Ezra Pound. Foto: Wikipedia

Ezra Pound – kritikern och läraren (II)

Carsten Palmer Schale fortsätter sin exkursion i Ezra Pounds fotspår. I denna del möter vi bland andra imagisten Pound.

Av: Carsten Palmer Schale | 11 september, 2015
Litteraturens porträtt

"Allt känns som ett rymdäventyr, på gott och ont..."

Torbjörn "Ebbot" Lundberg är fast förankrad i Göteborgs stoltheter The Soundtrack Of Our Lives och känner sig tillfreds med det. Med ett förflutet i vildsinta rock'n'rollbandet Union Carbide Productions (1987-1994) ...

Av: Carl Abrahamsson | 08 februari, 2011
Musikens porträtt

Tåligt inväntar döden människans mognad

Maurice Blanchot är den store frånvarande i 1900-talets franska litteratur och filosofi, metafysikern som möter friheten avklädd varje förklädnad, en nästintill okänd man som få känner och än färre räknar ...

Av: Bo I. Cavefors | 19 juni, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Argentinska Resebrev - I.

  Körledaren som vänder sig lite stelt mot publiken i universitets vackra aula är iförd en elegant kostym. Vi är inte många i de branta läktarna. Några av de manliga körmedlemmarnas ...

Av: Axel Andersson | 04 december, 2010
Resereportage

En rämna i ordvävens ytskikt. Overklighetens Janet Frame



Janet Frame Foto Jerry BauerVerkligheten gled undan som en försåtlig illusion. Skräcken ockuperade henne. Inte ens ormbett eller jordbävningar kunde mäta sig med det som gjorde Janet så rädd. Hon satt i en inskränkt hörna av verkligheten och höll hårt om sina ord när hon hörde träskorna närma sig, klapp-klapp-skarap-skarap! Hon skulle ordnas till. Hon skulle dekonstrueras. Hennes ord skulle sorteras och rangeras. Hon skulle bortopereras ur sitt elände, korrigeras i sitt rike, fråntas irrationella mönster och bli tillrättaordnad så att likheterna var överens med de jämförbara normalerna i alla gängse riktningar och storheter.

”Jag ville sätta varma yllesockar på människorna i den andra världen, men jag drömmer och kan inte vakna, och jag vräks över klippkanten och hänger där i två fingrar som Den stora overkligheten dansar och trampar på”

Hon hade skrivit men skrev ändå inte. De skrivna orden skrevs i sanden, den osynliga sanden på den imaginära stranden i den stora Overkligheten. De ständigt återkommande tankevågorna översköljde och suddade. Ordbråte och syntaxspillror flöt villkorslöst omkring i textsörjan.

”Det finns inget förflutet närvarande eller framtid. Att använda tempus för att sönderdela tiden är som att göra kritmärken på vatten.”

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Där satt hon mitt i det böljande ordhavet. Tankarna korvade som knödlar i hjärnvindlingarna, kopplades om och kopulerade, mångfaldigades ymnigt för att snart åter krackelera. Dock hade skriverierna ännu inte skrivit sig tillräckligt långt bort i betydelserna. Och det var inte falskskrivet även om det hotfullt annalkande bortoperandet kunde tyda på en sådan sak.

Ordmolnen hopade sig. Mentalmanushögarna växte. Livskorrekturet pockade.

Hon var i otakt med det verkliga där folk ansade trädgårdar, avlade barn, skötte bankkonton, cyklade och begav sig.

Hon var hämtad till Overkligheten.

Det var sjukhus. Det var sängar. Det var lås och bom. Janet tänkte:

”Jag frös. Jag försökte hitta ett par långa sjukhusstrumpor av ull för att hålla fötterna varma så att jag inte skulle dö under den nya behandlingen, elchockbehandlingen, och min kropp fick bäras ut i smyg genom bakdörren till bårhuset”

An Angel at My Table  är en film av Jane Campion (1990) Filmen handlar om  Janet Frames liv.Hon mindes därhemma. Där var allt ikring henne igenkännbart så nära det närmaste nära det kunde komma. Där hade orden sina platser i askar av validerade valörer och kulörer. Meningarna var lugnmanande, rosättande, saker och ting stilla betänkta och oftast generöst efterskänkta.

Nu var detta långt borta. Nu var hon mångskriverskan som skrivit ord i sanden, släppt lös tankar med de flyende orden som flaxande som duvor i vinden. Den lättmyntade skriverskan som sjöng falskt och skriande gällt. Sjöng höga falsetter om fåniga petitesser i skepnader av spretiga ord och meningslösheter. Hon skrev ändå. Trots verklighetens motkrav. Men det var ett skrivande i blindo, i sorglig väntan. Klagosorgen reste sig som en mäktig oroshärd och förgjorde det fantastiska i hennes mångfacetterade ord:

”Spring ut under öppen himmel när jorden öppnar sig och skorstenarna faller!”

En egen värld äger sitt signerade möblemang. Janet hade inrett sin omsorgsfullt genom att smycka de generösa gränsövergångarna med tvillinglika simultantankar snarlika den rättrådiga verkligheten men ändå uppochnedverkande och utochinvändande i sitt hämtande av näring i det fantasirika. Hon satt där med orden härbärgerade i bräddfulla korgar med fågelsånger och känslor häftade i gyllene snören och förhoppningar trädda på små veka grässtrån. Det var hennes skrivna värld. Den ägde sin relativa och ruvande trygghet ända ut i de dallrande ordens mest finstämda flimmerhår. Solen sken dagligen och stundligen i de skrivna rummen. Men faror hotade, smög skändligt omkring i meningsbyggnaderna, gjorde sig till tolk och antydde invändningar som auktoritär bisittare i ansatser och bisatser.

Hon framhärdade dock och formulerade sig formulativt:

Janet Frame ”...en mening på prosa som svider som brännjärn är bra. En mening som håller sig ren om fötterna från början till slut är bra. En mening som tittar ut genom hyttgluggen mot horisonterna och bortom är bra. En mening som somnar är bra, om årstiden är förvinter; dålig om det är tidig vår. En mening som snubblar på onyttiga småsaker i stället för på begravda skatter är dålig, och ändå värre om den belyser onyttiga småsaker med konstgjort ljus, men bra om den ger dem ett unikt skimmer.

Ett ord som är spännande att se på och säga och som inte låter betydelsen skvalpa över kanten är bra; ett ord som kommer upp glittrande ur källan är bra; ett ord som svärmar likt ett fjolårsbi kring en fjolårsblomma är dåligt om blomman redan vissnat, men bra om blomman överlevt, vacker, och ensam på ett ställe där man inte visste att blommor växte och där bin aldrig svärmat eller samlat nektar förr”

Detta var senare. Men redan under lärargärningen skrev hon besjungande ord.

Och så kom plötsligt raseriet. Ett verklighetens raserande av allt.

Janet var lärare i skolan. Undervisade elever. Antog en ansträngd katedervärdighet byggande katederpyramider av skygghet. Det blev för högt, förgörande strängt i sin bräcklighet. Skrivaren som var van vid den mångomslösande ordlustgården hisnade i rollen som enrollerad lärare. Det blev naturbrott. Den gäckande fantasin ockuperade katedern. Bygget som restes på lösan sand ramponerades av ordningskraven och drunknade i det rigida.

”...skyltfönstren talade till mig. Det gjorde regnet också!”

Janet sjukförklarades i sina fantasier. Hennes oro blev medicinerad och den ordrika lustgården fick inte längre bevattning. Hon skjutsades i väg. Åtgärdades.

Sjukhus, lås, nyckel, säng.

Ansikten i vattnetÅratal av reformering och korrigering av sprickbildningar följde med särskilda tillrättalägganden i ordvävens rämnade ytskikt och redundans.

Janet ville åka hem. Men först skulle hon storkorrigeras. I huvudet. Hon var rädd. Det var i det råbankande huvudgärdet alla ord satt, hennes egna ord, huvudorden, de stora portalliknande såväl som de små fröorden och de sfäriska monumentalmeningarna, girlangbetydelserna, gärdsgårdsutvikningarna och den ordrika skönsången och allt annat trädgårdsarbete i ordriket. Hon var sataniskt rädd om sitt huvuds ord som de nu skulle operera bort. Huvudorden skulle då på sin höjd bli till förstenade småstensord ärttorra som pytteord eller helt enkelt bara frön, embryonala gulblanka frön.

Hon, författaren Janet, tänkte:

”De talade alla till mig. De sa Akta dig för realisation, akta dig för rabattpriser. Akta dig för trafiken och för baciller!”

Hon skrev, hade skrivit oavbrutet även som lärare, skrev om och om igen, skrev i huvudet, skrev i sängen, i sömnen i blindo i sanden på stranden i tanken.

Detta åkande mellan den entydiga verkligheten och den mångtydiga Overkligheten, den rådande kritlinjen mellan dessa två storheter stod skriven i lösan sand på tankestranden. Mentalvågor sköljde vid ebb som vi flod.

Det gällde för henne att alltid agera med andakt vid skrivandet när hon steg in i de osäkra betydelsernas sjungande gungfly för att få bli inbjuden till de egna ordkalasen där orden i det initiala skaparskedet var små ljuvliga krukväxter som vattnades kärleksfullt, syntaxen en dröm, en sång, ordmelodin ett omkväde från ett lekande hjärta. Men där orden i ett enda slag kunde förvandlas till tjuvaktiga köttätande ordväxter, syntaktiska marodörer som i omkvädet gestaltade ett blödande hjärta. Denna tvåsamma spänning etablerades när orden kom som små, små embryonala frön över läpparna och stavelserna svettades floder när de kravlade sig ur munnen och firade ned sig på diskussionsbordets ytliga dissekreringsplats. Då steg spänningen i ordbrukarniten och skrivaromsorgen! Allt var intet och inget allt! Och de fiktiva gränserna upplöstes!

Hör du ugglorna?Men allt krossades av det verkliga!

”Sitt inte på toalettsitsen på en offentlig toalett!”

Janet hade tagits in på mentalsjukhus för sina ord. Det var låst om henne med ordningars gyllene nyckel nogsamt omvriden och slängd. Sängen var bäddad för sjukliggning och hon hade en gul tandborste tilldelad. Också orden skrev sig gula. Urblekta. Skadade.

När tankarna stockade sig som tjocka korvar och höll husgeråd i pannan så länge att de stektes, vändstektes och förkorvade sig och blev till utsmetad tankegyttja och sedan till ingenting annat alls. Då steg ordens helsanningar fram i morgonsorgen.

”Men jag tyckte inte om att äta Carmello-choklad för att jag kände mig ensam”

När bokstäverna formades till ord blanka som den tommaste tomhet, då skymtade verkligheten ändå i sin första morgonrodnad. Då levde ännu värdeorden och skulle snart stiga ur glömskan blottande sina obduktionsblanka betydelser.

För det var då det skedde. Det som tilldrog sig bortom verkligheten. Det som hände i den skenbara Overkligheten. Skapandet av orden.

”Alla vackra ord som människor äger men sällan använder, den breda, rika språkväven, som skulle kunna täcka hela jorden som ett festkläde eller en guldgul filt- de var alla förlorade.”

Janet föddes en gång i orden. Växte upp i meningarna. Blev vuxen i det människoskrivna.

'Göm saxarna! Se upp för främlingar!” 

Doftande trädgårdar för de blindaHon var en flicka som spåddes en lysande ordframtid med en skimrande meningsbyggnad. En flicka som i sinnet formulerande sina egna världar. I skolan var bänken trång, kamraterna kantiga. Hon blev lärare och lärde ut oro i klassrummet. Inspektörer inspekterade, kollegor kontrollerade kollegialt och väggarna närmade sig klaustrofobiskt. Hon gömde sig, rymde sina kval.

När de församlade kring pratbordet nyktert och koncensussparsmakat samlade upp de användbaraste av orden och det var hennes som först ratades och sorterades bort som små, skändliga oanvändbara frön. Då skapades det inre i henne.

När det svåra pratade bort verkligheten så att klockorna mjuknade och sjönk ihop som röksvampar och stannade upp tillvaron och visarna vissnade ned i avgrunden och det blev hennes och ingen annans ansvar att sätta igång dem igen och hon inte förmådde detta då den stora visaren var så storförnuftigt bakslug och tungmetallpekpinnig i sin förnumstiga tidsdans och den lilla så pytteliten i sin förtalade lilla ögonblickssprödhet av tidsåtgång. Då gled allt undan och gav falskt sken, falskt som det falskaste falsksken.

”Jag var ännu inte civiliserad. Jag bytte min säkerhet mot fantasins glaspärlor.

Jag var lärare. Rektorn följde mig hem. Han delade upp sitt ansikte och sin kropp i tre delar för att hota mig med tredubbelfara, så att tre rektorer följde mig, en på var sida och en i hälarna”

När verkligheten sträckte ut sin torvmosse därute, djup, träsklik, förvillande. Att det då ändå sjöng invärtes i stora salar där symfoniska skogsorkestrar spelade upp till yster dans på det vildaste fantasihav av livglädje. När personen, hennes person som sort, som beläte, åskådliggjord i detta samkvämsobjekt bara ägde sitt ogenomträngliga skal som ville ingenting annat i sitt ansiktes fasadfalska annonsering, än att vara sig själv. Att hon ändå visade upp detta hjälplösa otolkbara blanka. Trots det sjudande innanmätet.

Vid alfabetes gränsDet var då det var så där och blev så här. Det var då risken för borttagning accelererade. Det var då rengöring och städning av det mentala menageriet utkrävdes.

”Jag ska skriva om farans årstid. Jag lades in på sjukhus för att en stor spricka öppnades i isflaket mellan mig och de andra människor jag såg glida iväg med sin värld över ett violblått hav där hammarhajar i tropisk frid simmade bredvid sälar och isbjörnar”

Janet satt stilla i sitt hörn av verkligheten. Hörde de hotfulla träskornas alltmer pockande dans, klapp-klapp-skarap-skarap! Hon var författare, förfärlig. För farlig. För sig själv. För andra. Hade skrivit böcker. Respektabla ordcirkusar, välordnade med radavstånd och schvungfulla meningsbyggnader, inbundna och utgivna.

Janet Frame författare väntade. Och tänkte. Det var en vecka kvar till den stora utstädningen, till den mystiska lobotomeringen. Det grava ingreppet i hennes ordkaos. Då fick hon ett litterärt pris och läkarrockarna sade att de kanske inte skulle. Ändå.

Janet var sedan länge vän med sina underbara sinnen och vittberest både i det verkliga och det overkliga och uttalades vid slutet av sin levnad allt oftare som kandidat till det Nobelska priset.

 

Benny Holmberg

 FAKTA

Janet Frame, född 28 augusti 1924, död 29 januari 2004, nyzeeländsk författare.
Fick 1947 felaktigt diagnosen schizofreni. Tillbringade sju år på olika psykiatriska kliniker och utsattes för hundratals elchockbehandlingar och var nära att bli lobotomerad.
Hennes första novellsamling Lagunen och andra berättelser gavs ut 1951 och fick ett litteraturpris, som läkaren läste om i tidningen. Lobotomiingreppet avvärjdes i sista stund.
Citaten i essän är tagna ur Janet Frames Bodde alltid i Maniototo utgiven på Eva Bonniers förlag 1990 och från Modernistas utgåva av Frames Ansikten i vattnet. Den senare är en av fyra böcker av Janet Frame som förlaget Modernista ger ut i år.
De andra titlarna är:
Hör du ugglorna?
Doftande trädgårdar för de blinda
Vid alfabetes gräns

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Je est un autre – Cerebral konst

Del två i utställningsserien Psychosis på Färgfabriken i Stockholm har undertiteln ”I is Someone Else”, efter den franske poeten Arthur Rimbauds välkända fras ”Je est un autre”. Titeln är passande ...

Av: Fredrik Bernholm | Essäer om konst | 18 juni, 2012

Redwood library, Newport Foto Författaren

Resa i New England 3: Söderut till Newport.

Det börjar bra, trafiken är gles på Interstate 89 genom New Hampshire. Längs landsvägen till Lebanon som är första större samhälle är det skräpigt kring de permanenta husvagnarna. Det ...

Av: Ivo Holmqvist | Resereportage | 21 maj, 2016

Lily Tuck: Woman of Rome - A Life of Elsa Morante

För sin roman ”The News from Paraguay” fick amerikanskan Lily Tuck 2004 års National Book Award, inte alldeles oförtjänt. Det är en historia på faktiskt underlag om kärlek och politik ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 04 september, 2012

Inuti en Edward Hoppermålning

22 grader varmt var det när jag lämnade Rom häromveckan. Förutom värmen, all gelato och bilden av Colloseum på min näthinna så hängde något annat kvar i mitt inre. Det ...

Av: Annelie Babitz | Essäer om konst | 18 juni, 2010

Foto: Tarja Salmi-Jacobson

Ögon silver, ögon blå

Tarja Salmi-Jacobson strosar genom ett efterlängtat vått och lerigt Indien.

Av: Tarja Salmi-Jacobson | Kulturreportage | 21 november, 2015

En missionär utan lärjungar om John Cowper Powys

John Cowper Powys var en engelsk-walesisk diktare (1872-1963) som under ett tjugotal år reste runt som föreläsare i USA innan han återbördades till Europa och Wales och sitt egentliga författarskap ...

Av: Gunnar Lundin | Essäer om litteratur & böcker | 29 juni, 2010

Utsikt över Dunluce Castle. Foto: Mathias Jansson

Längs Nordirlands slingrande kustvägar

Tidningen Kulturens Mathias Jansson fortsätter skriva sina kulturreportage från Nordirland. Här upptäcker han de vackra kustvägarna.

Av: Mathias Jansson | Resereportage | 02 maj, 2015

Mikael Mansén

Tre noveller av Mikael Mansén

Mikael Mansén bor i Solna tillsammans med sin flickvän och sin son. Han har alltid älskat att berätta historier. Sagor har han tusentals av och kan skapa nya inom loppet av ...

Av: Mikael Mansén | Utopiska geografier | 25 januari, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.