Rum för konst

Runt om i Sverige står en mängd lokaler tomma av olika anledningar. En konststudent såg möjligheten och skapade Tomma rum, en grupp och ett projekt som under sommarmånaderna bistår ...

Av: Irina Lazarescu | 28 september, 2010
Konstens porträtt

vimse vimse Foto CC BY 3.0 Wiki

Den som gapar efter mycket, kan sätta i halsen

Mina op-ed-rader betitlade ”Man ska leva för varandra…” väckte inte så litet intresse. Som alltid när jag publicerar mig, skulle min kollega Björn Ranelid skriva.

Av: Vladimir Oravsky | 10 augusti, 2016
Gästkrönikör

Nya danska böcker

Nya danska böcker Globala och lokala stormar i poesi och prosa under hösten i Danmark. Den danska bokhösten, som började redan i somras, var rik på litterära upplevelser. Thomas Nydahl ger tips på enskilda ...

Av: Thomas Nydahl | 23 november, 2006
Essäer om litteratur & böcker

Emmakrönika XXX!. Slutna Rum

I ett enbart slutet rum förekom anmärkningsvärt jag förutan nämnvärda tankar snarare än desperation aldrig om varse panik, hamnat där, ett tomt innehållslöst kalt till asketiskt vanvett tömt eller av ...

Av: Stefan Hammarén | 19 november, 2009
Stefan Hammarén

Djupdykning i egyptologi



hos Walid vid Kleopatras badLäsningen av egyptologen Sofia Häggmans flerfaldigt prisbelönta bok Alldeles Hemlikt – Georg August Wallins Egypten 1843-1845 (Atlantis 2011) föranledde en resa till hennes hem i Siwa-oasen och upptäckten av ett annorlunda land.

Wallins Egypten

Min resa till Egypten började denna gång med en djupdykning i ett annat sekel tack vare Sofias bok. Georg August Wallin var Finlands motsvarighet och föregångare till Sveriges orientalist H.S. Nyberg. Wallin var i mitten av 1800-talet en internationellt känd expert och vetenskapsman som i forskande syfte reste till avlägsna platser där ingen västerlänning ännu satt sin fot. Han lärde sig det arabiska talspråket samt tecknade ner beduinernas folkvisor. Wallin var ingen egyptolog – den vetenskapen var fortfarande i sin linda – utan hans intresse låg i språket och den islamska kulturen. Sofia Häggman har därför själv hjälpt till där Wallin fallerar i sin beskrivning av faraoniska monument. Boken är dessutom vackert illustrerad med skisser och målningar av Wallins resekompanjon – den österrikiska målaren Hubert Sattler – fotografierna är författarens. Sofia reste i Wallins fotspår hösten 2009 med början i Åland samt vidare genom Nildalen via Kairo och Alexandria.

Det är spännande att följa de två resenärerna – med 160 års mellanrum – genom ett Egypten som inte har förändrats nämnvärt.

Nubiens byar är numera dränkta i Assuandammen och städerna har exploderat men kärnan i dessa finns kvar. För hur länge till vet vi inte. Det sker en skövling av anrika hus sedan revolutionen 2011 med investerare som passar på att riva och bygga nytt under denna turbulenta tid. Utanför dessa områden har dock Egypten bevarat sitt bibliska landskap.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Med sig under armen hade Wallin sin företrädare Edward William Lanes verk Manners and Customs of the Modern Egyptians som varje sann orientalist har läst. Även om begreppet ”orientalist” egentligen är uppfunnet av västerlänningar vilket Edward Said påpekar i sin banbrytande bok Orientalism. Men, påpekar Sofia, Wallin var också inspirerad och insatt i landet genom sin egyptiske språklärare och lärde Schejk Tantawi. Wallin anpassade sig snabbt så pass väl bland sanddynor i öknen och palmlundar att han anammade helt den arabiska kulturen som kom att bli ”alldeles hemlik”. Han var trots allt en ”frang” – en kristen västerlänning – men accepterad bland sällskapet vid moskén där han trivdes. Hans orientaliska klädstil bestående av hvit turban, en yttre fotsid rock af kläde… röda skor på bara fötter…” gjorde att han kunde smälta in i den annorlunda miljön.

en av flertalet källor i Siwa”De kokade och drack sitt kaffe tillsammans med honom och de delade samma pipa. Genom sina språkkunskaper och sitt rättframma sätt lyckades Wallin vinna deras förtroende, respekt och vänskap”, skriver Sofia. Hennes skildring av den tiden är som att ta ett steg in i historiens mysterium.

Regeln att smälta in genom att anamma språket, sederna och klädseln gäller fortfarande. Resanden som söker anpassa sig till landets kultur blidkar invånarna och inger respekt. Några få arabiska ord är en öppning in i egyptiernas generösa hjärtan. Kan det till och med vara så att islamiseringens intåg är en av konsekvenserna av en alltför liberal turistindustri där landets seder och bruk inte tagits i beaktande? För om de européer som var klädda i byxor och hatt ansågs som skrattretande och fula då, hur bör inte de turister som visar sig i shorts eller bikini betraktas idag?

Wallin bosatte sig i en egyptisk familj i den islamiska delen av staden, långt från de europeiska kvarteren och upptäckte snart nöjet med ”glädjeflickorna”. Dessa hittas bäst numera utmed en av flertalet krogar på väg till pyramiderna där några av arabvärldens bästa magdansöser hänför beskådarna. Salafisterna – de mest fanatiska islamisterna – försöker stänga dessa ”syndens nästen” dock med magert resultat.

Kanske bör vi blicka tillbaka till Wallins epok då vi promenerar längs stranden eller stiger ombord på en av de nilbåtar som numera seglar hela vägen från Kairo – eller ”Världens moder” – till Assuan. Det är ett behagligt sätt att färdas på i stilla takt att hinna drömma tillbaka till en svunnen tid då resenärerna försökte sätta sig in i ”den andre” och dess kultur. Sofias förklaring av det hon specialiserat sig på – egyptologi och arkeologi – gör Wallins skildring desto intressantare. Sattlers utsökt målade skisser och oljor gör också sitt till speciellt om man jämför dessa med Sofias fotografier av tempel och hieroglyfer.

Sofias Siwa

Sofia Häggman har själv anammat egyptiska seder och bruk och blivit ”alldeles hemlik” i sin oas Siwa – längst bort vid den Libyska gränsen. Likt Wallin som flyttade in i ett egyptiskt hem har Sofia flyttat in bland Siwa-befolkningen och gjort sig hemmastadd där.

 fortet i SiwaResan dit i buss – eller med jeep – är lång. Men väl framme kändes det att det var mödan värt. Siwa är den sista utposten innan Libyen och en pärla i sig.

Det var mörkt när jag klev av bussen. Upplyst av enbart stearinljus och en fullmåne steg jag in i himmelriket. Mounir Neamatallas hem och intilliggande hotell (Adrere Amellal) är ekologiskt byggt i traktens material: salt - från en av de fyra saltsjöarna – blandat med cement utgjorde väggar och ljushållare, palmträd hade använts till att tillverka möbler och beduinmattor i rött, vitt och svart täckte golven. En av de hundratals naturliga brunnarna var basen för den pool som slingrade sig likt en trött boaorm i foten av en bergsklippa som skiftade till orange i kvällssolen. Turisterna har övergett Egypten så jag delade denna vackra simbassäng med en glad lärka. Palmerna hängde tungt och gav skugga då jag intog min frukost bestående av daddelmarmelad, getost, frukt och inhemskt bakat bröd. ”Sedan revolutionen står rummen tomma” klagade Mounir.

Hans ägor – med närstående stall (Taziry) med de vackraste arabiska hästar att hyra – utgjorde en oas i oasen. Kamelridning i öknen erbjuder Sherif lite längre bort. Under de varmaste månaderna erbjuds även ”sandbad” för reumatiker och de som lider av artros: patienten sjunks ner i het sand under tjugo minuter. Jag tog däremot ett steg ut i en av saltsjöarna och sjönk ner i vad som kändes som bottenlös lera. Fantasin förde mig till minnet av en skräckfilm där offret försvann ner i kvicksand…

Efter den skräckupplevelsen, tog jag en jeep för att komma in till Siwas stadskärna bestående av en plats invid ett fort och några hus runt om. Fortet – delvis från 1200-talet – har använts som bas för ytterligare ett av Mounirs hotell (el-babinshal). Det är lika smakfullt inrett med enkla inhemska medel. De flesta gamla hus var byggda i ”kershef” – salt blandat med sten och lera. Men tre dagars ihållande regn år 1926 förstörde de flesta byggnader. Siwa räknas annars som en av de torraste regionerna i Mellersta Östern. Oasens stilla atmosfär och lugnet störs enbart av några åsnekärror och fågelkvitter av de flertal fåglar som lever bland palmlundarna och olivträden. Drygt trehundra brunnar med färskt vatten gör livet i Siwa angenämt. En av de mest kända av dessa är ”Kleopatras bad”.

Sofia tog dit oss efter att ha guidat runt de två tempelrester och gravar som finns kvar. Det mest kända är orakeltemplet Amun som ansågs så viktigt att Alexander den Store 331 tog omvägen till Siwa för att besöka det. Den persiske kungen Kambyses hade förgäves försökt förstöra oraklet. I stället försvann hela hans armé mystiskt i öknen 525 f.Kr. Men långt innan dess var denna oas bebodd: världens äldsta fotavtryck – tre miljoner år sedan – har hittats i Siwa!

Ett sista avsked från detta paradis blev således ett dopp i Kleopatras brunn och sedan en färskpressad mangojuice i Walids intilliggande bar.

Jeepen tillbaka till Kairo tog en sväng via Bahariya oasen där svenskan Ann Brun tog emot i sitt safariläger (www.goldenvalleysafari.com). Nästa resa inberäknas definitivt en längre tur med henne i öknen, för har man en gång blivit biten på öknen går det nog aldrig ur en!

Med sand i håret och sol på näsan hoppas även jag ha bidragit till att göra denna del av välden lite mera ”hemlikt”.

 

Anne Edelstam

 

en av Finlands mest intressanta och spännande upptäcktsresanden och vetenskapsmän under första hälften av 1800-talet.Källa

Sofia Häggman
Alldeles Hemlikt – Georg August Wallins Egypten 1843-1845
Atlantis

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Måltidens dag

I dag, torsdagen den 18 oktober är utnämnd till ”Måltidens dag”. Yes meine Damen und Herren, i dag firas, eller vad man nu gör, ”Måltidens dag”. Och här kommer mitt bidrag ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 18 oktober, 2012

Genus och Makt

Kiselstenen Kiselstenen är ett föremål som inte utan vidare låter sig definieras. Om man nöjer sig med en enkel beskrivning, kan man inledningsvis påpeka, att den är en form eller ett ...

Av: Carsten Palmer Schale | Agora - filosofiska essäer | 29 augusti, 2011

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen Del 16

Ännu kortare berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen.

Av: Ulf Stenberg | Stefan Whilde | 24 juli, 2017

Inte utan att man undrar hur de tänkte

Platåträskorna klapprade mot stengolvet när slöjdläraren kom springande. Han sög tag i min kompis, ruskade om och slängde in honom bland de brädor som staplats mot väggen i korridoren utanför ...

Av: Björn Augustson | Gästkrönikör | 17 januari, 2014

Marias Tårar

Husen ligger tätt i Tokyos sovstäder. Landsbygden har sakta smält samman med staden. Risfält, skogar och små spridda gårdar är nu ersatta av bostadshus och företag som tycks ligga planlöst ...

Av: Kristian Pella | Essäer om religionen | 29 juni, 2009

Leonard Cohen

Leonard Cohen var inte en opolitisk svärmare

I Leonard Cohens eftermäle har den subtila kärleksdiktningen och dragningen till judisk mystik hittills stått i centrum. Det är helt naturligt, men bilden av hans långa karriär blir ändå ofullständig ...

Av: Torsten Rönnerstrand | Essäer om samhället | 17 november, 2016

Att läsa in människor i sin egen värld

  Så marxist jag är har jag ett fortsatt starkt intresse för historiska personligheter men också hur mer vanligt folk tänker när de gör som de gör. Helt vanliga är de ...

Av: Christer B Johansson | Essäer | 14 juli, 2011

Indisk mytologi och konsten att fastställa ett faderskap

Jag läser i det lilla häftet, utgivet av ett förlag i Bombay: Acqaint your children with their cultural heritage (Låt dina barn bekanta sig med sitt kulturella arv.) Vidare finner jag, på pärmen ...

Av: Annakarin Svedberg | Kulturreportage | 24 april, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.