Hans Kirk

Den kollektiva blickens mästare

Hans Kirk, född 1898 i Hadsund och död 1962 i Köpenhamn, var en av de första att introducera den kollektiva romanen inte bara i hemlandet Danmark men också i världslitteraturhistorien ...

Av: Tommy Gunnarsson | 27 februari, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Arne Sand, och mellan fingrarna

När Arne Sand debuterade 1949 med romanen Förföljaren uppmärksammades han på ett sätt som ganska få debutanter får uppleva. Det var ett Strindbergsår, och för att fira det delade man ...

Av: Daniel Svederud | 26 november, 2011
Litteraturens porträtt

Den unge Sven Lindqvist

För några år sedan, 2009, inledde förlaget Atlas en återutgivning av Sven Lind­qvists verk. Samtliga böcker som i det följande tas upp finns där utgivna. I höstas kom också i ...

Av: Gunnar Lundin | 17 mars, 2012
Litteraturens porträtt

Det finns inte ett landskap som inte är dunkelt – Om Relationens filosofi…

Congrès des écrivains et artistes noirs, kongress för svarta författare och konstnärer, anordnas för första gången i Paris 1956 på initiativ av den senegalesiske publicisten Alioune Diop och hans panafrikanska ...

Av: Viola Bao | 06 augusti, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Emil Cioran: Pessimistisk exilrumän med sömnlösheten som drivkraft



Emil CioranDen rumänske författaren och filosofen Emil Cioran (1911-1995) drabbades vid sjutton års ålder av insomnia. Denna kroniska sömnlöshet skulle komma att plåga honom genom resten av livet, men den kom också att forma själva grunden till hans livsfilosofi, byggd på extrem livsleda, pessimism och negativitet.  Oförmågan att kunna sova skapade mer eller mindre direkt ett författarskap som snabbt skulle göra honom berömd och uppskattad över hela den intellektuella världen. De tankar som den unge filosofistudenten Cioran plågades av när han drog omkring på Bukarests gator om nätterna ”som en vålnad”, snurrade oavbrutet runt frågor om alltings djävlighet. Hans förhållande till religion, mänskligheten i största allmänhet, döden och det ruttna liv vi alla tvingas leva påverkades tidigt av filosofer och författare som Schopenhauer, Nietzsche, Kierkegaard och Dostojevskij och han hade redan i tjugoårsåldern utarbetat en egen ”antifilosofisk” filosofi som koncentrerade sig runt allt negativt i universum.  Tankarna på självmord blev det mest positiva i hans bild av existensens villkor. Det hjälpte honom att förstå att det fanns ett slut på eländet och även om han aldrig tog det slutgiltiga steget gav det honom en absurd tillfredsställelse att reflektera över möjligheten att avsluta sitt liv när plågorna blev för starka.

Cioran, som ansåg att skrivandet hjälpte honom att orka leva, debuterade som författare bara tjugotvå år gammal med boken ”På förtvivlans krön” och framgången blev omedelbar. Han vann pris för bästa bok någonsin publicerad på rumänska och hans nihilistiska, bittra livshållning kombinerad med en korpsvart, nästan upplyftande humor gav honom omedelbart en trogen och entusiastisk läsekrets. Allt som senare skulle återkomma i Ciorans författarskap fanns i det stora hela med i ”På förtvivlans krön”, arvsynden, historiens tragedi, slutet på vår civilisation, vägran att finna någon tröst i religion och den dekadens som västvärlden ständigt måste dras med. Den unge Emil Cioran var redan en fullfjädrad pessimist med en livshållning som var så drastisk i sin negativitet att han kunde slå vilken gammal förbittrad gubbe som helst på fingrarna.

För att förstå Ciorans förhållande till livet och mänskligheten, historiens gång och civilisationernas förfall är det nödvändigt att veta lite om hans bakgrund. Emil Cioran föddes 1911 i en liten by, Rasinari, i Transsylvanien, då en del av Österrike-Ungern. Hans far var ortodox präst och hemmet präglades av strikt religiösa och småborgerliga värderingar. Cioran gjorde tidigt uppror mot den religiösa stämningen i hemmet genom att vägra be bordsbön och lämna bordet när resten av familjen bad. Hans attityd var naturligtvis inte populär hemma och det var inte heller hans konstanta depressioner och svartsynta livshållning. Hans mor lär en gång ha sagt att om hon vetat hur förtvivlad han skulle bli, hade hon gjort abort. Cioran påstod att detta hade hjälpt honom utveckla den karakteristiska svarta humor som hjälpt honom att överleva, trots allt lidande. 

Han förstod att han bara kommit till av en slump, så varför skulle han då ta allting på så fruktansvärt mycket allvar?
I övrigt verkar Cioran ha ansett att hans barndom varit nästan paradisiskt lycklig ända fram till 1921, då familjen flyttade från den lilla byn in till staden Sibiu där han tvingades börja skolan. Cioran var aldrig förtjust i arbete eftersom han ansåg att det hämmade hans kreativitet. Han har själv liknat flytten från Rasinari med utdrivningen ur Paradiset, och ansåg att den utgjorde början till ett livslångt lidande ute i den svårhanterliga verkligheten.
När Cioran var sjutton år och alltså först drabbades av sömnlöshet, lämnade han föräldrahemmet och den stämning av religiös borgerlighet han hade vantrivts så mycket med under uppväxtåren. Han studerade filosofi vid universitetet i Bukarest och tillbringade många nätter med att olyckligt trampa fram genom den sovande staden och besöka allt från bordeller till nattöppna kaféer, oftast med en bok i bakfickan. 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

En annan omständighet som skulle visa sig bli olycklig för Cioran i hans framtida karriär som författare och filosof var att han genom sina studier på universitet kom i kontakt med rumänska högerradikaler. Han började intressera sig för fascism och utvecklade sympatier för den inhemska nationalistiska rörelsen Järngardet och dess karismatiske ledare Corneliu Zelea Codreanu. Cioran studerade under den högt ansedde professorn Nae Ionsecu, känd för sin förkärlek för högervriden nationalism. Ionescus ideologi samstämde med Järngardets och han var också starkt antisemitisk. Detta var det inflytande som följde med Cioran när han 1933 fick ett stipendium för att studera i Berlin. Han blev under tiden där mycket förtjust i nazismen, i motsats till Samuel Beckett som även han reste runt i Tyskland under trettiotalet, och speciellt i Adolf Hitler. Han sade sig själv vara ”hitlerist” och när han återkom till Rumänien var han besatt av tanken på att göra Rumänien till ett historiskt betydande land med en framstående kultur. Landets obetydlighet störde honom och 1936 skrev han den bok som skulle förfölja honom hela livet ”Rumäniens transfiguration”. 

Boken skrevs på rumänska och har aldrig översatts till andra språk, men den har ändå förblivit ett av Ciorans mest kända verk och tyvärr har detta stämplat honom i mångas ögon trots att han själv gjorde avbön och sade sig ha dragits med av” en svallvåg utan minsta känsla av övertygelse”. Han påpekade också att han blivit immun mot just den specifika typen av påverkan. Efter katastrofen med Rumäniens transfiguration tog Cioran i stort sett sin hand ifrån politiken och ägnade sig i fortsättningen åt mer renodlat filosofiska betraktelser, gärna uttryckta i känsliga och lyriska aforismer som gör pessimismen i hans verk betydligt mer lättillgänglig än den annars hade varit. Cioran är i sina betraktelser och essäer så upptagen med ångest, död och lidande och självmordets idé att böckerna hade blivit helt omöjliga att läsa om författaren inte använt sig av sin humor och den kraftfulla men ändå åtstramade och eleganta lyriska prosa som hjälper honom att analysera den jämmerdal vi alla tvingas leva i.

Den stora vändningen i Ciorans liv kom när han 1937 flyttade till Paris på ett stipendium som förlängdes till 1944. Han kom aldrig tillbaka till Rumänien och man kan säga att hans egentliga liv som författare och kulturpersonlighet började i Frankrike. Cioran var influerad av existentialisternas ”antifilosofi” och han spenderade sin första tid i Paris med att försiktigt försöka hänga med det intellektuella gäng som umgicks runt filosofen och författaren Jean Paul Sartre och hans partner Simone de Beauvoir. Sinom tid började man lägga märke till den tystlåtne, misantropiske rumänen och Cioran gjorde vid den här tiden den helomvändning i livet som skulle bli livsviktig både för honom själv som person och för hans författarskap. Han började skriva på franska och gick så totalt in för att forma en ny språklig, kulturell identitet att han helt och hållet övergav rumänskan och återuppstod som franskspråkig intellektuell. 

Cioran uttryckte sig aldrig mer på rumänska vare sig i tal eller i skrift. Franskan blev den språkliga exil där han kunde dra sig undan sin rumänska tillhörighet och känslan av att besväras av sitt fosterlands kulturella och historiska begränsningar. Han stannade bekvämt kvar i sin franska språkdräkt och ägnade resten av sin karriär åt att leva sig in i sin nya roll som franskspråkig författare.

1950 utgavs hans första bok på franska, Précis de décomposition (Sammanfattning av sönderfallet) och den väckte sensation i litterära kretsar. Den anonyme östeuropén hade omedelbart placerat sig i första ledet och från och med denna punkt började han bli känd som en av de bästa författarna i Frankrike. Hans fina språkbehandling och lyriska förmåga drog till sig stor uppmärksamhet och han gav ut tolv böcker inom en period av fyra år. Cioran belönades med Rivarolpriset för sin första bok på det nya språket, efter det vägrade han ta emot litterära utmärkelser. ”Man kan inte skriva en bok om olägenheten att var född och sedan ta emot litterära priser” lär han ha sagt. En betraktelse som kan verka nog så logisk. Han levde i relativ fattigdom i Paris. Under en längre period bodde han på billiga hotell innan han till sist hittade en lägenhet i Latin Quarter där han bodde till sin död tillsammans med sin partner, Simone Boué. 

Cioran på HströmCioran levde ett stillsamt liv eftersom han påstod sig tycka illa om berömmelse och för mycket uppmärksamhet från allmänheten. Han hade dock en hel del vänner som han umgicks med i stort sett hela tiden. Bland annat dramatikern Eugene Ionescu och den gamle vännen Mircea Eliade, han kände båda från ungdomstiden i Bukarest, Paul Celan och Samuel Beckett.
”Sammanfattning av sönderfallet”, boken som skulle komma att betyda så mycket för Ciorans karriär som franskspråkig författare, innehåller nästan alla teman som alltid kom att intressera och plåga den ständigt misantropiske och kroniskt bittre författaren och filosofen. Vi kan i små prosapoetiska betraktelser och essäer läsa om självmord, sömnlöshetens tortyr, exil, självbedrägerier, historiens tragiska upprepning och människans roll i civilisations undergång med mera i samma stil. Ju mer man läser av Cioran desto mer lär man sig beundra hans stilsäkerhet och hans förmåga att underhålla läsaren med sina negativismer.

 Aforismerna är roande och allting är helt enkelt så fruktansvärt att man inte kan undgå att skratta åt eländet. På mig hade ”Sammanfattning av sönderfallet” ungefär samma omvända effekt som läsningen av den lika negative föregångaren Schopenhauer alltid haft. Jag blev helt enkelt mer positivt inställd till livet och började se på mänsklighetens fel och brister med lite mildare ögon.
Emil Cioran insjuknade i Alzheimers och var även så gott som blind åren före sin död 1995. Han ligger begravd, fortfarande i exil men förhoppningsvis inte sömnlös, på kyrkogården i Montparnasse.


Elisabeth Brännström   
  

Källa

Emil Cioran
Sammanfattning av sönderfallet
Översätning: Nikanor Teratologen
Efterord: Sven André
Hström

Ur arkivet

view_module reorder

På spaning efter den oskuld som flytt

I vissa frågor tenderar vi att gå från oklarhet till oklarhet. Och när det onda pågått tillräckligt länge har vi förlorat all förmåga till äkthet i vare sig känsla eller ...

Av: Oliver Parland | Essäer | 28 november, 2010

Gåramålaren Carl Ljungberg från Hammenhög

Kringvandrande målare var en vanlig syn på landsbygden för hundra år sen, särskilt i Skåne. De knackade på hos bönderna och erbjöd sig att måla av gården för mat och ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 18 september, 2017

Kafka, Slottet och Klam (en personlig resa)

Inför de kommande frågorna kring Kafkas bok Slottet har jag lagt mina litteraturvetarglasögon åt sidan, för att på så sätt närma mig texten ännu oförlöst. Vem är Klamm i Slottet? Vem ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 23 juni, 2014

Möjligheter och återvändsgränder för den nyklassiska bildkonsten

En debatt har under sommaren rasat kring den figurativa norska skolan till vilken bl.a. den (ö)kände norska konstnären Odd Nerdrum räknas. Debatten föranleddes av utställningen "Figurationer, Realism och romantik i ...

Av: Leif V Erixell | Essäer om konst | 31 augusti, 2009

En resa till dagens ände. Om Denise Mina

Himlen ligger som ett lock över staden. Det är grått och kallt, vinden viner vasst och snålt genom gatorna och ett isande regn tycks falla vareviga dag. Här härskar nöden ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 02 augusti, 2010

När Arvo Pärt kom till Mexiko

Lördagen den 20 oktober var det första gången som Arvo Pärts musik framfördes i Mexiko City, och det utav Estlands Filharmoniska Kammarkör och Tallins Kammarorkester under ledning av Tõnu Kaljuste ...

Av: Rebecka Villanueva Ulfgard | Musikens porträtt | 02 november, 2012

Sebastian Errazuriz:

Konst att gäspa till

Gäspningen som tecken är lite undanskuffad, men den har definitivt sin plats i historien. Den kan dock symbolisera så mycket mer än bara trötthet, inte minst ett inlägg i debatten ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 09 april, 2015

Från Abruzzo till Bornholm – jakten på Zahrtmann

En höstdag 2013 befinner jag mig på den danska ön Bornholm – drygt en timmes färjeresa från Ystad. På sommaren invaderas ön av turister från Sverige, Tyskland och det danska ...

Av: Johan Werkmäster | Kulturreportage | 08 november, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts