Vincent van Goghs rum i Arles. Foto: Public Domain

På besök i van Goghs värld

Vincent van Goghs konst och liv slutar aldrig att fascinera människor. Irving Stones berömda biografi Han som älskade livet från 1934 filmatiserades 1956 med Kirk Douglas i huvudrollen som den ...

Av: Mathias Jansson | 05 april, 2016
Konstens porträtt

Krokodilen äter små barn, vet du

Mamman rycker tag i dotterns jackärm och mumlar något ohörbart nära hennes öra. Vad det ohörbara än innebar så har flickan tårar i ögonen när hon tittar bort med ledsen ...

Av: Jessica Johansson | 21 mars, 2012
Gästkrönikör

Hänt i skvättet 11

 

Av: Mattias Kronstrand | 09 december, 2013
Kulturen strippar

Syndafloden

Framtiden talade klarspråk; syndafloden steg oss till knäna.

Av: Bo Jörgen Sandberg | 19 januari, 2009
Utopiska geografier

En rämna i ordvävens ytskikt. Overklighetens Janet Frame



Janet Frame Foto Jerry BauerVerkligheten gled undan som en försåtlig illusion. Skräcken ockuperade henne. Inte ens ormbett eller jordbävningar kunde mäta sig med det som gjorde Janet så rädd. Hon satt i en inskränkt hörna av verkligheten och höll hårt om sina ord när hon hörde träskorna närma sig, klapp-klapp-skarap-skarap! Hon skulle ordnas till. Hon skulle dekonstrueras. Hennes ord skulle sorteras och rangeras. Hon skulle bortopereras ur sitt elände, korrigeras i sitt rike, fråntas irrationella mönster och bli tillrättaordnad så att likheterna var överens med de jämförbara normalerna i alla gängse riktningar och storheter.

”Jag ville sätta varma yllesockar på människorna i den andra världen, men jag drömmer och kan inte vakna, och jag vräks över klippkanten och hänger där i två fingrar som Den stora overkligheten dansar och trampar på”

Hon hade skrivit men skrev ändå inte. De skrivna orden skrevs i sanden, den osynliga sanden på den imaginära stranden i den stora Overkligheten. De ständigt återkommande tankevågorna översköljde och suddade. Ordbråte och syntaxspillror flöt villkorslöst omkring i textsörjan.

”Det finns inget förflutet närvarande eller framtid. Att använda tempus för att sönderdela tiden är som att göra kritmärken på vatten.”

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Där satt hon mitt i det böljande ordhavet. Tankarna korvade som knödlar i hjärnvindlingarna, kopplades om och kopulerade, mångfaldigades ymnigt för att snart åter krackelera. Dock hade skriverierna ännu inte skrivit sig tillräckligt långt bort i betydelserna. Och det var inte falskskrivet även om det hotfullt annalkande bortoperandet kunde tyda på en sådan sak.

Ordmolnen hopade sig. Mentalmanushögarna växte. Livskorrekturet pockade.

Hon var i otakt med det verkliga där folk ansade trädgårdar, avlade barn, skötte bankkonton, cyklade och begav sig.

Hon var hämtad till Overkligheten.

Det var sjukhus. Det var sängar. Det var lås och bom. Janet tänkte:

”Jag frös. Jag försökte hitta ett par långa sjukhusstrumpor av ull för att hålla fötterna varma så att jag inte skulle dö under den nya behandlingen, elchockbehandlingen, och min kropp fick bäras ut i smyg genom bakdörren till bårhuset”

An Angel at My Table  är en film av Jane Campion (1990) Filmen handlar om  Janet Frames liv.Hon mindes därhemma. Där var allt ikring henne igenkännbart så nära det närmaste nära det kunde komma. Där hade orden sina platser i askar av validerade valörer och kulörer. Meningarna var lugnmanande, rosättande, saker och ting stilla betänkta och oftast generöst efterskänkta.

Nu var detta långt borta. Nu var hon mångskriverskan som skrivit ord i sanden, släppt lös tankar med de flyende orden som flaxande som duvor i vinden. Den lättmyntade skriverskan som sjöng falskt och skriande gällt. Sjöng höga falsetter om fåniga petitesser i skepnader av spretiga ord och meningslösheter. Hon skrev ändå. Trots verklighetens motkrav. Men det var ett skrivande i blindo, i sorglig väntan. Klagosorgen reste sig som en mäktig oroshärd och förgjorde det fantastiska i hennes mångfacetterade ord:

”Spring ut under öppen himmel när jorden öppnar sig och skorstenarna faller!”

En egen värld äger sitt signerade möblemang. Janet hade inrett sin omsorgsfullt genom att smycka de generösa gränsövergångarna med tvillinglika simultantankar snarlika den rättrådiga verkligheten men ändå uppochnedverkande och utochinvändande i sitt hämtande av näring i det fantasirika. Hon satt där med orden härbärgerade i bräddfulla korgar med fågelsånger och känslor häftade i gyllene snören och förhoppningar trädda på små veka grässtrån. Det var hennes skrivna värld. Den ägde sin relativa och ruvande trygghet ända ut i de dallrande ordens mest finstämda flimmerhår. Solen sken dagligen och stundligen i de skrivna rummen. Men faror hotade, smög skändligt omkring i meningsbyggnaderna, gjorde sig till tolk och antydde invändningar som auktoritär bisittare i ansatser och bisatser.

Hon framhärdade dock och formulerade sig formulativt:

Janet Frame ”...en mening på prosa som svider som brännjärn är bra. En mening som håller sig ren om fötterna från början till slut är bra. En mening som tittar ut genom hyttgluggen mot horisonterna och bortom är bra. En mening som somnar är bra, om årstiden är förvinter; dålig om det är tidig vår. En mening som snubblar på onyttiga småsaker i stället för på begravda skatter är dålig, och ändå värre om den belyser onyttiga småsaker med konstgjort ljus, men bra om den ger dem ett unikt skimmer.

Ett ord som är spännande att se på och säga och som inte låter betydelsen skvalpa över kanten är bra; ett ord som kommer upp glittrande ur källan är bra; ett ord som svärmar likt ett fjolårsbi kring en fjolårsblomma är dåligt om blomman redan vissnat, men bra om blomman överlevt, vacker, och ensam på ett ställe där man inte visste att blommor växte och där bin aldrig svärmat eller samlat nektar förr”

Detta var senare. Men redan under lärargärningen skrev hon besjungande ord.

Och så kom plötsligt raseriet. Ett verklighetens raserande av allt.

Janet var lärare i skolan. Undervisade elever. Antog en ansträngd katedervärdighet byggande katederpyramider av skygghet. Det blev för högt, förgörande strängt i sin bräcklighet. Skrivaren som var van vid den mångomslösande ordlustgården hisnade i rollen som enrollerad lärare. Det blev naturbrott. Den gäckande fantasin ockuperade katedern. Bygget som restes på lösan sand ramponerades av ordningskraven och drunknade i det rigida.

”...skyltfönstren talade till mig. Det gjorde regnet också!”

Janet sjukförklarades i sina fantasier. Hennes oro blev medicinerad och den ordrika lustgården fick inte längre bevattning. Hon skjutsades i väg. Åtgärdades.

Sjukhus, lås, nyckel, säng.

Ansikten i vattnetÅratal av reformering och korrigering av sprickbildningar följde med särskilda tillrättalägganden i ordvävens rämnade ytskikt och redundans.

Janet ville åka hem. Men först skulle hon storkorrigeras. I huvudet. Hon var rädd. Det var i det råbankande huvudgärdet alla ord satt, hennes egna ord, huvudorden, de stora portalliknande såväl som de små fröorden och de sfäriska monumentalmeningarna, girlangbetydelserna, gärdsgårdsutvikningarna och den ordrika skönsången och allt annat trädgårdsarbete i ordriket. Hon var sataniskt rädd om sitt huvuds ord som de nu skulle operera bort. Huvudorden skulle då på sin höjd bli till förstenade småstensord ärttorra som pytteord eller helt enkelt bara frön, embryonala gulblanka frön.

Hon, författaren Janet, tänkte:

”De talade alla till mig. De sa Akta dig för realisation, akta dig för rabattpriser. Akta dig för trafiken och för baciller!”

Hon skrev, hade skrivit oavbrutet även som lärare, skrev om och om igen, skrev i huvudet, skrev i sängen, i sömnen i blindo i sanden på stranden i tanken.

Detta åkande mellan den entydiga verkligheten och den mångtydiga Overkligheten, den rådande kritlinjen mellan dessa två storheter stod skriven i lösan sand på tankestranden. Mentalvågor sköljde vid ebb som vi flod.

Det gällde för henne att alltid agera med andakt vid skrivandet när hon steg in i de osäkra betydelsernas sjungande gungfly för att få bli inbjuden till de egna ordkalasen där orden i det initiala skaparskedet var små ljuvliga krukväxter som vattnades kärleksfullt, syntaxen en dröm, en sång, ordmelodin ett omkväde från ett lekande hjärta. Men där orden i ett enda slag kunde förvandlas till tjuvaktiga köttätande ordväxter, syntaktiska marodörer som i omkvädet gestaltade ett blödande hjärta. Denna tvåsamma spänning etablerades när orden kom som små, små embryonala frön över läpparna och stavelserna svettades floder när de kravlade sig ur munnen och firade ned sig på diskussionsbordets ytliga dissekreringsplats. Då steg spänningen i ordbrukarniten och skrivaromsorgen! Allt var intet och inget allt! Och de fiktiva gränserna upplöstes!

Hör du ugglorna?Men allt krossades av det verkliga!

”Sitt inte på toalettsitsen på en offentlig toalett!”

Janet hade tagits in på mentalsjukhus för sina ord. Det var låst om henne med ordningars gyllene nyckel nogsamt omvriden och slängd. Sängen var bäddad för sjukliggning och hon hade en gul tandborste tilldelad. Också orden skrev sig gula. Urblekta. Skadade.

När tankarna stockade sig som tjocka korvar och höll husgeråd i pannan så länge att de stektes, vändstektes och förkorvade sig och blev till utsmetad tankegyttja och sedan till ingenting annat alls. Då steg ordens helsanningar fram i morgonsorgen.

”Men jag tyckte inte om att äta Carmello-choklad för att jag kände mig ensam”

När bokstäverna formades till ord blanka som den tommaste tomhet, då skymtade verkligheten ändå i sin första morgonrodnad. Då levde ännu värdeorden och skulle snart stiga ur glömskan blottande sina obduktionsblanka betydelser.

För det var då det skedde. Det som tilldrog sig bortom verkligheten. Det som hände i den skenbara Overkligheten. Skapandet av orden.

”Alla vackra ord som människor äger men sällan använder, den breda, rika språkväven, som skulle kunna täcka hela jorden som ett festkläde eller en guldgul filt- de var alla förlorade.”

Janet föddes en gång i orden. Växte upp i meningarna. Blev vuxen i det människoskrivna.

'Göm saxarna! Se upp för främlingar!” 

Doftande trädgårdar för de blindaHon var en flicka som spåddes en lysande ordframtid med en skimrande meningsbyggnad. En flicka som i sinnet formulerande sina egna världar. I skolan var bänken trång, kamraterna kantiga. Hon blev lärare och lärde ut oro i klassrummet. Inspektörer inspekterade, kollegor kontrollerade kollegialt och väggarna närmade sig klaustrofobiskt. Hon gömde sig, rymde sina kval.

När de församlade kring pratbordet nyktert och koncensussparsmakat samlade upp de användbaraste av orden och det var hennes som först ratades och sorterades bort som små, skändliga oanvändbara frön. Då skapades det inre i henne.

När det svåra pratade bort verkligheten så att klockorna mjuknade och sjönk ihop som röksvampar och stannade upp tillvaron och visarna vissnade ned i avgrunden och det blev hennes och ingen annans ansvar att sätta igång dem igen och hon inte förmådde detta då den stora visaren var så storförnuftigt bakslug och tungmetallpekpinnig i sin förnumstiga tidsdans och den lilla så pytteliten i sin förtalade lilla ögonblickssprödhet av tidsåtgång. Då gled allt undan och gav falskt sken, falskt som det falskaste falsksken.

”Jag var ännu inte civiliserad. Jag bytte min säkerhet mot fantasins glaspärlor.

Jag var lärare. Rektorn följde mig hem. Han delade upp sitt ansikte och sin kropp i tre delar för att hota mig med tredubbelfara, så att tre rektorer följde mig, en på var sida och en i hälarna”

När verkligheten sträckte ut sin torvmosse därute, djup, träsklik, förvillande. Att det då ändå sjöng invärtes i stora salar där symfoniska skogsorkestrar spelade upp till yster dans på det vildaste fantasihav av livglädje. När personen, hennes person som sort, som beläte, åskådliggjord i detta samkvämsobjekt bara ägde sitt ogenomträngliga skal som ville ingenting annat i sitt ansiktes fasadfalska annonsering, än att vara sig själv. Att hon ändå visade upp detta hjälplösa otolkbara blanka. Trots det sjudande innanmätet.

Vid alfabetes gränsDet var då det var så där och blev så här. Det var då risken för borttagning accelererade. Det var då rengöring och städning av det mentala menageriet utkrävdes.

”Jag ska skriva om farans årstid. Jag lades in på sjukhus för att en stor spricka öppnades i isflaket mellan mig och de andra människor jag såg glida iväg med sin värld över ett violblått hav där hammarhajar i tropisk frid simmade bredvid sälar och isbjörnar”

Janet satt stilla i sitt hörn av verkligheten. Hörde de hotfulla träskornas alltmer pockande dans, klapp-klapp-skarap-skarap! Hon var författare, förfärlig. För farlig. För sig själv. För andra. Hade skrivit böcker. Respektabla ordcirkusar, välordnade med radavstånd och schvungfulla meningsbyggnader, inbundna och utgivna.

Janet Frame författare väntade. Och tänkte. Det var en vecka kvar till den stora utstädningen, till den mystiska lobotomeringen. Det grava ingreppet i hennes ordkaos. Då fick hon ett litterärt pris och läkarrockarna sade att de kanske inte skulle. Ändå.

Janet var sedan länge vän med sina underbara sinnen och vittberest både i det verkliga och det overkliga och uttalades vid slutet av sin levnad allt oftare som kandidat till det Nobelska priset.

 

Benny Holmberg

 FAKTA

Janet Frame, född 28 augusti 1924, död 29 januari 2004, nyzeeländsk författare.
Fick 1947 felaktigt diagnosen schizofreni. Tillbringade sju år på olika psykiatriska kliniker och utsattes för hundratals elchockbehandlingar och var nära att bli lobotomerad.
Hennes första novellsamling Lagunen och andra berättelser gavs ut 1951 och fick ett litteraturpris, som läkaren läste om i tidningen. Lobotomiingreppet avvärjdes i sista stund.
Citaten i essän är tagna ur Janet Frames Bodde alltid i Maniototo utgiven på Eva Bonniers förlag 1990 och från Modernistas utgåva av Frames Ansikten i vattnet. Den senare är en av fyra böcker av Janet Frame som förlaget Modernista ger ut i år.
De andra titlarna är:
Hör du ugglorna?
Doftande trädgårdar för de blinda
Vid alfabetes gräns

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Benjamin 13

Håkan Eklund OM BENJAMIN Benjamin är en serie skapad och ritad av kulturella mångsysslaren Håkan Eklund. Det handlar om en-rutingar och serien används ofta av skaparen för att belysa dumma företeelser i allas ...

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 12 november, 2011

Barry Lyndon Foto China Crisis ccbysa30

stanley kubrick i helformat

Under året 2017 presenterar Konstföreningen GL STRAND i samarbete med Deutsches Filmmuseum, Frankfurt am Main, Christiane Kubrick, Jan Harlan och The Stanley Kubrick Archive vid University of the Arts London,med stöd från ...

Av: Nataša Ďurovičová och Vladimir Oravsky | Utopiska geografier | 04 mars, 2017

Peter Breum, tre digter om min jødiske arv.

Peter Breum; jeg har ikke noget særligt CV bag mig at præsentere. Men jeg fødtes i 1976, og har brugt det meste af min tid siden på at rejse ud ...

Av: Peter Breum | Utopiska geografier | 02 juli, 2012

Ett slags möte med Pentti Saarikoski

En författare bland många, som det sällan talas om numera, och inte tidigare heller, här i Sverige, är och var det stora språkgeniet Pentti Saarikoski. En helt otrolig människa på ...

Av: Carsten Palmer Schale | Litteraturens porträtt | 16 maj, 2017

Italiens röstmångfald behöver ett öra

- I samband med 150-årsjubiléet av Italiens enande var det viktigt att kunna skapa en film som förmådde reflektera över landet, och inte minst på de problem som finns i ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 18 november, 2013

Döden och kroppen

Genom det progressiva försvinnandet av tron på själens odödlighet och genom nyfödelsen av en sorts ”paganism” som inte nödvändigtvis är kritisk mot kristendomen, kan kroppen återuppta sin plats i samhället ...

Av: Gilda Melodia | Agora - filosofiska essäer | 03 november, 2013

 Nina Ahlzén

Ur Rumänska hundar av Nina Ahlzén

Poeten och skribenten Nina Ahlzén är född och bosatt i Göteborg. Bland annat har hon publicerat tre diktsamlingar och medverkat i flera antologier, till exempel The concept of interception Masspoem Series och Svensk ...

Av: Nina Ahlzén | Utopiska geografier | 05 september, 2017

Illustration: Signe Collmo.

Dostojevskij – och gestaltandet av visionen som idé

Skrev för en kort tid sedan en essä, med tyngdpunkten på den kvinnliga författaren Zenta Maurinas bok, om kvinnornas betydelse för Dostojevskij. Dock kan perspektivet vändas till det helt motsatta ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 29 maj, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts