Mahler mellan glädje och förtvivlan

Gustav Mahler Mats Myrstener om Gustav Mahler i den musikaliska Umeå. En mycket viktig person i mitt musikaliska Umeå där jag växte upp, var discjockeyn i Burmans musikaffär, Stanley. Stanley ...

Av: Mats Myrstener | 10 september, 2008
Essäer om musik

Kreativiteten och patriarkatet

“Ingen vettig människa kan undgå att lägga märke till professorns makt. Till honom hör makten och pengarna och inflytandet. Han är ägaren av tidningen, dess redaktör och under-redaktör. Han är ...

Av: Oliver Bowers | 24 Maj, 2014
Essäer om musik

Den kinesiska vägen till en konstnärlig kampfilm. Intervju med producenten Rui Li

Vid första ögonkastet verkar ”The Sword Identity” vara en ”vanlig” kinesisk kampkonstfilm, men i själva verket är den en högst poetisk kärlekshistoria. Filmen utspelar sig under tiden för Mingdynastin, en ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 14 december, 2011
Filmens porträtt

Tillhör inte psyket de humanistiska disciplinerna?

Vad är adekvat? Hjärna eller omgivning? Troligtvis en kombination av bådadera! För drygt tjugo år sedan började jag förstå att hjärnan var upphovet till allt vi kände och tänkte och att ...

Av: Jonas Lindman | 11 november, 2014
Gästkrönikör

Att se längre än näsan räcker



Den framsynte Bernard le Bovier de Fontenelle (1657-1757) Nei, tacka wil iag wår högtoplysta tid wi lefwa uti,wi weta intet mera af några omöjeligheter ..
(Johan Krook 1741)

När Emanuel Swedenborg kring år 1716 berättade att han skissat på ett ”Utkast til en Machine at flyga i wädret”, ställde sig Christopher Polhem mycket skeptisk till tanken att människan någonsin skulle kunna skapa en sådan maskin. Swedenborg citerade då Bernard le Bovier de Fontenelle, som sagt följande: “Konsten att flyga har knappt blivit född ännu. Den konsten ska bli allt mer perfekt och en dag kommer folk att flyga upp till månen.”

Redan för326 år sedan hade Bovier de Fontenelle, som faktiskt blev hundra år, klart för sig att människan skulle kunna genomföra den bedriften och Swedenborg höll med honom. Men de flesta människor har varit lika skeptiska som Polhem och det finns till och med folk som än i dag anser att månresor är omöjliga och att Apollo-färderna var en gigantisk bluff.

Du som läser detta, vad säger Du om jag nu påstår att väldiga stjärnskepp med tiotusentals människor ombord om hundra år ska färdas långt utanför vårt eget solsystem? De kommer att färdas i tusentals år och generationer ska födas och dö ombord under färden innan man når fram till någon beboelig exoplanet i ett annat solsystem eller kanske helt enkelt bosätter sig som nomader ute i universum.

Vågar Du tro på det?

Om inte, så slipp!

Ex-astronauten Mae Jamison, som ska leda oss mot stjärnorna

Men faktum är att det har just blivit klart att den första afro-amerikanska kvinnan i rymden, före detta astronauten, Mae Jemison, ska leda ett projekt med sikte på en sådan resa. Vi står inför något så pass ovanligt som rejäl framförhållning, en tydlig långsiktig planering långt utöver vad vi i vardagsslag är vana vid.

Det handlar om ”The 100-Year Starship Project”, där DARPA (Defense Advanced Research Projects Agency) ger 500.000 dollar till den ideella organisation Dorothy Jemison Foundation for Excellence som ska inleda förberedelserna för det enorma projektet.

”Vi behöver själva inte vara de som sänder ut detta stjärnskepp”, fastslår Mae Jemison. ”Vår uppgift, vårt uppdrag är att se till så att all den kompetens som krävs för att genomföra interstellära missioner finns på plats.”

DARPA är knutet till USA:s försvarsdepartement och skapades ursprungligen för att slippa överraskningar av den art som USA drabbades av när ryssarna skickade upp Sputnik i rymden. Den här satsningen i samverkan med bland annat NASA handlar alltså om något så pass svindlande som ett generationsrymdskepp med sikte på utvandring inte bara från Jorden utan från själva solsystemet. Människorna ombord lever och dör, får barn som också lever och dör ute bland stjärnorna.

John Desmond Bernal, som redan 1929 utförligt beskrev ett stjärnskepp

Det låter som science fiction och science fiction har förvisso tagit till sig idén. Men det var den märklige brittiske vetenskapsmannen John Desmond Bernal, som först förde fram tanken på ett sådant rymdprojekt 1929 i den långa filosofiska essän The World, the Flesh, and the Devil An Enquiry into the Future of the Three Enemies of the Rational Soul, ett fantastiskt dokument som av någon anledning aldrig tycks ha översatts till svenska.

Bernal tänkte sig en sfär cirka femton kilometer i diameter. Bland annat föreställde han sig att man kunde fånga in en asteroid och urholka den samt förse den med skyddande lager. Denna värld för sig måste vara självförsörjande med egen atmosfär, vattenförsörjning och odlingar.

Inom skönlitteraturen dök ett generationsrymdskepp upp för första gången 1940 i den amerikanska science fiction-tidskriften Amazing Stories. Det var i novellen ”Resan som varade i 600 år” av Don Wilcox och den kom på svenska redan 1942 i Jules Verne Magasinet/Veckans Äventyr.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I rymdskeppet R/S "Framtiden" hinner trettio generationer leva och dö innan farkosten når Rabinelloplaneterna. Vid framkomsten hälsas generationsskeppets invånare välkomna av en koloni jordmänniskor. Ny teknologi har gjort att farkosten blivit omkörd på vägen av nya emigranter, som avverkat sträckan på sex år. Jules Verne Magasinet publicerade flera liknande resor om stjärnskepp och som bekant kom Harry Martinson ett drygt årtionde senare att ta upp idén i dystopin Aniara.

”The 100 Year Starship (100YSS) study” beskrivs som ett försök från DARPAS sida ”att utveckla en genomförbar och hållbar modell för uthålliga, långsiktiga investeringar inom den privata sektorn i de oräkneliga vetenskapsgrenar som krävs för att praktiskt genomföra rymdfärder på långa distanser.”

Avsikten är bland annat att framkalla ett intresse för projektet bland unga studenter men också bland akademiker, hos den industriella världens beslutsfattare samt hos forskare och vidare att få den stora allmänheten att i stället för att tänka i banor som ”det går inte” överväga begreppet ”varför inte”. Uppgiften är att studera hur man ska få allmänheten att bortse från den normalt kortsiktiga synen på tillvaron och stödja ett projekt som handlar om våra barnbarns barnbarns barnbarns barn.

Insidan av en Bernal-sfär

"Jag tror inte alls att allmänheten har tappat intresset för rymden”, säger Mae Jemison. "Jag tror att de bara har lämnats utanför.”

Studien ska vidare innehålla långt mycket mer än rent teknologiska aspekter, som exempelvis huruvida man ska använda mikrovågor eller termonukleära explosioner för att uppnå en hastighet om drygt 10 procent av ljushastigheten. Projektet ska nämligen därutöver omfatta ekonomiska, sociala, kulturella, religiösa, juridiska, filosofiska och andra aspekter. Med andra ord: inga infallsvinklar ska glömmas bort. Studien ska vara så heltäckande som möjligt.

Bottenlinjen för att undvika inavel är enligt en uppfattning drygt 200 människor, enligt en annan bedömning krävs 1000 människor. Då det handlar om att skicka ut tusentals människor bör inavel inte vara något problem, men man får anta att frågan ändå kommer att bli föremål för studium.

För att förstå vilka avstånd det handlar om, så tar det en och en kvarts sekund för månskenet att nå jorden medan solskenet behöver åtta minuter för att nå oss. Ljuset från den närmaste stjärnan, Alpha Centauri, tar 4,37 år innan det når oss.

Dennis Overbye har noterat i International Herald Tribune att det skulle ta Voyager I, som just nu färdas där borta vid solsystemets yttersta gräns med en hastighet om 61.000 kilometer i timmen, 70.000 år för att komma fram till Alpha Centauri.

Voyager I, som färdats i 34 år, är på väg ut ur solsystemet. Farkosten har färdats över 18 miljarder kilometer ut i världsalltet, längre än någon annan av människor konstruerad farkost. Man räknar med att kunna bibehålla kontakt med rymdsonden till år 2020, då batterierna beräknas ta slut och signalerna bli för svaga för att uppfattas på jorden.

Variant på Bernal-sfär

rittiska interplanetariska sällskapet har kalkylerat att med en farkost som färdas med tolv procent av ljusets hastighet skulle man kunna nå Barnards stjärna, som ligger 5,9 ljusår från oss, på femtio år. I alla händelser handlar dessa kalkyler och projekt om planer med en långsiktighet som saknar motstycke. Voyager 1:s märkliga, obemannade pionjärfärd är alltså ingenting jämfört med de utmaningar som Mae Jemison och hennes medarbetare ska ta itu. 500.000 dollars är inte mycket pengar, men detta är bara början, själva förberedelsearbetet.

Astrofysikern Stephen Hawking, som suttit större delen av sitt liv i rullstol, fyllde 70 år i januari 2012. Han framhöll då i en intervju för BBC att han tror att mänskligheten kommer att förstöra jorden och utplåna sig själv någon gång inom de kommande 1000 åren. Han menar att räddningen består i att kolonisera planeten Mars och andra himlakroppar inom solsystemet, som kan göras beboeliga för människan. Sådan kolonisation tror han kommer att ske först om 100 år. Han framhåller också att människan bör akta sig för att ta kontakt med utomjordingar. Risken är, menar Hawking, att människan skulle drabbas av samma öde som indianerna när européerna kom till den nya världen.

Bertil Falk



 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Rebellerna förstör Syriens kultur

Ända sedan konflikten i Syrien bröt ut har jag pekat på wahhabismens inflytande i rebellrörelsen. I början var det få som lyssnade och många som tvivlade. Dessutom var och är ...

Av: Mohamed Omar | Gästkrönikör | 11 januari, 2014

Peter Handke. Foto Wikipedia

Liminalitet

En dag bet skrivklådan extra hårt och på ett frustrerande sätt. Jag visste att jag ville skriva, men hade inget att säga, så det blev tramsigt rim och obscena barnvisor ...

Av: Jesper Nordström | Litteraturens porträtt | 26 november, 2015

Mikroprosa av calle flognman

molnen tätnar talar med läpplös rörelse skiftande färger. sjunker.

Av: Calle Flognman | Utopiska geografier | 18 Maj, 2016

Tala med Johan Hammarström!

Med en dig hållen beskrivning av ett "revbensskåpet" (när de behövdes vid introduktioner,) sin ledsagare, åt vilken dikts pluggades in i hållbart formrymsbotten för den tunne, gjort efter den som ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 16 september, 2013

Det finns inte ett landskap som inte är dunkelt – Om Relationens filosofi…

Congrès des écrivains et artistes noirs, kongress för svarta författare och konstnärer, anordnas för första gången i Paris 1956 på initiativ av den senegalesiske publicisten Alioune Diop och hans panafrikanska ...

Av: Viola Bao | Essäer om litteratur & böcker | 06 augusti, 2012

Om Röda korsets arbetsförhållanden och språkförbistringen i Första världskrigets Ryssland

Kärt barn har många namn. Sankt Petersburg, Petrograd, Leningrad, och nu Sankt Petersburg igen… St. Petersburg är en vacker stad med breda gator, öppna platser. I skymningsljuset mot broarnas blånande ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer | 29 juli, 2014

Illustration av Hebriana Alainentalo.

Omoral och amoral och vidare – några reflektioner

Den i Sverige tidigare verksamme professorn i praktisk filosofi, Harald Ofstad, skrev för idag över 40 år sedan en mycket fascinerande och skrämmande bok med titeln: "Vårt förakt för svaghet"; ...

Av: Carsten Schale | Agora - filosofiska essäer | 28 Maj, 2015

Sigrid Combüchen: romaner om samtiden kan bara bli en pastisch

– Det finns en sådan längtan efter att någon ska skriva den stora samtidsromanen, säger Sigrid Combüchen. De som längtar efter den är sällan medvetna om hur svårt det är att ...

Av: Håkan Lindgren | Kulturreportage | 29 september, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts