Henri de Monfried

   Henri de Monfried Henri de Monfried - från pirat till poet Här uppstår poesin av sig självt, allt du behöver göra för att frammana den i konsten är att ge upp inför drömmarna. - ...

Av: Mohamed Omar | 11 januari, 2007
Essäer om litteratur & böcker

Liten mening om val

Jag skulle kunna skriva ett öppet brev förstås, hoppas att kanske under frukostens förströelser ser Du just min lilla mening. Eller den elektroniska vägen in i regeringskansliet är alltid tillgänglig, förstås, alltid tillgänglig ...

Av: Linda Bönström | 13 september, 2014
Gästkrönikör

Identiteten

Emnet for dette essayet er følgende tre spørsmål: 1. Hva er jeg? 2. Hvem er jeg? 3. Hva for relasjon er det mellom disse to spørsmål? I første og siste ...

Av: Thor Olav Olsen | 12 december, 2009
Agora - filosofiska essäer

Oavhängigt perfektionens hegemoni – Progglådan del 2

”Man ska vara försiktig med vad man önskar sig för plötsligt kanske man får det”, skriver Kulturens Peter Sjöblom i sin recension av ”Progglådan”; 38 timmar med svensk progg, fördelade ...

Av: Peter Sjöblom | 21 Maj, 2013
Essäer om musik

Att förstå ”med” sig själv. Om Sapfo och Alkaios



Édouard Henri. April på LesbosEros skakar mig motståndslöst än en gång –
ljuvligt stingande, obetvingliga djur!”
(Sapfo)

Kan en liten bok som innehåller fragment från en tid utanför tiden alstra i mig samma darrning som jag känner framför en ung kvinnas nakna kropp?

Är min darrning, denna darrning som skakar mig, kroppslig? Eller är den andlig? Eller både och?

Ofta brukar man på ett allmänt sätt hänvisa till den dualism mellan kropp och själ som blev hegemoniskt bekant i och med monoteismen, Platon, judar, gnostikerna, och givetvis kristendomen, medeltiden, islam, Cartesius... En dualism som också innebär att själen värderas högre än kroppen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Men går Sapfo och Alkaios att placera innanför denna dualism, denna tankegång som byggt våra civilisationer och kulturer?
Mitt svar är nej.

Dessa fragment av dikter som ofta liknar uråldriga sms sända till oss från en tid, eller ”nådatillstånd”, då ”infektionen” inte hade börjat sprida sig än, vittnar om en gyllene ålder, som romantikerna döpte till Arkadien; de visste vad sorg, lycka, kärlek, hat, makt och förlust var innan termerna inramades i en struktur av olika begrepp, när de fortfarande upplevdes som sakrala, monadiska skanderingar på liv och död.

Peter Handke skriver:

Men hur skulle jag exaktare kunna omskriva den mening som jag så saknade? För denna enhet av varseblivning och föreställningsförmåga (framför allt utgörs den av detta) finns kanske bara i grekiska det adekvata verbet: detta anger till att börja med bara ett ’seende’ eller ’iakttagande’; och ändå däri betydelserna ’vit’, ’ljus’, ’glans’, ’sken’, ’skimmer’. Hos mig fanns rentav en längtan efter detta ljus som är ännu mer än varje betraktande. Jag kommer alltid att längta efter detta sätt att se som på grekiska heter Leukein.”

sapfoHär menas inte ljuset  mellan en värld som fanns och den ”blodiga” sanningen ur den värld som med Platon förintades, utan jag menar att sättet på vilket vi tolkar världarna och fenomenens tillblivelse inte stämmer överens med det som ”händer” i verkligheten; skeendet är något helt annat.

Hos Sapfo och Alkaios är alla ting och saker förenade i evighet; när de sträckte ut handen för att plocka ett äpple var det inte samma gest som vi gör idag. Det var som om de ville dra mot sig själva en tråd i universums nät.

För att kunna fatta minsta beslut måste de ”tro” att det är möjligt, att de på riktigt kunde påverka verkligheten.
Detta betyder att de ”måste tro” att detta ”nät” är sönder någonstans i universum samt att varelser och ting existerar isolerade ifrån varandra, eftersom bara om tingen är isolerade blir det möjligt för oss att härska över dem.

Men de vred tanken mot tingens evighet – ”alla” saker och ting – och konstaterade att universums diamantartade nät inte alls rördes av vilka vilje - och beslutsamhetsformer som helst, utan de insåg att allt som vi tror oss kunna ”nå” och ”inse” var någonting annat än det som ”händer” i verkligheten.

Det som ”händer” i verkligheten var inte resultatet av en kraft, av en styrka, varken gudomlig, mänsklig, demonisk, blind, magisk, slumpmässig, medveten eller omedveten, utan… det var uppenbarelsen av en liten del, en kort bana, i Alltets diamantartade nät.

Sapfo och Alkaios levde i en tid när allt detta fortfarande var möjligt.

Det som vi idag tror oss ha uppnått med våra egna krafter eller med Guds hjälp är ingenting annat än något som vi har isolerat från Alltet, vare sig vi betraktar det som vårt agerandes enda mål, eller tror att detta är något som kan förverkligas.

Varje varelse – även vårt egna jag – är oskiljaktigt förenad och förbunden med alla andra och allt annat.
Därför är alla saker (och varelser) ingenting om de är isolerade från Alltet.

Saffo e Alceo a Mitilene di Lawrence Alma-TademaFör Sapfo och Alkaios var drömmen ett sätt att kunna dikta, ty för dem var detta det enda sättet att kunna isolera ett fragment ur alltet, utan att använda våld.

Drömmen är faktiskt tingets isolering.

Om vi inte förstår detta kan vi visserligen skriva om Sapfo och Alkaios, men bara… estetiskt.

Och detta när deras diktande var mycket mer än en ren estetisk övning.

Det var att (som hos Goethe) be stunden stanna för att kunna bli kontemplerad. Deras diktande var heligt, mystiskt, inte bara estetiskt.

På det sättet var glädje och sorg, makt och ruin, frälsning och fördärv, fred och krig, för dem ändå ingenting, om det inte speglades i Alltet.

För att kunna dikta var det nödvändigt för den arkaiska poeten att överge den bild som reflekterades i en spegel, att lämna ett jag som speglade sig självt.

Liksom de tidiga filosoferna, 600 före Kristus, och som av Aristoteles kallades fysiker därför att de analyserade naturens olika fenomen, kunde poeterna från Lesbos inte se och sjunga annat än det som verkligen och konkret kunde åskådas och upplevas. 

Sapfo och Alkaios är ren poesi. Poesi om kärlek, pederasti och, i vissa fall, pedofili, makt, politik och drickande.

Sapfo

Kom, mitt klingande sköldpaddasskal
fyll min dikt med din stämma!”
(Sapfo)

sapfo läser en diktBåda två är aristokrater, båda två är från Lesbos (Alkaios hade anknytning till Lesbos), men de liknar inte varandra utan kompletterar varandra.

Kvinnornas position i samhället i det arkaiska Grekland var inte densamma i alla städer.

I Attika skulle de bara ta hand om barnen och männen, i de regionerna där man talade det doriska och eoliska språket kunde flickorna ägna sig åt konst och utbildning eller Paideia.

Paideia är en klassisk grekisk term som i huvudsak innefattar ungdomens fostran och bildning, i synnerhet undervisning i filosofi, aritmetik, retorik, estetik och musik, allt för att skapa goda samhällsmedborgare. I en av dessa regioner, på ön Lesbos, hade Sapfo en egen skola för unga flickor.

Ljuvt leende, heliga, ramsvarta Sapfo”, skriver Alkaios.

Även om Sapfo delvis håller sig inom ramen för den homeriska traditionen vittnar hennes verser om en förnyelse. De starka känslorna, passionen och lidelsen, var inte bara något att dikta om, utan också något att kämpa emot. Sapfo förvandlar fysis (natur) till musik, klang och ljud. Sorgen och smärtan finner på det här sättet en harmoni och en balans i skönhetens tjänst och rytm.

I hennes verser finner vi aldrig den gruva av vulgaritet som ibland finns hos Horatius.

Hon är elegant, aristokratisk, när hon diktar om de extrema erotiska känslorna.

Sapfo känner till Eros mystik och dess våld, men hon kan vända sig till guden med ljuva och samtidigt bestämda ord. Och det är genom Dionysos som hon bejakar glädje, frihet och begär.

Det är genom Dionysos och Afrodite som livet får sitt nödvändiga återuppståndelse.

Kärleken är hos Sapfo ambivalent. Å en sida är den en mystisk och gudomlig kraft som omfamnar allt, och å andra sidan är den paideisk ty det är möjligt att lära sig bemästra Eros.

Kärlek, den maniska gudomliga Eros, beskrivs ofta som någonting beskt och intolerabelt.

Kärleken slår ofta mot kvinnorna oavsett om de är förälskade i en man eller, som hon, i en kvinna.

Vi borde förstör att i  det arkaiska Grekland var homosexualiteten inte syndig. Kärleken till en ung man eller en ung flicka var aristokratisk och inte stötande.

Fast ibland är det svårt att vara säkra om Sapfos kärlek verkligen var lesbisk eller om hennes dikter till flickor hade ett paideiskt syfte.

FragmentAlkaios

ty vinet är ett titthål in i människan”
(Alkaios)

Alkaios tillhörde en aristokratisk klubb, Kamratkrigarna (grekiska: Hetairoi), som blev Makedoniens elitkavalleri under Filip II:s och framför allt Alexander den stores tid. Enheten var välutrustad och bestod av makedonska adelsmän som hade råd med tunga rustningar och stridstränade hästar. Alexander den store gav enheten dess namn eftersom han anförde den personligen på slagfältet och därför uppskattade männen honom högt.

Hierarkin inom kamratkrigarna var närmast obefintlig, alla sågs som jämlikar (denna jämlikhet, mellan män, var en viktig del av grekisk och makedonsk kultur), även om männen givetvis lydde varje order från Alexander, eller något annat befäl, utan att tveka. 

Av Alkaios har vi få fragment kvar, mest transkriberade av filologer från Bysans, och papyrer från Oxjrhjnchos som bevaras på British Museum.

Dessa papyrer är enormt viktiga för Jesper Svenbro, Lars-Håkan Svensson och den moderna filologin.

Tack vare dem har man kunnat klarlägga det som vi idag vet om poesi, musik och liv på Lesbos.

Lesbos var antikens kulturvagga. Poeten med cittran som den talande hästen Arion spridde over hela Hellas kom därifrån. Musik (melos) och poesi (poiesis) var inte skilda konstarter utan en och samma sak som på Esiodos och Homeros tid.

Men på Lesbos var lyriken individuell och inte koralisk eller kollektiv.

Detta var någonting alldeles nytt.

Poeterna från LesbosLesbos cittra yttrar de starka inre känslorna som kontemplerar kosmos, harmoni och skönhet.

Det är på Lesbos, speciellt med Sapfo och Alkaios, som den ”moderna” poesin har sin början.

Språket hos Sapfo och Alkaios kännetecknas fortfarande av någonting som är arkaiskt, vilket får oss att tänka, som sagt,  på Homeros eller Esiodos, och i detta har Jesper Svenbro och Lars-Håkan Svensson, som står för denna underbara översättning, absolut rätt.

Från Lexicon Suidas får vi veta att båda poeterna kände varandra och levde på Lesbos, omkring samma årtal som XLIII Olympiaden, 612-608 före Kristus: “Saphe et Alchaeus poetae clari habentur” (även i Horatius).

Alkaios var som sagt en aristokrat som hatade tyranniet, hans poesi är en blandning av politiska motiv, kärlek till sitt Modersland, men också till vinet, till friheten och till erotiken, som han konsekrerade till Dionysos.

Det finns en vas från den hellenistiska perioden som föreställer Sapfo och Alkaios spelandes två klassiska arkaiska instrument: barbiton och cittran med hjälp av ett plektrum.
Alkaios böjer huvudet framför poetinnan som diktar: ”Jag har en sak jag gärna vill säga dig – Men skammen hindrar mig.”

Och Alkaios kanske svarar: ”… och jag föll för den cypriska (Afrodites) gudomens list.”

Guido Zeccola

 

Källa

Sapfo & Alkaios
Eros skakar mig
Översättning, förord och kommentarer: Jesper Svenbro och Lars-Håkan Svensson
ellerströms

Ur arkivet

view_module reorder
Monets hus i Giverny,  exteriört Foto Johan Werkmäster

I Monets fotspår genom Normandie

Ett nytt konstreportage av Johan Werkmäster den här gången på spaning efter Claude Monet

Av: Johan Werkmäster | Essäer om konst | 12 december, 2017

”The Lovers” (2001) North Tyneside UK. av Sneha Solank

Svartsjuka, otrohet och brustna hjärtan i konsten

De står nära varandra, sammankopplade som en enhet, omgivna av ett rött varmt sken. Mellan de två älskande växlas romantiska strofer av poesi. Men kärleken är bedräglig, ett virus smittar ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 30 juni, 2015

Utan vatten inget liv

  Ett isande rop drar fram över jorden... Utan vatten inget liv... I vinden hörs språken en blandning av orden.Naken och hungrig, törstig och sjuk. Varje dag knackar de på min inre dörr... Barn med ...

Av: Ragnwei Axellie | Gästkrönikör | 15 april, 2013

Minnen med själen som bild – tribut till Kjell Espmark

Utan siktdjup ingen dikt.Ingen sikt utan dikt. Eftersom detta ska formas till en minnes-essä/resa över en högst levande författare så styr jag först mot det Ithaka som var innan jag lämnade ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 17 augusti, 2014

Minnesmärke över Memphis Minnie i Walls, Mississippi. Foto: Thomas R Machnitzki/Wikimedia Commons.

Memphis Minnie – Elgitarrkung och bluesinnovatör

Sara Forslund porträtterar Memphis Minnie.

Av: Sara Forslund | Musikens porträtt | 29 augusti, 2016

Lagerarbetare med sax och vassa ord

Min frisör Lennart och jag har ett ständigt pågående tugg. Och det har blivit ett behov att lite då och då klippa till med hårdvinklade ord och skruvat prat. Den ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 08 april, 2013

Att se längre än näsan räcker

 Nei, tacka wil iag wår högtoplysta tid wi lefwa uti,wi weta intet mera af några omöjeligheter ..(Johan Krook 1741) När Emanuel Swedenborg kring år 1716 berättade att han skissat på ett ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 01 juni, 2012

Var är glädjen?

"Språk är min glädje”, säger Eva B Magnusson, Lindesberg, vars lyrik de senaste åren väckt allt större uppmärksamhet och renderat henne en rad litterära priser. Häromåret fick hon Stig Carlsson-priset ...

Av: Björn Gustavsson | Essäer om litteratur & böcker | 26 februari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.