Cezar Florin Huştiu. Dikter

 Jag heter Cezar Florin Huştiu och kommer från Rumänien; är bosatt i Sverige sedan 2007; jag har bland annat varit verksam som tolk. Jar varit publicerad i antologin Ord på pränt ...

Av: Cezar Florin Huştiu | 20 Maj, 2013
Utopiska geografier

Marilyn, det förevigade barnet, en hummingbird

”Marilyn lever!” jublade texten i Liljevalchs utställningskatalog år 2002. Det var 40 år efter Marilyns död. Nu har det gått 50 år sedan den platinablonda Hollywoodstjärnan hittades livlös i sitt ...

Av: Nicole E. Wallenrodhe | 04 augusti, 2012
Essäer om film

Walking on Manchester

I Manchester regnar det alltid och vinden blåser oavbrutet, men britterna kallar det vänligt för “bris”. Det är en mörk och kaotisk stad, där det gamla olyckligt tränger sig med ...

Av: Nadia Scapoli | 23 januari, 2014
Resereportage

Bild: Hebriana Alainentalo

17 dikter av Carsten Palmer Schale

Splittrande självpresentation

Av: Carster Palmer Schale | 13 juni, 2016
Utopiska geografier

Hugo Claus: Bitar av en belgisk verklighet



 

 Hugo ClausBelgien är en ung statsbildning tvärs över språkliga, religiösa och etniska gränser och därmed ett land fyllt av motsättningar och ytterligheter. Flamländaren Hugo Claus, född 1929 i Brygge men uppvuxen i södra Belgien, intervjuades i sveriges radio för tjugo år sedan när hans största verk, ”Belgiens sorg”, just hade kommit ut hos Bonniers. Han kom bland annat in på de belgiska författarnas villkor. De franskspråkiga av dem orienterar sig söderut och vill hellre bli lästa i Paris än i Bryssel, så som skedde med Simenon och Marguerite Yourcenar. De flamländska riktar blickarna norrut, med en större avsättning bland holländarna på andra sidan gränsen, som hände med Marnix Gijsen, Louis Paul Boon, Harry Mulisch.

I de nordliga gränstrakterna är lojaliteterna ofta andra än bland fransktalande söderut, framhöll han apropå de flamländska hemmafascister som befolkar hans roman ”Förintelsen”. Sådana figurer dyker också upp i den väldiga ”Belgiens sorg”. När man läser den går man in i en värld som man slukas upp av, en textmassa på över 650 sidor, med snabba skiften i berättarperspektiv och en kör av skilda röster, skriven med en enorm energi. Per Holmer gjorde ett magnifikt arbete när han överflyttade romanen till svenska.

Hugo Claus var en gigant, i kraft av sin väldiga produktion inom många genrer (omkring 150 publicerade verk), med debut redan 1948. Han var poet och dramatiker, filmregissör och grafiker – en gång medlem av den modernistiska målargruppen Cobra (akronymen för de tre huvudstäder där den varit verksam, Köpenhamn-Bryssel-Amsterdam). Han skrev en lång rad romaner och noveller men också poesi och dramatik, och brukade liksom Boon och Mulisch nämnas i Nobelprissammanhang. Som dramatiker tog han till en början intryck av Artauds grymma teater, och gick senare hårt åt belgisk rovdrift i Kongo i ”Het leven en de werken van Leopold II” (1970).

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Hans samlingsverk ”Gedichten 1948-2004” är en mastodont på 1400 sidor. Den första diktsamlingen, ”Oostakkerse gedichten” från 1955 finns på svenska, och femtio år senare översatte den mångkunnige John Irons ett urval av Claus dikter till engelska, ”Greetings”. Hugo Claus var också själv en flitig översättare, och duktig på ett internt återbruk av egna verk i en växling mellan genrer. I Sverige är han känd nästan enbart för sina romaner.”Svärdfisken” är en förtätad historia om den säregne pojken Maarten som sett alltför många Clint Eastwood-filmer för att det ska vara nyttigt för hans syn på omvärlden. Han hamnar i kläm mellan föräldrar och religiösa fanatiker som är fyllda av giftig antisemitism.

Maarten har en andlig anförvant i den breda bildningsromanen ”Belgiens sorg”, i den försigkomne elvaåringen Louis Seynaeve som går i klosterskola där han stöter sig med de bigotta. Inte underligt att Hugo Claus, som hade ett gott öga till inskränkt nationalism, fördomar och trångsyn, ofta var illa sedd bland de ultrakonservativa anhängarna av det högernationella Vlaamse Blok. Boken myllrar av bisarra figurer på ett sätt som kan påminna om Günter Grass ”Blecktrumman”. I bägge utspelar sig en stor del av handlingen under andra världskriget, när de svältfödda gossarna i klostrets internatskola hos Claus dreglar över filmtidningars lättklädda filmstjärnor från USA. 

På slutet har man hunnit en tid bortom freden. Då har de tyska ockupanterna bytts ut mot amerikanska, något som kvittar de småborgerliga belgarna lika. De smarta i småstaden Walle förstår att anpassa sig efter växlande konjunkturer. Man skvallrar och smågrälar över matbordet. Louis pappa som har ett tryckeri går tjänstvilligt tyskarnas ärenden, och mamman blir glad när en tysk industriman uppvaktar henne. Och Louis iakttar och blir ett minnesgott vittne, liksom den kortvuxne Oskar hos Günter Grass, han som har förmågan att med sitt illande skrik kunna spräcka glas. 

Det är en krigs- och tidsskildring ur grodperspektiv, tidens händelser som de tedde sig från vanligt folks horisont, utan särskild överblick och utan facit i hand. Hugo Claus låter en störtflod av samtal flyta förbi, korta episoder som sammantagna bildar en gobeläng, ett panorama, en fresk. Det är lätt att associera till inhemska målare som Hieronymus Bosch eller James Ensor i Oostende vars groteska ”Kristi intåg i Bryssel” återges på omslaget till försvenskningen. Alltså bitar av både en belgisk och en universell verklighet. Så här enfaldiga, snackesaliga och småskurna men också lika vardagskloka, hederliga och ömhjärtade är människor var de än råkar finnas, i Flandern eller på mycket närmre håll.  

Hugo Claus lånar obehindrat Louis ögon men överger perspektivet redan på följande rad och blir en allvetande berättare, i halsbrytande skickliga narrativa växlingar. Kanske var denna roman om Belgien i krig och fred delvis en förtäckt självbiografi, en vindlande berättelse om anpasslingar och kollaboratörer men också om en pojke som på slutet börjar förverkliga sina författardrömmar: ”Jaha, ser man på. En flamländsk Rimbaud.” Hugo Claus hann alltså med mycket under sina nära åttio år. På sjuttiotalet sammanlevde han och fick en son med Sylvia Kristel, hon som spelade Emanuelle i en lång rad mjukporrfilmer, och var giftbåde före och efter det. Mot slutet drabbades han av alzheimer och valde att få sitt liv avslutat på en självmordsklinik den 19 mars 2008.

Ett drygt dussin av hans böcker har kommit på svenska, mest romaner men också dikter och dramatik. Något är utgivet på ellerströms men det allra mesta på Bonniers, ofta i Panache-serien. De båda sista berättelser som Hugo Claus skrev har nu försvenskats, som nästan allt annat också denna gång av den mycket erfarne Per Holmer. ”Sista bädden” och ”En vandring i sömnen” har getts ut av malexis förlag, vars Marcus Sandekjer med stöd från den flamländska litteraturfonden därmed gjort en berömvärd kulturinsats. 

I dessa båda kortromaner eller långnoveller händer mycket, och ruggigheterna duggar tätt. Den första berör en förtryckt hemmadotter, en pianist, som gör uppror och lever ut sina lesbiska begär under en resa som slutar blodigt, allt berättat i ett långt brev till modern som hon redan på andra sidan skickar en bok: ”Boken var inget vidare, men den passade som handsken. Den handlade om Joan Crawfords förfärande relationer till modern. Om dig och mig. Mommy Dearest löd titeln.” Var och en som läst den boken (och sett filmen, med en ganska övertygande Faye Dunaway) vet att det är Joan Crawfords adopterade dotter Christina som skrivit den och filmstjärnan själv som är förfärlig. Men den poetiska friheten unnar man Hugo Claus, det passar bättre med hans intrig på det här viset.

Vissa sidor av historien är rejält obehagliga, inte alldeles olikt Elfriede Jelineks lätt äcklande ”Pianolärarinnan”. Och i den följande berättelsen handlar det bland annat om bisarra sexorgier i ett isolerat miljonärspalats på landet utanför Gent, en lite råare och groteskare variant av pseudonymen Pauline Réages klassiska ”Historien om O”, med de goda borgarna dolda bakom masker som hos James Ensor. Det intressantaste är den tilltagande tankspriddheten och glömskan hos huvudpersonen-konsthandlarens som snubblar på orden, som om Hugo Claus när han skrev de sidorna kunde förutse vad som skulle komma att drabba honom, afasin orsakad av alzheimersjukdomen som han alltså valde att inte leva med.  

I ett appendix har Marcus Sandekjer låtit trycka sin intervju med Per Holmer där de diskuterar Belgiens särart, den svårartade byråkratin, splittringen mellan Flandern och Vallonien, den tilltrasslade språkfrågan, betydelsen av städerna Gent och Oostende för författarskapet, och vidare Claus personlighet, hans språk vars stiliserade västflandriska dialekt inte alltid är lätt att översätta, och hans tilltagande sjukdom. Det är mycket upplysande och bra.

(Crister Enander som träffade Hugo Claus på bokmässan i Göteborg några år före slutet har skrivit intressant om mötet  i en essä som påpassligt publicerades här på Tidningen Kulturen tre dagar efter Hugo Claus död på kliniken i Antwerpen, och Johan Hammarström recenserade ”Oostakkerdikterna” i september 2006)

Ivo Holmqvist

 

 

Crister Enander om Hugo Claus

http://tidningenkulturen.se/artiklar/konst/konstens-portraett/2636-till-hugo-claus-in-memoriam

 

Recension av Johan Hammarström

http://tidningenkulturen.se/artiklar/litteratur/litteraturkritik/14-en-ensam-dans

Ur arkivet

view_module reorder

En moralisk historia

Mandy Rice-Davies har avlidit sjuttio år gammal efter att länge ha kämpat mot cancern, meddelar BBC. Om omständigheterna hade varit annorlunda, påstår någon som kände henne, hade hon kunnat bli ...

Av: Ivo Holmqvist | Övriga porträtt | 29 december, 2014

Det är läsaren som ger poeten ett ansikte

Eugenio De Signoribus är en av Italiens främsta poeter. Han föddes i Marche, en region i Italien i vilken än Giacomo Leopardi föddes. Han har givit ut flera diktsamlingar: Case ...

Av: guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 21 december, 2009

Urkult 2011 med fantastisk musik och eldshow

Någonstans mellan Bräcke och Ragunda dånar ett tåg fram. Nåja, dånar, är kanske att ta i – det gamla veterantåget körs i bekväma 90 kilometer i timmen, och det tar ...

Av: Mikael Audell, Sunna Nordgren | Allmänna reportage | 09 augusti, 2011

Mimesis ett (icke)begrepp hos Heidegger?

Martin Heideggers filosofiska tänkande är en destruktion av den västerländska filosofins egen historia, ett tänkande som vänder sig tillbaka mot filosofins ursprung och på nytt ställer sig inför de frågor ...

Av: Henrik Örnlind | Agora - filosofiska essäer | 21 juli, 2013

Årskrönika av Crister Enander

Det blir bara ytligare. Det blir mindre betydande. Halten sjunker i snabb takt och det som kan kallas för bestående förvandlas alltmer till något mossigt och absurt antikvariskt. Men var ...

Av: Crister Enander | Crister Enander | 24 december, 2011

Franz Kafka. Foto: Wikipedia

Tre dikter av Franz Kafka

Erik Carlquist föreslår tre dikter av Franz Kafka tagna från brev han skrev.

Av: Erik Carlquist | Gästkrönikör | 11 augusti, 2015

Tino Sehgal - immaterialitetens konst

Tino Sehgal, Louise Höjer, Richard Julin. Foto: Jesper Nordström Tino Sehgal ställer ut konstruerade situationer som skiljer sig från performances genom att de inte får dokumenteras på något sätt - varken med ...

Av: Charlotte Norlin | Konstens porträtt | 18 mars, 2008

Gustav Klimt del 2 Världen i kvinnlig skepnad

Franz Joseph I av Österrike-Ungern gav arkitekterna Gottfried Semper och Carl von Hasenauer i uppdrag att bygga och gestalta Burgtheater, men herrarna hade olika ingångar till och syn på det ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer om konst | 31 mars, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.