MADE-festivalen, 6-9 maj 2009

Mitt i MADE Medverkande konstnärer: Uglycute, Trumpetgerillan, Generationskören, Robin Jonsson, Sara Lundén, Laurie Anderson, Reijo Kela med vänner, Kids of the Ranch, Evelyn Glennie och Norrlandsoperans symfoniorkester, Ulrika Nuottaniemi, Andersson Dance ...

Av: Nils Jernelius | 10 Maj, 2009
Reportage om scenkonst

PÅ VÄG MOT MUSIKEN – Del 1: Musiken och ordet

Denna text vill vara den första delen av en artikelserie om musiken. Jag har ingen intention att skriva en estetisk-musikalisk text eftersom musiken inte låter sig beskrivas, och jag hoppas ...

Av: Guido Zeccola | 05 november, 2012
Essäer om musik

Amsterdam, strax till vänster om Spuistratt

Vi vänder runt hörnet på Spuistratt, och skyndar mot restaurangen vi ska träffa kollegorna på, och där, i ögonvrån, fångar mig omslaget på det senaste numret av den amerikanska kulturtidskriften ...

Av: Mikke Schirén | 15 november, 2014
Gästkrönikör

Ectoplasm Girls: En musikalisk frizon utan några som helst regler

Ectoplasm Girls är en besynnerlig duo som består av systrarna Nadine och Tanya Byrne från Stockholm. Deras musik är lekfull, dyster, mörk, glad, ljus, stilla, dansant, trolsk, drömsk, synsk, barnslig ...

Av: Carl Abrahamsson | 09 december, 2010
Musikens porträtt

Henri de Monfried



hdmreporter 
 Henri de Monfried
Henri de Monfried
- från pirat till poet

Här uppstår poesin av sig självt, allt du behöver göra för att frammana den i konsten är att ge upp inför drömmarna. - Paul Gaugin, brev till Daniel de Monfried 1901.

Här i Kibokoni, Mombasas uråldriga stadskärna, har pirater och äventyrare strukit omkring i de dunkla gränderna så länge man kan minnas. Hemingway var här, Evelyn Waugh var det. Och Henri de Monfried, son till den berömde konstnären Daniel de Monfried, till vilken Paul Gaugins brev var adresserat. I Henris föräldrahem var Gaugin en flitig gäst, något av en "farbror" för gossen. Hans längtan efter en vitalare, ursprungligare, "vildare" livsstil kan ha smittat av sig på den unge dagdrömmaren. Själv valde Gaugin söderhavsön Tahiti som sin tillflykt. För Henri de Monfried skulle det bli öarna i Indiska oceanen.

Det mest utmärkande i Mombasa stadssilhuett är en jättelik, marmorvit moské med flera höga minareter. Alldeles intill ligger den gamla hamnen, bandari ya zamani och tullhuset, forodhani. Med all säkerhet var det här de Monfried ankrade vid sina besök i staden.

Försiktigt närmar jag mig den söndervittrade porten. Svetten rinner, skjortan klibbar fast på kroppen. De fräna saltlukterna från havet blandas med de söta dofterna från tropiska blommor. Vackra men dödligt giftiga. Till detta kommer stekoset från ett gatukök i närheten där man är i färd mat tillaga mishakiki, den swahiliska varianten av kebab på spett.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I portvalvet står en vakt, nonchalant lutad mot väggen, med en kulspruta hängande över axeln. I mungipan hänger en glödande fimp. Bara för någon dag sen överfölls hamnen av pirater. Blodfläckarna i gatan vittnar om stridens våldsamhet. Jag frågar vakten om jag får gå in och se mig omkring. "Chai", mumlar han rutinmässigt. Chai betyder te och är slang för en muta. Jag ger honom en skrynklig fuktskadad sedel och går snabbt in.

 henri_de_monfried1
 henri_de_monfried2
 henri_de_monfried3
 henri_de_monfried4
Ute på lastkajen liggar stora rissäckar i drivor. Det finns sen länge en deal mellan Kenya och Pakistan. Man byter te mot ris. Sorten heter egentligen basmati men här kallas den helt enkelt för "pakistani". Längs kusten vajar kokospalmerna i den lätta brisen och till öster ruvar det mäktiga Fort Jesus. Borgen restes på klippan av portugiserna under Vasco da Gama. Britterna använde det som fängelse. Nu är det ett museum.

Bärarna hukar sig under tyngden av jättesäckarna. De vadar med vattnet upp till knäna. Den långa vägen från skeppet fram till landbryggan. Gamla män, med trasiga T-shirts knutna kring höften. Brända av solen. Här kallas de "hamali", ett arabisk ord för bärare.

Flaggan fladdrar högt i masten med sirlig arabisk skönskrift, "Allahu akbar". Där, i fören, skymtar jag en dallrande gestalt. Huden är läderaktig. Han har skäggstubb och en rykande pipa i munnen. Det finns en slughet i de halvslumrande ögonen. De är blåa. Han är varken arab, swahili, indier eller afrikan. En europé. Kan det vara han? Nej, han har varit död sen länge och jag tror inte på spöken. Det kan vara solsting, eller en rest av malaria som spelar mig ett spratt. Jag vänder mig bort från synen.

När jag lämnar hamnen och de besynnerliga skuggor den väckt till liv i mitt inre möts jag av en skinande stadsjeep parkerad utanför porten; en Pajero, de rikas statussymbol. Varje framgångsrik affärsman måste ha en. Ju större däck, desto häftigare. I fören sitter en arab med stora solglasögon. Han tuggar gatt. Svetten glänser i pannan och halsen. Bilradion spelar en arabisk schlagerdänga, en av alla dessa "Ya Habibi". Rösten är stark och fyllig, med en underton av sorg. Det låter som den lebanesiska sångerskan Diana Haddad. Kanske sitter han här och väntar på en leverans varor. Smuggelgods? Det är bara Allah som vet.

Men den deliriska visionen i hamnen var inte mitt första möte med Henri de Monfried. Nej, introduktionen skedde långt tidigare och var betydligt mindre exotisk. Min mor hade nämligen för vana att läsa Tintin för mig och mina syskon om kvällarna. Där finns en välkänd karaktär modelerad av Hergé med de Monfried som förebild. Han heter Kapten Haddock, berömd för sina laster; flaskan, pipan och de oförglömliga svordomstiraderna. Men det är inte allt. I Faraos cigarrer dyker faktiskt de Monfried upp i egen hög person. Han är vapensmugglaren som räddar Tintin från att drunkna. Hergé skulle ha fyllt hundra i år. Hans verk läses och älskas över hela världen. Men få känner till verklighetens kapten Haddock.

Henri de Monfried föddes den 14 November 1879 i Leucate i Aude, Frankrike, son till konstnären Daniel de Monfried. Han var som förhäxad av Gaugins målningar och liksom sin mästare ville han bryta upp från den småborgerliga tristessen i Europa. Och i likhet med en annan europeisk äventyrare, Rimbaud, uppvuxen i en annan fransk by, Charleville, ville han bli "en annan".

Vad jag vet korsades aldrig deras vägar. Monfried var dessutom mycket yngre än sin landsman Rimbaud. Men både valde Östafrika som scen för sitt självförverkligande. Så långt likheterna. Men medan Rimbaud först gav livet helt åt poesin för att sedan offra poesin fullständigt för livet är det för de Monfried tvärtom. Det var det överväldigande livet som krävde gestaltning. Det måste ut, beskådas. Under "vildmarksåren" i Afrika var Rimbaud tyst som graven om sitt tidigare liv i Paris. Geniet, vagabonden, det erotiska förhållandet med Verlaine. Hemsökt av sitt demoniska förflutna sökte han uppslukas av skuggorna fjärran från civilisationen. Han ville inte bli igenkänd. Han skrev ingenting förutom kvitton och torftiga brev. Rimbaud lämnade dikten för livet. För de Monfried däremot blev livet självt till dikt.

Från Suezkanalen i norr, via Mogadishu och Mombasa, till Zanzibar i söder. Längs dessa förrädiska rutter seglade de Monfried oförtröttlig som äventyrare, smugglare, sjörövare, pärlfiskare och vapenhandlare. I hamnstaden Aden i Yemen köpte och sålde han kaffebönor. Skeppstypen som han seglade används än idag både i Mombasa och Lamuarkipelagen utanför Kenyas kust samt i Bandar Abbas i södra Iran. På swahili kallas den jahazi, ett persiskt låneord. Naturligtvis är ordet för hamn detsamma på persiska, arabiska och swahili, nämligen bandari.

De Monfried började sin bana i Djibouti 1911 som då var en fransk besittning. Mellan 1912 och 1940 höll han på med vapenaffärer i länderna kring Röda havet, dök efter pärlor och smugglade hashhish till Egypten. Där satt han också i fängelse under kortare perioder. Det var i samma vända som han omvände sig till islam. Han var dock vare sig rättrogen eller renlärig. Mer en "helig syndare" i Thomas Manns anda.

Även Rimbaud lär ju ha utgett sig för att vara turk och gått under namnet "Abdu" för att lättare smälta in i omgivningen. I båda fallen rör det sig om en islam fjärran från "ökenpuritanismens" stränga moral och antikulturalism. Det är en själfull tro utan beröring med den sterila sanden på Arabiska halvön, istället sprungen ur det gröna havet, den kletiga fukten, insekternas surrande om nätterna, malariafrossan och haschruset. Under andra världskriget sålde de Monfried sina tjänster, i form av underrättelse och rekognicering, till italienarna. Strax före krigsslutet togs han tillfånga av engelsmännen och deporterades till Kenya.

De Monfried var långt ifrån en beräknande schackrare. Vinsterna betydde inget för honom. Äventyret var allt. "Krämare ger mig avsmak", har han sagt. Han var ingen köpman av naturen utan stod ständigt på ruinens brant. Att han klarade sig från att bli bankrutt kan nog bara tillskrivas Försynen. Det småfiffel och buisness han ägnade sig åt vara bara ett sätt att hålla sig levande, att få resa och uppleva. Frihet.

På havets ödsliga vidder upplevde han friheten som intensivast. "Jag fruktar inget som att behöva arbeta för min försörjning", skriver han och tillägger "att bli en slav eller ett tamdjur". Vad han ville var att få navigera efter nattens gnistrande stjärnor på sina irrfärder ut i det stora okända. Han älskade kampen med elementarandarna; monsunstormarna, korallreven, hajarna och att tyst gå vilse i förrädiska farvatten. Det är när hans och besättningens liv hänger på en skör tråd som han upplever extasen, den stegrade livskänslan.

Männskan var ingenting jämfört med naturens makter. Han skriver om ärelystnadens fånighet och alla jordiska strävandens fåfänglighet. När han äntligen fick skåda pyramiderna i Egypten var han inte ett dugg imponerad. "Det enda beundransvärda hos dem är byggkonsten och för det krävs mentaliteten hos en tysk turist."

Resorna var inte bara yttre, utan desto mer inre. Han prövade på och spelade olika roller. Ibland var han arab, ibland turk och när det passade hans syften, även europé. Han var alla utom sig själv. Men ändå paradoxalt nog ständigt sig själv. Genom sin vilja att bli "en annan" nådde han närmare det innersta. Liksom Rimbaud och Gaugin före honom.

Efter andra världskriget drog han sig tillbaka till den franska landsbygden. Där ägnade han sig åt att i stillhet odla vallmo och framställa opium för eget bruk i ett egenhändigt konstruerat laboratorium. Polisen kom på honom. Han arresterades men undgick som genom ett mirakel att åtalas. Än en gång kom Försynen eller Ödet till hans räddning. Själv skulle han ha sagt Allah.

Han övertalades av Joseph Kessel att skriva om sina sällsamma och strapatsrika öden och äventyr. Han fattade pennan och böckerna blev så småningom bästsäljare. Återstoden av sitt liv ägnade han åt att skriva. Det blev sjutti volymer på tretti år - en häpnadsväckande prestation. Men inte omöjlig med tanke med den outtömliga källa han öste ur - verkligheten. Det var sin egen brokiga biografi han skildrade i bok efter bok.

Författarskapet gick dock inte runt ekonomiskt. För att dryga ut kassan belånade han den väldiga samling Gaugintavlor han ärvt av sin far. En i taget. Efter de Monfrieds död avslöjades ännu en hemlighet om denne mångbottnade personlighet. Tavlorna var falska. Allihop. Det fanns inte och hade förmodligen aldrig funnits en enda äkta Gaugin i hans ägo.

De flesta av oss går bort helt plötsligt och med en känsla av att aldrig ha hunnit leva. För de Monfried var det annorlunda. Han avsomnade stilla och med ett leende av tillfredställelse på läpparna. Där fanns mer än bara en antydan till lycka. Han hade fullkomnat sin levnadsbana och försonats med sitt Öde. Han drog sin sista suck 1974 vid 95 års ålder. De sista ord han uttalade på dödsbädden var: "Jag har levt rikt, rastlöst och storslaget". Han var inte bara en människa utan flera och lyckades åstadkomma det omöjliga; att leva mer än ett liv på en livstid.

Sorgligt nog finns bara en av hans skrifter översatt till svenska: Röda havets hemligheter. På engelska går det att få tag på Hashish - A Smuggler's Tale.

Mohamed Omar
Vidare läsning
http://www.henrydemonfreid.com/

Ur arkivet

view_module reorder

Från gatan till designavdelningen

Från gatan till designavdelningen Vad är subkulturen? Finns det fortfarande utrymme för en konst som inte låter sig inramas?

Av: David Cardell | Essäer om konst | 14 september, 2006

Edgar Allan Poe

Edgar Allan Poe. Colosseum

Edgar Allan Poe (1809-1849) debuterade med diktsamlingen "Tamerlane and other poems" (1827). Flera av hans noveller och skådespel innehåller dikter, och han gav sitt sista verk, den kosmologiska "Eureka" (1848) ...

Av: Edgar Allan Poe | Gästkrönikör | 07 oktober, 2015

Intresset för Ibsen fortfarande högst levande i Frankrike. Hur väcktes det?

En vårdag 1887 släpade den unge amatörskådespelaren André Antoine i kraftigt motlut sin mors matsalsmöblemang på en dragkärra uppför de kullerstensbelagda gatorna i Montmartre för att slutligen sätta ner sin ...

Av: Eva-Karin Josefson | Essäer | 08 juli, 2014

"Tror han på sig själv och sanningen, han som förtvivlar?"

Tänker en skiss, ett fragment av bild utan disposition: Jag förstod att jag tillintegjort dagen. Bortsett från denna missberäkning var det inte speciellt anmärkningsvärt. Jag var ju inte olycklig. Mitt enda ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 14 september, 2017

Norden nalkas, välkommen oreda - om Ragnar Josephsons bok om Carl August Ehrensvärd

Edle Einfalt und stille Grösse, på den slagkraftiga formeln sammanfattade den tyske konsthistoriken Johann Joachim Winckelmann sin syn på antiken. Han reste till Rom i flera vändor, första gången 1758 ...

Av: Ivo Holmqvist | Övriga porträtt | 10 juni, 2014

Diktandet och kriget

Diktandet är någonting som relateras alltid till diktarens själ.  Den psykosomatiska förnimmelsen, tillsammans med förmågan till en sinnesrörelse och reaktion mot det existerande - kan förvandlas i poetisk nödvändighet oavsett ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 25 mars, 2017

Exit Brexit?

”Olika metoder för ’objektiv upplysning’ vid folkomröstningar” är titeln på den skrift från 1921 som Herbert Tingsten blev docent på och senare professor i statskunskap vid Stockholms Högskola, som det ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om politiken | 28 juni, 2016

Det litterära Estland storsatsa­r på sina författare

Foto: Teymor Zarre' Det litterära Estland storsatsa­r på sina författare Helga och Enn Nõu tar emot i sitt hus i Sunnersta i Uppsala. Och det syns verkligen att det bor ...

Av: Anna Franklin | Litteraturens porträtt | 16 oktober, 2007

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.