Självporträtt . Olja 1933

Bilden bortom tingen. Kasimir Malevitj och konstens vägval

”Det tycks mig som om Rafaels, Rubens, Rembrandts med fleras måleri för kritiken och för samhället inte har blivit något annat än en konkretion av otaliga ’ting’, som gör det ...

Av: Thomas Notini | 30 november, 2017
Konstens porträtt

Om det avsides gemenskapslivet

Vantrivsel Vi var alltså inte nöjda med den vanliga tébjudningen. Vi får magknip av small talk och mobilsamtalen i bussen och på tåget om adiafora. Hans Granlid berättade om hur ...

Av: Gunnar Lundin | 05 mars, 2009
Essäer om samhället

I de mörkaste skogarna döljer sig de mörkaste hemligheterna

En uppstickare bland de svenska långfilmsdebutanterna är Johan Lundh som med filmen ”Den som söker” (Svensk distribution: Njutafilms) visade vad han går för. Filmen fick också sätta punkt för Göteborgs ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 18 mars, 2013
Filmens porträtt

Marie Norin presenterar sig

Marie Norin presenterar sig Jag heter Marie Norin och är poet. En gång för nästan tio år sedan frågade Bengt Emil Johnsson mig vad jag skrev. "Poesi", svarade jag. Då skrattade ...

Av: Marie Norin | 19 september, 2006
Litteraturens porträtt

Om Frans G. Bengtssons essäer



Frans G. Bengtsson Foto Solguru-Motpolen och WikiFrans G. Bengtsson roman ”Röde Orm” ska ges ut i en nyutgåva. Det sa Lars Lönnroth i en streckare (SvB) 9/2  i år. Vilket förlag det gäller nämndes inte men ett förord av Erik Andersson ska det visst bli. Lönnroth nämnde även att Bengtssons diktarbostad Ribbingsfors i Västergötland har rustats upp till konferenscentrum. I höst höll man där ett symposium över Bengtssons liv och verk. Erik Andersson, Göran Hägg, Eva Haettner Aurelius och Lönnroth själv belyste Bengtssons författarskap ur ett flertal synvinklar. Hägg och Andersson hade godheten att belysa Bengtssons essäer. Det var bra det. Essäerna är nämligen för mig den centrala byggstenen i Frans G. Bengtssons verk, det sine qua non som gör hans oevre unikt. Sidvändandet i tegelstenar tråkar ut mig men kortprosan piggar alltid upp.

Bengtssons essäer är en rik skatt, en outtömlig källa till bildning och nöje. De hade ofta historisk vinkling, ibland bara i form av ett referat som återger vad en viss urkund innehåller. Hit hör Bengtssontexter som ”De långhåriga merovingerna” om Gregorius av Tours krönika, ”Silversköldarna” om ett visst garde som Alexander den store hade och ”Indisk historia” som sammanfattar Indiens förflutna.

Det är rätt avancerad stil i denna text, ”Indisk historia”. Den är från 1931. I början satsade Bengtsson nämligen högt, han skrev om sakliga ämnen men kunde föra ut dem i gråzonen där man ger form och färg åt det hela, behandlar det med lysande stil. Det var riskabelt men lyckades ofta. I Indientexten kan det till exempel låta:

Plötsligt sker någonting i denna värld av skuggor. Töcknen lyftas för ett ögonblick; över bergen i nordväst faller klart dagsljus; hålvägar ekar av tramp från makedoniska syntagmer – och Alexander dyker upp, skuggande med handen över ögonen om månne inte världens gräns snart är nådd. Detta är det första säkra datum i Indiens historia.”

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Inom historieskrivningen får man ju inte hitta på, inte dikta och måla med fantasins pensel. Men Bengtsson sidsteppade dessa begränsningar i Indien-essän och diktade lagom kan man säga, gjorde den till ett försök – fr. essai – i gränslandet mellan fakta och fiktion. Peter Englund i ”Poltava” försöker sig också på lite lagomdiktande när han antar hur det kan ha sett ut med framryckande karoliner där och där, med markeringar som ”man kan föreställa sig” osv. Det är den moderna formen av historia som skönlitteratur, dock en aning stelt och utan den nerv som Bengtsson hade. Bengtssons stil är för sin del lätt kåserande, ibland raljerande, men detta var hans naturliga sätt att berätta. De breda penseldragen föll sig naturliga för honom. Englunds normala tonläge tycks mig vara är ångest och indignation: efterkrigstid, trotskism och nihilism sätter sina spår. Då blir det svårt att efterlikna Bengtsson.

Bengtsson kunde återge andras texter och få dem att nästan bli sina egna. Min far berättade till exempel en gång om schackspelaressän och fick för sig att det var Bengtsson själv som hittat på inledningen, den med två schackspelande män som spelar schack medan jorden går under, ja förintas av en kosmisk kollision. Men herrarna flyger oberörda bort på sitt stenfragment i världsrymden, fortfarande spelandes schack... Men det var inte Bengtsson som hittade på det, han återgav här bara en berättelse av Jules Verne. Man kan säga: Bengtsson var referatets mästare, hans essäer är ibland mer ihågkomna än de böcker dessa baseras på. Mången akademisk avhandling har fått ett förlängt liv av Bengtssonreferatets trollstav.

Frans G. Bengtsson runskriverBengtsson (1894-1954) började sin författarbana som poet. Han diktade (som Sven Delblanc sa) gammaldags om gamla ting, om historiska ämnen och myter. Att till exempel skriva en metrisk, klassiskt formbunden drapa om indoeuropéernas invandring i Indien (”Indras folk”) är nog lovvärt men den där heroiska, tidlösa, episka lyftningen inställer sig inte så lätt. Efter två samlingar gav Bengtsson upp poesin och koncentrerade sig på prosan. Nu kom stilviljan bättre till sin rätt. Essän om Villon, en fransk rännstenspoet som blivit klassisk, var en tidig dörröppnare. Här kom en ny stil i den svenska, dåtida proletärromantiken och skomakarrealismen:

En mörk kväll framåt tiotiden, strax före jul år 1456, hjälptes fem tystlåtna figurer åt att i trädgården bakom ett obebott hus på Sorbonneuniversitetets område i Paris resa en stege mot en hög mur. Dylik verksamhet vid en så sen timme var allt annat än förtroendeingivande, och i känslan härav hade dessa nattliga arbetsmyror förlagt den till ett skyddat ställe, där de kunde vara någorlunda säkra för att ingen kringströvande patrull av stadsvakten skulle komma stickande med korsspjut och näsvisa frågor.”

En av de fyra tjuvarna var alltså poeten Villon, som essän handlar om. Citatet visar återigen Bengtssons förmåga att berätta sakligt och med stöd i fakta men ge det hela en vitsig, men plausibel tolkning och lägga till detaljer som ”korsspjut och näsvisa frågor”. Det är en riskabel stil att imitera, många har försökt, nu senast en viss akademisekreterare med halvlyckat/misslyckat resultat. Englund åsido; att skriva på Bengtssons nivå och med hans stilmedel kräver sin man: detta att skriva långa meningar med allusioner och referenser och med en kåserande grundton och få det att låta naturligt. Det handlar delvis om tidsanda: på Bengtssons tid levde ännu 1800-talets ideal då en bildad person förutsattes känna till antikens historia liksom litterära klassiker från antiken och framåt. Det behöver man inte idag, allt kan börja med tiden efter 1945 så är det bra med det.

Det är nya tider nu. Man kan säga: att försöka återuppliva den trygga, 1800-talsmässiga bildningsatmosfären som driver Bengtssonmaskinen går inte. Bildade essäer går ännu att skriva men stilen måste, anser jag, tendera åt neue Sachligkeit. Denna saklighet kom redan efter första världskriget och Bengtsson själv var ett exempel på medveten protest mot denna. Bengtsson anstränger sig att skriva mot tidsandan och var därför lite passé redan när han kom. Men han besegrar eventuella invändningar mot stilen genom att hans personlighet var sådan som den möter oss i texterna, bortom tidsandan och allt. L’homme et la style, c’est la même.

Frans G. Bengtsson leker med sin son 1943 Foto WikipediaEssäsamlingarna planerades inte i förväg, de samlade material som varit publicerat på annat håll. Men de är inga slumpmässiga klippböcker. Vissa texter skrevs till exempel för boken enbart, som titelessäerna. Och för att ge bredd spänner varje bok över både historiskt och litterärt samt personliga ämnen. Ett bra exempel på det sistnämnda, på Bengtssons förmåga att skildra sin vardag är ”Promenad till en myrstack”, om Rössjöholm i Skåne där författaren bodde ett tag. Så här beskriver han sina närmaste omgivningar:

Var dag vid tretiden, om vädret är drägligt, lösgör jag mig från böcker och skrivbord för att ta en promenad runt sjön. Det är en vacker sjö, åtminstone för att vara i Skåne, med skog runtom, bok på nordsidan och en mängd olika blandningar runt den södra, utan något spår av hus eller åkrar inom synhåll och med mycket klart och rent vatten liksom sin västliga systersjö; med endast ett smalt näs emellan ligger de placerade som två blåa ögon nedanför Hallandsåsens massiva bryn.”

Detta är inte originellt i sig, många bygdeskildringar har skrivits genom åren. Men Bengtsson får i sin essä med reflektioner kring Karl XI:s silverkista, Frau Holde samt myror, det som rubriken antyder, och då inte bara myrstacken utan även en skildring av ett veritabelt krig mellan röda och svarta myror som Bengtsson åsåg som barn.

Bengtssons första essäsamling kom 1929 och hette ”Litteratörer och militärer”. Sedan kom ”Silversköldarna”, ”De långhåriga merovingerna” och ”Sällskap för en eremit”. Dessa utgavs alla före andra världskriget. Efter det, 1947, kom ”För nöjes skull” och ”Folk som sjöng” 1955. Sedan har posthuma samlingen ”Äreräddnig för campeadoren” kommit, 1983. En ”best of”-samling är ”Lycklig resa” som trycktes i stor upplaga: lätt att hitta på antikvariat. Alla dessa böcker kan inhandlas antikvariskt av den hugade, alla innehåller en mängd texter om allt möjligt, givet den bengtssonska preferensen för krigshistoria, England, Frankrike, antiken och Norden och skånska utflykter. Det är valuta för pengarna om de så kostar 50-100, i vart fall om de är inbundna. Vissa nyutgivna pocketvarianter är emellertid dåligt bundna, det bör man minnas (Pan/Norstedts 70-talsutgåvor).

Man kan anklaga Bengtsson-vurmaren Englund för att vara alltför ångestpräglad för att passa i de bengtssonska kläderna. Men Bengtsson själv var lätt ångestriden. Han medgav det en passant i texten ”Att vara neutral”. Han kunde erkänna detta men han nådde aldrig djupen, gick aldrig i närkamp med sina demoner. I Karl XII-boken beklagar han till exempel att fälttåget mot öster bara slutade i död och förintelse, inga landvinningar åstadkoms. Detta är ett typiskt resonemang för en ateist, en ångestriden nihilist; Heidenstam hade här en vidare utblick.

Nåväl. Även en Fredrik Böök hade svårt att komma över Poltava. Men hjärtskärande blir det i Bengtssons fall då den kåserande stilen smetas på för att dölja ångest. Det är Barbro Alving, signaturen Bang, som i ett reportage om Bengtsson bland annat återger hans minnen från skolstarten. Han började nämligen ett år för sent i skolan beroende på mammans slarv. Pojken Frans säger åt mamman att man ska bege sig till skolstarten men hon säger nej, det är först om ett år. Detta skojas till i ”Den lustgård som jag minns” (1953) men det hela klingar falskt. Detta är ju en ångestladdad berättelse säger Bang, våndan och desperationen lyser igenom raderna.

Detta hör också till fenomenet Bengtsson och hans stilvärld. Det belyser sakprosans gränser. Nog kunde Bengtsson skriva skönlitterärt som i den för nyutgivning aktuella ”Röde Orm”. Dess stenstil är kanske ett bättre sätt att skriva om ångestladdade ämnen. Inte så att den boken är någon ångestroman men han var nog något på spåren där: att som en Dashiell Hammett bara skildra yttre faktorer, miljö och handling. Då får eventuell ångest sippra fram bäst den vill, man har i vart fall inte dolt den med skojfriska tag och mustig jargong.

Lennart Svensson

Ur arkivet

view_module reorder
Vladimiro Sirenetto  Oravsky. Bild: Ole Schwander

April april din dumma strömming - en kunskapslyftspaus

Den första april försöker många institutioner och ännu fler människor överträffa varandra med vitsar, absurditeter och practical jokes av varierade underhållnings- och surhetsgradsvärde. Jag tycker att det är en trevlig tradition ...

Av: Vladimiro Sirenetto Oravsky | Gästkrönikör | 01 april, 2016

Umberto Eco, Sverige och kyrkogården

Alexandria, Alessandria på italienska, ligger inte i Egypten. Åtminstone inte bara där. Det finns faktiskt en stad i Piemonte, i norra Italien, som heter så. Staden fick namnet av en ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 24 oktober, 2011

Vildapel foto CCBYSA3.0

Vildapel

Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av, och att det var en lust för ögonen, och att det var ett ljuvligt träd, eftersom man därav fick förstånd, och hon tog av ...

Av: Johannes Söderqvist | Kulturreportage | 13 februari, 2017

Akropolis under antiken

Närvaron av tre vattenkällor på Akropolis sluttningar kan ha varit ett av de viktigaste skälen till att de första nybyggarna valde Akropolis som boplats på 6000-talet f. Kr. Vid bergsfoten ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer om konst | 09 december, 2009

En omöjlig intervju med Snövit av Ann Hingström

Montage: Guido ZeccolaHon sitter i ett bergsfängelse i norra Italien och får inte ta emot besök. Enligt hennes fångvaktare är det heller inte någon som önskar besöka henne. Vi leds ...

Av: Ann Hingström | Utopiska geografier | 24 november, 2008

Nazister i B-filmskräckträsket och högerextremismens framväxt i Europa

Efter andra världskriget inleddes en människojakt på de skyldiga nazisterna som stått bakom några av historiens värsta krigsbrott mot mänskligheten. Några fångades direkt, andra tog livet av sig innan rättvisan ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om film | 13 oktober, 2014

Anarkismens brand har släckts, kompromisserna har blivit för många

Med anledning av att Kjell Espmark fyller åttio år - den 18 februari - publicerar vi denna intervju, gjord för en del år sedan i ett somrigt Gamla Stan. Dagen är ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 19 februari, 2010

Jag vill hinna se korna

Man snackar om höghastighetståg nu. Det går inte snabbt nog. Vi måste komma fram fortare. Vi har väldigt bråttom. Snart har vi inte tid över till någonting. Jag gillar tåg ...

Av: Stefan Whilde | Gästkrönikör | 04 november, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts