsuppenbarelse. Skrivandet är krishantering. Men det handlar inte så mycket om en personlig krishantering utan snarare om en ontologisk krishantering. Om ontologin är i kris, måste skrivandet ha modet att konfrontera denna kris. I skrivandet, i språket finns en möjlig transcendens till ett ontologiskt haecceitas, detta här som driver bort verklighetens spöke. Haecceitas är ett centralt begrepp hos den medeltida teologen och filosofen Duns Scotus. Det betecknar en transcendental bortom förnuftets och oförnuftets kategorier.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Skrivandets urscen sker i mötet med Sfinxen, monstret med människohuvud, lejonkropp och örnvingar. Sfinxen inkarnerar tillvarons motstridiga krafter. Sfinxen är det mytiska spöket som tar gestalt i historiens alla demoniska spöken. Historien bildar en sorts spökkammare där verkligheten i sig är det som spökar. Varat spökar därför att det skrämmer med sin monstruösa uppenbarelse som både lockar och fascinerar. Med Rudolf Ottos term representerar verkligheten i sig det numinösa, det gåtfulla och mystika som befinner sig utanför det mänskliga medvetandet men samtidigt utgör det som ontologiskt sett är allra närmast. Det numinösa symboliseras av Sfinxens monstruösa gestalt.

När jag talar om skrivandet som mötet med Sfinxen, anspelar jag naturligtvis på Oidipusmyten. Enligt denna myt dödar Oidipus sin far och gifter sig med sin mor. Men det centrala i myten är mötet med Sfinxen på vägen till Thebe. Sfinxen ställer en gåta till alla förbipasserande och den som inte kan svara på gåtan slits i stycken och äts upp. Gåtan lyder: ”Vad är det som kryper på alla fyra på morgonen, går på två ben vid middagstid och tre ben på kvällen?” Oidipus svarar rätt då han säger: ”Människan!” Svaret driver Sfinxen att begå självmord genom att kasta sig nerför ett klippstup. Oidipus svar upphäver dess makt och får den att försvinna av egen vilja. För människan är existensens gåta människan själv. Hon är sin egen transcendental. Om hon finner sin transcendental, går Sfinxen upp i tom luft.

Gustave Moreau Hesiodos och musanSkrivandet innebär att färdas i Oidipus svar ”Människan!” genom att möta tillvarons krafter symboliserade av Sfinxen, monstret med människohuvud, lejonkropp och örnvingar. Skrivandet innebär att färdas i den gåta som är människan, denna varelse som skiftar gestalt med tiden och ständigt bär på döden, negationen av sitt eget vara. Skrivandet ställs om och om igen inför frågan: Vad är människan utsatt för tillvarons övermäktiga krafter? Svaret på frågan blir en omformulering av samma fråga från ännu en inkarnation av Sfinxen som skrivandet måste konfrontera. Därför är skrivakten ett med själva existensakten.

Sigmund Freud är den som gjort mötet med Sfinxen i Oidipusmyten till kärnan i sitt tänkande. Det centrala hos honom är egentligen inte det famösa oidipuskomplexet utan just mötet med Sfinxen. Han gör detta möte till en teori om krafterna i människans psyke, samhället och existensen. Framför att gör han mötet till en teori om språket och språkarbetet, det vill säga skrivandet. Psykoanalysen bygger på språkets magi att uppenbara sanningar som även förnekas av subjektiviteten. Språkarbetet utvecklas till en drömtydning av människans drömtillvaro, detta att hon lever i en illusorisk värld. Språket blir nyckeln till insikt och hälsa både på ett individuellt och samhälleligt plan.

I Freuds första fas avslöjar mötet med Sfinxen det omedvetna och dess drifter. Libidon är det som styr individens psyke, den makt som måste konfronteras. Under mellanfasen utvecklar han idén om lustprincipen och realitetsprincipen som befinner sig i konflikt hos individen. Drifterna måste anpassa sig efter verkligheten för att inte neuroser ska uppstå. Den sista fasen renodlar dessa tankar till konflikten mellan Eros och Thanatos. I grekisk mytologi är Eros kärleksguden och Thanatos dödsguden. Eros representerar livsdriften och Thanatos dödsdriften både inom människan och i samhället. Tillvarons monster har Eros ansikte och Thanatos lejonkropp. Men Sfinxen har också örnvingar. Själva metapsykologin, teoriarbetet eller språkarbetet, blir hos den sene Freud Sfinxens vingar. Detta är den möjliga friheten genom reflexion och analys.

På ett liknande sätt utgör skrivandet en konfrontation med Eros och Thanatos i form av ett språkarbete som leder till befrielse genom insikt. Freud menar i Bortom lustprincipen (1919) att ”Livet är en omväg till döden”. Skrivandet reser på denna omväg och noterar varje steg och rörelse. Det är att möta sitt öde och få ödesgudinnan Ananke att le. Det är ett leende som omvandlar och transcenderar fatum.

Sfinxen i EgyptenHos Freud står Ananke över Eros och Thanatos. Ananke betyder nödvändighet och det nödvändiga är det som styr ödet, motsättningen mellan Eros och Thanatos. Syftet med hans teoribygge är att befria människan från neuroser och illusioner. Han står alltid på Anankes sida, det verkliga eller det nödvändiga mot Eros och Thanatos. Samtidigt märks en tvetydighet hos Freud som har att göra med hans tro på Eros förvandlande makt i civilisationen och historien. Haecceitas är ytterst Eros verk. Det är att öppna det möjligas horisonter. Vi vantrivs i kulturen (1930) avslutas med de profetiska raderna: ”Och nu är att vänta att den andra av de båda ”himmelska makterna”, den evige Eros, skall göra en ansträngning att hävda sig i kampen med sin lika odödlige motståndare. Men vem kan förutse resultatet och utgången.” Sista meningen la Freud till i andra upplagan av boken utgiven 1931 då hotet från nazismen började bli akut.

2

Skrivandet står på det möjligas sida som är en annan sorts nödvändighet, Eros nödvändighet, ett öde som vänds till frihet. Skrivandet verkar för frihetens primat i denna världen. Men friheten kräver en transcendens till haecceitas ontologisk rum. För den fransk-judiske poeten och filosofen Benjamin Fondane är haecceitas förknippad med en metafysisk exil i denna världen. Människan är den oändliga exilens varelse och skrivandet blir ett sätt att registrera ett sådant predikament. Det judiska ödet i historien speglar människans öde i historien och existensen: att tvingas leva i ständig exil utan metafysiskt hem varken på denna jord eller någon annanstans. Därför kan Fondane tala om ”le mal des fantômes”, spökenas sjukdom, det vill säga tillståndet hos moderna människor som saknar både vara och autentiskt medvetande. Fondane mördades i Birkenau i oktober 1944. En av hans sista dikter skriven året innan han gasades ihjäl heter ”Diktens vägran”.

Sångens döttrar kom:
- ”Vill du ha oss? Vi är nakna,
våra läppar doftar lavendel …”

- Jag tänker på ravinerna i Finland
där stelfrusna soldater sover …

 Diktens jungfrur av salt
sa till mig: - ”Det är dags att älska oss!
Vi är nakna under huden.” 

- Jag tänker på de sjunkna skeppen
fyllda av vatten bakom fönstren …

 Min dröms loja horor
skriker till mig: ”Stick iväg och dyk,
fiskarna är så svala och stumma!”

- Jag tänker på fångarna i Tyskland:
de är så magra under piskan …

 Sömnens milda mödrar
skämmer bort mig: - ”Lägg dig! Tårna
riktade mot tupplurens topp.

Benjamin FondaneTörnrosa som sover i människan
lever bara av kyssar …”

- Jag tänker på de väldiga eldhav
som rasar runt jorden …

 Dödens tandlösa kärring
sa till mig: - ”Var och en har sitt öde.
Din lott på jorden är en långsam död.
Du har inget val. Så sjung!
Ingen varelse har rätt till nåd …
Vad tänker du på, vaga skugga?”

- O käraste, jag tänker på Prag!
Jag hör inte, jag hör inte längre
bönerna i synagogorna …

Inför det outhärdliga kan även dikten vägra dikta. Skrivandet kan vägra skriva. Ändå författar Fondane denna text om det omöjliga i att dikta i en tid av krig och förföljelse. Dikten är ett vittnesmål om att ”sångens döttrar” trots allt sjunger sin ontologiska melodi även i en apokalyptisk tid.

”Le mal des fantômes”, spökenas sjukdom, utgör också vår tids sjukdom. Botemedlet heter en ny medvetenhet som är konstens medvetenhet. Men konsten och poesin bidrar också till sjukdomen eftersom konsten har en tendens att förstärka verklighetsillusionen genom sitt artificiella språk. Det är ett språk som fungerar som en sorts drog, estetiserandets drog. Just denna problematik tar Fondane upp i sin dikt. Skrivandet måste för att vara autentiskt bli ett estetiskt motstånd, en motaktion mot konventionella estetiseringar av verkligheten. Det sker genom en vilja till ständig transcendens till det haecceitas som det innebär att var en omedelbart existerande individ av kött och blod i en historisk situation. Besvärjelsen av verklighetens spöke utförs av skrivakten i det existentiella haecceitas. Detta här som ständigt pekar ut sitt här i det transcendenta rum som är detta här. Bara på så vis kan de båda ontologiska transcendentalerna – människan och haecceitas – tala med en och samma röst.

 

Bo Gustavsson

 

Ur arkivet

view_module reorder

Attraktionslagen gäller alltid

Du känner till attraktionslagen. Den styr dig när du blir förälskad och när någon blir förälskad i dig. Jag drogs till min nuvarande hustru, jag drabbades inte av henne. Jag ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 juli, 2013

Emil Cioran. Om ett experiment i tillintetgörelse

Răşinari, Transsylvanien, en sommareftermiddag 1916. Den femårige Emil Cioran varseblir för första gången tidens gång. Den lilla transsylvanska byn som slumrar i hettan tycks tömmas inför hans ögon och han ...

Av: Sven André | Essäer om litteratur & böcker | 18 november, 2012

Crister Enander i självspeglande samling

Han är de litterära porträttens okrönte mästare. Han är essäisten som handskas med de flesta av de litterära storheterna med van och kunnig hand. Han är sanningssökaren som inte fruktar ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 27 september, 2011

Några betraktelser från en betongblandare

Några betraktelser från en betongblandare Victor Lindgren är en 22 år gammal betongarbetare, som driven av sin medkänsla gör hänsynslösa filmer som skakar om och berör. Hans senaste film handlar om ...

Av: Erik Emanuelsson | Filmens porträtt | 12 oktober, 2006

Harpan

Där ett fönster öppnar sig till världen vars ljusflöden ännu brinner i kaskader triumferade ögonlock omfamnar tystnaden utikring punkterna, de som irrar i andningsflödet. hon rider på hästen som flyger över vidden av spröda sår utströdda också marken ...

Av: Hebriana Alainentalo | Utopiska geografier | 08 februari, 2010

En känsla av förundran Van Morrison, del 2: Från vaggan till Them

Många år senare, inför inspelningsteknikern, skulle Van Morrison påminna sig om den avlägsna tid i vilken han växte upp på Hyndford Street i Belfast där han föddes som George Ivan ...

Av: Peter Sjöblom | Musikens porträtt | 02 september, 2014

Kringresande teatersällskap utforskar immigrantens situation i Europa

Intervju med regissören Christiane Véricel och producenten Nicolas Bertrand från Image Aiguë. För en kort tid sedan gästade den franska teatergruppen Image Aiguë (Lyon) Sverige och Stockholm där den deltog i ...

Av: Anna Nyman | Reportage om scenkonst | 25 november, 2009

Ellen Key med hunden

En vätternrunda

”Strand var en tillflykt för ledsna själar. Övralid vad det hårda höljet kring en ledsen själ.” Så läser jag i en uppsats i Svenska Turist Föreningens årsbok 1991. ”De stora sjöarna ...

Av: Annakarin Svedberg | Kulturreportage | 22 juni, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.