Den brinnande boken

”Det var Chi Hoang Ti,kung av Tsin,som lät bygga den kinesiska murenoch bränna alla böcker i Kina.” I ”Muren och böckerna” sjunger Evert Taube om den kinesiska kejsaren Chi Hoang Ti ...

Av: Mathias Jansson | 12 december, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Det var Martin Luther som räddade den katolska kyrkan. Intervju med Sebastiano Vassalli

En av de mest intressanta romanförfattarna och historikerna i Italien är Sebastiano Vassalli. Han har givit ut ett femtiotal böcker sedan början av 1960-talet men ingen av dem har översatts till ...

Av: Guido Zeccola | 19 november, 2014
Litteraturens porträtt

Indira med järn-näven eller med alltför mjuka händer?

Vid valet i Indien 2014 förlorade kongresspartiet stort, efter att, med famlijen Gandhi-Nehru i spetsen, ha dominerat indisk politik alltsedan frigörelsen från britterna1947. I bokhyllan hemma ligger 23 brev från Indira ...

Av: Annakarin Svedberg | 20 september, 2014
Kulturreportage

Musée de Montmartre. maison du Bel Air. Foto: Wikipedia

”Jag har bestämt mig för att vara lycklig, ty det är bra…

Alla konstälskare och konstnärssjälar i alla åldrar har just nu en rad möjligheter att förhöja livskänslan genom att bege sig till Paris. Eva-Karin Josefson skisserar för oss en kort historik ...

Av: Eva-Karin Josefson | 05 september, 2015
Essäer om konst

Ögon som ser dina under



Ögon som skådade, stora av undran och innerligaAtt vakna till en ren och klar morgon gör livet lättare hela långa dagen och sjunga inför Gud och det brinnande hjärtat psalmen Öppnade ögon Herre oss giv, och det har bara gått en kort stund sedan John Blund kastade sitt sömngrus i våra ögon. Vi somnade på vårt nystrukna örngott och i vårt solvädrade duntäcke, inga störningar under natten från oändligt långa godståg, flygplan på väg österut och sniffande igelkottar på uteplatsen. Nu finns det andra morgnar utan fågelsång, med skavningar i det mesta, alla ord radas upp, grus i dojan, grus i maskineriet, grus i hjärnan och så detta irriterande ögongrus. Det kan beskrivas som slem, kletigheter och kladd, i små klumpar eller som små trådar som sträcker sig över ögat, färgen kan vara neapelgul, snorgrön eller mjölkaktig. Allt detta förekommer inte alltid, men ibland hos människor, små hundar och marsvin. Det är inget svårt och existentiellt problem, men det väcker irritation och obehag, alltid har det kommit till under sömnen och borde heta sömnsand eller sömngrus. Och efter petande och sköljande sitter det ofta kvar ögonkladd i den innersta ögonvinkeln. Att tillgå finns smörjande ögondroppar, ögonsalva som lindrar sveda och gruskänsla och det finaste av allt – ögonbad med kopp, steril koksaltlösning.

Detta tillstånd av ögonstörning uppträder i skilda sammanhang, som när jag åker bil med Thore Anderzon, han måste alltid ha fönstret nere för att känna sommarvärmen komma in i bilen och höra sångare och syrsor, ingenting av detta kommer mig till del, jag blir stel i halva huvudet och känner i ögonen, särskilt dagen efter, grus, hetta, sveda, irritation, överkänslighet mot ljus, stundtals ser jag suddigt och små dimälvor dansar framför mig. Att jag aldrig kan säga nej till bilturer med Thore Anderzon och så löjligt han stavar sitt namn. Efter en dag med långt arbete framför bildskärmen, svider mina ögon, de blir röda och irriterade, jag pillar i dem i tid och otid, gnider mig i ögonen med otvättade fingrar. Dagen efter kommer detta ögonkladd, på morgonen måste jag öppna ögonen försiktigt, de hålls samman av lätt gula slemtrådar.

Orsaken är stor ansträngning av ögonen och bristande hygien, i detta sammanhang vill jag säga, det är viktigt med en mjukgörande kräm på ögonlocken, själv använder jag märket Essex, för att namnet verkar så fint och nobelt. Ögonlocken är den hud – och muskelveck – som täcker den övre och nedre halvan av ögongloben, det är viktigt att hålla både det övre och det nedre ögonlocket i god kondition, båda medverkar till att fukta ögongloben. Dessutom, vid ett annat tillfälle, hade jag svårt att få upp ögonen på morgonen efter ett besök på ett skeppsvarv i Gdansk i en dammig och rökig miljö, orenheten slammade igen mina ögon med små gula flagor, en tysk studiekamrat använde det vackra ordet Augensand. Det är ett vackert ord, men när jag hör det, så tänker jag osökt på min tyska skolgrammatik, då blir detta ord solkigt och anfrätt av mott och mal, liksom min första tysklärares kostym.

Tårar att samla. Kyssar att förlora. Läppar som vet och kan tigaNattens tystnad är en sann vän, en pålitlig kamrat, en som tiger och inte läcker, så går jag ut i detta stela, livlösa landskap av streck och linjer med geometriska hybridformer, inga liv, bara små ljuskäglor. En stark längtan efter ljusblå riddarsporrar vid brevlådan. Så börjar solen värma de röda hustaken, det är lika sant som att tråkigheten är obeskrivligt tråkig. Det finns ljusa, lätta molnstrimmor, men det mesta är som mörker, packis och hopplöshet. Så fladdrar barndomen förbi med trähästen på de fyra skrangliga trähjulen och det blåvita snöret och dockans ögon, som hoppade omkring på spiraltrådar. Nu går jag in i ett nytt landskap, en blå slätt med vårblommor och vivalditoner strödda över marken, så rinner de ner i jorden och tystnar. Många dagar ser jag en kvinna, sitta ensam vid ett fönster, någon kall dag stannar jag en kort stund och vinkar på henne, särskilt minns jag en riktigt kall dag, jag frös och tårarna rann nerför kinderna av kyla. Och det händer aldrig någonting, där vid fönstret, hon ändrar inte ställning, hon rör sig inte, hon vinkar inte, men det förefaller, som hon ser på mig. Det kunde ju hända någonting, vad som helst, i alla fall ett lätt duggregn. Aprilsolen böjer sig fram och lyser på kvinnans ansikte, detta är en äkta sanning, inte som det vanliga tomma skramlet, rundpratet. En dag är inte kvinnan i fönstret, just när jag går förbi kommer hon ut på gråstenstrappen, hon berättar en osammanhängande historia om de fem första apelsinerna i sitt hem, om den stora sorgen efter sin man och om förlusten av tamkajan, som en dag bara låg stendöd i diskhon. Denna vackra fågel, grånackad och vitögd, som sägs äta mynt, så berättade redan Albertus Magnus. Kvinnan går plötsligt in till sitt, jag kan inte fråga och inte säga något till svar. Jag står kvar med hennes många ord av ljus och mening och med alla de andra orden. Vi är själva med om att forma nuet, så sa hon och så det jag minns bäst dessa ord från henne, sorgen är den enda äkta sanningen i livet.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

På Hotel Parrot i Aukenberry lämnade jag en natt mitt rum insvept i två hotellfiltar, gick neråt vattnet, för att se på stjärnorna och se månen doppa sitt ljus i vattnet, vid vattenkanten i trädens sus, såg jag en ensam vit blomma, när jag kom närmare visade den sig dofta, stjälken var bar, längst ner satt gröna blad i rosett. Träden viskade hennes namn, ögonpyrola. En annan växt värd stor uppmärksamhet i detta sammanhang är ögontröst, som är både en snyltrot och en halvparasit. En essens av växten har en både smärtlindrande och inflammationshämmande verkan på rinnande och irriterade ögon. Det är så nu och det har varit så i eviga tider, redan på 1100-talet finns det en rekommendation om detta av Hildegard av Bingen. Ögontröst verkar även läkande vid snuva och bronkit och nämns ofta idag inom homeopatin som medel mot hornhinne- och ögonlocksinflammation. Att märka är att bladen hos ögontröst är äggrunda och grovt sågade, blommorna äger en obeskrivlig skönhet i vitt och violett med violetta nerver.

Två mörka ögon och kärlekslågor tändesMitt i den största sommaren för femtio år sedan gick Hjalmar Gullberg ner till sjön framför det vita huset, han gjorde det för sista gången. Några år tidigare kom diktsamlingen ”Ögon, läppar”, där han låter orden växa fram bakom slutna ögonlock och för en inre blick. Och det är särskilt en kvinna som är närvarande in i det sista.

”Ögon som skådade, stora
av undran och innerliga.
Tårar att samla. Kyssar att förlora.
Läppar som vet och kan tiga.”

Efter ”Ögon, läppar” skrev Hjalmar Gullberg bara några få dikter, ofta av privat karaktär. Det går inte att veta hur Hjalmar Gullbergs ögon såg ut den där julimorgonen 1961, när han gick ut i vattnet, möjligen visade de både beslutsamhet, resignation, ledsnad och befrielse. Det var sista dagen att bära den obotliga förlamningssjukdomen, det var sista dagen med livet och med kvinnan som var med honom de sista åren, till slutet. Han var förberedd, det visade dikterna han skrev ner på små lappar under sina sista år, men det går inte helt att förbereda sig för den sista dagen. Ingen vet med bestämdhet, vi vet bara det som kom genom orden, från hans innersta.

Att avläsa, att skatta och bedöma en annan människa, är inte helt enkelt, att kunna se på yttre emblem, vad som finns inuti en människa, av godhet, handfasthet och moral. Det går att märka och ta fasta på vissa saker, som rösten, gester och mimik, rörelser runt munnen och så ögonen. Det sägs ofta att ansiktet är en bild av själen, i ansiktet ligger dolt våra innersta tankar, värderingar och känslor. På samma sätt är ögonen själens spegel, i ögonen kan vi avläsa klarhet i tanken, trofasthet vid ideal och finna humanistiska askar. Om vi lägger samman allt detta av tankar, värden och känslor så får vi en människas karaktär. Ögonen avslöjar och bekräftar. Ögonen visar även skiftningar och variationer, i färgen veronagrönt eller messinabrunt, kan det födas ett ilsket ögonkast, en rädsla eller ett avståndstagande. Och det har samma snabbhet som ett ögonblick, en blinkning och en hastig blick. Det kan finnas ögon med sammetsblick och ögon som bär kärlekens eldar och mörka ögon som i valsen i operetten ”Cirkusprinsessan” av Imre Kálmán, själv tänker jag kanske mera på dansbandslåten med Sven-Ingvars;

”Två mörka ögon
och kärlekslågor tändes
som värmde mig
och lyste upp min väg.”

Nu ska jag öva på min ukulele och låten är självklar; ”Leende, guldbruna ögon”.

som värmde mig och lyste upp min vägÖgon är inte bara inbjudande, de är även förföriska och vilsefarande, ögonfröjd både behagar och bedrar, små antydningar, blinkningar tillsammans med annat minspel gör att du för en stund förlorar delar av ditt förnuft och dras med på känslokälken, utför och inåt. Det jag försöker fånga och beskriva är ögonflirt. Och det är så mycket börjar, med ett snett leende, två milda ögon, du ser, en annan ser och du tror inte att omvärlden fattar någonting. Men det är fel, alla som har ögon ser, vad som håller på att ske! Det är ögonskenligt, du är på väg in i något stort, som varje människa ska uppleva många gånger i sina liv. Åska, vattenfall och storm. I cyklonens öga är det vindstilla, men runt omkring härskar kaos. Och när kärlekens eldar tänds, då gäller det att se överallt, även ha ögon i bakhuvudet, in occipitio oculos gerere. Du ser plötsligt allt, ett leende och märker ut ett skratt.

”Du har ett skratt som låter som när
hundra fjärilar lyfter en vindstilla sommarmorgon
från en klunga blåklockor.”

(Stig Claesson i ”Eko av en vår” från 1995)

Sven Mokvist berättar denna underbara augustimorgon för mig om en svår bilolycka vid Brösarps södra backar, han talar även om att hans Hildur har fått någonting i yad, ögat, som irriterar, på skånska blir ya i bestämd form singularis just yad. Beskäftigt och initierat räknar jag upp terapier att få utan recept på apoteket, salva och mitt favoritämne, ögonbad med kopp. Sven Mokvist blir inte övertygad, han ska gå till Ogadwa Bareko, veterinären, som bor några hus bort, så ska han be honom komma och se på Hildurs öga. Sven gick till honom en gång tidigare, när Hildur var oförsiktig på gullviveängen och blev stångad av en ko i bakdelen av sin kropp. Ogadwa löste det bekymret bra, därför tror Sven Mokvist att det går bra för honom att klara ett svullet och irriterat öga på ett för Hildur milt och tillfredsställande sätt.

Tiden här på jorden är småskuren, vi småtalar om vädret, sjukdomar, brottsligheten, vårdcentralen, den dolda rasismen och politikernas orgier i varma länder. Vi talar inte om spindelväv, silverräv, röda girlander, stillheten i skogsgläntan, igelkottens återkomst och steglitsens kalas på ölandstokens torkade blomställningar. Och framför mig står igen den rike mannen, han visar ingenting i sitt ansikte, han är som en rinnande psalmläxa och kvar av honom efter ett kort besök här på jorden, blir inte en känsla eller en stämning, kvar blir bara en färg, guldpenninggul. Det är bara naturligt, tiden står stilla. Först ska jag beskriva den rike; självgod, uppblåst, svullen, blek och framför allt blodlös. Nu krafsar talgoxen på fönsterblecket, han gör egentligen inte det, det bara hörs så, när han går på plåten. Jag ska följa med till riddarna. Till tornen, murarna, kanonhålen, ekportarna, min dröm is my castle. Tillsammans ska vi öva chock med kavalleriet, först måste jag gå en sväng för att bli av med svinet, som plågar mig idag igen.

Du har ett skratt som låter Bredvid goda och celionblå ögon finns det elakheter, som det onda ögat. Ett ont öga gör ditt får sjukt, gör att din ko kastar kalven och att skörden blir missväxtlik. För människor ger det onda ögat otur i största allmänhet, sjukdomar, katastrof och död. Offret kan pekas ut med ett finger eller med en käpp. Det minns mildare varianter som ger svartsjuka, ilska eller grön avundsjuka eller så kan det onda ögat bära en allmänt förstörande kraft för en människa. Att ha det onda ögat är en medfödd egenskap, en gåva eller en förbannelse. Om man bortser från historia och magi, ses än idag det onda ögat som en magisk kraft som kanaliseras till ögat, det kan styra både mot avund och beundran.

För att skydda sig mot det onda ögat, går det att spotta i rätt tid, tända eldar eller rökelse, spela på instrument som trummor eller bära skyddsamuletter som ett ellakors, en rund amulett med ett likarmat kors. För att få bästa verkan ska korset vara tillverkat av silver från arvegods från nio olika ställen under tre torsdagsnätter efter varandra. Namnet ellakors kommer av Ellen, som är det skånska uttrycket för elven, ett väsen som förekom i rinnande vatten och hade likheter med Näcken och Bäckahästen. De sjukdomar som förknippas med älven är älvablästen, ett slags nässelfeber. Det finns stillsammare och verkningsfulla metoder att hämta från växtvärlden. Brännässla är en bra beskyddare mot skvaller, förtal och avundsjuka. Gråbo skyddar mot just det onda ögat och förtrollning. Timjan används för att skydda dig mot elaka människor. Ondskan verkar utan botten.

I det lynniga aprilvädret bestämmer fågeln vägen i flykten, det går inte att förutse kastvindar, hagelskurar och vilande rovfåglar, det har varit så sedan tidernas morgon, det gäller att se, förutse och vara rörlig i sina beslut. Beslut måste fattas på intuition inte genom långvarig analys och ett inåtvänt grubblande och muttrande. Styrinstrumenten finns där som svaga osynliga mjölkljus, som leder och visar på vägar. Vårskogen doftar. Och bakom molnen väntar änglarna, hos dem finns ett stort ljus och en stor glädje för alla, både fåglar och människor. Alla har visioner och drömmar, alla arbetar på matriser och slöjdverk, som ibland blir halvfärdiga, ibland inte ens blir påbörjade. Men idag råder det en sällsam tröghet, det våta gräset lämnar bara ifrån sig svaga reflexer, loja vattendrag släpar sig fram och bekymmerslösa träddungar ger inga uttryck ifrån sig. En stilla ljusdränkt fårhjord och en platt vallhund. Vinden går i gräset bredvid bäcken, jag går i gräset bredvid ekallén och så funderar jag på när jag snart är hemma. Vilken var min ursprungliga tanke och avsikt, när jag började att gå? Vad var det jag skulle fundera över eller låta mina arga tankar gå ut över? Allt är borta. Men det klarnar om nuet, nuet är aldrig färdigt och slutgiltigt, det glider gärna över i ett framförnu, som hasar sig över i ett fortsättningsnu, som glider in i ett framtidsnu, där en slaktad tupp får ett nytt liv, en andra chans.

som när hundra fjärilar lyfter en vindstilla sommarmorgon från en klunga blåklockorDen magra flickan strör svagt röda blomblad över asfaltgången, hon rör sig fjärilslätt, blad och liv. Vårhimlen spelar och en lätt vind drar genom hennes hår, borta vid stenbänken drar träden sig mot varandra, de tar om varandra, rester från morgonens regn finns kvar. Buskväta och regndropp som faller från björkarna. En tidlös dag, en tystnad, en hoppfullhet i april, en man på vägen och en yrsurrande humla, som kommit igång lite för tidigt. Än en gång kommer det gamla äppelträdet att blomma, än en gång kommer det sipprande ljuset att falla igenom. Kommunens strateger har sett på trädet med matriser i sina ögonkast, med stensatta blickar, men så har det glömts bort vid en studieresa till Karibien. Då när natten strödde ut stjärnorna över nattklubben, då ströks det gamla äppelträdet från agendan. Och väl tillbaka användes orden lyhört och klarsynt, många trevade och försökte fånga de förlorade orden, men de var för alltid borta i den stora övärlden.

Det finns rester av en mur vid markvägen intill den gråröda ladan, den har en gång haft en mening, att skilja någonting från annat eller att hålla djur inom ett område, möjligen att markera en åkergräns. Nu skiljer den ingenting särskilt från ingenting särskilt och det går inte att avgöra om det är en god mur för att skydda eller en ond mur för att avskilja eller utestänga. Men muren finns kvar vid den gamla vägen, vid den övergivna ladan, den är inte ensam, en humla surrar förbi, om en stund går det där att känna brännässlans fräna doft och lite senare kan du njuta av hallonens milda smak. I april tar vi bort mellanfönstren, i maj öppnas fönstren, tiden blåser bort vinterunkenheten, åt väster till. En avskedsvind som är lätt att uthärda. När jag går tillbaka till mitt eget, kommer det ett förebud, pastorn på sin svarta cykel, jag har aldrig sett honom i dessa utkanter av samhället, han lyfter på sin kulliga hatt och allt blir så stilla, stilla jord, stilla vatten och inga fåglar hörs. Pastorn svänger in till Zorannas hus och jag tänker på hans ord i det gamla kyrkorummet. Om Gud i livet, själv tänker jag på två saker, medelmåttans tråkighet och att livets mening får vi själva skapa. Men idag är det skarpt läge för pastorn, Zoranna ligger på sitt yttersta!

Slutligen vill jag ändå säga att seendet är mer än betydelsefullt än du tror och jag håller som ofta med August Strindberg;

”Att leva är att gå med öppet öga.”

Och så är mitt gående, nu ser jag att tiden blåser åt öster till, med minnesvindar.

 

Bo Bjelvehammar
Bilder: Hebriana Alainentalo

Ur arkivet

view_module reorder

Matematikern som knäckte Enigma

I takt med att Alan Turings postuma berömmelse vuxit har det kommit en flod av böcker, pjäser och filmer om mannen som knäckte tyskarna Enigma-kod, nu senast The Imitation Game ...

Av: Ivo Holmqvist | Media, porträtt | 19 januari, 2015

Minnesmedaljong över Jenny Lind i

Näktergalen från Norden

Vi är många – både vanliga musikälskare och yrkesutövande musiker – som innerligt skulle önska att det hade funnits bara ett par få takter inspelade med musik framförd av gångna ...

Av: Thomas Notini | Essäer om litteratur & böcker | 26 januari, 2016

Illustration: Hebriana Alainentalo

Fantasi och mening

Kärleken har behov av verklighet.

Av: Tidningen Kulturen | Melker Garay : Reflektioner | 15 september, 2015

Illustration av slaget om Kurukshetra.

Krigarens ljus

”Din omsorg gäller bara gärningen inte gärningens frukter, låt inte dessa förföra dig att handla eller kedja din höga själ i den icke-gärningens klumpighets band” (Bhagavad-Gita II, 47 )

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 25 oktober, 2016

Füssli, Riefenstahl och Nuba

  En bild ur Leni Riefenstahls bok om Nubafolket. Füssli, Riefenstahl och Nuba Schweiz är ett välkänt textil- och exilland som i modern tid hyst sådana storheter som Lenin, Mussolini och Thomas ...

Av: Bo Cavefors | Essäer om konst | 29 Maj, 2007

Fritz Bauer

Fritz Bauer eller Auschwitz inför rätta

Vi känner alla till Eichmannrättegången i Jerusalem 1961, inte minst genom Hannah Arendts bok Den banala ondskan. Mindre känt är dock vem mänskligheten har att tacka för att denne folkmordsorganisatör kunde spåras upp och gripas ...

Av: Margareta Zetterström | Essäer om politiken | 05 mars, 2017

August och kvinnorna

Johan August Strindberg var sinnligt lagd med anlag för impotens. Impotensen kom sig av ett sedan barndomen inlärt dåligt självförtroende. I skuggan av fadern Carl Oscar, doktor Kapffs skrifter om ...

Av: Stefan Whilde | Essäer om litteratur & böcker | 14 Maj, 2011

 Nina Ahlzén

Ur Rumänska hundar av Nina Ahlzén

Poeten och skribenten Nina Ahlzén är född och bosatt i Göteborg. Bland annat har hon publicerat tre diktsamlingar och medverkat i flera antologier, till exempel The concept of interception Masspoem Series och Svensk ...

Av: Nina Ahlzén | Utopiska geografier | 05 september, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.