Med Mattias Sandström i det undermedvetna

I filmen "Fuerteventura", som till stor del utspelas på Kanarieöarna, blandar Jesper samman samtid, dåtid och framtid. Samtidigt dras han in i en kärlekshistoria med en spansk kvinna som påminner ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 14 januari, 2011
Filmens porträtt

Främlingen främmandegjord blir en vän

1800- och 1900-talslitteraturen är full av flanörer; från den mållösa strövaren Peter Walsh i Virginia Woolfs ”Mrs. Dalloway” till modernismens promenerande variant av Odysseus, Leopold Bloom i James Joyces ”Odysseus” ...

Av: Matilda Amundsen Bergström | 24 Maj, 2012
Reportage om scenkonst

Monets hus i Giverny,  exteriört Foto Johan Werkmäster

I Monets fotspår genom Normandie

Ett nytt konstreportage av Johan Werkmäster den här gången på spaning efter Claude Monet

Av: Johan Werkmäster | 12 december, 2017
Essäer om konst

Postemmakrönika 8 Maskrosbarnet

Gick likt ett av livsfrö inlevelsehärdad som den säregna maskrosen vilken som fröat av sig från växtplats på höghustaket tillbaka till landet bredvid vildrosen och tusenårsalmen emellan, sa här ändå ...

Av: Stefan Hammarén | 03 juni, 2010
Stefan Hammarén

Förlorad i det allslukande världsalltet



Edgar Allan PoePoe dog 1849, 40 år gammal, efter att ha påträffats på en krog i Baltimore i ett förvirrat och medtaget tillstånd, iförd någon annans kläder. Vad han några dagar senare dog av är oklart, de medicinska journalerna är liksom dödsattesten försvunna. Döden var sannolikt alkoholrelaterad, men han kan även ha utsatts för något brott. Det har spekulerats i rabies eller en hjärntumör. Som ett kostligt svart skämt ter det sig att den man som fick ansvaret för hans litterära kvarlåtenskap blev en viss Rufus Griswold, en dödsfiende som under pseudonymen Ludwig även skrev den bisarra dödsruna som valsade runt i åtskilliga amerikanska blaskor, där han efter att ha konstaterat att Poe är död säger: “This announcement will startle many, but few will be grieved by it.” Griswold ägnade därefter några år åt att försöka karaktärsmörda den avlidne och utmåla honom som en urartad, nerdrogad, kroniskt berusad, allmänfarlig galning. 1847-48 hade Eureka, en text som den under sitt författarliv vårdslöst misskände och hårt prövade Poe trodde skulle bli hans mest betydelsefulla, arbetats fram, ett verk som, enligt vad han skrev i ett brev, skulle komma att “revolutionera de fysiska och metafysiska vetenskaperna”. Han skrev även: “I have no desire to live since I have done Eureka. I could accomplish notning more.” Essensen av skriften framlades för publiken i form av ett föredrag i New York den 3:e februari 1848. Salen rymde 600 människor, Poe hade fått låna den gratis eftersom han saknade pengar, 60 personer kom, och lyssnade utan att, antog Poe, förstå särskilt mycket av den skarpsinnigt intellektuelle karismatiske visionärens två och en halv timme långa utläggning. Han besökte förläggaren Putnam och sade, enligt denne, att Newtons upptäckt av gravitationen var en bisak i jämförelse med Poes egen Eurekauppenbarelse, och att 50.000 tryckta exemplar endast skulle vara en anspråkslös början på Eurekas segertåg (det finns uppgifter om att Poe ville ha en miljon ex. tryckta). Putnam lånade Poe en liten slant till hemfärden och sade att han skulle tänka på saken. Till sist fick Poe 14 dollar, och boken trycktes i några hundra exemplar en månad senare.

Mentalt befann sig Poe vid arbetet med Eureka “down by the dank tarn of Auber,/In the ghoul-haunted woodland of Weir”, som han skrev i dikten “Ulalume”, publicerad i en tidskrift under den tidsperioden (arvodet var ett par dollar, skänkta så att Poe, som ett år tidigare jämte tidskriftsutgivaren deltagit i en skämtsam kapplöpning, och därvid haft sönder sina skor, skulle kunna köpa sig ett par nya). Hans hustru dog av tuberkulos i januari 1847. Poe var otröstlig. Kanske vistelsen bland tankegångarna i Eureka blev ett slags svalkande tillflykt från den outhärdliga alltför personliga sorgen och saknaden? De väldiga kosmiska perspektiven, som reducerar de jordiska och mänskliga angelägenheterna till sina objektivt sett riktiga proportioner, kan vara en stor uppfriskande tröst.

Det är svårt att bedöma Eureka. En litteraturprofessor vid namn Stott har argumenterat för att Poe skrev boken som ett spratt, en uppsåtlig bluff för att driva med den publik som under de åren flockades för att åhöra populärvetenskapliga föreläsningar i de östliga kuststäderna i USA. Jag tror inte ett ögonblick att Stott har rätt i sin förmodan, men få människor har nog läst och verkligen uppskattat Eureka. Naturvetenskapsmännen har negligerat verket eller yttrat sarkasmer om dess “intuitiva metod”, dess hävdande att den poetiska instinkten visar sanningen därför att den är en instinkt för symmetrisk skönhet, och de som gillar Poes berättelser har haft svårt att ta till sig denna märkliga hybrid mellan en vetenskaplig avhandling och en predikande mystik prosadiktskosmogoni. Levnadstecknaren Zumbach betraktar ändock lite överraskande Eureka som “huvudnyckeln till Poes verk, till hans själs mikrokosmos”.

ellerströms har givit ut en fin utgåva. Översättaren Erik Carlqvist är mycket kompetent och produktiv - förutom att under de senaste åren mönstergillt tolka bl.a. Thoreau, Shelley, Whitman och Hume till svenska så stod han även för de tre volymer med Poes Samlade noveller som h:ström publicerat. Gustav Holmbergs förord är bra och informativt. Vad ska man då förvänta sig av texten? Ja, den är enligt mitt förmenande inte hisnande, betvingande, vidunderlig, hemlighetsblottläggande, gåtuppnystande… Men vad fan av människostackare skrivet motsvarar egentligen sådana överspända förväntningar? När man är en fjunig kväkande spoling kanske man inbillar sig att något skrivet ska uppdaga “den slutgiltiga sanningen” för ens villrådigt kringirrande och tröstlösa aporganism. Men så blir det nu inte, det är inte människan förunnat. Det mest vördnadsomsvärmade och förment upphöjda så kallade tänkande är när allt kommer omkring nästan uteslutande önsketänkande, svärmeandars slöjmakande, kanske bara en större eller mindre dos omtöcknat, omständligt manegekrattande muttrande, begreppsstyltiga berättelseembryon och ångestbesvärjande professorstrista ordlekar. Det bestående värdet av tänkande står att finna i dess ofta ringaktade marginaler, i form av levnadsluttrade praktiska råd om samhällslivet, sinnesfriden, lidandet och döden, som man kan finna hos en Marcus Aurelius, en Chuang Tzu, en Gracián, en Chamfort, en Cioran.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Eureka är i stora delar en inte sällan påstridig och ibland lite smågrinig naturvetenskapligt präglad upplysningsförkunnelse, en högtsyftande och uppriktig säljarsvada som krasst betraktat väl inte har mycket till poetisk lyster. Verket är ändå mycket intressant, därför att det skrevs av ett geni, och han uppenbarligen satte sådant stort värde på det, och där finns minnesvärda formuleringar. Boken tar sin början med ett tema som utbroderades i den postuma, inte särskilt lyckade, berättelsen “Mellonta Tauta“, ett fingerat brev skrivet år 2848 som raljerar om de två, båda lika otillräckliga, kunskapsvägar, den deduktiva och den induktiva, som initierades av Aries Tottle (Aristoteles), “a Turkish philosopher (or Hindoo possibly)”, respektive en viss “Hog, surnamed the ‘Ettrick Shepherd‘ ” (Francis Bacon). Poe är inte nöjd med vad han upplever som det enerverande mödosamma deduktiva eller induktiva “krypandet och kravlandet”. Retoriskt frågar han: “Måste vi klippa av örnens vingar därför att snigeln är säker på foten?” Inspiration till denna djärva och otåliga örnblick fann Poe uppenbarligen främst i Alexander von Humboldts verk Kosmos i fem volymer - Eureka dedikeras därför också till Humboldt, som Darwin kallade “the greatest scientific traveler who ever lived“.

omslagetEureka upprepar och inskärper ett antal grundteser. Ämnet är, förklarar Poe, “det allvarligaste, det mest vittomfattande, det svåraste och det mest upphöjda”, dvs. att tala om “det fysiska, metafysiska och matematiska - om det materiella och andliga Universum; om dess väsen, dess ursprung, dess skapelse, dess nuvarande tillstånd och dess öde”.

Poe beskriver det prekära läge man befinner sig i om man väljer att laborera och hypotetisera med begrepp som “Gud”, “ande”, “oändlighet”: dessa termer representerar endast “tanken på en tanke”, “ett försök att formulera ett uttryck för en idé”, “det möjliga försöket att ge ord åt ett omöjligt begrepp”. Vad som återstår skulle då vara att “inrikta sin mentala blick mot någon given punkt på det intellektuella firmamentet, där det ligger en dimmig nebulosa vars gåta aldrig kan lösas”. Det är omöjligt att lösa den, och likaså “oväsentligt, mätt med alla mänskliga måttstockar. Han inser att Gudomen inte har avsett att den skall lösas. Han ser genast att omöjligheten ligger utanför människans hjärna, och t.o.m. på vilket sätt, om inte exakt varför, det förhåller sig så. Jag vet att det finns människor som ägnar sig åt att försöka uppnå det ouppnåeliga och som mycket lätt, med den jargong de sprider, förvärvar sig ett slags bläckfisksrykte för djupsinnighet bland de förmenta tänkare som tar dunkelhet för djupsinne. Men den bästa kvaliteten hos ett tänkande är självkännedomen i det---”

Nå, låt gå för det, men vänta lite nu - var kom “Gudomen” ifrån?

Att haspla ur sig “Gudomen” är väl i allra högsta grad att ägna sig åt “det möjliga försöket att ge ord åt ett omöjligt begrepp”, att inrikta sin mentala blick på en dimmig nebulosa? Hur och varför skulle “Gudomen” kunna betraktas som något “självklart givet”? På det spörsmålet finns väl inget givet svar i texten.

Poe reflekterar i alla fall roande över denna “Gudom”: “Denna Gudom, i sig själv, är den enda som inte är imbecill, den enda som inte är ogudaktig, den enda som inte hävdar - något alls.” Vidare citerar han en viss baron de Bielfelt: “Vi vet absolut inget om Guds natur eller sanna väsen : för att veta vad Han är, måste vi vara Gud själv.”

Poes gud är den primordiala förkosmiska allenheten som i en ojämförlig panteistisk viljeakt mångfaldigar sig och atomiskt expanderar, genom materiell utspridning blir till vad som kallas universum. Liksom tänkare från Anaximander till Schopenhauer ser Poe denna diversifiering och individuation, till en början med nödvändighet i form av “materia i dess tillstånd av yttersta tänkbara enkelhet”, som något som är såväl i viss mening illusoriskt samt även “orättfärdigt”, moraliskt förkastligt, något som inte borde finnas till och som måste sonas genom upphävande eller förintelse. Han skriver: “Detta bildande, detta upprättande av Universums struktur, har åstadkommits genom att ett - det ursprungliga och därför normala - har tvingats in i det onormala att vara många.“ Mångfalden av det skapade trängtar obönhörligt tillbaka till den allenhet ur vilken det flödat, och kommer också, i all evighet, att återvända till den skapande allenheten, förintas och pånyttfödas. Denna tanke varieras och upprepas på olika plan i Eureka, och det är en sund tanke. Låt vara att detta kosmos eller kaos är obegripligt, obeskrivligt, men något åt det hållet, minus den “moraliska” aspekten, har jag själv alltid, så långt jag kan minnas, lutat åt. Allt är i grunden ett, det kan inte betvivlas. Kalla det panteistiskt eller panenteistiskt eller pandiaboliskt, det spelar ingen roll. “What’s words worth?”, som Motörhead frågade sig. Visionen av ett dynamiskt pulserande universum, ständigt på nytt förintat genom materiens ögonblickliga kataklysmiska försvinnande i ett andligt enhetstillstånd och från intigheten pånyttskapat, är Poes viktigaste tes - “den stora sanning som jag har lagt fram, sanningen om den ursprungliga enheten som källan, som principen för universums fenomen.”

Poe var väl insatt i det kosmologiska kunskapsläget vid mitten av det nittonde århundradet. Han förklarar tämligen utförligt varför han anser att Laplaces nebulosateori vad gäller bildandet av solsystem är riktig, och varför varje tänkbar empirisk “bevisning” av den i själva verket skulle innebära dess vederläggande, och resonerar med utgångspunkt i de senaste rönen om solsystemet och världsalltet gjorda av astronomer som Lagrange och Herschel - den sistnämnde kritiseras för att han tack vare den ogrundade fördomen om ett oändligt och evigt stabilt universum vägrar acceptera tanken att nebulosor befinner sig i “ett tillstånd av kontinuerlig kollaps” - Poe säger syrligt:

“Låt mig med all respekt bekänna att jag för min del inte kan förstå hur någon annan tolkning [än att förhållandena i universum som helhet tyder på ett tillstånd av kontinuerlig kollaps] av tillståndet i världen någonsin har kunnat finna sin väg in i den mänskliga hjärnan.”

Poe grubblar och rabblar siffror som beskriver de väldiga avstånden, den till synes tomma rymdens kalla avgrunder, de enorma krafter som satts i spel. Men där Lovecraft, delvis av kreativt-litterära skäl, förlamad av fasa stirrade in i nattstjärnhimlen, ursprunget till den dova, råa, smutsiga, sönderslitande skräcken för vansinne och förfall och ondska och grymhet utan gräns, så anar Poe trots allt en bortompersonlig och lidandeupphävande försoning i detta kosmos.

Det är inte svårt att initialt bli lite konfunderad inför och ibland kanske rentav känna sig uttråkad av Poes Eureka. Jag tycker ändå boken är väl värd att läsa ordentligt och fundera lite över. Mot dess slut kan man se hur han med lätt hand spekulerar över hur “den gudomliga orättfärdigheten”, det obevekliga ödet och det ondas existens kan göras begripliga och uthärdliga för individen. Eller hur gud för närvarande upplever sitt liv genom en oändlighet av ofullkomliga, med smärta sammanvävda njutningar hos de ofattbart talrika ting som är individualiserade former av honom själv. Han hyser övertygelsen “att de processer som vi här har dristat oss att reflektera över kommer att förnyas i evighet efter evighet, att ett nytt universum blir till och växer, för att sedan sjunka in i intigheten varje gång det gudomliga hjärtat slår.

Och detta gudomliga hjärta - vad är det? Det är vårt eget.”

I grunden tror jag Poes samlade verk är och kommer att förbli lika avgrundsdjupt främmande för den samtida och nära framtida malströmsnedvirvlande människovärlden som den lilla vita stuga där han, i Bronx, levde sina sista år, är i förhållande till den groteskt förråade och förslummade omgivningen. Hans ord härrör “from a wild weird clime, that lieth, sublime, outside of SPACE - outside of TIME” (“Dream-Land”). Men vissa mer mottagliga, i världsalltet förlorade, döda men drömmande, läsare kommer förhoppningsvis fortsatt att kunna ana något om den svårgripbart undflyende människoandens mysterier när de läser honom.

 

Nikanor Teratologen

 

Källa:

Edgar Allan Poe

Eureka - en prosadikt

Översättning: Erik Carlqvist

Förord: Gustav Holmberg

ellerströms

 

Ur arkivet

view_module reorder
Hebriana Alainentalo

Hebriana Alainentalo, tre engelska dikter

Tre dikter på engelska av Hebriana Alainentalo

Av: Hebriana Alainentalo | Utopiska geografier | 30 december, 2017

Röjar-Ralf ”dags att röja” - livet som en transit hall

I Shakespeares klassiska komedier går huvudpersonerna, både de goda och de onda, ofta från civilisationen till naturen och tillbaka till civilisationen igen, alla har blivit trevligare (och lärt sig att ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 18 september, 2013

Emmakrönika XXX Sista krönika?

efter natts funderingar, inte trollbunden, tror jag mig insett att det aldrig blir något emellan oss mer mera, att det verkligen är det du vill och avgjort för gott för ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 30 oktober, 2009

Livet på 60 grader 2

 

Av: Bröderna Blomqvist | Kulturen strippar | 16 februari, 2012

Magnus Göransson

Hästbilder

Idioten vaknar mitt i en väpnad konflikt med sin väckarklocka. Klockan hade tydligen kastat första stenen men när idioten kom till sans var kriget redan över. Ingen vinner krig och ...

Av: Magnus Göransson | Gästkrönikör | 16 mars, 2016

Requiem. Dödsmässan enligt Brahms och Verdi

Dödens skugga faller över skapelsen, det outsägliga vemod Walter Benjamin beskriver, syndafallet och exilen, utdrivningen vi lever i gestaltar vi ständigt åter och åter i konst, i dikt, i musiken. Memento ...

Av: Oliver Parland | Essäer om musik | 21 februari, 2012

Gilda Melodia

Glädjesmarta

En ny krönika av Gilda Melodia.

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 05 april, 2016

Lars Gustafsson Foto CC BY-SA 4.0

Lars Gustafssons 70-tal: fakta, fiktion och autofiktion

Lars Gustafsson är en av den svenska litteraturens mest mångfacetterade författare. I det avseendet kan han erinra om giganter som Strindberg och Goethe! Hans publikationslista omfattar som bekant inte bara ...

Av: Torsten Rönnerstrand | Litteraturens porträtt | 09 mars, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.