Alistair Cooke

Alistair Cooke och Charlie Chaplin

I femtioåtta år höll Alistair Cooke igång sitt radioprogram Letter from America för BBC, ett svårslaget rekord. Som nittiofemåring bestämde han sig att det kunde vara nog. Det var i ...

Av: Ivo Holmqvist | 19 december, 2015
Media, porträtt

Hänt i skvättet 10

                             

Av: Mattias Kronstrand | 02 december, 2013
Kulturen strippar

Gabi Gleichmann ”Att uppfatta en sak riktigt och missförstå samma sak utesluter inte…

Vägar går genom gräset och orter ligger här och där. Till vad nytta är dessa uppbyggda? Och liknar aldrig varandra? Och är oräkneligt många? Varför växlar skratt, gråt och bleknande? Vad gagnar allt oss detta ...

Av: Göran af Gröning | 30 september, 2014
Essäer om litteratur & böcker

Oswald Spengler, Foto CC BY-SA 3.0 de

Är Västerlandets undergång fortfarande aktuell?

1918 publicerade Oswald Spengler sin Västerlandets undergång,  en bok som har varit kontroversiell men viktig för flera generationer tänkare från höger som från vänster. Bo I Cavefors har skrivit en ...

Av: Bo I Cavefors | 09 april, 2016
Essäer om litteratur & böcker

Litteraturen och verkligheten. Altstadt, Linderborg och Lundberg



Ann-Charlotte Altstadt

Verkligheten kan ibland vara besvärlig. Kristdemokraternas ledare talade för några år sedan om 'verklighetens folk' och försökte genom denna definition hopfogad som en sanningsägande metafor ta fram en opinion som han i sin fromma förhoppning önskade uppvigla mot ett tänkt politiskt etablissemang som den fartblinde kristdemokraten inte riktigt förstod att han själv tillhörde. Det var tragikomiskt.

Kristian Lundbergs bok ”En hemstad”, om Malmö och klassamhällets mörker är den tredje i en svit som skildrar verkligheten i hans uppväxt och det klassmörker han levde i. Den drar paralleller och gör iakttagelser med avstamp från dåtidens verklighet till dagens verklighet i Malmö. Boken har givits lyriska recensioner från många håll men den faller inte alla på läppen, åtminstone inte dess gestaltningen av verkligheten. Ann-Charlotte Altstadt i AB och Åsa Linderborg som gästrecensent i Expressen är kritiska.

Alstadts recension i Aftonbladet 2013-04-24

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article16663134.ab

Åsa Linderborgs gästrecension i Expressen 2013-04-25 http://www.expressen.se/kultur/barfotabarn/

Min recension av samma bok i Tidningen Kulturen 2013-04-23

http://www.tidningenkulturen.se/artiklar/litteratur/litteraturkritik/14654-litteratur-kristian-lundberg-en-hemstad-beraettelsen-om-att-faerdas-genom-klassmoerkret

 Ann-Charlotte Altstadt har problem med den verklighet Kristian Lundberg hanterar och hur han gestaltar den i ”En hemstad. Berättelsen om att färdas genom klassmörkret” som utgör den tredje delen av hans självbiografi vars tidigare delar var Yarden, 2009 och Och allt skall vara kärlek, 2011. Altstadt tycker inte om att vi åter tvingas läsa om samma eländiga verklighet i Malmö i Kristian Lundbergs barn- och ungdom. Det blir rundgång och återvändsgränd menar hon. Vad man förstår av hennes recension önskar hon sig en utveckling, ett 'medvetandegörande' från författaren. Att han skall visa att han nu tagit sig ur det eländesträsk han tidigare simmat omkring och verbaliserat i. Detta har enligt Altstadt blivit ett litterärt bakvatten och förvandlats till en återvändsgränd i Kristian Lundbergs författarskap. Hon menar att det är gestaltningen det är fel på. Att han inte förmår berätta det som verkligen finns där. Hon söker fördjupning och önskar ett vidgat perspektiv och tycker att han stannar upp precis när han nosar vid de viktigare djupen. Han skall gissningsvis, om man tolkar Altstadt rätt, (då hon ger få motiveringar i sin korta 'sågning'), visa hur det kapitalistiska samhällets krafter skapar dessa eländiga miljöer. Hur allt hänger ihop. Att alla trådar bör nystas upp. Att ansvariga bör pekas ut. En sådan efterlyst alstadtsk gestaltning kan antagligen vara ett scenario där det faktum att kylskåpen är så envist tomma och mammor sitter i så tråklånga sittningar i förvirrade tillstånd vid köksborden inte skall vara huvudsak mer. Friska vindar måste in och blåsa lite nytänkande och livgivande vind i grundmaterialet och dess gestaltning. Altstadt önskar dessutom rensa ytterligare i det klassmörker den uppväxande Lundberg befinner sig i och göra gestaltningen fri från flummiga filosofiska funderingar och annat 'sköngods' som till exempel gudstro. Hon menar att det är en 'litterär dimmer' som Lundberg slagit på där det duggar 'platta metaforer' och 'ödesmättad djupsinnighet' i gestaltningen. Altstadt säger:

”Det här är konkreta scener över människor som levde och dog övergivna, sedan slår han på den litterära dimmern. Poetisk redogörelse för rumsliga detaljer, ljud och dagrar utanför fönstret avlöses av frågor och iakttagelser av existentiell och socialpolitisk natur som kringgärdas av platta metaforer kring mänskliga tillstånd. Ofta att Lundberg mår för jävligt. /.../Men det räcker inte med bibelord för att ge texten ödesmättad djupsinnighet eller att nämna ordet klass och två gånger citera Marx för att lyfta texten bortom jagets trånga rum som alltings mått”

Detta är 'utsmyckning' och 'verbal kosmetika' som blir nedtyngande litterär bråte enligt Altstadt. Det måste rensa och styras upp, förnyas. Texten måste få syre och 'lyftas bortom jagets trånga rum'. Hur menar då Altstadt? Vill Altstadt ha djupsinnigare djup? Är det en mer stringent klasskampsretorik Altstadt eftersöker? Verbala pamfletter? Flammande appeller? Partiprogram?

Hon tycks anse att om de som befinner/befunnit sig i detta hopplösa klassmörker över huvudtaget skall få yttra sig så skall det ske i med en sorts automatisk utvecklingsestetik och vara allt mer politiskt högstämt och medvetet med ökad filosofisk stringens och flerstämmigt existentiellt djup vartefter den självbiografiska berättelsen flyter på, kanske helst utmynna i flammande politiska appeller, eller?

Altstadt säger:”...även om litteratur inte behöver leverera svar är det sövande att Lundbergs prosa är så schematiskt stillastående”

Altstadt klara inte av eländets stillastående estetik. Hon vill ha rörelse. Annars blir det bara tjatigt och kladdigt med pseduoreligiöst tungsinne och kvasifilosofiskt krimskrams och Altstadt blir uttråkad. Kanske tycker hon också att det är 'socialporr'? Med andra ord så är den unge Kristians funderingar- gestaltade av den vuxne Lundberg- enligt Altstadt plågsamt tjatiga med det tomma kylskåpet tröttsamt i sin svultna tomhet och hans mamma så hopplöst och utdraget sjuk. Detta är inte läsbart längre enligt Altstadt. Ledan vid 'eländet' brukar vara en sedvanlig kritik mot underklasskildringar. 'Måste det var så tungsint och ledsamt?' Man orkar inte med att få allt mörkerkladd insläpat på finmattan. Det får räcka nu! Det blir inget medvetandegörande. Saknar Altstadt klasskampsretorik kanske?

Hon missar dock att Lundberg gestaltar sitt eget medvetande och hur han upplevde det i uppväxten, att han enligt bokens titel skildrar hur han 'färdas genom klassmörkret', någon annan ambition har han inte förutskickat. Altstadt tycks förväxla Lundbergs inriktning på verklighetsskildringen med sin egen önskan om fullskalig samhällsanalys. Det hade naturligtvis gått att retuschera denna verklighet för Lundberg och anlägga en mycket medveten politisk retorik - att han reste sig och blev fullfjädrad klasskämpe. Ställde sig rakryggad på barrikaden med resta fanor. Men så ser ju inte verkligheten ut. Det är att ägna sig åt önsketänkande.

Detta är en självbiografi, ur verkligheten och ger sig inte ut för att vara något annat.

Åsa Linderborg menar i sin tur i sin recension i Expressen att:”Man får vaska fram guldkornen - men de finns där.' Men hennes kritik liknar ändå Altstadts även om den är en omgång mildare.

Åsa Linderborg

Både Altstadt och Linderborg önskar och kräver mer medvetenhet. Kanske saknar de politiskt djup? Förflyttning ur klassmörkret genom medvetandets hävstångsrörelser upp ur eländesträsket? En synlig politiskt spjutspets? Kamp och härdat stål? En skildring av klasskamp?

En sådan tycks särskilt vara vad Ann-Charlott Altstadt saknar och eftersöker. Altstadt som är nästan generande kort i sin recensionstext – i förhållande till det hånfulla tonfallet (Har man sagt stort A, bör man också bemöda sig med att säga ett stort B enligt mitt förmenande) - där hon utför den ultimata sågningen -av Kristian Lundbergs En hemstad- och där hon är mycket förmäten och kategorisk.

Det hör till saken att Ann-Charlotte Altstadt tipsar om sin egen recension på Facebook med följande brasklapp och 'programförklaring':

”Min recension av Lundberg i AB: Jag vet att många av er gillar honom men tyvärr måste jag såga boken (jag kan inte skriva kritik med utgångspunkt från att en författare har ett föredömligt uppsåt) Åsa Linderborg är lite inne på samma spår som jag i Expressen men är mer välvillig...”

Hon talar här om för oss att hon tyvärr måste hålla i bilan och att hon minsann är värst, elakast. Lindeborg är mer välvillig påpekar hon. Altstadt 'recenserar' alltså dessa två recensioner för att berätta för oss vem som är mest kritisk, vassats...

Bara att hon lägger ut en sådan propå gör mig tveksam:

”Jag förstår att ni är många som gillar honom men tyvärr.”

Detta talar för en anmälan i ett specifikt syfte. Önskar hon berätta för oss att hon har en mycket vassare verbal kritikerkniv än Linderborg? Och att vi borde vara uppmärksamma på hur skändligt hon sågar Lundberg, vår favorit? Hur brakande hon skär ut Lundgrens textinnanmäte ända in vid bokryggen. Re(ce)ns(er)ar den som en död fisk. Jag kan inte undvika att spåra en agenda för den 'glödande' Ann-Charlotte Altstadt- en kritikermedial sköld som skall putsas för att vidhålla ett brinnande namn- 'nu har jag sågat igen' .

Altstadt manar för säkerhets skull Åsa Linderborgs visserligen mer hovsamma men likaledes negativa recension som bokstöd och bisittare. Linderborg anmäler en kritisk men hovsam gästrecension i Expressen. Altstadt är dock hånfull:

”Lundberg berättar för oss att han ska berätta men kommer aldrig riktigt till skott. I båda böckerna är temat sammanvuxet med barndomens utanförskap och fattigdomens förtvivlan. Men påfallande ofta får jag i stället en väderleksrapport. Det verkar regna ofta i Malmö”

Detta med 'väderleksrapport' är en vulgärkritik, ett försök till att ägna sig åt någon sorts medial lustifikationsretorik i syfte att vinna poäng.

 

Ann-Charlotte Altstadts hånfulla analys av Lundbergs text är inte bra men den säger mer om Altstadts förhållande till verkligheten än Lundbergs. Altstadt tycks vara trött på eländet, hon vill inte höra mer om hur jävligt folk kan ha det. Nu vill hon ha handling! Hon önskar mer av banderoller, fladdrande fanor och klingande spel och helst konkreta politiska krav uppradade i slutet av denna självbiografi som vore det ett appendix till partiboken.

Men Altstadt måste inse och förstå att detta är verkligheten. Hon beskriver Lundbergs poetiska prosa så här: ”Så tröskar de pubertala poetiska funderingarna på omgivna av gammaltestamentliga bibelord. Den före detta aktive kristdemokraten Lundbergs bibliska klangbotten blir tydlig när ”K”, som är hans stora, jag dristar mig att påstå idealiserade, kärlek lindrar hans ångest med korthuggna uppmaningar att skriva och löften om att allting ska bli bra. Lundberg ropar och förtvivlar i en öken men hon försäkrar honom likt Gud att han är en människa.

Detta är raljerande mot den verklighet som finns redovisad. Jag frågar mig: Vad är 'idealiserad kärlek'. Hur skall denna kärlek beskrivas för att Altstadt skall kunna acceptera den som 'icke-idealiserad', och detta i en självbiografi'? Ska den vara 'nykter'? Hur beskriver Altstadt en sådan 'nykter' kärlek? Man frågar sig vilken flammande kärlek som inte bär på idealiserade epitet och utsagor, propåer och omdömen om motparten? Kan Altstadt precisera? Speciellt om den grundar sig på en räddning ur klassmörkrets och missbrukets elände.

kristian lundberg

Nummer två i frågan är om Altstadt anser att människor med Gudstro inte kan ingå i 'klassmörkret'? Eller vadan denna hånfulla attityd till de andligt anstrukna? Om man träffar på enskilda människor med gudstro som far illa i klassamhället är de då inte några sanningsvittnen när de 'tröskar de pubertala funderingarna omgivna av gammaltestamentliga bibelord'.

Här tänker sig Altstadt i sin demagogi kanske att hon desavouerar för att inte säga förlöjligar Lundbergs text och i förlängningen undergräver hans trovärdighet genom att berätta för de oinvigda bland den läsande allmänheten att han varit kristdemokrat vilket skall bekräfta att det säkert är en massa religiöst krimskram och hokus-pokus inbakat i texten vilket därmed gör den lealös och tramsig, eller?

Jag tror att Altstad bär omkring på en önskeverklighet som hon projicerar i sina 'klasskampsanalyser' men som vägrar tillämpa sig på det verkliga livet. I denna altstadtska 'önskeverkligheten' reser sig 'den starke arbetaren' på ruinerna av de eländiga kapitalistsamhället och bryter ut i flammande tal, ungefär.

Altstadt tål enligt sin recension inte ännu en rundtur in i de tomma kylskåpens, de eländiga missbrukarkretsarnas och det regniga Malmös hopplöshetskvarter, det sista med den regniga 'väderleksrapporten' som en mental metafor för att redovisa eländets konstans. Men finstilt kryddning passerar inte Altstads realpolitiska agenda.

Man kan inte gör om verkligheten och ge folk egenskaper av upprorslusta och barrikadstående när inte förutsättningarna finns.

Altstadt och Linderborg vill ha mer kräm, mer krutrök, mer krav som kan formuleras. Kanske fikar de efter analyser om bostadspolitik, segregation, etcetera. För nu har väl Lundberg fått hållas i två böcker med sin eländeskarusell i klassmörkret, nu bör det vara slut på kramandet! Nu måste väl ändå denna tredje bok i raden mynna ut i konkret politik!

Men åtminstone Linderborg bör känna till att missbrukets hopplösa vardag äger upprepningen som en av sina mest trofasta hörnpelare.

Kristian Lundberg gestaltar upprepningen i eländets och missbrukets tröttsammaste vardag med genialitet. Eländet, det grova nermörkret i de absolut mest hopplösa återvändsgränderna i klassmörkret går inte att göra om till något behagligt litterärt lättflytande och analytiskt. Verkligheten i sådana sammanhang upprepar sig med sanslös och blind envetenhet. Och den bör skildras som den är, speciellt om det är en självbiografi. Hopplösheten äger inga flammande appeller, utan finns bara i ett sitt eget stillastående elände och självklara nermörker.

 

 

Benny Holmberg

Ur arkivet

view_module reorder

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar.

Del 9   Övertro och optimism? Skeptisk pessimism? Ibland går diametrala positioner faktiskt att kombinera. Extra bra går det naturligtvis om man har teoretisk-magiska överbyggnader i bakfickan då man agerar i livet ...

Av: Carl Abrahamsson | Carl Abrahamsson | 22 april, 2011

Veckans skadeglädje

"The harder they come, the harder they fall." Förnedrande bilder på IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn i handbojor har kablats ut över hela världen. Den vanliga debatten är i full gång. Som ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 22 Maj, 2011

Att uppfinna det heliga på nytt

Att uppfinna det heliga på nytt - det låter som en orimlig tanke, i synnerhet i vår tid, när den moderna (natur)vetenskapen, sedan sekler behärskar tänkandet och anses sakrosankt (!). Och ...

Av: Erland Lagerroth | Litteraturens porträtt | 01 april, 2009

Depraverte livsstiler

Forord Finnes det ‘depraverte’ livsstiler? Ja, det gjør det. Dette trenger å bli forklart. I tidligere samfunnskulturer var spørsmålet om livets mening og formål en selvsagt ting. René Descartes (1596 – ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 27 mars, 2014

Fortunato Depero, I bevitori e la locomotiva

Ljuset i skuggorna av Melker Garay

Vi människor har hemligheter. Så har det alltid varit. Hemligheter som vi vill bevara endast för oss själva. Ja, annars vore de inte hemliga. Och frågan är om vi inte ...

Av: Melker Garay | Utopiska geografier | 31 augusti, 2017

Litterära avgudar och charterturism

Litterära avgudar och charterturism Allt är inte guld som glimmar? Steven Ekholm skriver om den lönlösa jakten efter litterära reliker i bland annat Prousts Combray. Ett märkligt fenomen, även om det ...

Av: Steven Ekholm | Essäer om litteratur & böcker | 09 februari, 2011

 Pierre-Auguste Renoir, som föreställer modern Gabrielle och Jean Renoir.Public Domain Wikipedia

En lunch i det gröna av Jean Renoir - en kärleksförklaring

En rubrik som kanske sätter myror i huvudet, det är i så fall meningen. Frukost i det gröna, Eduard Manets berömda målning från 1863, känner många till, men Jean Renoirs ...

Av: Ulf Stenberg | Essäer om film | 10 februari, 2016

Överväldigande magnifikt. Det flamländska måleriet på Nationalmuseum

"Oj!" sa min unge vän när vi steg in i den första salen och fick syn på Rubens stora målningar. "Lite för många puttis," tyckte en något äldre väninna. "Överdådigt ...

Av: Birgitta Milits | Kulturreportage | 18 Maj, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.