Det Finlandssvenska dilemmat

I relationen mellan Finland och Sverige har en uttunning skett till följd av skeenden som idag är både okända och förnekade av båda parter. I medvetande dröjer en känsla av ...

Av: Oliver Parland | 24 september, 2013
Kulturreportage

Sofi Lerström Foto Sören Vilks

Björn Gustavsson intervjuar Sofi Lerström

Drottningholmsteatern upplevde under Gustav III:s regering sin verkliga storhetstid. När Gustav III år 1777 fått överta slottet efter sin mor såg han till att det spelades massor av teater och ...

Av: Tidningen Kulturen | 03 september, 2016
Musikens porträtt

Aborter, omskärelse och ett undersexualiserat samhälle

Jag är ingen abortmotståndare, men jag är inte heller en entusiastisk förespråkare av aborter. Ju färre, desto bättre. Nu haglar det larmrapporter om att vi svenskar ligger i topp i den ...

Av: Stefan Whilde | 27 juli, 2013
Stefan Whilde

Om Georges Bataille

     ”Vattnet i urskogen är lyckligt; vi kan vara onda och plågadeHeteronymen Nils Runeberg, ur Det hemliga vattnet. Georges Bataille (1897-1962) - pseudonymer: Lord Auch, Pierre Angelique och Louis Trente. Bataille var fransk ...

Av: Göran af Gröning | 07 september, 2014
Litteraturens porträtt

The Lost Generation. En förlorad generation som återfanns i Paris



George WhitmanNär Sylvia Beach, en litteraturintresserad prästdotter från New Jersey, slog upp dörrarna till Shakespeare and Company år 1919 anade hon inte att den anspråkslösa lilla boklådan ganska snart skulle bli berömd, både i Paris och i resten av världen. Affären, som hon öppnat tillsammans med fransyskan Adrienne Monnier, skulle genom två decennier bli ett stamställe för många amerikanska författare som befann sig i självvald exil i Paris. Den enkla bokaffären på bakgatan Rue de l'Odéon blev en fristad för de bohemer som kommit till Paris för att skriva och leva ett fritt kafé och klubbliv, något som blivit så gott som omöjligt i förbudstidens Amerika. Alkoholförbudet höll i sig under hela tjugotalet fram till 1933 och många unga amerikaner tog sig över till kontinenten för att kunna skriva och festa ostört utan att hela tiden behöva se sig om över axeln. Livet i bohemkvarteren runt New Yorks Greenwich Village hade blivit mer och mer ansträngt. Alkoholpolisen utförde ständiga räder mot svartklubbar och speakeasies och det var inte alltid lätt att få tag på alkohol på svarta börsen. Europa blev därför en fristad för många som inte orkade eller ville leva under de nya regler som införts i USA och Paris blev ett självklart mål för de flesta som önskade byta både kontinent och livsstil. Det var främst Första Världskriget som fört en hel generation unga, amerikanska författare och poeter till Paris.

Många hade förälskat sig i staden under krigsåren 1917-1918 och skulle ständigt återvända till det som de ansåg vara världens vackraste och i särklass mest romantiska stad. Under hela 1920-talet vimlade Paris av författare, konstnärer, poeter och musiker och ett mer spännande kulturklimat får man leta efter. Nya trender blommade upp överallt och dadaism, surrealism och modernism samsades på samma arena. Kaféer som Rotonde, Dome och Select hade ännu inte hunnit bli turistfällor, utan var fortfarande mer eller mindre flärdfria tillhåll för Paris konstnärsbohemer och unga amerikaner med författardrömmar.

Alice B Toklas och Gertrude SteinDen Förlorade Generationen drev runt mellan barer, kaféer och klubbar och levde ofta ur hand i mun, men de var kanske aldrig helt och hållet så borttappade som namnet antyder. I Paris fanns trots allt ett par föregångare till invasionen av unga sprit och kulturtörstande utlänningar som skulle komma att översvämma staden under 1920-talet. Där fanns Sylvia Beach och hennes bokhandel, den amerikanska författarinnan och konstsamlaren Gertrude Stein och hennes partner, Alice B Toklas, tidens mest ledande lesbian, amerikanskan Natalie Barney och även Ezra Pound och T.S. Eliot som pendlade mellan London och Paris. Helt utlämnade var alltså inte Den Förlorade Generationen, det fanns vissa platser där de kunde få hjälp när prövningarna blev för stora.

Sylvia Beach var den som de flesta unga amerikaner drogs till när de behövde hjälp, sympati och värme. Rue de l'Odén på Rive Gauche var, enligt en av de tidigare stamkunderna, Ernest Hemingway, en ”kall vindpinad gata” där Shakespeare and Company uppenbarade sig som en varm komfortabel oas. En stor kamin höll värmen under vinterhalvåret och Sylvia Beach underhöll frusna medlemmar ur Paris konstnärskoloni med skvaller och allmänt småprat. Boklådan hade många funktioner, den fungerade både som postkontor, värmestuga och lånebibliotek. Hemingway lånade ofta böcker av Sylvia Beach när han inte hade råd att köpa egna och enligt honom själv kunde han också låna pengar till mat och vin när han behövde.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Gertrude Stein med Ernest Hemingways son JackRyktet om Sylvia Beach och hennes fantastiska affär spred sig snabbt över Atlanten och nya kunder och blivande författare anlände under en period så gott som varje dag. En rekommendation till Shakespeare and Company var allt som behövdes för att nyanlända skribenter skulle accepteras in i Paris litterära bohemkrets. Hemingway hade med sig ett rekommendationsbrev från författaren Sherwood Anderson när han först anlände i Paris tillsammans med sin första fru, Hadley, och detta innebar att han snabbt kom in i kretsen som samlades runt Sylvia Beach. Genom henne lärde han känna andra författare och han var snart en självklar del av den ständigt växande gruppen av bohemer på Seines vänstra strand. I den självbiografiska romanen ”En fest för livet” beskriver Hemingway Sylvias vänlighet och självuppoffrande attityd med orden ”Ingen i hela mitt liv har någonsin varit så vänlig mot mig”. Hans inställning delades av James Joyce, vars mästerverk ”Ulysses” först gavs ut av Shakespeare and Company.”

Allt hon gjorde” sade James Joyce många år efteråt ”var att ge mig de bästa åren av sitt liv”. Bland den myriad av författare som brukade besöka Shakespeare and Company kan man hitta många kända namn. Bland annat Hemingways vän, John Dos Passos, Pultitzervinnaren Thornton Wilder, Sherwood Anderson, e.e. Cummings, Hart Crane, nobelpristagaren Sinclair Lewis, Scott Fitzgerald och hans fru Zelda, Djuna Barnes, den brittiske författaren Ford Maddox Ford, Jean Rhys, Ezra Pound, T.S. Eliot, Gertrude Stein samt konstnärer och musiker som Man Ray och Vigil Thompson. Detta är bara några av de många namn som passerade revy under 1920-talet i Paris och en annan viktig person som lärde känna de flesta av de nya, unga namnen i staden var Gertrude Stein, amerikansk författarinna av experimentell litteratur och konstsamlare.

Gertrude Stein underhöll de flesta av Paris unga litteratörer i sin salong på nummer 27 Rue de Fleurus, där hon bodde med sin partner, Alice. B. Toklas och hennes bjudningar var både kända och ökända. Stein var en imponerande figur som inte drog sig för att säga exakt vad hon tyckte. Hon hade självt nämnt ut sig till geni och hon ville gärna fungera som mentor, guru och kritiker till de unga män som samlades runt henne. På grund av sitt befallande manér och imponerande, starka personlighet brukade hon kallas för ”Le Stein” eller ”The Presence” (närvaron). Hemingway påstår att hon under senare år blev allt mer lik Kejsar Nero, men att hon från början hade liknat en stark, charmerande italiensk bondkvinna. Gertrude, som var lesbisk, hade blivit klar över sin sexualitet när hon studerade medicin i sin ungdom och hon levde under många år ihop med Alice. B. Toklas i huset på Rue de Fleurus, dit hon först hade flyttat tillsammans med sin bror, Leo Stein år1903.

Francis Scott och Zelda FitzgeraldDe hade öppnat ett konstgalleri och ställt ut många kända konstnärer bland annat Cézanne, Picasso, Daumier, Matisse och Tolouse-Lautrec. 1914 blev Gertrude och Leo osams, ett tillstånd som skulle komma att hålla i sig, hemmet splittrades och konstsamlingen delades upp. Gertrude blev kvar i Paris, började skriva och lyckades 1933 med bedriften att få en bästsäljare med sina memoarer ”The Autobiography of Alice. B. Toklas ”. Ernest och Hadley Hemingway tillhörde under en period Gertrude Steins bästa vänner, men förhållandet urartade när Hemingway började bli känd och de två låg under många år i en litterär fejd med varandra. Det var Gertrude Stein som först myntade begreppet ”Den förlorade Generationen”. Hon fick det från en bilmekaniker som skrek åt en anställd, en ung man som misslyckats med att fixa hennes bil, ”Du tillhör en förlorad generation!” Gertrude Stein nämnde detta för Ernest Hemingway och satte det i samband med hans generation som vuxit upp under Första Världskriget. Hemingway snappade upp uttrycket och gjorde det känt i romanen ”Och solen har sin gång”.

En av de mer problematiska figurerna som tidigt etablerade sig i konstnärskretsarna i London och Paris var utan tvekan poeten, förläggaren och författaren Ezra Pound (1885-1972). Pound, som stod för mycket gott var populär och välsedd bland sina yngre kollegor. Han var känd för sin hjälpsamhet och välvilja och hade bland annat hjälpt till med att publicera T. S Eliots ”Prufrock” 1915. Pound var även delaktig i utgivningen av ”Ulysses” och tidiga verk av Ernest Hemingway. Problemet med honom var att han efter Första Världskriget började hysa sympatier för den italienske fascistledaren Mussolini och den engelske nazistsympatisören Oswald Mosley. Pounds stöd för Hitler under Andra Världskriget sågs inte med blida ögon av vare sig hans amerikanska författarkollegor eller av det amerikanska samhället i största allmänhet. Han placerades i fångläger efter att han fått betalt av italienska regeringen för att kritisera USAs militära insatser och han bröt ihop psykiskt efter den hårda behandlingen i lägret. Pound sattes på mentalsjukhus hemma i USA, när han släpptes ut 1958 återvände han till Italien och spenderade resten av sitt liv där.

Jane Heap Mina Loy och Ezra Pound Paris 1923Pounds öde och dåliga rykte efter Andra Världskrigets slut framstår som alltmer sorgligt när man ser tillbaka på hans liv som ung, begåvad skriftställare och poet. Bland Ezra Pounds mest kända verk räknas ”Ripostes” 1912, ”Hugh Sewyn Mauberley” 1920 och ”Cantos” 1917-1969. Han flyttade först till London tillsammans med Hilda Doolittle, senare känd som den lesbiska poeten H.D., och de två hjälpte till med att starta upp imagismrörelsen.( Imagismen byggde på teknik hämtad från klassisk japansk och kinesisk poesi). Under sin tid i London arbetade Pound hårt samtidigt som han gjorde intryck på många av de lite stelbentare engelska författarna genom sin bohemiska livsstil och sin minst sagt flamboyanta look. Den mer konservative författaren och kulturredaktören Ford Maddox Ford beskrev en yngre Ezra Pound på väg från läsrummet på British Museum, där han arbetade varje förmiddag, till favoritrestaurangen Vienna Café på Oxford Street så här ” He is approaching with the step of a dancer, making passes with a cane at an imaginary opponent.

He would wear trousers made of green billiard cloth, a pink coat, a blue shirt, a tie handpainted by a Japanese friend, an immense sombrero, a flaming beard cut to a point and a single large blue earring.” Det här låter ju nästan skrämmande olikt en man som senare skulle visa sympati för Hitlers brunskjortor och det är lätt att förstå de gamla vännernas avsmak för Pounds väg från påfågel till fascistisk glädjedödare. Under 1920-talet i Paris var han fortfarande uppskattad för sin vänlighet och sin färgstarka personlighet och det var inte många som hade något direkt ont att säga om honom. Hans förhållanden till kvinnor var trassliga, men detta var inget ovanligt i Paris bohemkretsar. Ernest och Hadley Hemingway skilde sig efter bara några få år tillsammans och Hadley fick åka tillbaka till USA med sonen Jack medan Ernest gifte om sig med en av hennes närmare vänner, Pauline Pfeiffer. Scott och Zelda Fitzgerald söp och slogs nästan konstant och Ford Madox Ford hade ett mycket märkligt förhållande till de kvinnor han omgav sig med.

 Fyra bocker av FitzgeraldFord Madox Ford, eller Ford Madox Hueffer som han egentligen hette(1873-1939) var en engelsk författare och kulturpersonlighet mest känd för sin roman ”The Good Soldier” som kom ut strax före första världskriget och för sin roll som utgivare av kulturtidskriften ”The Transatlantic Review” som publicerade många av de nya spännande författare Ford kommit i kontakt med under de perioder han spenderat i konstnärskretsarna i Paris. Hemingway som inte var förtjust i Madox Ford, vigde ett helt kapitel i ”En fest för livet” till ett möte med honom på det stillsamma lilla kafét The Closerie des Lilas inte långt från Hemingways dåvarande bostad på rue Notre-Dame-de-Champs. Kapitlet handlar mest om hur Ford lyckas med att förstöra en vacker hösteftermiddag genom att prata strunt och vara otrevlig mot servitören. Hemingway äcklades av Ford och påstod ofta att han stånkade och flåsade och luktade unket och även här dyker äckelkänslorna upp. Han försöker titta på Ford men är tvungen att vända bort huvudet och när han tar en klunk av sin drink väntar han sig att Fords ankomst ska ha förstört smaken. Det är möjligt att Hemingways illamående bottnade i att han visste att den äldre, lite grådaskigt osunde mannen hade haft många kvinnohistorier med yngre, attraktiva kvinnor som han behandlat illa. Fords dåvarande fru, Stella Bowen, var många år yngre och hans älskarinna, Jean Rhys, var även hon en ung och snygg kvinna.

Ford publicerade Jean Rhys böcker samtidigt som han hade en affär med henne mitt framför näsan på Stella Bowen och många av konstnärsvännerna både i Paris och i London stördes av situationen. Jean Rhys som senare blev en välkänd författare av självbiografiska romaner relaterade det märkliga förhållande hon haft med Ford Madox Ford i romanen ”Kvartett”. Hon påstod i intervjuer på gamla dagar att hon aldrig känt sig välkommen inne på Shakespeare and Company på grund av att alla visste om hennes förhållande med Ford och tog parti för Stella Bowen. I boken beskriver hon Stella som en medlöpare som för husfridens skull hjälper Ford att sätta igång och upprätthålla förbindelser med andra yngre och svagare kvinnor.

 Ernest Hemingway med  John Dos Passos Joris Ivens  och Sidney Franklin i Madrid under det spanska inbordeskriget

Ford Madox Ford och Stella Bowen var bara ett av de många par som hade problem. Scott och Zelda Fitzgerald var ett annat, men deras problem var av en annan sort och koncentrerade sig för det mesta runt ett kraftigt alkoholmissbruk och de moln som skapades av Zeldas annalkande sinnessjukdom. Zelda Fitzgerald fick på 1930-talet diagnosen schizofreni men under 1920-talet ansågs hon mest vara en vacker, excentrisk kvinna som levde genom sin berömde, begåvade man. 

Hemingway, som kände dem båda två, tyckte aldrig om Zelda Fitzgerald. Han ansåg från första början att Zelda var galen och att hon var svartsjuk på Scotts talang och försökte distrahera honom och hindra honom från att skriva. Det var övertydligt att Scott inte tålde sprit och att hans alkoholmissbruk fördärvade hans kapacitet och drog ner hans kreativa förmåga. Livet med Zelda förde med sig många fester med mycket sprit och Scotts arbete blev ofta lidande av den livsstil som han och hans fru ägnade sig åt, både i Paris och hemma i Förenta Staterna. Fitzgeralds pendlade mellan de två kontinenterna och levde ett jetset liv som de försörjde med pengar som Scotts populära romaner drog in. Enligt Sylvia Beach, som tyckte mycket om Scott Fitzgerald, hade han ibland mer pengar än han kunde göra av med och han slängde ofta ut stora summor på presenter till sin fru, dyr sprit och exklusiva hotellrum. Hemingway umgicks under en period mycket med Scott och hans åsikt om honom varierade. En förklaring till detta var att Scott Fitzgerald, som var tvättäkta alkoholist, kunde bete sig mycket märkligt när han fick sprit i kroppen. Hemingway hade ingen större förståelse för detta.

 Djuna Barnes 1925

Han förklarar i ”En fest för livet” att synen på alkohol var annorlunda på 1920-talet och den renodlade allergi mot alkohol som Scott Fitzgerald visade prov på bemöttes inte med någon större sympati vare sig i Frankrike eller i Amerika. Scott kunde bli väldigt kraftigt berusad av små kvantiteter sprit och han hade till och med svårt att tåla öl och vin. Enligt Hemingway drack alla lättare viner till maten och man hade inte hört talas om att det på något sätt skulle vara skadligt eller kunna framkalla ett beroende. Man visste att starksprit kunde påverka hjärnan på ett mindre positivt sätt, men Scotts oförmåga att hantera alkohol överhuvudtaget ansågs vara ovanlig och många fann det svårt att tolerera hans märkliga beteende efter par ett par öl eller några glas vin. I ”En fest för livet” berättar Hemingway bland annat om en förskräcklig resa han gjorde tillsammans med en full Scott Fitzgerald och om hur Scotts ansiktsdrag helt plötsligt kunde förändras så kapitalt att det såg ut som om han höll på att dö. Scott och Zeldas liv tillsammans blev aldrig lyckligt, spriten förstörde mycket och Zeldas många gånger irrationella uppförande gjorde också sitt till. Trots den allmänna misären lyckades Scott, som ändå ägde en spektakulär talang, skriva flera böcker, varav två ”The Great Gatsby" och ”Tender is the night” har blivit moderna amerikanska klassiker.

Ernest Hemingway och Hadleys äktenskap var också under vissa perioder problemfyllt även om den äldre Hemingway visade en tendens till att idealisera sin första fru och den relativt korta tid de levde tillsammans i Paris. Hadley var inte fullt så insatt i Ernests arbete som han önskade och hon saknade ibland förståelse för sådant som han tyckte var viktigt. En av de mest traumatiska händelserna under deras liv tillsammans var när Hadley glömde Ernests manuskript under en bänk på tåget och allt hans arbete gick förlorat. ”En fest för livet” ger en ömsint skildring av Hemingways första äktenskap som trots slitningarna verkar ha varit byggt på äkta kärlek och inte förefaller ha inverkat hämmande på den blivande nobelpristagarens kreativitet. Hadley och Ernest gör utflykter till kapplöpningarna, de promenerar med sonen Jack i Luxembourgträdgården, dricker vin på barer och kaféer och lever ett ganska stillsamt liv inom gränserna för de konstnärskretsar där de umgås. Ibland åker de till Österrike för att åka skidor och precis som många andra bohemer och lyxturister tar de sig varje år till tjurrusningen i Pamplona, där Ernest får tillfredsställa den fascination för tvekamp och död som skulle följa honom genom livet och utgöra en viktig del av hans författarskap. Hemingways tid i Paris verkar i det stora hela ha varit lycklig. Han älskade sin fru och han var omgiven av intressanta och stimulerande vänner. Bland annat umgicks han mycket med John Dos Passos, oäkta son till en förmögen advokat från Chicago som tillsammans med två andra blivande författare e.e. Cummings och Robert Hillyer hade varit volontär för den amerikanska ambulanskåren under Första Världskriget.

Jean RhysVid krigsslutet hade Dos Passos, liksom e.e. Cummings, beslutat sig för att stanna kvar i Paris där han fått lov att studera antropologi vid Sorbonne. 1920 kom hans första roman ”One mans initiation: 1917” och den följdes snart av ”Three soldiers”, en antikrigshistoria. Dos Passos största försäljningssuccé blev ”Manhattan Transfer” en roman om livet i New York som kom ut 1925. John Dos Passos var, liksom Ernest Hemingway och många andra unga amerikaner ur sin generation, intresserad av socialistiska och anarkistiska värderingar, men efter Spanska Inbördeskriget ändrade han inställning och började röra sig idémässigt ut mot högerkanten. Under 1950-talet sympatiserade han med den jakt på amerikanska kommunister som iscensattes av senator Joe McCarthy. Hemingways och Dos Passos vänskap tacklade av under åren och i ”En fest för livet” dyker han upp som den ganska osympatiska karaktären ”The Pilot Fish”. Många av Hemingways vänner från tiden i Paris skulle försvinna ut i periferin under årens lopp och Hemingway hade inte alltid många vänliga ord till övers för vissa av dem. Den enda som han aldrig sade något ont om var Sylvia Beach som också vidhöll att Ernest Hemingway hade varit hennes ”bästa kund” under åren i Paris och var stolt över att den unge mannen med anteckningsboken i fickan som brukade komma runt och prata med henne och Adrienne Mounnier hade blivit en av världens mest ansedda författare.

Bohemkretsen i Paris bestod inte bara av tvåkönade förhållanden. Relationer mellan lesbiska och homosexuella var inte ovanliga och en hel del kotterier uppstod där de vanliga sexuella begränsningarna inte gällde. Känslan av att vara långt borta från de instängda normer som härskade på hemmaplan måste ha varit fantastisk för dem som ville bejaka sin sexualitet. Det var inte bara Gertrude Stein och Natalie Barney som levde öppet som lesbiska i Paris. Skalden H.D, Ezra Pounds följeslagerska under tiden i London var uttalat bisexuell och hade till exempel under många år ett förhållande med författaren Annie Ellerman eller Bryher som hon också kallades. Bryher, en nära vän till Sylvia Beach, var involverad i ett konvenansäktenskap med poeten Robert mcAlmon som även han var homosexuell, men hennes livs stora kärlek förblev H. D och de delade under många år en bostad i de Schweiziska alperna.

Stella Bowen Paris 1920taletDen mest berömda av de lesbiska kvinnorna i Paris var nog den begåvade Djuna Barnes (1892-1982) som skulle komma att spela en viktig roll i modernistisk litteratur. Djuna Barnes var en högst originell och frispråkig kvinna, som aldrig stuckit under stol med sin sexuella identitet. Hennes bakgrund var annorlunda än de flesta amerikanska kvinnors eftersom den helt och hållet saknade den instängda moral som regerade i Amerika (och inte bara där!) under 1800-talets senare hälft. Familjen Barnes var bohemisk och för tidens synsätt mycket omoralisk. Farmoderna hade varit journalist och suffragett och pappan, Wald Barnes, var en misslyckad konstnär som trodde på polygami och bodde tillsammans med sin fru, sin älskarinna och åtta barn i samma hus. 1912 flyttade hela familjen Barnes till New York efter en konkurs och Djuna som snart utvecklade sig till en okonventionell journalist som inte kröp för någon, började arbeta på tidningen Brooklyn Daily Eagle samtidigt som hon skrev för ett billigt Pulp Magazine. I Greenwhich Village kom Djuna med i en växande grupp av konstnärer och författare och hon skrev bland annat den kultförklarade ”Book of repulsive Women” och var amatörskådespelare med teatergruppen The Princetown Players som hon också skrev pjäser för. 1921 flyttade Djuna till Paris, hon var välkänd i konstnärskvarteren på vänstra stranden redan innan hon kom, ryktet hade gått före henne. Hon blev snabbt vän med många betydande författare och konstnärer, bland annat James Joyce som hon kom bra överens med. Djuna Barnes första självbiografiska roman ”Ryder” sålde så bra att hon kunde köpa sig en liten lägenhet och etablera sig på allvar i Paris och hon spenderade en del av sin med att ge ut den kontroversiella ”Ladies almanack” en nyckelroman med lätt förklätt verklighetsunderlag om en cirkel av lesbiska kvinnor i Paris, under synonymen ”A lady of fashion”.

Boken gavs ut privat och såldes den, med hjälp av Djunas kvinnliga bekanta, på Paris gator. Några exemplar smugglades över till Amerika men både texten och illustrationerna var så vågade att the U.S postal service vägrade handskas med böckerna. Under tiden i Paris hade Djuna Barnes ett förhållande med sitt livs storas kärlek, Thelma Wood, men förhållandet tog slut och Djuna började dränka sina sorger i alltför mycket sprit under 1930-talet, då hon till sist skickades tillbaka hem av Peggy Guggenheim som försökt hjälpa henne. Djuna Barnes fortsatte med sitt destruktiva drickande under hela 1940-talet, samtidigt som hon odlade upp ett kopiöst hat mot sin familj som lyckats Thelma Woodfå in henne på torken när hon kom tillbaka från Paris. Hon slutade, antagligen av ren självbevarelsedrift att dricka år 1950, men hon förblev djupt misstänksam mot människor i största allmänhet och tillbringade största delen av sin tid i en lägenhet i New York. e.e. Cummings som bodde mitt emot henne brukade skoja och ropa över gatan ”Are you still alive there, Djuna” när han inte hade hört något ifrån henne på ett par dagar. Djuna Barnes hade, trots sina problem med sprit och andra människor, ett stort inflytande på den moderna litteraturen och hennes bok ”Nightwood” (Nattens skogar) som beskriver omständigheterna runt hennes affär med Thelma Woods kom ut i England 1920. Romanen uppskattades av bland andra T.S. Eliot, Dylan Thomas, William Burroughs och Truman Capote.

När Andra Världskriget bröt ut 1939 betydde det slutet för det som kallats ”The worlds longest literary party” och när de tyska stridsvagnarna rullade in i Paris var festen definitivt över. Många av de amerikanska bohemerna hade redan återvänt hem och de som valt att stanna kvar levde i ständig skräck för repressalier. Adolf Hitler var, som vi vet, inte förtjust i vare sig judar, homosexuella eller kollaboratörer och livet för den mikroskopiska del av Paris konstnärskoloni som valt att stanna kvar blev inte enkelt. Sylvia Beach stannade kvar i Shakespeare and Company och höll affären öppen så länge det gick under ockupationen, men 1941konfiskerades böckerna och boklådan stängdes av tysk militär. Sylvia Beach fördes till ett interneringsläger där hon fick stanna i ett halvår. Väl utsläppt var hon tvungen att gömma sig hos en bekant i en studentlägenhet på Boulevard-San-Michele för att undgå upptäckt och utvisning ur landet. Konstnärslivet i Paris återhämtade sig aldrig helt och hållet efter den tyska ockupationen och det är osäkert om man någonsin igen kommer att uppleva ett så stort flöde av kulturyttringar på en och samma plats, men allt det som fanns där är med Ernest Hemingways ord ”A moveable feast” och en sådan behöver man ju aldrig lämna kvar, man kan bära med sig den överallt och ta fram den när man så önskar.

Elisabeth Brännström

Ur arkivet

view_module reorder

Modern anti-modernist

Säg: Detta är Gud, det Ende. - Koran I Vänbok till Tage Lindbom (1999) skriver arton närstående om sin relation till denne säregne svenske religionsfilosof, mystiker och statsvetare. 1999 fyllde nämligen Lindbom nittio ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om religionen | 29 december, 2012

Edward Hopper, Nattugglor, 1942. Foto: Wikipedia

Romantiker i gangsterhatt

Alla älskar Edward Hoppers konst. Det är mycket märkligt. Hans tavlor utstrålar en mörk pessimism och melankoli och ändå gör de succé var de än ställs ut i världen. Hur ...

Av: Bo Gustavsson | Konstens porträtt | 19 september, 2015

Norska Mari Kanstad Johnsen gillar Barbro Lindgren Foto Belinda Graham

Barnbokens skapande villkor

Tre illustratörer från tre olika länder, med helt olika typer av bilderböcker men en enda idol: Astrid Lindgren.

Av: Belinda Graham | Kulturreportage | 06 november, 2015

Teater för alla – utan morgondag

Fem år efter det att Dramaten avbröt samarbetet med Nationalteatern i Belgrad är det äntligen dags för ett nytt flöde mellan Sverige och Serbien. Nästa år ska Helsingborgs stadsteaters konstnärliga ...

Av: Emma Bexell | Reportage om scenkonst | 27 oktober, 2013

Emma Kunz – abstrakt konstnär, visionär och healer

På Moderna museet i Stockholm pågår fram till och med den 26 maj 2013 utställningen Hilma af Klint – abstrakt pionjär. Den sägs bli en av museets största publiksuccéer genom ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 18 maj, 2013

Ekologisk kapitalism

Att inleda en essä med en universell maxim, illustrativ och klatschigt propedeutisk är numera en simpel konvention i de lägen då man rappt och under allmängiltighetens flagg vill snärja in ...

Av: Robert Stasinski | Reportage om politik & samhälle | 12 oktober, 2009

Jante och hans vänner utanför Istedgades kyrka

Jante och hans vänner utanför Istedgades kyrka Det är ungefär ett år sedan som jag i en krönika åt Tidningen Kulturen beskrev den medelåldersmannen Jante och hans vänner, som på en ...

Av: Fredrik Rubin | Gästkrönikör | 05 juli, 2008

Benjamin 3

     

Av: Håkam Eklund | Kulturen strippar | 28 augusti, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.