Rumlarens guide till paradiset

  Jag har känt honom i många år, ända sedan jag var barn och vi samlade kiselsten i skogarna utanför Ystad och lekte att de var piraters tjuvgods. Vi har fiskat ...

Av: Stefan Whilde | 03 mars, 2011
Stefan Whilde

Sten Barnekow

Zazen och den omöjliga boken

Det är svårt för mig försöka formulera frågor om Sten Barnekows minst sagt mastodontiska bok, 2 144 sidor, Än zen då: En japansk zenmästares första besök i Sverige (Bokförlaget Nya ...

Av: Guido Zeccola | 07 januari, 2017
Essäer om litteratur & böcker

illustration Signe Collmo

Den franska nationalismens rena blod

Fransk nationalism har en mörk historia. Äkta fransmän är de som har vit hud och rent blod. Frihet, jämlikhet och broderskap gäller bara för äkta fransmän. Historiskt sett har det ...

Av: Bo Gustavsson | 01 juni, 2015
Gästkrönikör

Som man bäddar får man ligga

Det blir aldrig som jag vill det ska bli, det blir oftast bättre. Jag trodde det skulle bli si och så med en massa saker, efter så många år av ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | 26 juni, 2014
Gästkrönikör

“Sök sanningen! Och om de så bär till helvetes portar så klappa på!“ Om Benjamin Höijer



Benjamin Höijer. Projekt Runeberg via Swedish WikipediaDet är den femte maj. Våren har kommit tidigt detta år. Solen skiner och en stor skara studenter har samlats i Uppsala för att följa filosofen Benjamin Höijers vagn till stadsgränsen. Hans vänner har tidigare på dagen ordnat avskedsfest. Höijer har beslutat sig för att lämna både Uppsala och Sverige. Nu bär det av ut i Europa. Samtidigt som studenterna firar av Höijer skickas en hemlig kurir till universitetets kansler, alltså till kung Gustaf IV Adolf, för att rapportera händelsen. Rektorn, professor Tingstadius, får några dagar senare officiellt uppdrag av konsistoriet att inför monarken beklaga och ursäkta vad som hänt.

Men först beger sig Benjamin Höijer via Stockholm till Norrköping. Riksdagens möte pågår för fullt i Norrköping sedan den 10 mars, detta är för övrigt enda gången under Gustaf IV Adolfs regenttid som riksdagen sammankallas. Den 19 maj anländer Höijer till staden. Där träffar han bland annat Hans Järta – då ännu Hierta – och Carl von Rosenstein, båda medlemmar av Juntan. Däremot är inte Gustav Abraham Silverstolpe där. Han har förvägrats tillstånd att resa dit av konsistoriet.

Nästa dag tvingar polisen Höijer att lämna Norrköping. Han är inte önskvärd. De styrande betraktar Höijer med stor misstänksamhet, som ett politiskt orosmoment.

Benjamin Höijer och hans vänner träffas därför i Söderköping. Ett par dagar senare, när Höijer redan rest vidare mot kontinenten, avsäger sig flera av de ledande oppositionella adelsmännen sitt adelskap i protest mot regimens politik. Däribland finns Hierta som ändrar sitt namn till Järta, Adelheim kallar sig från och med nu demonstrativt Borgström medan däremot de övriga som till exempel Adlersparre behåller sina släktnamn.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det är inte av fri vilja som Benjamin Höijer lämnar Sverige. Som han ser det har han inte längre något val. Han måste resa. Motståndet har till slut blivit honom övermäktigt. Det är därför han beger sig utomlands. Inga utvägar står längre öppna. Han kan inte längre försörja sig som adjunkt i filosofi. Tjänsten är oavlönad och hans inkomster grundas helt på hur många studenter som bevistar och betalar för hans föreläsningar. Men studenterna vågar inte längre gå på föreläsningarna. Myndigheternas systematiska trakasserier har gett önskat resultat.

Norrköping på 1800-taletTrots Benjamin Höijers överlägsna kvalifikationer som filosof stoppas han gång på gång. Ingen av de tjänster han söker får han, trots att såväl fakulteten som konsistoriet sätter honom i första förslagsrummet. När filosofiprofessorn Christiernin – som var en fanatisk och en smått sinnessjuk motståndare till den kantianska filosofin – avled år 1799 ansågs Höijer vara den självklara efterträdaren. Efter oändliga turer, återremitterande av ärendet till konsistoriet och mycket ondsint skvaller riktat mot Höijers person slutar det hela med att till ny professor i teoretisk filosofi utses en gymnasieadjunkt i Kalmar, Per Högmark.

Det är Järnåren i svensk politik som börjat. Tiderna är hårda och obarmhärtiga. All opposition trycks effektivt ner. Den hemliga polisen har fullt upp med polischef Liljesparre i Stockholm som främste och flitigaste organisatör. Människors privatbrev fångas upp och läses. Böcker och tidningar från utlandet – främst då de franska – totalförbjuds. Censuren är benhård. År 1798 infördes regler som tvingade boktryckarna att söka trycktillstånd för varje enskild bok eller tidskrift. Och fyra år senare blir censuren total. Lånebibliotek får inte inrättas. Toleransen mot oliktänkande är obefintlig.

Diktatur råder nu i Sverige. Den egensinnige, för att inte säga halvfnoskige Gustaf IV Adolf hade vid sjutton års ålder tillträtt kungamakten 1796 efter åren som omyndig. Nu härskar han i ensamt och suveränt majestät.

Förföljelserna av Benjamin Höijer och de andra medlemmarna av Juntan kulminerar detta år. Höijers utlandsresa ansågs av många som ett sätt att föregripa en väntande landsförvisning. Gustav Abraham Silverstolpe relegeras på livstid från Uppsala i samband med den så kallade Musikprocessen.

Från början var Juntan inget annat än ett matlag som samlades hemma hos Silverstolpe som tillsammans med Höijer var den informella kretsens centralgestalt. De äter och diskuterar. “Wår société består“, skriver Silverstolpe i ett brev till sin bror Fredrik Samuel, “nu mäst af Höijer, Hans Hjerta som ligger här och studerar juridique, Netherwood, Tham, Sehman och Adelheim. Vi hålla nu vårt eget hushåll tillsammans, sedan vi föreskrifvit oss en hushållerska från Stockholm.“ Där återfinns senare även Marcus Wallenberg, Olof Kolmodin, Eric Abraham Almquist, Carl von Rosenstein och Gustaf af Wetterstedt.

Gustav Abraham SilverstolpeÅr 1795 börjar Gustav Abraham Silverstolpe, som vid sidan av sina studier i statsvetenskap är förläggare och dessutom äger två boklådor, att ge ut ”Litteratur-Tidningen”.

Det är vändpunkten. Nu manifesterar kretsen sina idéer och ultramoderna åsikter utåt. Det är också nu som deras växande problem med statsmakten börjar.

Merparten av arbetet, med den för svenska förhållanden synnerligen avancerade tidskriften, faller snart på Benjamin Höijers lott. Han skriver huvuddelen av de bärande och centrala recensionerna och artiklarna. På bred front lanseras Kant och hans filosofi i Sverige. Även den senare vidareutvecklingen av Kants tänkande som den tar sig uttryck hos Fichte och Schelling presenteras och analyseras i tidskriften. Vid sidan av filosofin återfinns särskilt artiklar om teologi, skolväsende, handel, ekonomi och även biografier och memoarer av namnkunniga män i vetenskaperna. Inskjutet mellan dessa renodlat teoretiska artiklar finns även kortare texter i mer handfasta ämnen som farmakologi, läkekonst, astronomi, kemi och geografi.

Men tidskriften är alltför avancerad. Ekonomiskt går den förhållandevis dåligt. Publiken kan – då lika litet som nu – svälja så mycket teoretiskt tankegods. Däremot verkar Juntan haft en närmast överdriven nitisk läsekrets vid hovet. Kungens rådgivare måste ha lusläst såväl ”Litteratur-Tidningen” (1795-1797) som den senare av Silverstolpe utgivna ”Journal för Svensk Litteratur” (1797- 1812).

Utan överdrift kan man påstå att detta är själva inledningen på – eller kanske snarare upptakten till – den svenska romantiken och nyhumanismen. Nu påbörjas den senare så massiva kantringen bort från det franska inflytandet mot tyskt tänkande och tyska litterära förebilder. På det politiska området är det självfallet den franska revolutionen som inspirerar Juntan, även om de i tryck inte till fullo kan ge uttryck för sin inställning. I nationalekonomiska frågor är det däremot engelska förebilder som dominerar, främst då Adam Smith.

Detta är Juntans tre källor. Fransk politik, tysk filosofi och engelsk ekonomi.

Lorenzo Hammarsköld WikipediaHär skapas själva grundvalen för det kommande seklets åsiktsbildningar. Benjamin Höijer har också ofta kallats “fadern till 1800-talets Uppsala“. Bland hans lärjungar och anhängare återfinns den svenska romantikens ledande män såsom Erik Gustaf Geijer, Lorenzo Hammarsköld och Claes Livijn, senare också Per Daniel Amadeus Atterbom. Om Juntan skriver Hammarsköld sammanfattningsvis “att den allvarligare anda, de djupare åsikter om vetenskap och konst, den ökade ivern för verklig lärdom, den vidsträcktare bekantskapen med Tysklands rika litteratur, som under de senare tjugo åren alltmer utvecklat och stadfäst sig vid Uppsala lärosäte, äro det lämnade arvet av denna förening“.

Annars befinner sig den svenska vitterheten vid denna tid i ett sorgligt bakvatten. De stora andarna har en efter en dött. Kellgren och Bellman har lämnat ett stort tomrum efter sig. Och den bittre och besvikne Leopold för så gott som ensam sin alltmer konservativa kamp, inte minst mot den kantianska filosofin. Ett stort undantag utgör dock Kellgrens forne vapendragare i sällskapet Pro Sensu Communi, den liberale och milde Nils von Rosenstein, som gör allt för att vid både universitetet och hovet stötta och hjälpa kretsen kring Juntan.

Nils von Rosensteins brorsson Carl von Rosenstein är även han medlem av Juntan. Hans bidrag till ”Litteratur-Tidningen” rör främst teologiska frågor där han förespråkar den nya radikala neologismen. Han är detta ödesår 1800 kyrkoherde i Kumla - senare skulle han bli ärkebiskop. I Kumla bor han tillsammans med sin hustru Henrietta von Rosenstein. Hon har ofta getts epitetet Benjamin Höijers “biktmor“ och det är främst genom sina långa, levande och uttömmande brev till henne som Höijers renommé som brevskrivare vilar. Många har ansett honom för vårt lands främste brevskrivare efter Esaias Tegnér. Det är hos Henrietta och Carl von Rosenstein som Höijer finner ett visst lugn och kan dra sig undan den fientliga omvärlden. Detta är så nära familjeliv som Benjamin Höijer, den kärve och utfattige filosofen, någonsin kommer. Han gifter sig aldrig, även om Henrietta von Rosenstein gör sitt bästa för att lyckas para ihop honom med lämpliga väninnor.

Clas Livijn efter en anonym handteckningDen två år långa utlandsvistelse, hans frivilliga landsflykt om man så vill, tillbringar Benjamin Höijer huvuddelen av i Paris. De förhoppningar han en gång haft på den Franska revolutionen och senare även Napoleon grusas snabbt. Den politiska utvecklingen i Frankrike tilltalar honom inte alls när han väl får se den med egna ögon. Tre år tidigare, den 20 november 1797, kunde Höijer i brev till Hans Järta utgjuta sig på följande sätt: “Bounaparte är dock en stor figur; hans djärvhet och outtröttlighet har något af den stora antika stilen. Du skall få se, att vi överlever ännu stora händelser och får delta i dem. Smittan blir snart ej mera lokal, den blir universell i Europa. Varför få skolpojkar läsa Livius etc etc? Det pinar mig var gång jag hör något nytt om frihetens tillväxt. Kom ihåg att vi leva i det andra reformationsseklet.“

På vägen ner till Frankrike sammanträffar Benjamin Höijer med Klopstock i Hamburg, där möter han också en son till Herder. Under sin förra utlandsresa två år tidigare hade Höijer umgåtts ytterst intensivt med Fichte, vilken Höijer ger följande inte helt smickrande karakteristik av i sin dagbok: “Fichtes figur är sällsam. Mindre än jag, med liten underdel, tjock, och på köpet ett zigenaransikte, utbrett och med stor näsa. Mörkt och opudrat hår.“

På hemvägen från vistelsen i Paris år 1801 gör Benjamin Höijer ett längre besök i Berlin där den tyska romantiska skolans företrädare nu börjat samlas och formera sig i sin kamp. Det första Benjamin Höijer gör efter att han anlänt till Berlin är att söka upp Fichte som befinner sig i Berlin sedan han på grund av sin påstådda ateism fördrivits från professuren i Jena. De båda filosoferna måste ha tyckt att de i många avseenden delade ett otacksamt och hårt öde. Höijer förs nu även direkt in i den ledande kretsen av romantiker av Tegnérs nära vän, den fängslande och entusiastiske Carl Gustaf von Brinkman. Där möter Höijer såväl båda bröderna Schlegel som Schleiermacher och Tieck.

När Höijer inför avfärden från Berlin ska sammanfatta sina intryck skriver han i ett brev hem till Henrietta von Rosenstein: “Kuriöst är att se argheten av de gamla egentliga berlinlärda emot de yngre tillkomna, emot Fichte, Schleglarna, Tieck etc. Man kan ej neka att de senare ha det övermod som en kränkt rättvisa ger, så snart hopp om dess återuppsättande finnes. De senares parti är dock mäktigt och stärkes dagligen. De börja starkt ge ton. Naturligtvis rangerade jag mig på deras sida.“

Erik Gustaf GeijerÄven om Benjamin Höijer motarbetades i hemlandet är han Sveriges enda filosof, möjligtvis vid sidan av Axel Hägerström, som var etablerad och respekterad långt utanför landets gränser. Fichte satte Höijer mycket högt som tänkare. Lorenzo Hammarsköld återger till exempel i tidskriften ”Phosphoros” följande berättelse från ett möte mellan Örsted och Fichte och “en svensk lärd“ (antagligen Jöns Jacob Berzelius) som inträffade i Köpenhamn år 1807. När Fichte förstod att hans medgäst var från Sverige vände han sig genast till denne och “begärde nyheter om Höijer. Då den resande var i stånd att meddela flera sådana, samtalade Fichte med honom om detta ämne nästan hela kvällen och yttrade åtskilliga gånger: att han ofta önskat, det Höijer skulle hava kvarstannat i Tyskland, där man visste att skatta eminenta människor.“

Även Schelling skattade Höijer högt som tänkare. Atterbom berättar om sina möten och intima vänskap med Schelling: “Han har flera gånger talat med mig om Höijer och alltid med mycken aktning. För övrigt håller Schelling med mig om, att Höijer var en mera individuellt genialisk man än Hegel samt att Höijer i förhållande till denne man hade en vida större Virtuositet der Sprache und der Darstellung. I Dresden hade Schelling en tid levat tillsammans med Höijer och Fichte – Schelling var då mellan 24 eller 25 år - och de förde då i denna stad ett lustigt liv tillsammans. Alla aftnar höllo de filosofiska konferenser och läto då de förträffligaste viner förträffligt smaka sig. Höijer hade då enligt Schellings utsago mycket tycke av Fichte, men på långt när icke i umgänget dennes diktatoriska manér.“

När Benjamin Höijer återvänder till Sverige fortsätter förföljelserna. Han får ingen professur och har knappt några inkomster. Han är fattig och periodvis svälter han och har nästan aldrig pengar att köpa böcker för. Hans liv är alltmer miserabelt. När professor Neikter dör söker Höijer den Skytteanska professionen. Avslag. Året därpå söker han tjänsten som professor i vältalighet och retorik i Åbo. Avslag. Två år senare en liknande tjänst i Uppsala. Avslag. Två gånger söker han filosofiprofessuren i Greifswald. Avslag båda gångerna. Han begär tillstånd att för sin försörjnings skull ge ut en tidskrift. Avslag. Han ansöker om att få rättighet att bli gymnasielärare i filosofi. Avslag.

“Detta är att levande begravas!“ skriver Benjamin Höijer till Henrietta von Rosenstein i ett av sina ytterst få missmodiga ögonblick. I ett tidigare brev från Berlin beskriver sig Höijer själv som “en ateistisk, jakobinsk, halvexilerad, utfattig adjunkt“. Och tillägger: “Jag passerar ju för allt detta, ehuru jag ej vill vidkännas mer än de sista epiteten.“

Biskop Markus Wallenberg Från WikipediaMen år 1809 avsätts Gustaf IV Adolf från tronen av just de män som vid riksdagen i Norrköping protesterat genom att avsäga sig adelskapet. Kretsen kring Juntan triumferar. Det borgerliga Sverige föds på allvar. Nu är också skördetiden för Juntans medlemmar efter de hårda och andligt kvävande Järnåren. Benjamin Höijer får senare samma år professuren i filosofi efter gymnasieadjunkten Högmark. Gustav Abraham Silverstolpe blir en av vårt lands mest betydande och framburna journalister och en välrenommerad pedagogisk reformator, Olof Kolmodin blir Skytteansk professor, Marcus Wallenberg och Eric Abraham Almquist – för övrigt farbror till Carl Jonas Love – blir biskopar, Carl von Rosenstein ärkebiskop, Gustaf af Wetterstedt utrikesstatsminister och Hans Järta blir landshövding men är framför allt en av de statsmän som formar och avgör Sveriges existensform.

Med andra ord kan det sägas att Gustaf IV Adolf i sin paniska skuggrädsla och paranoida nit handlade helt rätt. De unga männen i matlaget Juntan, som kungen förföljde och motarbetade efter bästa förmåga, avsatte och störtade honom när tiden blev mogen.

Men Benjamin Höijer fick inte möjlighet att skörda framgångens frukter i någon större utsträckning. Tre år senare, år 1812 den 13 juni, avlider han till följd av de hårda årens svält och umbäranden. En kvav och kvalmig sommardag förs Benjamin Höijers lik till kyrkogården i Uppsala för sin sista vila. Snart utbryter ett häftigt oväder. Den unge skolpojken C G Rollin, som är med på begravning och som ofta mött den skarpskurna och dystra profilen på Uppsalas gator, skriver senare som nitisk prästman om orsakerna till väderurladdningen i sin linneanska exempelsamling “Nemesis Divina“:

“Om han trodde eller icke trodde på en Guds tillvarelse, känner jag icke, men hans begravningsdag minnes jag mycket väl, huru den utmärktes av ett särdeles natur-fenomen. Då hans lik uppfördes till domkyrkan, bröt ut en förfärlig orkan med åska, hagel och regn. Det dån, som hagelskuren förorsakade på kyrktaket, gjorde att intet enda ord kunde höras vid jordfästningen, ehuru jag stod ganska nära. Stormen lugnade sig för en stund, men när liket avfördes till kyrkogården, bröt den åter ut med förnyad kraft. Hästarna skyggade, måste ledas, och processionen skingrades. På mig och på flera gjorde händelsen ett djupt intryck. Oss förekom det oss så, som om Gud, vilken den döde förnekat, ville för de efterlevande på detta sätt bevisa sanningen och verkligheten av sin tillvarelse.“

Det var måhända ett följdriktigt slut för den man som yttrat följande kända uppmaning: “Sök sanningen! Och om de så bär till helvetes portar så klappa på!“

 

Crister Enander

 

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

 Benjamin Höijer. Brev till Henrietta von Rosenstein, år 1800.

 

 Upsala 10. Mart. 1800.

 Nådigaste Friherrinnan!

 Carl von Rosenstein från WikipediaAtt jag har en orolig anda, har Friherrinnan utan tvivel märkt. Antingen grubbla på nya system i Metafysiken, om det låter sig göras, eller skakas på långa vägar, eller, vad som överträffar allt annat, njuta en djup tranquillité och sorglöshet på något ställe, där Friherrinnan är värdinna och självbehärskarinna, - endera af dessa saker måste illuminera mitt liv, om jag ej själv skall anse det för et odrägligt osmakligt trädsnitt. Som jag tänker njuta allt i sin ordning, så har jag nu beslutat, att först resa; det övriga hoppas jag även få tid till. Då jag ej får göra något för det allmänna mer, vem kan förtänka mig, att jag blir egoist, och vad kan jag bättre göra? - Jag ärnar nu till Tyskland och kanske längre. Jag har redan fått tillbörlig permission. Det återstår blott att Friherrinnan ålägger mig någon kommission att uträtta, på det Friherrinnan måtte inqvietera sig litet om mina öden, då jag är borta, och min återkomst. Jag supplicerar därför därom; jag ser ingenting hellre, än att på vad sätt som helst intressera Friherrinna för mig, på det jag vid min återkomst måtte oglömd få infinna mig hos Friherrinnan. - Över Holstein tar jag ej vägen denna gången; här finnas Holsteinska Fröknar hemma.

Friherrinnan har säkert hört, att Silverstolpe blivit ansedd för så viktig och farlig, att han ej får resa till Riksdagen. Hans kongl. Majt har själv funnit det. Nu hoppas jag ock att landet blir fullt af guld och gröna skogar, då Silverstolpe ej kan hindra det.

Om min respekt hos Hennes Nåd Överstinnan supplicerar jag. - Unge Hamilton reser till Norrköping för att beskåda, inviterad af sin Far. - Ehuru Silverstolpe ej kommer, lämnar dock vårt hushåll 4 duktiga Riksdagsmän. - Min compliment hos lilla Henric och Mamsell Annerstedt. Har den äran m.m.

 BCHHöijer

 Paris 28. Oct. 1800

 Nådigaste Friherrinna!

 Det är bara en grälmakare, säga mina ovänner ibland om mig; och vem vet om de ha så orätt, blott de kunde bekväma sig, att bortta det ordet bara, och tillika tillstå, att allt gräl ej är så bara gräl, och att termen för övrigt ej är poli? Jag vill giva ett litet prov till min nackdel. - Frih. kallar mig i sitt välkomna (vårt fattiga språk har ej stort bättre ord) brev en 8 års god vän. Å ena sidan sätter jag ej så högt värde på någon möjlig titel, som den Frih. ger mig av god vän; men å den andra, vad för en rangordning på vänner, att sätta dem efter ancienniteten! Jag önskar Frih. och mig en lång livstid i allt fall, och framför allt att Gud ville skynda sig att hädankalla alla mina förmän. Detta är frukten av Frihs via författning. Vad för utsikt för förtjänsten! - Ehuru stött, kan jag aldrig förmå mig att ta avsked; det är väl sant, och Frih. kan gör mig tryggt så mycken orätt hon behagar. Men jag ber Frih. behjärta mina omständigheter, och komma ihåg, att de förmåner Frih. beviljar mig i min egenskap av god vän, äro ibland de förnämsta saker, som draga mig tillbaka till det nu mer än förr ohyggliga norden. - Mina termer äro besynnerliga kanske; men själva saken är mitt fulla allvar, och om Frih. skämt bort mig, är det Hennes sak; - jag begär formligen en rang, som ej grundar sig på år, utan på Frihs bifall, vilket bör vara (detta bör innesluter blott ett hopp, som kan bedra, men ej en fordran) å ampelt, att man glömmer att mäta tiden. - För övrigt ber jag om förlåtelse för min metafysiska noggrannhet.

Immanuel KantMisantropi är det bästa jag vet. Jag gratulerar Frih. därtill. Men glömmer bort det ovärdiga släktet och föraktar det, som det förtjänar, sen man fått den nyttigaste eller intressantaste (om man vill) av alla kunskaper, den att känna det, - för att desto mer fästa sig vid några få individer, som äro undantag. Jag har tillfälle att här stärka denna stora egenskap. Ju mer jag lär känna hela härvarande herrskapet i alla utgreningar, ju tydligare upptäcker jag karaktären av detta fatala tidevarv. Det är högst besynnerligt, att nästan ingen period har man sett så stora eller snarare frappanta saker uträttas, och under allt detta äro själva huvudaktörerna, synliga och osynliga, ej annat än högst ordinära och merendels lumpna människor, även till talangerna. Jag börjar småningom känna deras legender. En enda är jag frestad att ta undan, ehuru jag ej kan vederlägga alla påminnelser emot honom, och jag kan ej hindra mig att, då jag stundom tänker på honom, göra honom min filosofiska reverens inom mig; det är Carnot. - För övrigt lämnar jag ock honom åt tiden, och reserverar mig min talan.

Hur allt detta kommer till, det bör en Filosof kunna explicera; - och kommer det an på att ge resoner och förklaringar, så vill jag ej vara sämre än andra; jag har verkligen redan haft den äran att låta trycka, att en Filosof vet allt, och jag retracterar ej. Jag menar en Filosof, som kan Filosofien, och jag har mina restriktioner och förklaringar, som jag framdrar i nödens stund. - Ibland alla resoner som ges, borde jag kunna angiva en i svaret på Frihs fråga: vad jag tycker o m de franska lärda? och om de kunna jämföras med de tyska? Först borde någon övertyga mig, att här ges en klass människor, som förtjäna kallas lärda. Jag anmärker strax, att en svala gör ingen sommar, och att 3 à fyra personer ej göra någon klass ibland 20 millioner. Det är visst, att jag ännu ej funnit någon levande Fransos, i vars huvud begreppet om vetenskap kunnat få rum, antingen jag rådfrågat hans konversation eller hans skrifter. (Jag måste be Frih. hoppa över hela denna bit, som blir för ledsam, och som jag därför blott ämnar åt Rosenstein) Att la Place är Europas första Mathematicus, bevisar ingenting; var och en geometer har alltid ett praktiskt begrepp om vetenskap, och så länge vetenskaper och lärdom äro i sin rätta gång, kan begreppet vetenskap vara obestämt och outrett, men i den svävar alltid för en lärd i vad vetenskap som helst och efter den arbetar han. Nu följer därav även nödvändigt ett intresse för kunskaper, ej för den nytta eller applikation jag strax kan göra deras, utan för deras värde i ett system, i en sammanhängande kunskap. Detta senare har på lång tid ej funnits ibland fransoser, och nu för tiden skulle de bästa av dem skratta den upp i näsan och anse honom för galen, som sade honom ett ord därom. Jag har själv för ro skull och frivilligt ådragit mig ett och annat äventyr i den vägen, som alldeles slagit in efter önskan och uträkning. Vad deras Filosofi angår ges ej något uslare, eller snarare något som på långt håll liknar Filosofi. Var och en utkommande skrift har i varannan rad ordet Filosofi, som alltid beröms till stjärnorna; men ju mer jag läser därom och ju oftare jag ser ordet, ju mer blir det mig omöjligt att veta vad man menar därmed. Jag hoppas att detta vackra ord innan jag hinner härifrån förvandlas i franska språket till en kötted, som flera andra meningslösa uttryck. För de lägsta klasserna är ordet ej okänt och nära att bli dem familjärt. - Men Kemi, där äro de mästare! Jag ber om förlåtelse. De äro mästare i handgrepp; men i grunderna, i bemödandet att göra den till vetenskap eller något sammanhängande, äro de verkligen barn; och utan detta bemästrande ser jag ej kemien än annat, än ett hantverk. Detta hantverk grenar sig huvudsakligen i 2 huvudsakliga skrån, apotekare- och kokkonst, och färgeri. - Jag säger ej detta efter andra; jag har läst en och annan av de nyaste tyska skrifter, som satt mig i stånd att känna 2 à 3, dem jag trugat mig att få tala vid, på pulsen. Vad som i vetenskaperna skall intressera fransosen, måste nödvändigt ha en strax kännbar och omedelbar effekt, måste kunna röras, beskådas, ge spektakel och väcka förundran; eljest är det pedanteri, gout germanique, c’est à dire, de très mauvais gout, och Gud vet alla deras öknamn.

Ännu för Rosenstein

Johann Gottlieb FichteVar och en ser att detta är ett uppenbart fördärv för vetenskaperna. Vad bliva de, om de ej skola innehålla annat, än det varåt var och en incroyable, elegant, petit-maitre, med eller utan l’huile antgue smord ikring hjärnan, tillika med sin sköna på grekiska draperade gudinna vid sidan, får disträ och småleende läspa fram sitt: c’est joli! vraiment (då entusiasmen går långt) c’est charmant? Men man behöver blott gå igenom, åtminstone i minnet, den franska litteraturen ifrån Mallebranche, den siste, som de bonne foi arbetade för vetenskap och som dog gammal antingen samma år som Leibnitz, tror jag, eller ej långt efter honom, - till Encyklopedisterna, och Condorcet med hans samtida vid revolutionen, så skall man finna det tydliga och successiva avtagandet, och de sista, alla Voltairianer d.ä. härmare i tid och otid, tyckas redan förlorat all möjlig tendens till vetenskap.

 /I marginalen/

Apost Jag har intet sagt om medicinen. Vad tycker Rosenstein? Jag frågade en ansedd Medicus om man ej hört talas om Brownianismen, om man ej kände vad väsende den gjort i England, Tyskland och själva Italien? Nej aldrig i sin levnad hade han hört en andedräkt därom, och ville ej veta vad den var. Fåfängt att fråga efter Reil, Frank, Röschlau eller andra stora pat- eller fysiologer, som nu dagligen göra upptäckter. Ej ens de, som på andra ställen, bekymrat sig det minsta om, att dra parti av nyare kemien. Allt är gammal slentrian, och som allt i Frankrike, empiri.

Vad tycker Rosenstein vidare därom, att jag ej på något sätt i världen i en stad där allt borde finnas, varit i stånd att få läsa några tyska Journaler, nödvändiga för deras universalitet i litteraturen? i en stad stor som ett rike, och där man ropar och evigt ropar om upplysning? ej ens Jena Litt. Zeit.? Esprit des Journaux, som ges ut inom Frankrikes gränser i Bryssel, och som är den bästa eller drägliga Journal?

Jag har måst själv förskriva Journaler ifrån Tyskland, och på 3 månader ännu ej fått dem. Lycka att jag ifrån Hamburg tog med mig allt vad nytt jag kunde föra. - Men jag lovar att ej hemkomma ignorant; jag skall dugligt ta skadan igen i Tyskland, där jag är sist i slutet av Maj, om ej en incursion i Schweiz, som jag mediterar, dröjer mig litet. - Man börjar här ett läsecabinet för alla de länders journaler utom Frankrike h.e. engelska, tyska, italienska, för blott de bästa; inom 1 månad upphörde entreprenören, förmodl. en tysk, ruinerad. Ingen kom.

 Då och då finner man i det historiska någon arbetsamhet, som leder till grundlighet, även i encyklopedisternas tid; men det tydligaste av alla bevis för mig, är att alla lärde men en mun utropade förträffligheten av ett så stort företag, som Encyklopedien, och äran därav, som satte de franska lärda över all världens lärda, och att de, med 2 de förnämsta i spetsen, trodde sig böra släppa allt, för att gemensamt arbeta därpå, bortskämda likväl till en stor del av parlamentets och prästernas fördömelser. Och kunde det nånsin falla en grundligt lärd in, att utvidga vetenskaperna genom en encyklopedi, en ordbok? Men man var redan förlorad; man visste, såsom alltid vid vetenskapernas förfall, ingenting bättre, än att popularisera dem, som åtminstone är något annat, än giva dem fasta principer och sammanhang eller göra verkliga upptäckter. Den lärda uppfostrans totala förfall genom Jesuiternas utdrivande var en fatal epok. Den andra var den tournur revolutionen tog därigenom, att utländska makter började blanda sig däri; men fallet var, då man ser noga efter, ganska obetydligt och nästan omärkligt. Nu är det onda till det allra högsta och måste förvärras genom den tilltagande nationalismen och föraktet mot utlänningar, och i synnerhet genom den högst orimliga inrättningen av undervisningsanstalterna, där man lär saker, som jag aldrig i min livstid kan göra mig begrepp om, och som professorerna förmodligen ävenså litet begripa. Vad som gör det onda obotligt är det, att man i vetenskaperna och endast i dem och vitterheten åter upptagit de fördärvliga skråprinciperna. - Lägg nu till allt detta den franska impertinensen! Vad tyckes därom, t. ex., att man väl för skams skull berömmer Anarcharsis, men finner likväl hos hans författare en oformlig gout germanique, citat och en echauffaundage av lärdom, då man likväl bör skona läsaren därifrån och blott ge honom des apparoir rapides och les grande resultat. Jag försäkrar att jag läst detta tryckt och på flera ställen med föga förändringar i nu berömda skrifter. I andra fall äro de än värre och skamlösare. Tysken får ej nämnas; lärdomen i Tyskland är och kan ej bli annat än pedanteri; en arbetsamhet att samla citat, men överallt barabari. England har några goda saker; ty så har Voltaire en gång sagt; men man finner ej ce genie, ce gout exquis, qui n’appartiennent qu’à la grande nation, eller om man nu även säger i publika akter, à la premiere nation de monde. Jag, som olyckligtvis hör till de här onämnbara nationerna, jag således född ignorant, jag försäkrar att så miserabel jag är ovärdig att nånsin bli professor i Sverige, ej uthärdas att tala med de franska lärda i några litterära ämnen, och det för deras falska och förvända begrepps skull överallt där vi tro oss bägge förstå, jag litet och de allt. Nu följer ock härav, kan man tänka, mycken modesti, mycken hövlighet emot en utlänning av deras klass! - nej, de äro allt vad tysken icke är. Jag gjorde den senare alltid en tjänst, då jag blott visste, att jag intresserade mig uppriktigt för hans sak och kunde följa hans anmärkningar; och jag blev hans vän, så snart han föll på den tanken att jag ock i nödfall kunde hålla honom jämvikten en stund. Men här är en morgue! Den mest omtalade äro employerade i de första placerna; de ha således rättighet, tycks det, att vara inaccessible; de smärre veta ej bättre än härma och driva härmningen till karikatyr. - Men här är blott des apparoir rapides och ej echauffaundage av fakta! Jag vill då nämna ett. Jag frågade Villoison, den jag just nämner, efter han såsom en grundlärd man var aktad över hela Europa och kunde anses för ett undantag, à propos av ett samtal oss emellan i hans sak, om han kände Wolf, tysken som skrivit kätterskt över Homeros och om han läst honom (Wolfs prologomena) och vad hans omdöme vore om Wolf. Till min förundran hade Villoison läst Wolfs skrift, förmodligen efter den var honom skickad av Wolf och på latin. Nu hans omdöme, vilket straxt flödade som en ljuvlig sömnlockande kaskad ifrån hans lärda rosenfärgade läppar: Ma foi, han har ej gjort annat än avskrivit Abbé d’Aubignac (en narr under Louis 14) och d’Aubignac har sagt allt detsamma. - Skälen? ja de äro d’Aubignacs, och av honom alltsammans taget. - Därpå följde bevis att Homeros skrivit sina skrifter, alldeles som en pratsam och småsnäll djäkne skulle gjort dem; min surprise tystar mig; men jag appellerar till var och en som läst Wolf och d’Aubignac (jag har verkligen här sökt upp den senares skrift, för att se), och om han ser vad Villoison sett, så är denne Villoison min profet; emot honom skall jag aldrig tro min ögon och öron, utan ta mitt förnuft till fånga i allt vad han säger. - Vitterheten är lika dålig, och det är rart att se språket väl skrivet. Teatern är verkligen det enda där Fransoserna gjort någon effort med framgång i poesien. Nu har de äntligen Colin d’Harleville, genom ett underverk, vars komedier verkligen äro mästerliga till stil och simplicité i synnerhet, och karaktärerna äro ej stort efter Molieres kanske, ehuru ej av en så stark komisk märkvärdighet. Picard har lyckliga infall i alla sina komedier och några äro rätt goda (han är själv aktör på les Italiens). Men se det är allt. Le Mericier’s tragedier äro att anse som vackra lärospån - och se nu har man, om jag ej bedrar mig, allt. Men allt det usla, olidliga, som dränker detta! Själva de Lilles Georgiques francoises har jag ej ännu förmått läsa ut; och de Lille är den ende i all utomteatralisk poesi. Också vad läser man tusen gånger i de kritiska journalerna? Jo att alla poeter i Frankrike bör skriva vers, om de kunna, som de stora mönstren Racine, Moliere, Voltaire, men att ingen människa kan nånsin skriva som dessa gudomliga flygelmän för alla poeter, och att det största felet hos en poet nu för tiden och det farligaste för honom är att tro att han nånsin kan hinna dem eller att ens på allvar bjuda till; han bör härma så gott han kan; vill han överträffa, så måste han redan vara från vettet. (Jag försäkrar, jag överdriver ej!)

Friedrich von SchellingVad andra nationer vidkommer, - ty alltid kommer oförfärandes en med önskad sidoblick på dem - så äro de så olyckliga att de ej ha några mönster; de vada i ett barbari som står dem över huvudet. T. ex. Shakespeare (den enda de här hört talas om); det är avgjort, att denne barbar hade litet genie, men utan allt sens commun och utan ce gout (quine croît qu’en France); det skall till och med finnas dödgrävare i hans pjäser! - Nu frågar jag om ej detta är högst encourageant för de tillväxande? Visst är det att man alltför sällan i poesin och aldrig mer i vetenskaperna hör av någon ung, som stiger upp. - Men franska nationen är av alla i världen, om ej den svarvade kinesen, den som i sin litteratur, i sin karaktär och i sina handlingar är mest prosaisk, d. ä. mest utan sann poesi, utan religion och utan filosofi. Också är det underbaraste av allt det underbara i revolutionen, att den verkliga entusiasmen varit alldeles i ett omvänt förhållande av den apparenta. Vem vet om ej själva den fruktade tysken, den sämsta tysken eller Österrikaren, fäktat med mera verklig entusiasm. - Jag hoppas att Europas bättre genius blott ler åt fransosernas barnsliga högmod, och att där åtminstone ges en nation, som varken harmas däröver, eller låter sig nedtryckas av sina partiella motgångar. Emellertid är detta högmod det enda, som ännu håller dem uppe, och som hindrat att landets styckats och fallit utan hopp under ett värre despotismens järnok, än den haft. Om republikanism har aldrig franska nationen drömt; detta ord ha blott några män, som läst böcker där det stått, av välmening bragt i gång. Men om revolutionen nu nånsin skrider tillbaka, så är Europa för all tid förlorad och därmed mänskligheten för Gud vet hur många tusen år. Nu skall man kriga oupphörligen i 50, 60, 100 år, till dess krigen åstadkomma nya mäktiga republiker hos den franskas fiender; och dess förinnan är all stadgad jämvikt, all folkrätt omöjlig, och således även all borgerlig frihet, vilken man förr kunde anse för ej alldeles incompatibel med monarkier, då de vore ärftliga efter en stadgad regel.

Förlåter Frih. min extravagans, att skriva till en annan än i Frihs brev? Dock det är till Rosenstein. Hade jag skrivit om dessa saker direkt till Frih., så hade jag måst göra mig tydligare; Rosenstein, som förstår mig, kan i dess ställe kommentera vad jag sagt. Det är lättare att skriva otydligt än klart och redigt. Också har jag betjänt mig (såsom alltid även förut) av det privilegium jag fått att skriva ostädat, blott jag skriver. Jag hade ännu mycket att tillägga; men vore det ej admirabelt, om jag skickade en hel disputation, och har jag ej redan satt mig i fara för ett förbud av Friherrinnan, att vidare skriva brev? Men jag lovar bättring. Frih. ger mig sådana exempel av korthet, att jag snart måste lära att följa dem. Jag vågar föreslå ett villkor: att om Frih. förlänger sina brev, skall jag förkorta mina. Frih. har så många för mig intressanta saker att skriva: hur Hennes släkt mår, varmed Herrskapet ockuperar sig i Kumbla, vilka planer i huset göras och verkställas, hur Rosenstein läser occh hur hans hjärna sväller av en bok, som han bär i huvudet och som väntar dagen etc. - Skall ej en Licentiat, som ej blir Doktor dö t. ex. 80 à 90 år gammal (vartill hans hemlevnad berättigar honom) ojustifierad?

Det är omöjligt! jag kan ej hålla mig, så länge papper finns. Har man sett ett sådant brev? - ännu ett par ord!

Frih. älskar friheten. Det är omöjligt, att Frih. ej vill uppfostra sina söner till republikaner. Jag vill då meddela - och anser det för en skyldighet och tillika för en lycka, att på något sätt kunna var nyttig - litet angående uppfostran i Frihetens huvudstad. Här finns ännu, till min förundran, gens comme il faut, och i följe därav även gens ccomme il net faut pas; här finns ock en klass mitt emellan, gens à leur aise. Två av dessa klasser utrusta sina barn, av det fula könet förstår sig, så snart de lärt gå, med husars- eller dragons-uniformer, sablar hela tillbehöret. Friherrinnan tror ej vad denna milis, på vilken det lysande ej spars, gör för en effekt för ögat. Verkligen ta de sig en ganska tapper gång. Andra kläda sina telningar som turkar, som greker, som mammelucker och som alla besynnerliga nationer i världen; varigenom de förre ifrån barndomen ibland annat får lära, att oförskräckt gå sådana figurer under ögonen, och försvara ett hotat fosterland. - Nog om uppfostran.

Vad har jag nu att tillägga, om ej vad jag hoppas Frih. vet och låtit försäkra sig om, att min respectuösa tillgivenhet för Frih. och Hennes Hus, Ex-doktorn inberäknad framför allt, är över alla gränser, dem jag skulle kunna ange. - Hälsningar kosta mig så litet; jag sänder dem i överflöd, och hoppas Frih. behagar ge dem något värde.

En sak bör jag ej glömma. Frih. måste, om möjligt, vara de första i Sverige, som vet, att Cobentzel ej är i Luneville, för att traitera om freden, utan här, och att Mylord Gower, som var sista Engelska Ambassadören i Paris vid Louis’ 16 hov, även igår hitlänt. Vem gör ej stora ögon? - Jag avhåller mig ifrån reflektioner (vilket till äventyrs kostar på); men slå vad vill jag, att antingen blir alls ingen fred av, minst allmän fred, eller blir den i själva verket högst några års stillestånd. - Tant mieux!

 BCH Höijer

 Apost. Man har högeligen försäkrat mig om Lord Gowers ankomst; men för min del tror jag ej alldeles tills jag sett det i något officiellt blad.

 /I marginalen/

Apost. Hoppas att Tham tar saken som Filosof, att han applauderar sig, och verkligen kommer att finna sig lyckligare, än om han varit kvar och avancerat i den usla tjänsten. En stöld var det av Hs Majt, att ta av honom, som jag supponerar, accordet; på franska ser jag att sådant heter brigandage.

Varför jag ej uppgivit min adress, är orsaken den, att man, som jag märkt, i Sverige ej inser nödvändigheten att ange huset och gatan i Paris. - Jag bor tio steg ifrån Bonaparte, har strax bredvid Jardin des Tuileries, varifrån jag kan fortsätta promenaden, antingen till Champs elisées, och Bois de Boulogne, eller Champ de Mars, eller Boulevarden, allt promenader.

Apost. Frih. fordrar min adress; jag hade så när glömt den. Men om jag skall riktigt få breven, måste den skrivas hel och hållen. Den är: Paris Maison du Carrousel Rue du Carrousel; eller omständligast; Paris, Maioson du Carrousel près la petite place Rue du Carrousel. Skulle Frih. glömma denna adress, så ges ej annat medel, än att lägga brevet i kuvert till P.E. Signeul, Consul General de la Suede à Paris.

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

 

Ur arkivet

view_module reorder

Rudyard Kipling

I början av veckan kunde vi läsa om en björn som anföll en pojke. Det var ren desinformation. I själva verket var det precis tvärtom. Björnen låg och sov när ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 02 april, 2011

Alf laila wa-laila

Den arabiska litteraturen är en gömd och glömd skatt. Som ung läste jag om Sinbad Sjöfararen och om den sovande som blev väckt och jag läste utan att känna till ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 augusti, 2012

Petra

Petra

Mellanöstern har utgjort en viktig landbrygga mellan tre kontinenter med livlig handel österifrån. Dyrbara varor som kryddor och aromatiska örter, rökelse och myrra fraktades i stora kamelkaravaner från hamnstaden Aila ...

Av: Text och foto: Tarja Salmi-Jacobson | Essäer om samhället | 10 april, 2015

Huvud av Kaala (Tiden) på  Kidals tempelport på Java Foto CC BY SA 3.0

En tidsuppfattning i indisk kultur

När jag i slutet av 1970-talet besökte Srinagar i Kashmir, så träffade jag bland annat en lokal filosof, J.L.K. Lalalai. 1935 hävdade hans guru, Pandit Joo Ganjoo att vad Jalalai ...

Av: Bertil Falk | Essäer om religionen | 01 mars, 2017

Celibatet

Hur ska en katolsk präst kunna leva med sin sexualitet när denne förbundit sig att leva ett helt liv i celibat?

Av: Melker Garay | Melker Garay : Reflektioner | 15 juli, 2015

Kärlek om du vill

Jag stod stilla, vattnet började forsa in. Fönsterrutorna på undre däck exploderade, en efter en. Vattenstrålarna dunkade mot mig, som skjutna ur en kanon. Sorlet och skräcken var total. Människor grät, somliga tyst, andra ...

Av: Jenny Berggren | Gästkrönikör | 24 augusti, 2013

Den mångsidige Robert Walser

"Everyone who reads Walser falls in love with him" påstår Nicholas Lezard i The Guardian. The New Tork Review of Books har i sin utmärkta serie inhemska och utländska böcker ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 31 augusti, 2013

Konstens eviga frågor tas upp på gatan

På Kägelbanan i Stockholm har för tredje året i rad en helg ägnats åt konventet Art of the Streets. Förra gången blev det uppståndelse kring förbudet mot marknadsföring av gatukonstfestivalen ...

Av: Rebecka Bülow | Kulturreportage | 02 september, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.