Hans Kirk

Den kollektiva blickens mästare

Hans Kirk, född 1898 i Hadsund och död 1962 i Köpenhamn, var en av de första att introducera den kollektiva romanen inte bara i hemlandet Danmark men också i världslitteraturhistorien ...

Av: Tommy Gunnarsson | 27 februari, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Arne Sand, och mellan fingrarna

När Arne Sand debuterade 1949 med romanen Förföljaren uppmärksammades han på ett sätt som ganska få debutanter får uppleva. Det var ett Strindbergsår, och för att fira det delade man ...

Av: Daniel Svederud | 26 november, 2011
Litteraturens porträtt

Den unge Sven Lindqvist

För några år sedan, 2009, inledde förlaget Atlas en återutgivning av Sven Lind­qvists verk. Samtliga böcker som i det följande tas upp finns där utgivna. I höstas kom också i ...

Av: Gunnar Lundin | 17 mars, 2012
Litteraturens porträtt

Det finns inte ett landskap som inte är dunkelt – Om Relationens filosofi…

Congrès des écrivains et artistes noirs, kongress för svarta författare och konstnärer, anordnas för första gången i Paris 1956 på initiativ av den senegalesiske publicisten Alioune Diop och hans panafrikanska ...

Av: Viola Bao | 06 augusti, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Ian McEwan: Sweet Tooth



Ian Russell McEwanGoda vänner till oss på Nya Zeeland köpte för många år sedan en försvarlig hög tegelstenar i St. Privat, en liten lantlig by i det inre av Frankrike. Fast de köpte samtidigt marken där stenarna låg, mellan två gavlar längs bygatan. Sedan byggde de upp huset på nytt.  Eftersom deras pendelavstånd dit är betydande är huset oftast uthyrt. Två hyresgäster i det förflutna var den engelske författaren Ian McEwan och hans hustru som letade efter ett eget hus i regionen. De fann ett på kullarna ovanför byn, flyttade in och gjorde om det efter egen vräkig och dålig smak. Byborna grumsade att det var ”une provocation”. Paret McEwan skildes, och deras franska hus såldes. Nuvarande ägare är mera varsam, och träden kring huset har hunnit växa sig stora.

Vilken bok Ian McEwan skrev på den sommar han hyrde in sig i våra vänners smala hus vet jag inte, men kanske var det ”Black Dogs” eftersom den utspelar sig i de omgivningarna. Den har sin upprinnelse i hans möte med en flock vilda hundar i bergstrakterna därnere, en skrämmande episod om man får tro boken som hör till hans bättre. Han började sin bana under tidigt 1970-tal med några kortromaner och novellsamlingar fyllda av våld. ”Macabre! Devastating! Astonishing!” står det på framsidan av min pocketupplaga av  ”In the Cement Garden”, berättelsen om några syskons tillvaro i ett hus vars trädgård döljer ruggiga hemligheter.

Så följde bland annat ”The Innocent”, en spionhistoria förlagd till Berlin 1955, och ”Enduring Love” vars omslag har en fantasieggande  etsning av Odilon Redon, delvis ett öga, delvis en luftballong. Inledningskapitlet är suveränt, om en ballong som sliter sig och en man som klamrar sig fast i förtöjningslinan och dras med ut över havet. ”Amsterdam” fick ett Booker-pris, ”Atonement” om en lillayster som borde ha uppträtt annorlunda blev en framgångsrik film fast boken är bättre. I ”Saturday” råkar en hjärnkirurg i London ut för en flåbuse i trafiken samtidigt som nedräkningen till invasionen av Irak pågår. Det unga oerfarna paret i ”On Chesil Beach” tillbringar en katastrofal bröllopsnatt vid havet, tidigt på sextiotalet. Om det varit efter 1968 skulle de vetat mer och resten av livet hade blivit annorlunda.

 ”Solar” från 2010 är påfrestande trögläst genom sin pseudovetenskapliga jargong. Men man tar sig snabbt fram genom ”Sweet Tooth” som är hans bok från i höstas, den femtonde i raden.  Den försvenskades nästan genast, som ”Uppdrag Sweet Tooth” (Brombergs). Det hade kanske sett lite larvigt ut att översätta det till gottegris fast det är vad sweet tooth betyder. Ian McEwan vet alltså hur det ser ut på franska landsbygden. Har han också varit på Åland? Kumlinge spelar en marginell roll i den här romanen även om det inte nämns vad denna ö är beryktad för, den svårartade kumlingesjukan som orsakas av fästingbett.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Huvudhandlingen (det finns en hel del utvikningar) är snabbt summerad. Serena Frome, en vacker blond prästdotter i tjugoårsåldern, tar en slätstruken examen i matematik Cambridge men tycker det är roligare att snabbläsa romaner. Tack vare en medelålders historieprofessor  vars älskarinna hon en tid blir kommer hon in i den brittiska hemliga underrättelseorganisationen  MI5 . Tiden är sjuttiotalet, med oljekris, strejkande kolgruvearbetare och IRA-attentat i Nordirland. Den trötte konservative Edward Heath efterträds av den ännu tröttare labourledaren Harold Wilson, hans andra period i 10 Downing Street. Serenas chefer tar fasta på hennes litteraturintresse och hon dras in i projektet Sweet Tooth där unga lovande författare med passande politisk inställning ska få stöd att skriva ostört.

Varifrån pengarna kommer ska förbli en hemlighet. Att intrigen inte är fritt uppfunnen vet alla som känner till hur Stephen Spenders ansedda kulturtidskrift Encounter kunde klara sig tack vare CIA-pengar fast det dröjde länge innan det blev känt. Serena förälskar sig i sin författare, Tom Haley, utan att avslöja sin roll i sammanhanget, och så går det ungefär så illa som man kunnat befara. Men handlingen är mindre viktig än annat i boken, som den säkert inprickade tidsbakgrunden, blandningen av fiktiva och faktiska figurer, och McEwans självreferenser. Tom Haley har drag av Ian McEwan för fyrtio år sedan, och hans noveller liknar bra mycket de McEwan själv skrev vid den tiden.

Någon gång blir de införstådda blinkningar till namngivna författarkolleger lite väl många, och som spionhistoria är boken skral. Men mer handlar det om litteraturens makt, både över Serena och över oss läsare, och vår villighet att låta oss förföras av fiktionen. De inledande raderna i Serenas berättelse  sätter tidsramen: ”almost forty years ago I was sent on a secret mission for the British security service. I didn´t return safely. Within eighteen months of joining I was sacked, having disgraced myself and ruined my lover.” Så vet vi redan från början hur det går, de resterande 320 sidorna utreder hur och var och varför. Boken har sina longörer, och man läser ibland lika kursivt som Serena the speed-reader.  Men det är underhållande, kvickt och träffsäkert, och det metafiktiva slutet är både mystiskt och magnifikt.  

Ivo Holmqvist

 

Ur arkivet

view_module reorder

På spaning efter den oskuld som flytt

I vissa frågor tenderar vi att gå från oklarhet till oklarhet. Och när det onda pågått tillräckligt länge har vi förlorat all förmåga till äkthet i vare sig känsla eller ...

Av: Oliver Parland | Essäer | 28 november, 2010

Gåramålaren Carl Ljungberg från Hammenhög

Kringvandrande målare var en vanlig syn på landsbygden för hundra år sen, särskilt i Skåne. De knackade på hos bönderna och erbjöd sig att måla av gården för mat och ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 18 september, 2017

Kafka, Slottet och Klam (en personlig resa)

Inför de kommande frågorna kring Kafkas bok Slottet har jag lagt mina litteraturvetarglasögon åt sidan, för att på så sätt närma mig texten ännu oförlöst. Vem är Klamm i Slottet? Vem ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 23 juni, 2014

Möjligheter och återvändsgränder för den nyklassiska bildkonsten

En debatt har under sommaren rasat kring den figurativa norska skolan till vilken bl.a. den (ö)kände norska konstnären Odd Nerdrum räknas. Debatten föranleddes av utställningen "Figurationer, Realism och romantik i ...

Av: Leif V Erixell | Essäer om konst | 31 augusti, 2009

En resa till dagens ände. Om Denise Mina

Himlen ligger som ett lock över staden. Det är grått och kallt, vinden viner vasst och snålt genom gatorna och ett isande regn tycks falla vareviga dag. Här härskar nöden ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 02 augusti, 2010

När Arvo Pärt kom till Mexiko

Lördagen den 20 oktober var det första gången som Arvo Pärts musik framfördes i Mexiko City, och det utav Estlands Filharmoniska Kammarkör och Tallins Kammarorkester under ledning av Tõnu Kaljuste ...

Av: Rebecka Villanueva Ulfgard | Musikens porträtt | 02 november, 2012

Sebastian Errazuriz:

Konst att gäspa till

Gäspningen som tecken är lite undanskuffad, men den har definitivt sin plats i historien. Den kan dock symbolisera så mycket mer än bara trötthet, inte minst ett inlägg i debatten ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 09 april, 2015

Från Abruzzo till Bornholm – jakten på Zahrtmann

En höstdag 2013 befinner jag mig på den danska ön Bornholm – drygt en timmes färjeresa från Ystad. På sommaren invaderas ön av turister från Sverige, Tyskland och det danska ...

Av: Johan Werkmäster | Kulturreportage | 08 november, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.