”Klockan två kommer jag att må riktigt illa” – George Bernard Shaw möter…

Det är inte särskilt svårt att vara den perfekta värdinnan och den omtyckte värden. Bara två ord behövs: ”Äntligen!” när gästerna kommer, och ”redan?” när de går (fast man måste ...

Av: Ivo Holmqvist | 18 juli, 2012
Essäer

Krönika 6 från Maspalomas

I dag är det söndag – igen. I fredags var det en extra söndag, Spaniens nationaldag. Grannarna till höger, storfamiljen, kom över med ett stort fat grillat. Fantastiskt gott, men ...

Av: Christer B Johansson | 21 oktober, 2012
Gästkrönikör

Agape

Amor trahit amantem extra se…   (”Kärleken (Eros) drar den älskade ut­anför sig själv”, Dante, Vita Nuova.)   När en människa tar in världen och världen speglas i henne lättsamt och smärtfritt såsom under ...

Av: Guido Zeccola | 29 mars, 2013
Essäer om religionen

Mitt enda brott mot mänskligheten

Mitt enda brott mot mänskligheten är att jag tror på människan. Någonstans inom mig har jag inte slutat flyga drake på ängen bakom den rangliga sommarstugan nere på Österlen. När ...

Av: Stefan Whilde | 18 november, 2010
Stefan Whilde

Äkthet och falskhet i Blade Runner och Homo Falsus



Soledad Miranda som replikant och vampyr”[…] av alla bländverk livet tvingar på oss är detta det farligaste: att tro att det bara finns en verklighet och att den är begriplig.” – Jan Kjaerstad, Homo Falsus

Med denna essä vill jag diskutera den postmodernistiska litteraturens poetik och estetik, med särskilt fokus på de frågor som postmodernismen reser kring genuinitet. Som underlag för min diskussion använder jag mig av ett exempel från litteraturens värld och ett från filmens, nämligen Jan Kjaerstads Homo Falsus (1985) och Ridley Scotts Blade Runner (1982).

Till att börja med kan det vara relevant att ställa frågan: vad är postmodernistisk litteratur? Att besvara den är ingalunda någon enkel uppgift. Detta beror dels på att den postmodernistiska litteraturen kännetecknas av just paradoxalitet, dels på att postmodernismen i någon mån fortfarande är en ”pågående” strömning som därför är svår att utvärdera och etikettera på ett allomfattande sätt. Över huvud taget tycks en av postmodernismens agendor vara att undfly alla försök till allomfattande definitioner. Verkligheten, liksom konsten, är någonting relativt, subjektivt, flytande och fragmentarisk. Postmodernismen ifrågasätter tanken på objektivitet, fasta sanningar och språkets möjligheter att representera världen ”som den är”.

Detta ifrågasättande av den mänskliga sanningens homogenitet har ett nära samband med vår tids nya medier och det senaste århundradets landvinningar inom teknologin, som i någon mån kan sägas ha förändrat människans perception av världen. Genom det moderna informationssamhällets visuella medier serveras vi dagligen olika ”verkligheter” som vi i egenskap av samhällsmedborgare tvingas förhålla oss till. Lägg därtill populärkulturens utbredning under 1900-talet, som även den är nära förbunden med den postmodernistiska litteraturens estetik.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den franske sociologen och filosofen Jean Baudrillard har hävdat att det inte längre är möjligt att dra gränser mellan original och kopia eller mellan äkthet och falskhet. Den postmoderne konstnären kan därmed fritt blanda stilar från olika genrer och epoker, inte sällan med en sorts ironisk medvetenhet. Detta fungerar delvis som ett sätt att blottlägga genremönster och litterära konventioner, vilket i förlängningen tjänar syftet att synliggöra konsten som konst

bokenGenom parodin kan den postmodernistiske konstnären överdriva en litterär genre, medvetet använda sig av klichéer och på andra sätt leka med läsarens förväntningar. Blade Runner blandar cyberpunk med hårdkokt noir-deckare i Raymond Chandlers skola, medan Kjaerstad mot slutet av Homo Falsus kastar in den klichébemängde kriminalaren Roald With som ett slags ironisk Deus Ex Machina. Över huvud taget har detektivromanen ofta använts som form inom den postmodernistiska litteraturen. Litteraturhistoriskt sett är detektivromanen en berättelse om att söka kunskap, där detektiven med sin rationalitet och sitt skarpa intellekt i slutändan lyckas dechiffrera berättelsens gåta. Detta kan liknas vid själva läsakten, där läsaren blir en sorts ”detektiv” vars syfte är att skapa klarhet i en text. Den postmodernistiska detektivromanen förhåller sig lekfullt till denna konvention genom att leda läsaren på lönlösa villospår, på jakt efter sanning där sanning inte längre finns. Men stilblandningarna visar även på den postmodernistiska litteraturens intertextuella drag och i förlängningen hela dess konstsyn. Den postmoderna konsten kan ses som ett slags återvinningsprocess, där konstnären skapar nya sammansättningar av ett redan befintligt källmaterial. 

Men om konst består av nya kombinationer av det redan skapade – vad händer då med tanken om originalitet? Genom hela konsthistorien, kanske särskilt framträdande i och med romantiken, har det funnits en idé om att ett konstverk konstitueras och får värde i kraft av sin unicitet. Ett ”äkta” konstverk är i denna mening ett originellt och unikt uttryck skapad av en särskild konstnär, antingen som en fysisk artefakt eller i form av exempelvis en roman eller ett musikstycke. Duchamp lyckades skaka denna grundtanke genom sina ”ready-mades” och populärkulturella ikoner såsom Andy Warhol komplicerade konstbegreppet ytterligare genom massproducerad konst, tätt knuten till det framväxande konsumtionssamhället. Teknologiska landvinningar, som möjligheten att kopiera exempelvis bilder och CD-skivor, har också gjort det svårare att tala om konst som något unikt. Den postmodernistiska litteraturens metafiktiva drag – tillsammans med dess fallenhet att inte hymla med att konsten är ett lapptäcke av tidigare influenser – reser därmed frågan om unicitet och originalitet, men också om genuinitet, om äkthet kontra falskhet.

I Ridley Scotts Blade Runner befolkas världen av ett litet antal replikanter, en oerhört sofistikerad typ av robot som är så pass lik människan att den bara kan avslöjas genom en särskild typ av lögndetektortest. Replikanter är mänskliga kopior som hotar tanken om unicitet, de representerar i någon mån en ”ny människa” – precis det Jan Kjaerstad i Homo Falsus hävdar att romanfiguren Greta är en representant för. Dessa skapelser liknar oss, men likheterna brister på en punkt – både för replikanterna och för Greta – nämligen den att de är oförmögna att verkligen känna medlidande. Replikanterna tycks sakna någon ospecificerad komponent som gör människor till människor, medan Gretas förmåga till medkänsla helt enkelt har trubbats av. Greta är en produkt av sin cyniska samtid, där ”falska” och ”äkta” bilder – hollywoodfilmernas underhållningsvåld som samsas med den ingående mediarapporteringen från krigshärjade länder – smält samman till en enda, brusande fiktionsvärld. Fiktionen har sin dramaturgi, verkligheten har sin. Konsumenten är fri att byta kanal när hon blir uttråkad.

Blade RunnerGreta är inte den enda som serveras färdigpaketerade berättelser. Replikanterna programmeras till illusionen av unicitet, de tilldelas minnen i form av implantat, fiktiva berättelser som tillskrivs deras egen livshistoria. I Homo Falsus påpekar Greta hur hela världshistorien som sådan blivit en berättelse, ett föränderligt narrativ som kan korrumperas, en värld där ”[…] förlorarna i krig skrev historieböcker som underlät att nämna förbrytelserna de själva hade begått”. En tendens inom den postmodernistiska litteraturen är att synliggöra just hur historieskrivningen kan liknas vid fiktionen. ”Kunskap” styrs av urval och framställning, av det selektiva språkets begränsningar, av maktanspråken hos den som sköter talan.

Replikanterna som spiller över i vår mänskliga värld måste utrotas därför att de är falska, icke-mänskliga, en sorts ”fiktiva människor”. Men för att något ska kunna sägas vara falskt eller fiktivt krävs att man ställer det mot något som är äkta. Postmodernismen frågar sig vad detta ”äkta” är. Går det att dra klara riktlinjer om falskhet och äkthet i masskonsumtionssamhället, med sitt veritabla överflöd av information, röster, bilder och berättelser? I frågor om falskhet och äkthet ingår dessutom i regel en värderingsskala, liksom vid hög och låg konst, där det ”höga” och ”äkta” räknas som mer värdefullt. Den postmodernistiska litteraturen ägnar sig åt att upphäva eller problematisera denna typ av värderingssystem. I Homo Falsus varvas ”finlitterära” allusioner till exempelvis Joyce och Flaubert med populärkulturella referenser till Elvis Presley och 1900-talets hollywoodfilmer. Blade Runner målar upp bilden av en globaliserad och multikulturell värld vars arkitektur blandar fornegyptiska och aztekiska inslag med blinkande neonskyltar och cocacolareklam. Allt är uppblandat och sammansmält, ett konglomerat av influenser, höga som låga, vilket kortsluter såväl värderingsskalor och fiktionsgränser som tankar om originalitet. ”Genierna var idag de som hade förmågan att kombinera”, tänker Greta i Homo Falsus.

Dessa kombinationer av stilar handlar alltså inte enbart om det rent estetiska; det är också ett kombinerande av världar eller verkligheter. Detta för oss vidare till den postmodernistiska litteraturens metafiktiva drag, dess tendens att låta fiktionen ”spilla över” i den verkliga världen och vice versa, att framställa fiktionen som verklighet eller verkligheten som fiktion. Den postmodernistiska litteraturen utmanar den skarpa gränsen mellan verklighet och dikt som för att visa att själva idén om två väsenskilda världar – en verklig och en fiktiv – är en chimär. Såväl Blade Runner som Homo Falsus gestaltar hur ”det fiktiva” gör intrång i den ”verkliga” världen, vilket blir ett hot mot verkligheten eftersom den utmanar våra tankar om vad som är falskt och vad som är äkta. Detta ruckar följaktligen på essentialistiska tankar om fasta identiteter. Replikanterna i Blade Runner riskerar att urvattna begreppet ”mänsklighet” och (den fiktive) författaren i Homo Falsus räds sin egen litterära skapelse Greta. Det fiktiva, det påhittade, ja, själva ”fejken” släpps fri! I ett parti ur postmodernismens kanske mest omtalade verk, Paul Austers The New York Trilogy (1987), står en fiktiv gestalt utanför dörren till ”Paul Auster” och knackar på. Läsaren håller andan. Vad är skillnaden mellan Paul Auster och ”Paul Auster”? Vad händer när världarna möts?

Jean BaudrillardHomo Falsus behandlar, genom användandet av olika berättarnivåer, det skapades relation till sin skapare och vice versa. Det skapade vägrar hålla sig inom fiktionens ramar utan söker likt Frankensteins monster upp sin ”Gud” för att ställa denne mot väggen. I Blade Runner är det replikanten Roy Batty som söker upp sin egen uppfinnare, industrimagnaten Eldon Tyrell, för att begära mer liv. Den fiktive författaren i Homo Falsus riskerar att förgöras av sin romanfigur Greta (innan läsaren i ännu en twist får reda på att den fiktive författaren i sin tur är skriven av Greta – som å andra sidan är en litterär gestalt skriven av Jan Kjaerstad…). Såväl Roy Batty som Greta strävar alltså efter att frigöra sig från fiktionen, frigöra sig från sin skapare och inte vara beroende av honom som livsuppehållare längre. I Homo Falsus funderar Greta över känslan i följande ordalag: ”Upplevelsen av att inte vara upphovsman till sitt eget liv, bara en som var skriven av andra”. Om historien är en berättelse, är vi alla då ”skrivna”?

Förhållandet mellan äkthet och falskhet går att komplicera ytterligare. Vissa av replikanterna i Blade Runner, som Rachael, är själva inte medvetna om att de är replikanter. De litar på sina egna minnen, ovetandes om att minnena är berättelser, inprogrammerad fiktion. Rachael är en sorts fiktiv människa, en mänsklig ”skuggbild” för att använda Platons terminologi, en själlös kopia av en verklig individ. Men vad gör det egentligen för skillnad att hon är en fiktiv människa om ingen – inte ens hon själv – kan se skillnad på det fiktiva och det verkliga, det falska och det äkta? Vilket minne är inte en form av fiktion, ett selektivt urval, en språkligt framställd berättelse? Hur ska vi dra gränser mellan det vi ”vet” och det vi ”bara läst om” eller sett på film? Allt blandas upp, det ena spiller över i det andra. Verkligheten i fiktionen, fiktionen i verkligheten. Rösterna, bilderna och medierna bildar ett närmast oöverskådligt töcken av intryck. Vid ett tillfälle i Homo Falsus funderar Greta över sin egen kunskap om världen på följande sätt:

”Var Spartacus någon hon hade hört talas om i skolan eller sett på TV/bio? […] Hade hon läst eller sett A Farewell To Arms? […] Och hur såg Henrik VIII ut? Som den målning som återgavs i historieböckerna, eller som Charles Laughton (i Young Bess), Richard Burton (i Anne of The Thousand Days)?”

Vad gäller Blade Runner kan man också fundera över hur definitionen av vad som utgör ”mänsklighet” kan förändras i takt med att teknologin gör det möjligt för oss att skapa avancerade proteser och transplantera organ, i takt med att vi kan tillverka datorer och robotar som kan ”tala” och har samma funktioner som medvetna människor. Vad skiljer ett sorts tänkande från ett annat? Hur ska vi egentligen definiera en medveten entitet? Vad utgör över huvud taget en identitet? Den nya teknologin aktualiserar en odödlig frågeställning, litteraturens kanske allra mest centrala, nämligen vad det innebär att vara människa.”I think, therefore I am”, säger replikanten Pris i en passning till Descartes berömda tankebevis för sin medvetna existens. På vilka grunder kan vi hävda att hon har fel

 

Gustav Borsgård

Ur arkivet

view_module reorder

Å leve i historien

Innledning Emnet for essayet mitt er betydningen til det å ha et liv å leve der den historiske verden er et av dets ufravikelige element. Jeg holder følgende oppfattelser om ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 02 augusti, 2013

Takarazuka. När teatern som institution säger mer än ord

Under 1980- och 90-talen verkade en genusinriktad japanforskning se en ökning. Den genusinriktade teoretikern Sheldon Garon menar att historiker med fokus på Japan kommit att intressera sig för genusperspektivet då ...

Av: Anna Nyman | Essäer | 23 september, 2009

Tomten är vaken. Foto Belinda Graham.

Öppet brev till Regeringskansliet om "Free Fall"

I samband med Finlands 100-årsjubileum överräckte statsminister Stefan Löfven en gåva, skulpturen Free Fall, till Finland. I sitt tal framhöll Stefan Löfven:

Av: Språkförsvarets styrelse | Gästkrönikör | 25 november, 2017

Från Fångarna på fortet till Stjärnorna på slottet

Bara några år efter murens fall riktades en stöt mot DDR-Sveriges hjärta. TV4 inlemmades i marknätet och hela folket kunde nu ta del av det fantasiomspunna kapitalistiska mediet. Samhällskroppen som ...

Av: Axel Andersson | Gästkrönikör | 04 februari, 2010

Urkult 2011 med fantastisk musik och eldshow

Någonstans mellan Bräcke och Ragunda dånar ett tåg fram. Nåja, dånar, är kanske att ta i – det gamla veterantåget körs i bekväma 90 kilometer i timmen, och det tar ...

Av: Mikael Audell, Sunna Nordgren | Allmänna reportage | 09 augusti, 2011

”Så lunka vi så småningom!” Bellmans musik- och berättarkonst

Carl-Michael Bellman använde som skald både texten och musiken i sitt skapande och uppnådde med detta dubbla verktyg ett djupare och mer accentuerat uttryck än vad som varit möjligt med ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 20 februari, 2013

En cynism som samsas med satiren. Om Amanda Svensson

Det är högst ovanligt med debutromaner som med en sådan snabb och direkt genomslagskraft lyckas tränga igenom det massiva massmediala bruset och väcka så starka reaktioner. När Amanda Svensson gav ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 11 februari, 2013

Gamla staden i Riga Foto CC BY-SA 3.0

Ryssarna i Baltikum

Riga är Lettlands vackra huvudstad vid floden Dünas(Daugava) mynning i Östersjön. 2014 var staden med all rätt Europas kulturhuvudstad. Otaliga sevärdheter lockar. Riga var också en viktig industristad under ...

Av: Rolf Karlman | Reportage om politik & samhälle | 21 augusti, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.