Ikeas försäljningsställe på Kungsgatan 1950-tal

”Det lågmält kultiverade, vekhet, poesi, sensuell charm…”

”Allting gammalt är så nytt/ för en stackars fattig glytt/ som kom i jåns till världen” skaldade Harriet Löwenhjelm i sin vackra dikt Vaggvisa. Det är en evig och djup ...

Av: Ivo Holmqvist | 30 mars, 2016
Essäer om samhället

Vladimir Oravsky je opravdu muž mnoha tváří

Tala är silver, gnälla är guld

Att iklä sig offerrollskoftan är att skaffa sig sympatier. Vi uppfostrades nämligen till att helt automatiskt tilldela offerrollskoftan trumfens status. Det avkrävs av oss att mekaniskt hata den förmodade förtryckaren.

Av: Vladimir Oravsky | 14 september, 2015
Gästkrönikör

Gustav Holm, tredje från vänster  i Qaqortoq, Greenland, år 1894

Min farfar var aldrig på Svalbard

När jag ser den svenska sångerskan Tove Styrke som går omkring i de övergivna skolsalarna, de ödsliga korridorerna och den tömda simbassängen i musikvideon till låten Borderline så kommer jag ...

Av: Mathias Jansson | 19 juni, 2016
Kulturreportage

fängelse i Sachalin

Sachalin

Ön har inte helt gått under. De ungas tankar ännu levande. Den kritiska blicken ser in i systemets tragiska byggnad och hänsynslösa dimmor.

Av: Hans-Evert Renérius | 10 Maj, 2017
Stefan Whilde

Sjukdomen i litteraturen. Del 1av 5. Smittan



Pestens lakareVad är geniet om inte den vita pärlan i ostronen, vad om inte enbart en strålande sjukdom?
(Heinrich Heine)

Jag hade en vän, en kvinna, som blev kär i en man. Mannen berättade för henne att han var HIV-smittad och därför skulle deras relation förbli kysk. Hon accepterade detta. De träffades, talade, smekte varandra. Båda två var poeter och författare. När jag träffade henne, det var länge sedan, någon gång i slutet på 1980-talet, berättade hon för mig att hon älskade honom mycket, att hon var beredd att ta risken. När jag lite dumt sade: Är du medveten om att du kan bli lika sjuk som honom? svarade hon: kärleken är smittan. Hela universum vore omöjligt om inte smittan fanns, smittan är universums grund. 

Jag tänkte att hon grubblade litterärt och kanske inte riktigt insåg risken. Sedan trodde jag att han skulle vägra. Det blev inte så. Hon blev smittad och dog i AIDS några månader efter honom. 
Jag ska inte avslöja deras namn, det är inte viktigt. 
Det är nu under dessa för mig hårda tider som jag drömt om henne. 
Den vackra kvinnan med långt brunt hår och med blå ögon som dog i AIDS 1989. 

Jag tänker på smittan. Vad är smittan? Vad är sjukdomen? Livets nattliga sida som Susan Sontag kallade den? Ingen andlig sjukdom, utan en fysisk, konkret verklighet?

Motsatsen till melankolin, ingen drake besöker oss där, ingen fobisk besatthet. 
Vid sjukdom brukar samtliga symboliska betydelser dölja sig. 

Smärtan tar över

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Är det Gud som straffar oss? Det tror jag inte. Gud straffar oss med livet, det räcker med det. 
Ändå finns en hel tradition som i sjukdomen ser en påminnelse om ett straff från gudarna. 
Eller vanskapligheten. Puckelryggiga personer, dvärgar, deformerade varelser var en gång i tiden symboler för olyckan. Ty de var illa sedda av gudarna. 
Dessa olyckliga förvisades eller mördades. Även i det gamla testamentet finns sådana exempel.  
Plågorna som förtärde befolkningar, pest, kolera, spetälska, smittkoppor, syfilis, tuberkulos, som lämnade horribla spår på de överlevande kropparna. 
Ett signum Dei på den moraliska upplösningen?

Hieronymus BoschRelationen mellan sjukdomen och litteraturen är så enormt omfattande och komplicerad att det nästan blir omöjligt att endast skissera en historik. Jag talar inte bara om beskrivningarna av de olika sjukdomarna, många författare var också läkare eller hade en indirekt erfarenhet av detta elände, som till exempel Theophile Gautier och Alessandro Manzoni på 1800-talet. 
Jag talar om den påverkan som sjukdomen har haft på skrivandet, jag tänker till exempel på Goethe, Novalis och  Thomas Bernhard. Men det är Thomas Mann som kanske bäst, åtminstone i modern tid, beskriver smittan, i Bergtagen. Den personliga erfarenheten (hans fru Katias vistelse på ett sanatorium i Davos) påverkade honom mycket. Produktivitet, arbete och krig fick honom att tänka på relationerna mellan sjukdom och liv, mellan den sjuke och den friske.

Mann är inte ensam om att ha dessa funderingar.  Under den andra delen av 1800-talet och hela 1900-talet var sjukdomen huvudtema i en enorm mängd romaner, det har kanske aldrig funnits en epok tätare befolkad av författare som berättade om smitta och sjukdom. 
Gudsdöden orsakade fler delirier än Gudsstraffen. 
Den inre ensamheten, den gudlösa tillvaron, skapade de psykosomatiska sjukdomar som drabbade Gudsänkor och dekadenta författare under tiden före och efter förra sekelskiftet. 

Plötsligt skapades en ny form av författarskap: en hypokondrisk ”patografi.” 
Raymond Roussel, Jules Laforgue, Lautréamont, Edgar Allan Poe,  Dostovjeskji (tänker framförallt på Anteckningar från källarhålet), Baudelaire, Oscar Wilde, Joris Karl Huysmans, D’Annunzio, Paul Verlaine,Tristan Corbière, Stéphane Mallarmé, Arthur Rimbaud, och så många flera. 

Under 1900talet förbättrades saken inte, snarare tvärtom. 
Kafka var mycket sjuk i tuberkulos. Han var som besatt av sjukdomen som hos honom blev ett symptom på en inre smitta. Under hela sitt liv strävade Kafka efter normaliteten, han ville bli accepterad och älskad. Men denna strävan skapade monster, ett exempel är Förvandlingen.  
Det finns en mängd monster och mardrömlika gestalter i många antika och moderna verk. 
Den latinamerikanska litteraturen är ett exempel. Där blandas dröm, mardröm, sagor, realism och surrealism i en pastisch som ändå är levande, vital, fantasifull och ironisk, en kavalkad i metaforernas värld som ofta är storartad, som hos Borges, Paz, Marquez och Cortazar.

Pablo PicassoDet är inte så hos oss.  
Vi har blivit så sjuka att vår egen sjukdom åtrår oss.
Det som en gång var ett straff som kom från Gud har idag blivit en mental struktur, en livsstil, en mörk drog som vi helgat precis som i Sodom och Gomorra.

Att allt detta blir ämne för litterära övningar (eller konst överhuvudtaget) är säkert någonting underbart och vackert, men det är samtidigt och i grund och i botten sjukt.

Vi tycker synd om oss själva och gör litteratur av det, vi har blivit smittade av en bakterie vi dyrkar, av ett virus som, precis som i filmen Alien, glufsar i sig oss.  
Denna är verkligen den värsta tänkbara världen. 

Postmodernismen blev, med några undantag, en psykisk sjukdom som drabbade oss alla. Några av oss försökte förvandla sjukan till någonting estetiskt, detta för att i det fula finna någonting skönt. 
Även Eros esteticerades, men Eros söker något mer än skönheten hos en kropp, den söker skönheten hos ett Du. Den esteticerade erotiken blir annars obscen, inte skön. 

Tillbaka till litteraturen 

Italo Svevo från gränsstaden Trieste tyckte att smittan var ett bevis på förfall, oförmögenhet och misslyckande. Detta i romaner som Senilitet och Zenos bekännelser. 
För Marcel Proust är sjukdomen det som förvisar den sjuke ur samhälle och familj, se Léonie i La Recherche. För Jean-Paul Sartre är smitta och sjukdom ett utryck för avsmak och hat mot livet i sig, någonting starkt som, åtminstone symboliskt, kan underminera samhällets grundvärderingar. 
Albert Camus skriver romanen Pesten. Smittan blir hos honom en metafor för krigets konsekvenser, något som kan förinta världen. 
Jag avskyr Freud, speciellt när han påstår att man inte, när man skriver en biografi om en konstnär, bör undvika att skriva om hans/hennes sexuella liv. Däremot kan dessa ”kunskaper” vidga och fördjupa vår kännedom om de personer och verk vi försöker skriva om. Det går inte att generalisera och påstå att en författare behöver gå igenom svår sorg och stort lidande för att kunna skriva, men om en kronisk sjukdom påverkar våra liv, påverkar den även, och måhända i ännu högre grad, en författares liv. Detta betyder att ett visst verk kan vara präglat av sjukdomen, och, på samma sätt, även ett visst beteende, en viss ideologi eller ett politiskt val, kan ha orsakats av ett trauma eller upplevelser i författarens liv.

Om en sjukdom påverkar vardagen kommer den säkert att påverka verket. 
Ännu värre är att en vanlig person vid sjukdom kan skjuta vissa uppdrag på framtiden, det kan inte en skådespelare eller musiker göra. Detta betyder att uppträdandet kommer att vara annorlunda än om den personen hade varit frisk. 

Ett sår i självet

Kroppens hälsa och skönhet har intagit en nästan religiös roll i våra rika samhällen.

En religion som dock bara tror på sjukdomens realitet.

För att undvika sjukdomen måste vi träna vår kropp. Kroppens hälsa blir då ett motgift mot den mer konkreta sjukdomen. Kleist, Kierkegaard, Nietzsche, Dostojevskij, Kafka, Baudelaire, Rimbaud, Genet, Weil intresserar oss precis på grund av deras klena hälsa, skrev Susan Sontag. 
Hur kan vi avstå på att tänka på den långa sinnesjukdomen hos Nietzsche, på Keats tuberkulos, Homeros blindhet eller Van Goghs xantopsi? Detta även om det som förblir viktigare hos en författare eller en konstnär är verket, inte biografin.  

Sjukdom och smitta spelar dock en avgörande roll i litteraturens historia. 
Motgången, som Aristoteles skrev, är tillsammans med sjukdomen, tillsammans med kärleken, resan, kriget, gudarna, nödvändiga ingredienser för berättelsen. Bakslaget är till och med viktigare ty det är oförutsebart och kommer plötsligt att bryta berättelsens flöde. Det får ibland en etisk betydelse som skänker ett värde eller dess motsats till historien man skriver. Motgången har också en symbolisk relevans, ty kroppens smärta och sjukdom tyder alltid på integritetsförlust, på ett ”sår i självet”. Det är kanske därför som den sjuke, under vissa epoker av våra civilisationer, har betraktats som någon man bör undvika, att se upp för. Kristendomen (och andra religioner) tillerkände den sjuke, den som lider, ett särskilt värde, men den sjuke förblev den som var annorlunda. Och så är det även i samtiden, i våra så kallade välfärdssamhällen.

spanskasjukan 1911Emellertid har detta ”sår i självet” betraktats som ett sällsynt och oskattbar iakttagarperspektiv för att kunna skåda verklighetens sanna ansikte, en bräsch i förnuftets gloria.

Bland de dekadenta författarnas temata finner vi perversion, grymhet och död tillsammans med en genuin revolt mot Normen. Revolt som blir klassificerad som neuros. Vi kan säga att det är nästan omöjligt för en författare att kunna skriva, om den inte på ett eller ett annat sätt är neurotiker. 
Ingenting nytt under solen.

Den arkaiska människan kallade en överdriven förkärlek för skönheten för mania (mani) . Poeten var då manisk, lika mycket som oraklet. 
Övertygelsen om att konstnären och geniet var biologiskt annorlunda än de andra människorna, en övertygelse som vi finner i den dekadenta litteraturen, var dock en produkt av den så kallad positivismen.  
Ett exempel är teorierna av den italienske psykiatern och antropologen Cesare Lombroso (1835-1909) som skapade en ny sorts vetenskap kallad fysiognomik, alltså den lära som hävdar att det finns ett samband mellan yttre mätbara egenskaper och inre mentala egenskaper. Lombroso inspirerades av Lamarcks evolutionsteorier som vi inte kan dölja var rasistiska. Lombroso påstod även att geniet var en psykiskt sjuk person. En person sjuk av libertinism, homosexualitet eller andra perversioner. 

Det paradoxala var att dekadenterna inte bestred denna teori utan tyckte det var priset de måste betala för sin utomordentliga konstnärliga begåvnings skull. 
Temat sjukdom betraktades mest under de perioder av stora epidemier som drabbade mänskligheten. Det var läkare som skrev sina traktat men framförallt konstnärer, författare, tänkare, som hade haft direkt eller indirekt erfarenhet av smittan. Dessa personer visade sig  ha en djupare känslighet än andra ”friska” författare. 
Peter Wolf, patolog på San Diegos universitet har skrivit en riktig patografi över historiska och kulturella  personligheter. Hans teorier kan sägas finna en syntes i dessa meningar:

 “The associations between illness and art may be close and many because of both the actual physical limitations of the artists and their mental adaptation to disease. Although they were ill, many continued to be productive. If modern clinical chemistry, toxicology, and haematology coagulation laboratories had existed during the lifetimes of these various well-known individuals, clinical laboratories might have unravelled the mysteries of their afflictions. The illnesses these people endured probably could have been ascertained and perhaps treated. Diseases, drugs, and chemicals may have influenced their creativity and productivity.”


Peter Wolf uppmanar oss att inte radikalisera vissa teorier som vill hjälpa oss att bättre begripa konstnärernas beteende. 


Konstverket måste förbli en gåta. 

Gilda Melodia
Del 2. Den sjuke kung Arthur följer

 

Ur arkivet

view_module reorder

Bibliska motiv i svensk 1900-talsdiktning

av William BlakeÄnnu i början av 1800-talet fanns  i svenska hem ofta inga andra böcker än psalmbok och katekes - möjligen också en Bibel. I slutet av samma århundrade, då ...

Av: Björn Gustavsson | Essäer om litteratur & böcker | 20 september, 2008

En 50-årings anteckningar (Del 4 av 4)

Jag brukar alltid göra precis tvärtemot vad Livsmedelsverket och Läkemedelsverket rekommenderar. Det håller mig frisk och på alerten. Jag blir mer dansant. Snyggare helt enkelt. Längre. Rakare i ländryggen. Rynkorna ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 april, 2017

Prostitution är lögn och postmodernismen är depression

Kajsa Ekis Ekman är skribent, författare och essäist. Nyligen har hon givit ut en bok Varat och varan (Leopard förlag) som har väckt uppmärksamhet i både dagspressen och teven. Reportageessän ...

Av: Guido Zeccola | Porträtt om politik & samhälle | 13 september, 2010

Makt og mot-makt

Artikkelen min er om makt og mot-makt. I hvert eneste menneskesamfunn er makt og mot – makt to grunnleggende fenomen, skjønt hvilke institusjoner, grupper av individ og enkeltindivid som har ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 05 oktober, 2013

De mystiska talen eller talens mystisk

  1 En allt mer spridd diskussion under de senaste åren är hur talet 11: 11 har blir allt vanligare i vår digitaliserade värld. Om vi bortser från frågeställningen om änglar försöker ...

Av: Alexander Sanchez | Kulturreportage | 11 november, 2011

Att pröva det oprövade, reflektioner kring Stig Dagerman och syndikalismen

När Stig Dagerman får anställning på tidningen Arbetaren 1941 - då utgiven som dagstidning - beskriver han det som att i någon mån ha hittat hem. Faderns engagemang i Stockholms ...

Av: Lars-Göran Söderberg | Litteraturens porträtt | 11 augusti, 2009

Orientalism – västs syn på Öst

Foto: Simon Amarcord TEMA ÖST-VÄST Idéhistorikern Mohammad Fazlhashemi beskriver hur den västerländska självbilden vuxit fram i kontrast till ett, mer eller mindre, konstruerat Öst. Resor till fjärran länder i syfte att upptäcka ...

Av: Mohammad Fazlhashemi | Essäer om samhället | 30 april, 2008

Moralens fundament

Innledning I denne artikkelen argumenter jeg for følgende oppfatninger, og som jeg holder for sanne oppfatninger: 1). At det finnes absolutte og reelle skiller mellom fundamentale begrepsord som sant og usant(falskt) ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 10 april, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.