Detaljer

Det borde egentligen inte spela någon roll om jag struntade i att skrapa av den gamla målarfärgen runt fönstret innan jag började måla om det. Trots det blir resultatet att ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | 04 oktober, 2014
Gästkrönikör

Sånglösa. Spelar på mer än bara känslor

En gråtande flicka som inte kan sjunga, så lyder sammanfattningen av nyoperaföreställningen Sånglösa, som under måndagen hade nypremiär på Atalante i Göteborg. Med nyopera menas att en operaform tas upp ...

Av: Frida Sandström | 03 december, 2013
Reportage om scenkonst

If there is a will, there is a way

De gånger jag besöker Oslo försöker jag alltid hinna med ett besök på det så kallade Litteraturhuset, strax intill Slottsparken: ett litterärt centrum som blivit oerhört populärt; en samlingsplats inrymmande ...

Av: Björn Gustavsson | 11 juni, 2013
Gästkrönikör

Gustav Klimt del 2 Världen i kvinnlig skepnad

Franz Joseph I av Österrike-Ungern gav arkitekterna Gottfried Semper och Carl von Hasenauer i uppdrag att bygga och gestalta Burgtheater, men herrarna hade olika ingångar till och syn på det ...

Av: Lilian O. Montmar | 31 mars, 2011
Essäer om konst

Litterära gåtor, fiktionens verkligheter. Om Kristian Petris Träsket



Kristian PetriFilmaren och författaren Kristian Petri skriver i en essä om sin fars död i Dagens nyheter hösten 2011 om bokprojektet som senare mynnade ut i den 83-sidiga bokpärlan Träsket. I DN-artikeln beskriver Petri en person som tränger in i en författares lägenhet, en bitter, missunnsam författare som snokar, kopierar och stjäl. Efter att ha sett Ingmar Bergmans "Det sjunde inseglet" slår det honom att den personen kanske är döden som studerar sitt offer en stund innan han fångar sitt byte. "Till saken hör också att lägenheten är min", skriver Petri.

Träsket tar historiskt och spirituellt avstamp i ett kvarter på Östermalm, i Stockholm fashionabla hörn. Ett bortglömt stycke historia om en plats som till för omkring hundra år sedan inhyste en liten insjö, området kallades "träsket", latrinkvinnorna arbetade här, människor levde här, drömmar sprack och gick upp ur rök här, historia skrevs här. En historia som Petri uppsöker på ett originellt och litterärt mästerligt sätt, genom självbiografi (han har själv levt intill "träskets" kvarlevor i många år) och historiskt grävande.

Uppbrotten bland bokbladenär många, den modiga prosan berättar lika mycket om Petris egna tankar och orosmoln som ett kvarter på Östermalm präglat av misär, och som länk mellan det förflutna och vår tids Östermalm, där könsrollerna framträder som till synes oförändrade: cementerade, medfödda, förseglande.

Böcker som Träsket, skriver journalisten Andres Lokko i en artikel i Svenska dagbladet, påminner oss om de mindre bokhandlarnas oersättliga roll i kulturens Stockholm. Det är nämligen en bokhandel, Rönnells Antikvariat på Östermalm inte långt ifrån kvarteren där Petris Träsket utspelar sig, som gett ut boken. Rönnells utkämpar i skrivande stund ett slags Davids kamp mot Goliat, hyrorna i lokalen på Birger Jarlsgatan skjuter i höjden, marknadshyror ska numera råda, vilka mindre kulturinrättningar kommer att kunna konkurrera med glättiga modebutiker, elgiganter eller McDonald's-"restauranger"?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I sin fysiska form påminner Träsket oss om ett hörn av litteraturen som genom åren - och framför allt i den engelskspråkiga - varit en naturlig del, ja, ett välkommet inslag. Dimmiga och berusande vandringar mellan olika världar, såväl verkliga som uppdiktade, historiska som förträngda, verk där saker och ting inte måste uppträda som de förväntas göra. Jag som läsare måste emellanåt stanna upp mellan bokstävernas svalkande lugn och fråga mig: "Är detta sant, eller är det fiktionen som talar, men om det sant, hur kan Petri veta allt detta?"

Det ordfria avtalet mellan läsare och författare, där saker och ting inte nödvändigtvis måste vara som de vid första anblicken förefaller vara, har successivt börjat ebba ut. I bokhandeln är indelningen mellan fiktion och ickefiktion tydligare än aldrig förr, ser någon att ett exemplar av Egalias döttrar vilar sig på barnavdelningen tillkallas personalen och boken härleds vänligt men bestämt tillbaka till vuxenhyllorna.

Kristian Petris Träsket är i det närmaste en litterär befrielse, i en tid (och nu antar jag att jag riskerar att ställa mig själv i ett bakåtkikande hörn av bokhandeln) då allt ska kunna kategoriseras, inhysas och summeras i tre enkla, lättbegripliga ord. Att komplicera saker och ting, att acceptera vissa tankar som mållösa och flyktiga kan i vissas öron låta som farliga floskler. Det är inte för intet som "flumskolan" måste nedmonteras ...

Bokmalar serveras i dag titlar lika förutsägbara som ett snabbmatsmål: leksaken förväntas vara defekt och värdelös och miljöskadlig, maten smakar gummi och har transporterats långt, varför inte från Amazonas regnskogar, och arbetssysslornas stress har lagt sig som ett nervöst skimmer över tallriken (förlåt, plastbrickan) ... Ändå är det få som frågar sig om skräpmat är mat överhuvudtaget. Snarlika frågor, men med en väsentlig skillnad, uppstår under läsningen av Träsket. Existerade ens denna insjö, utgår boken från verkliga skeenden? Människor förtjänar riktig mat, men litteraturens uppgift är en annan, nödvändigtvis inte att mätta läsarens hunger, snarare att förstärka den.

Men det är en svår sak och kräver en skicklig författare. Kristian Petri håller läsaren i handen på ett litterärt modigt sätt. Han sträcker bara ut den, tvingar inte läsaren till någonting, lovar heller ingenting. Kanske är det resenären Petri som i det avseendet träder fram, en resas destination kan sällan avgöras på förhand, och de resor som Petri tecknat ner till mästerliga reseskildringar har liksom Träsket förmågan att börja med ett första stapplande steg och en tanke och i slutändan nå vägs ände någon helt annanstans, i ett helt annat sinnestillstånd.

 

Klas Lundström
författare och journalist

 

TräsketKälla

 

Kristian Petri
Träsket
Rönnells Antikvariat 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Om maktmekanismer i det sydkoreanska samhället. Intervju med Cheol-soo Jang

Sydkorea kännetecknas av en vital filmindustri, en filmindustri som ofta kännetecknas av en extrem omsorg för det tekniska så till vida att alla filmtekniska medel musik, foto, skådespeleri ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 28 januari, 2011

Filosofi, kultur og liv

Innledning I den vestlige kulturhistorie finnes det en rekke distinksjoner, og som gjerne blir framstilt på den måten at de er om forskjellen mellom høyt og lavt, ånd og åndløshet, fornemt ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 23 juni, 2014

Hur jämlik kan jämlikhet vara? – om Mary Wollstonecraft

  Målning av Mary Wollstonecraft (cirka 1797) av John Opie. Hur jämlik kan jämlikhet vara? – om Mary Wollstonecraft Det ligger i tiden. Utställningar, böcker, pjäser och filmer, ja, otaliga är de uttrycksmedel ...

Av: Anna Franklin | Essäer om politiken | 24 juli, 2007

Autodafén eller Mannen utan egenskaper

En typisk vrångbild ligger i hur vi tolkar ordet autodafé. Enligt Svenska akademiens ordlista betyder ordet ”inkvisitionens bestraffning av otrogna mm., kättarbål”. Men etymologiskt är auto-da-fé en portugisisk sammansättning som ...

Av: Göran af Gröning | Essäer | 09 januari, 2014

Bede Griffiths liv och lära

If you love someone, you become one with him or her, and they become one with you, but you do not cease to be yourself. If that happened, it would ...

Av: Elsa Maria Lindqvist | Övriga porträtt | 25 februari, 2013

Vi bryr oss inte

På spårvagnen i Göteborg hamnar jag mitt i en skock barn i 9-årsåldern som förvånat frågar varför jag fotar lyftkranarna utanför. Solen lyser, luften är klar, jag är på väg ...

Av: Sofia Sandström | Gästkrönikör | 02 mars, 2014

Om beroendeställning till den utanförvarande makten och avbrott i tiden

Som en del i konstmanifestationen Malmö Nordic 2013 öppnar Konsthallen upp med utställningen 24 spaces - en kakafoni, där Lilith Performance Studio deltar med två bidrag: Amerikanskan Donna Huancas Raw ...

Av: Helena Lie | Reportage om scenkonst | 26 Maj, 2013

Diane Arbus genom en personlig lins

För 223 år sedan svor här den franska nationalförsamlingen eden om att inte skiljas åt förrän de givit en konstitution åt Frankrike. Idag är Jeu de Paume ett museum som ...

Av: Signe Lundgren | Konstens porträtt | 17 januari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.