Fragment från en önation. En resa till Indonesien

Vi var ett delvis nytt och ett delvis gammalt gäng med rötter ifrån möten på Sigtunastiftelsen, som flög via Singapore till Jakarta, huvudstaden på den stora ön Java i världens ...

Av: Elsa Maria Lindqvist | 29 Maj, 2014
Resereportage

Friheten och makten Upplevelser och tankar i gudarnas land. Indien.

Hur kom jag dit? -Nej nej. Stig upp! Gör inte så! En välklädd ung man har just kommit fram till kvinnan som sitter bredvid mig. Hon har kort, mörkt ...

Av: Annakarin Svedberg | 13 juli, 2011
Kulturreportage

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen Del 15

Ännu kortare berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen.

Av: Ulf Stenberg | 17 juli, 2017
Stefan Whilde

Hopper och Baertling som konstgrepp

Oljemålningar och textiltavlor ‒ vad har de gemensamt egentligen? Ofta hamnar oljefärgen på en målarduk och är ingenting annat än oljefärg på duk. Färgade dukar som sys samman är ingenting ...

Av: Carsten Lindström | 13 april, 2012
Essäer om konst

A som i Altele. om en novell av Isaac Bashevis Singer



Isaac Bashevis Singer Foto MDCarchives Wikipedia”Folk frågar mig ofta: 'Varför skriver ni på ett döende språk?' och jag ska förklara det med några ord. Jag tycker om att skriva spökhistorier, och ingenting passar spöken bättre än ett döende språk. Ju dödare språk, desto mer levande spöken. Spöken älskar jiddisch, och så vitt jag vet talar de alla det.”
(Isaac Bashevis Singer) 

Isaac Bashevis Singers gotiska berättelse Altele - en ”dokumentär skildring” av en ständigt utrotningshotad folkgrupp - får sin styrka genom författarens enorma kunskap om och tillit till en utstuderad berättarteknik.

Det är en teknik som omedelbart avslöjar sig i den spänning som uppstår mellan den socialt lägste - en tiggare, en fånge, en dödssjuk, en dåre, en kringvandrande skådespelare - och den högste i varje hierarki: Satan eller Gud; typer vilka Singer väljer till protagonister i ett flertal av sina historier.

Denna ”tekniskhet” är ett gemensamt drag hos en rad av litteraturens stora och folkkära berättare av ”spökhistorier”: Edgar Allan Poe, Emily Brontë och Selma Lagerlöf, för att nämna några. Genom en omskrivning av Altele, där jag gör strukturen mera synlig, ska jag längre fram försöka ställa denna ”tekniskhet” i dagen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Singers Altele (från novellsamlingen A friend of Kafka, 1970; översatt till svenska av Knut Ahnlund i Artes, nr 1/77) är ingen optimistisk novell. Berättelsen börjar på botten av människans existens, och beskriver sedan hennes fall ned i den djupaste avgrunden.

Varför nu detta? Vad är meningen? Ska vi skrämmas till undergivenhet, eller bemäktiga oss en styrka större än alla prövningar? Ska vi förskjuta den drabbade som en pestsmittad, en Job, eller ska vi aktivt ställa upp till hennes hjälp och försvar?

Genom valet av sina hjältars yrke, bönekvinnor, lärare - deras världsliga kall - ger Singer ett entydigt svar på dessa frågor. Hans hjältar är utvalda och härstammar från ett utvalt folk. Men de prövas till det yttersta. Att vara utvald kan vara lika smärtsamt som att ådra sig den Högstes vrede. Världen och livet är fyllda av tragedier, ibland förmedlade till oss som ett memento för att förhindra att de upprepas, ibland framförda som avledningsmanövrer från vår misär.

Men tragedier som följer på varandra upphäver enligt den judiska åskådningen inte varandra, de läggs till varandra, de tornas upp och blir mer orättfärdiga för varje gång (E Wiesel). Som vi ska se är Altele rikt broderad med allusioner på martyrer och Guds utkorade. Men att Alteles ”kval har föregångare, innebär inte att de har mening.” Det finns ingen mening i smärtan, men vi borde kunna omvandla den till livsenergi.

”När Altele var tio år var hon redan föräldralös. Först hade hennes far dött, sedan hennes mor. Altele uppfostrades av sin farmor, änkan Hodele. Änkan Hodele tjänade sitt bröd vid kyrkogården. Närhelst en kvinna dog första dagen av en helg så ordnades begravningen nästa dag. Och eftersom det är förbjudet att sy på helgdagar så lånade Hodele liket sin egen svepning som hon hade tillreds i en koffert,” lyder upptakten till den korta novellen.

I motsats till exempel novellen Kuckeliku (Cockadoodledoo, från samlingen The Seance and Other Stories),  som är en utpräglat allegorisk berättelse, kan Altele läsas som en fiction-berättelse men även som en dokumentär skildring av en misär där liksvepningar lånades och användes vid åtskilliga begravningar, och där död, förintelse och fattigdom nämndes i ett och samma andetag, som en elegi över ett folkslag som till synes hamnat i en återvändsgränd.

Som en Dance Macabre tvärs över alla historiska epoker och hierarkier - såväl heliga som profana - sammanförs i Altelelitteraturens tragiska kärlekssagor: en prinsessa som gifts bort med ett monster för att åtminstone temporärt rädda samhället; en Desdemona som tillsammans med sin Othello, missledda av ”det ondas genius”, aldrig fullbordar sitt äktenskap (namnet Altele liknar också ljudmässigt namnet Othello); en Niobe, vars barn inte dör av Apollons och Artemis pilar, utan p g a en hemsk förbannelse redan i hennes sköte; en Psyke som söker sin Eros, men som likt Orfeus inte lyckas återvinna sin äkta hälft, utan får vandra vidare ensam.

Med detta uppbåd av allusioner och referenser till läsarnas eviga allmängods, historier som inte går att förneka, demonstrerar Singer att hans berättelse nedtecknats med ett bläck som utgörs av kärleken till det egna folket och med en penna som lånats direkt från den universella kärlekens outslitbara vinge.

En övergiven kvinna

Novellen Altele är uppdelad i tre avsnitt.

I den första passagen, som är novellens längsta, beskrivs i tur och ordning huvudpersonerna Hodele, Altele och Grunam Motl, den man som Altele ska gifta sig med. Genom framställningen av deras levnadssätt och personlighet framhävs lik- och olikheterna mellan dem.

I detta avsnitt redogörs också för bröllopet mellan Altele och Grunam Motl, liksom för Hodeles och Alteles gemensamma ansträngningar att bryta den kraft som gör Alteles äktenskap barnlöst. Vi får vidare följa kvinnornas första längre resa till en mirakelman i samma syfte. Avsnittet slutar i främmande stad, långt borta från hemtraktens välkända vyer.

Det andra avsnittet börjar med ytterligare en förflyttning, nu på den temporala axeln, som för att påpeka för oss att den tidlösa, paradiska tiden är förbi. Vi löper i kapp med Förskräckelsens Konung på Tiden, konungens hemmabana.

Det är tio år senare. Hodele har lämnat den jordiska tillvaron och sina plikter, vilka övertagits av Altele; bl a plikten att sitta schiva och begråta de döda. Altele gråter över ondskan, över det utarmade judiska folket och över sitt eget öde.

Hon är emellertid sällan hemma. I stället för att sköta sina ärvda plikter, vandrar hon tillsammans med sina gelikar, och uppsöker allt ifrån mirakelmakare och heliga män till häxor, spåkäringar och trollkarlar, i hopp om att få ”sitt sköte öppnat”, och hon gör det trots att rabbinerna varnar henne för att tillbedja dessa djävulens anhängare. Åren går. Alteles månatliga perioder har upphört, och som i en upprepning av hennes egen handling flyr hennes man hemmet. Många gudsfruktiga kvinnor påstås ha blivit befruktade även i menopausen, men utan sin äkta man är Alteles hopp om att föda barn fruktlöst. Hennes böner blev inte hörda. För henne var Gud lika obeveklig som då Han ”avslog” Moses häftiga begär efter ett förlängt 1iv.

Åter ger hon sig ut på vandring, men ansluter sig den här gången till grupper av övergivna hustrur som söker efter sina män. Liksom under sina tidigare, men även kommande vandringar, söker hon alltid sin tillflykt i fattighusen.

I tredje styckets upptakt möter Altele, fem år senare, sin man Grunam Motl utanför ett fattighus. Deras respektive identiteter bekräftas officiellt under uppsyn av en rabbin, varpå följer en mindre bröllopsliknande ceremoni.

Paret flyttar till fattighuset, som med sin överbefolkning, rök, stank och buller beskrivs som ett veritabelt helvete. På dagarna tigger de, men utan framgång, eftersom folk känner till Grunam Motls stora försyndelse: den att ha övergivit sin hustru.

En natt lämnar Altele fattighuset för att aldrig mer återvända till sin snarkande man och deras osanna, ofullbordade och falska äktenskap.

”Här på jorden, i tårarnas dal, är en kvinna en övergiven hustru även när hon vilar sitt huvud på samma kudde som mannen…”

Så slutar novellen. Jorden får sin poetiska benämning ”tårarnas dal” - efter det att författaren visat att det finns fog för den - och med tre punkter markeras den fattiga kvinnans fortsatta vandring; som om bara döden var mäktig nog att definitivt sätta punkt för denna Sisyfoslika perpetualitet; som om Israels folk och vandringarna i diasporan aldrig skulle kunna skiljas åt.

A friend of KafkaBärare av två naturer

Novellen, där vi följer Alteles långa vandring från ungdom till livets höst, börjar med att den tjuvaktiga döden redan har bestämt Alteles sociala placering: hon är föräldralös, fattig och ensam, utan några syskon. Fästmannen Grunam Motl delar ett liknande öde.

Ett utplånande av två släkters namn, representanter för två skilda kön, har påbörjats, och utplånandet fultbordas då cirkeln sluts genom att dessa föraldra- och syskonlösa stackare aldrig får något barn.

Huvudpersonerna Hodele, Altele och Grunam Motl, vilka bl a binds samman av familjebanden, är bärare av två naturer. Därför kan också värdeladdningen i deras handlingar, aven om det rör sig om två identisk lika handlingar, få en diametral motsatt innebörd.

Det är mycket som förenar Hodele och Altele, men det också är mycket som skiljer de åt: ungefär som att deras namn, Hodele och Altele, rimmar på varandra, och liknar varandra, men inte är identiska.

Hela sitt liv har den häxliknande Hodele varit from och fastat för att påskynda Messias ankomst, hon har även helgat de dagar som andra vanhelgat eller förbisett. För en slant har hon hjälp till vid begravningar, skött andras gravar och bett böner och mumlat välsignelser ”både för enskilda och för hela Israel: må dom få hälsan, pengar, glädje av barn och barnbarn, må dom fostra sina söner i vördnad för Torah och leda sina döttrar till bröllopsbaldakinen, må Messias komma och de döda stå upp.”

Hodele gjorde även besök i fattighuset, men inte för att få någonting, utan för att ge bort.

Också den unga Altele var mycket gudfruktig, men livets tunga och långvariga börda missformade inte bara hennes vackra anletsdrag utan förändrade också hennes handlingar.

Samtidigt som Altele svikit Hodeles, familjens och kollektivets förpliktande förväntningar på att hon skulle föda barn, blev hennes barnlöshet såväl en prövning på hennes tro, en frestelse av onda makter, och ett straff för de försyndelser hon begick p g a sin barnlöshet och sina försök att besegra denna. 

Liksom Hodele och Altele är Grunam Motl utfattig. Som stadens hjälplärare är även han i det allmännäs tjänst, och liksom Altele får han sina måltider i olika hushåll och fattighus. Men till skillnad från sin lagvigda, är han förskräckande ful. Och till råga på allt spökar han ut sig - vid sitt och Alteles bröllop - i varma kläder, trots att det är mitt i sommaren. Det är som om den groteske Grunam Motl frös på jorden, efter att ha varit van att vistas i ett brinnande helvete. 

Det var kanske därför som han en gång i sin jordiska gestalt kunde rädda en skara barn från några brinnande hus: en listig och väl vald strategi av en skepnad som liksom döden aldrig befruktat någonting, utan bara förfört, misslett och övergivit alla som lämnats i hans beskydd.  

Till denna egendomslöse och egendomlige man med brända öronlockar och ena örat vidbränt, lovade och gav Hodele sin skyddsling Altele. Hodele var själv missledd då hon var oförmögen ätt rätt tolka Grunam Motls fattigdom - ett för oss osvikligt tecken. Hodele som själv var kroppsligt och socialt liten, gammal och på gravens brant, fastande och i ständigt umgänge med döden, tolkade inte Grunam Motls fattigdom som en antydan om förintelse, död, fruktlöshet och förräderi, utan som dess motsats.  

I annat fall skulle hon ha sett hans brända öronlockar som ett förebud, som en skändning, en kastrering av de ortodoxas pajes; hon skulle ha sett hans stora huvud som fullt av förförarens kunskaper om list; hon skulle ha sett hans mage - uppsvälld som om han var ständigt havande - som proppad med uppslukade själar; och hans korta ben skulle hon ha igenkänt som den orena grisens. Det fatala igenkänningstecknet, en svart stortånagel, en förkrympt hov, fick Hodele på sin tid inte se.  

Det barnlösa äktenskapet  

Varför är Alteles äktenskap barnlöst? Det är naturligtvis den första fråga som uppstår vid studiet av Singers text, och hypoteser är legio, men det är också motargumenten. Ta bara de mest iögonenfallande, de som Singer vill att vi omedelbart ska lägga märke till.  Det första svaret på frågan är, att Grunam Motl personifierar Satan. Och varför inte? Satan är en lättvindig syndabock, ett bekvämt alibi. Därför är han också en ytterst respektabel ”person”, en att räkna med i alla sammanhang.

Men om det är Satan som är ansvarig för Alteles olycka, då bör även Gud vara det. Satans lek är alltid bara en del av Guds strategi. Vad är då Guds avsikt? Anser Han att Hans skapelse är ett misstag som inte kan rehabiliteras med mindre än att Han utplånar sig Själv? Han och människan är oskiljaktiga. Varje människa är en lovsång. Utan människan faller Han i glömska, tystnad och mörker. Han blir ett med det ursprungliga, ett med kaos.

Denna, en självmördares vilja är möjlig, man knappast trolig. Men det finns en annan möjlighet till utläggning, en som är mer äventyrlig, en som misstror texten om att säga allt.

Om Altele är Abraham - och det är väl alla som på nytt för sin son till altaret - dä försvarar Altele även Sodom inför den allsmäktige. Som en äkta hustru försvarar hon plikttroget sin man Grunam Motl, en sodomit med den ökända, svarta, orena, stortånageln, ”en svartmålad penis”, en symbolisk förklaring till deras vita äktenskap. Men Sodom går inte att rädda. I Sodom kommer inga barn att födas, Sodom skall utplånas!

En annan hypotes är, att Grunam Motl och Altele är de första människorna. De är Adam och Eva. De har smakat frukten från kunskapens träd och befinner sig på Jorden, långt borta från Honom som utfärdat deras pass, ogiltigt för återresan. När Gud ber, ja, t o m befaller dem att fortplanta sig, har de redan sett in i framtiden och skådat hela den mänskliga historia som ligger framför dem. De fingerar ett äktenskapligt samliv, och skyller på att det är något fel på den del av den Gudomliga skapelsen som de själva utgör.

Men i själva verket är det inget fel på dem, snarare tvärtom. Det skulle vara fel på dem, om de riskerade en ny Kain, en brodermördare, eller ett nytt massmord på alla de förstfödda. De trotsar en Gud som vill strukturera historien på ett sådant sätt, en Gud som ger världen ett innehåll genom att dela upp mänskligheten i mördare och offer, Kain och Abel, eller bedragare och bedragna, Jakob och Esau.

Maurizio Cattelan migrationGrunam Motl och Altele är Adam och Eva, Josef och Maria. De är de första, men även de sista människorna på Jorden. Deras kärleks första människofrukt var en mördare, eftersom legenden inte förtiger att det Adam och Eva såg i varandras ögon när de famnade varandra var en skallerorm. 

”Först är sist och sist är först”, låter Singer sin judiska tupp säga i novellen Kuckeliku, och han säger det på nytt i Altele. Här är han dock mindre explicit; ”A” som i Altele, som i Alfa och Omega, som Kristus, som början och slutet; H som i Hodele, som en stege - raka vägen till himmelen; G och M som i Grunam Motl, som i Golgata och Moria berg - ja, i den ordningen, ty för juden är korsfästelsen inte ett steg framåt, utan tillbaka (E Wiesel). 

Tiden är strax före uttåget ur Egypten. För att plåga sina judiska slavar låter Farao röva bort deras gossebarn och mura in dem levande i pyramiderna. I sin förtvivlan förbannar föräldrarna sig själva för att de givit barnen liv. Männen och kvinnorna kommer då alla överens om att inte längre leva tillsammans... Och så slutar även berättelsen om Altele, men de visas utläggning fortsätter. ”Så en dag bemäktigade sig en ängel en nyfödd, som redan pinats och vanställts, och bar honom fram till Gud. Då kom Gud förkrossad ihåg sitt löfte till skriftens patriarker Abraham, Isak och Jakob. Och han gav fria tyglar åt det förlopp som slutade med uttåget.”

Det finns ytterligare en hypotes; och här är Historien/Guden och Diktaren kombattanterna. Båda kan forma och skapa, båda kan förstöra och upphäva. Skalden som dag efter dag beskylls för mordet på Jesus, lägger fram allt lidande inför Gud som en anklagelse, och tvingar Honom att vrida tiden tillbaka. Han vill förmå Prometheus att återlämna elden till Zeus – när världen redan håller på att förgås i lågor.

Diktaren arrangerar på nytt äktenskapet mellan Josef och Maria, vilka han kallar Grunam Motl och Altele.

Han ger dem bibliska förutsättningar, och t o m Hodeles hus, där bröllopet står, har ”jordgolv och väggar svarta som insidan av ett stall”, för att den berömda födelsen i krubban ska upprepas.

Diktaren väntar, men resultatet uteblir. Guden har erkänt sitt misstag och Diktaren jublar: allt han behövde var ett bevis och det fick han direkt från den mest kompetente, från den Högste. Men jublet är kortvarigt. Ja, visst ja, Maria befruktades ju inte av Josef. Varför skulle då Altele befruktas av Grunam Motl?

När Altele lämnar den äktenskapliga sängen, nattetid som en äktenskapsbryterska, leder månen hennes steg ut på ett fält, bland ”det gula vetet”; analogt med den hedniska Danaë, som befruktades av Zeus som förvandlat sig till guldregn.

Och återigen stiger Gud och Skalden in på arenan, och de skakar hand med varandra, och återigen står den Oövervinnerlige som segrare.

Det är så här det går till. Skaldens dossier är tung med bevis, och han fäktar med den som med en klubba, så att anklagelserna sprids överallt som plågor ur Pandoras ask. Den Högste slår till reträtt, och Skalden får på nytt bygga upp alla de bibliska förutsättningarna - nu in spe om Messias ankomst, ”Han som skulle förinta döden.” Men Han som ska födas när mörkret är som tätast, uppenbarar sig inte: endera har det judiska folket ännu inte upplevt sin mörkaste tid, eller också kommer Messias inte alls. Bara den Högste vet svaret. Han tiger, men Han ändå förväntar sig att människan ständigt kräver det.

Genom de frågor som människan ställer till Honom, höjer hon sig mot Gud. 

Medeltidens rekvisita

Othellotragedin, dramat om det svikna förtroendet, upprepas på nytt, och Jagos reinkarnations-, innovations och förvandlingsnummer har nu sin n-te nypremiär (i novellen i Alteles och Grunam Motls skepnader). Liksom i ShakespearesOthello, där makarnas slutgiltiga uppgörelse äger rum på natten, är det natt när Altele väljer överträdelsens fria vyer, efter att under hela sitt liv ha underkastat sig samhällets förväntningar.

Altele stiger upp från sängen; det är ett uppvaknande i bokstavlig mening, inte så olikt Jakobs när denne på natten och alldeles ensam plötsligt står ansikte mot ansikte med den Högste. Hon reser sig mot Gud, eftersom hon som människa är skyldig Honom, sig själv och mänskligheten att motstå prövningar. Altele gör uppror mot Guden, men inte utan hans medgivande: ”En natt när Grunam Motl snarkade steg Altele upp, tog sin säck och käpp och gav sig iväg varthelst Gud ville föra henne”, nedtecknade diktaren.

Liksom Jakobs farfar Abraham var villig att offra Isak, offrar Altele sitt barn genom det faktum att det aldrig har fötts. Nu väntar hon på att bli anropad uppifrån, och anropet bekräftas av Singer när han skriver att ”en sen måne kastade sitt ljusnät på det gula vetet”; en omskrivning av ängeln och dennes budskap till Abraham: ”därför skall jag rikligen välsigna dig och göra din säd talrik såsom stjärnorna på himmelen…” (1 Mos 22:17).

Efter den nattliga skilsmässan – vandrande förbi det mognande vetet som en brud i renande dagg – är Altele redo att viga sig åt friheten, och Singer låter oss ana att den madonnalika Altele under andra historiska betingelser skulle ha kunnat göra ett i all slags innebörder ”rikt gifte”.

Detta skulle i så fall resultera i ett optimistiskt stycke litteratur, fyllt av barnens glada joller, och den förbryllande avslutande satsen (”Här på jorden, i tårarnas dal, är en kvinna en övergiven hustru även när hon vilar sitt huvud på samma kudde som mannen…”) skulle då kunna uppfattas som om författaren förletts att låna ut sin penna till en enkel propagandistisk schlager.

Den avslutande meningens paradox är naturligtvis densamma som den som ligger under novellens yta: varje steg mot frihet är, sorgligt nog, även ett steg mot utplåning, mot döden, precis som i dramat Othello, där varje nytt och starkare kärleksbevis från Desdemona gentemot hennes äkta man, leder henne, men även honom, till undergång.

Singer anklagar en sådan orättvis världsordning, och Alteles litterära bröllop med Shakespeares Othello ger honom en stabil resonansbotten för denna anklagelse.

Berättelserna om Othello och Altele, är rent handlingsmässigt, krönikor över två unga pars bröllop och samlevnad. Det är den ena utgångspunkten de har gemensamt. Den andra är socialt/historiskt betingad.

Renässansskapelsen Othellos dekor består ”liksom på den medeltida teatern av två portar, himlens och helvetets” (J Kott). Alteles landskap och ”svavelluktande” rekvisita är också medeltidens. En tid fylld av de våldsammaste pogromer (A Léon).

Mot denna bakgrund konstruerar Singer sin Altele, en Othello med s a s omvända förtecken - och de två verken kompletterar varandra tvärs över alla samhällsskikt (Shakespeares högreståndsmiljö versus Singers ”bottenskrap”), och tvärs över de dryga fyra århundraden som skiljer de två tragedierna åt.

Ett tvåtusenårigt dilemma

I artikelns inledning konstaterade jag att Altele inte är någon optimistisk novell. Jag skall förtydliga: den är ett pessimistisk verk, nedtecknat av en optimist (vars vision av en jätteexplosion öppnar en återvändsgränd, liksom Leos i Tabori/Boormans film Leo the Last; en som likt Daidalos med konstens fria vingar lyfter iväg från varje labyrint).

Där Shakespeare låter Desdemona själv välja sin man och på så sätt gå emot den rådande samhälleliga ordningen i vilken man hyser respekt för föräldrarnas vilja, där låter Singer Altele underkasta sig denna vilja.

Denna diskrepans är den måltavla mot vilken Singer vill rikta våra blickar, eftersom det som här uppenbarar sig är ett tvåtusenårigt judiskt och ett trettioårigt israeliskt dilemma: en tvist mellan far/mor och son/dotter, respektive mellan traditionalister och optimister/”experimentalister” i Knesset: frågan om ”blandäktenskapet”, både på det individuella planet och på det samhälleliga planet (Israel som en framtida icke-judisk stat).

Desdemona bryter en tradition: i hennes äktenskap med moren förenas två skilda ”raser”, världar och samhällsstånd. Med orden ”…you'll have your nephews neigh to you…” beskriver Jago för Desdemonas far, senator Brabantio, detta ”orena” äktenskaps avkommor.

Om Alteles påtvingade äktenskap förblev barnlöst p g a den sociala och gruppreligiösa inaveln – där Grunam Motls groteska och efter friskt blod ropande gestalt är ett skrämmande memento – så är Desdemonas ”fria” äktenskap inte ett bättre alternativ.

Singer skrev på jiddisch, ett sedermera atrofierat minoritetsspråk som brukas av cirka tre miljoner, mestadels judar, över hela världen. Men han också själv översatte sina verk till engelska, ett världsspråk som han behärskade lika ekvilibristiskt som sina två modersmål, polska och jiddisch. Och just i det faktum att han författade på jiddisch kan sökas ett mera bestämt svar på frågor som ställs i Altele. Svar upplåtna för profana esoteriker.    

Vladimir Oravsky

 

Ur arkivet

view_module reorder

Det svenska flygvapnet under det kalla kriget

Under det kalla krigets tid - 1945 till 1989 - omkom 600 personer inom det svenska flygvapnet. Framförallt var det unga människor som offrade sina liv för den svenska försvarsmakten ...

Av: Hans-Evert Renérius | Reportage om politik & samhälle | 16 Maj, 2014

Håret lindas kring ögat, fångar en riktning

TEMA FINLAND Kaarina Kaikkonens bildsfärer utgörs av tveklösa bilder som angriper åskådaren med tveksamhetens språk.  Ett tungt lakan hänger i luften, tungt av vatten. Faller över munnen. Fäster med tråd.I sitt ...

Av: Matilda Södergran | Konstens porträtt | 16 juni, 2008

Shakuntala  är dotter till Vishvamitra och Menaka  och förekommer  i Mahabharata

Fyra hinduiska böner på svenska

Grekiska tragedier och komedier iscensätts då och då på svenska teatrar, men jag kan inte påminna mig att jag någonsin hört talas om att indiska sanskritskådespel satts upp hos oss ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 18 Maj, 2017

Baksmällan

Så där ja. Då är valfesten över för den här gången, och valvakan har övergått i politisk baksmälla. Det blev också som jag befarat. Oskuldens tid är över. Nu tänker jag ...

Av: Ulf Persson | Gästkrönikör | 23 september, 2010

Krönika från Maspalomas

  Åter till tyskarna, Plechanov och den unge Uljanov.Revolutionen måste, för att bli lyckad iVärldsomfattning,börja i de mest utvecklade länderna. Åter Tyskland,som förra gången valde fascismens väg, USA, somvalt krigets, Norden ...

Av: Christer B Johansson | Gästkrönikör | 29 april, 2013

Om utforskningen av våre liv

Våre personlige prosjekt og forbindtligheter er rotfestet i fortellerkategorien. Å være menneske er å ha et liv å leve og et liv å føre; og veien inn til hva det er ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 26 Maj, 2009

Melker Garay. Foto: Niclas Kindahl

Utlämnad åt ensamheten

En människa är alltid utlämnad åt ensamheten. Det upptäcker hon ibland; på vägen hem i bussen, i närbutiken, eller när hon ligger i sängen och stirrar upp i taket. Till ...

Av: Melker Garay | Melker Garay : Reflektioner | 02 april, 2015

Jeremiah Karlsson

Akvariecaféet

En ny novell av författaren Jeremiah Karlsson

Av: Jeremiah Karlsson | Utopiska geografier | 23 november, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.