"Hva hadde de å snakke om, nå da han var død?"

Nikanor Teratologen om författaren Stig  Saeterbakken som gick ur tiden den 25 januari.  Jag vet inte. Vad har vi att tala om? Vad finns att säga när sorgen skär genom hela ...

Av: Nikanor Teratologen | 30 januari, 2012
Litteraturens porträtt

Den blundande guiden

  Turkiet har alltsedan 1980-talet varit ett stigande populärt resemål för nordbor. Med Istanbul som Europas kulturhuvudstad 2010 kommer säkerligen historien om det moderna Turkiet att återberättas mer än en gång ...

Av: Åsa Carin Bharathi Larsson | 13 augusti, 2009
Resereportage

Buddha

Frihet är inte till salu

”Visst, Indien är den enda plats i världen som ännu är medveten om att något annat än materian existerar. Andra länder har helt glömt detta: Europa, Amerika och andra platser…Därför ...

Av: Annakarin Svedberg | 21 september, 2016
Kulturreportage

Jenny Berggren Keljevic

Är du i kärlek eller i lust?

Vi har väl alla någon gång kommit till den punkten i olika relationer då det antingen utvecklas eller börjar slita i kanterna på ett eller annat sätt. Ibland händer det ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | 30 juni, 2017
Gästkrönikör

Japansk, expressiv seriekultur i Sverige



masashi_kishimoto

Manga är ett intressant fenomen. Det handlar om en import från Japan, som hos oss i första hand tilltalar barn och ungdom. I Japan lär manga vara långt mycket mer. Där omfattar den alla genrer och tilltalar alla åldrar och kategorier. I Japan tycks man inte dra samma skiljelinje mellan smutslitteratur och finkulturell litteratur, som vi sedan länge har gjort och alltjämt dras med i Sverige med dess akademier och von Oben-artade Nobelpristävlingar. Företeelsen manga som den tillhandahålls och uppskattas hos oss är ett barn- och ungdomsfenomen.

Masashi Kishimoto

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

När den till synes ändlösa tecknade serien Dragonball kom så borde den - bedömd utifrån knäsatta värderingar och fördomar - egentligen inte alls ha fungerat i vår kulturkrets. Men trots att dagens barn och ungdom är uppvuxna med färg i alla sammanhang och fnyser på näsan åt gamla svart-vita filmer, så lyckades den svart-vita Dragonball bryta igenom det motståndet.

Vilket inte minst tedde sig egendomligt eftersom Dragonball läses på japanskt vis, det vill säga bakifrån. Bakifrån innebär i det här fallet från sista sidan. Baksidan är helt enkelt omslagets framsida i japansk tappning. Även det motståndet är en vall som bröts igenom. Eller, är det kanske snarare på det sättet att barn och ungdom ännu inte har fastnat i det för svenska läsare normala sättet att läsa böcker och därför egentligen inte har något större motstånd att bryta igenom?

Föräldrar, som redan är formade i sina kulturella vanor, har i allmänhet troligen inte tagit sig tid att läsa manga och det är kanske, kanske inte, lika så bra. Det intresse för damtrosor, som då och då skymtar fram i Dragonball, kan nog upplevas som oroande, hur oskyldigt det än är. Denna fetischism visar om inte annat att manga kommer från en annan kulturkrets. Men visst går det att ta till sig Dragonball och annan manga även för en vuxen. Det handlar bara om att ta sig lite tid och ha en smula tålamod. Då öppnar sig en helt ny värld med attityder som både känns riktiga och bakvända, annorlunda och igenkännbara.

Manga har också tagit steget in i den tecknade filmens värld. Det finns hundratals sådana filmer. En mycket populär är den oändliga TV-berättelsen Naruto, som är väl värd att ta del av. Den kan till att börja med te sig inte bara egendomlig utan också som ett uttryck för en våldsdyrkande "kampen för tillvaron" -predikan i konkurrenssamhället. Den som tar sig tid att se de tjugo första avsnitten (av de över 200 avsnitt som i skrivande stund skapats) upptäcker ganska snart att Naruto-serien har för den skeptiske oväntade kvaliteter av existentiell, moralisk och social, ja, till och med av ekonomisk natur.

Masashi Kishimoto, född 1974, som skapat Naruto lär knappast få något Nobelpris i litteratur. I gengäld kan han glädja sig åt att ha anhängare över hela världen, beredda att ta till sig varje nytt avsnitt som släpps i sagan om Naruto. Den tecknade serien föddes 1999 och den 3 oktober 2002 kom TV-debuten.

I korthet är det så här: En Kyuubi, som är en rävdemon med nio svansar terroriserar en by med naturkatastrofer. Byns främste, en så kallad Hokage, offrar sitt liv genom att stänga inne rävdemonen i en pojke, som ska födas. Det är Naruto, som växer upp ensam och blir illa behandlad. Alla struntar i honom, han har inga vänner. Han är avskydd för att man tror att han är rävdemonen medan sanningen är den att han är det fängelse som rävdemonen spärrats in i.

Den hyperaktive pojken vill bli sedd, bekräftad och accepterad, en hjälte. Hans mål är att bli byns Hokage. Han blir en Ninja och hamnar i ett team med två andra ninjor, en flicka, Sakura, och en pojke, Sasuke. Naruto är förtjust i Sakura men hon dyrkar Sasuke.

Konkurrens och fiendskap måste övervinnas om de ska jobba i ett team, vilket deras lugne teamledare försöker att lära dem, vilket inte alltid är det lättaste. Gemensamma ansträngningar varvas med inre strider i teamet. Gruppen tilldelas en uppgift som visar sig ligga på en nivå som de tre egentligen inte kan anses mogna för.

Den man de får i uppdrag att eskortera är i verkligheten den hotade ledaren för ett brobygge, som en taskig kapitalist vill stoppa. Utöver eskortuppgiften måste de skydda mannen så att han inte mördas. Bron är en ekonomisk nödvändighet för en ö. Mördas brobyggaren stoppas projektet. Händelseutvecklingen leder till att Naruto ställs inför en rad moraliska och existentiella problem, som skickligt introduceras och hanteras i en värld där magi i form av olika kampsportstekniker är vapen i de strider som förekommer.

Med risk för att dra en alltför djärv parallell kan man se striden i Bhagavad-Gita som en indisk motsvarighet. Nu har japansk kultur förvisso tagit starka intryck av den indo-tibetanska kulturen i dess kinesiska tappning. Liksom i all japansk kultur förmärks också hindubuddhistiska drag i Naruto. Således anspelas ofta på det ursprungligen hinduiska begreppet chakra (som står för metafysiska kroppsenergier) i TV-serien.

Just det har emellertid inte så mycket med Bhagavad-Gita att göra. Likheten ligger i att både Gita och Naruto handlar om strid och moral. I Bhagavad-Gita är det Krishna som för ett moralfilosofiskt resonemang med Arjuna före den stora striden på Kurukshetra. I Naruto är det huvudpersonen som hela tiden ställs inför moralfilosofiska problem, som. Det kan var och en konstatera som tar sig tid att se de tjugo första avsnitten av de över 200 som i skrivande stund producerats. (Intressant är för övrigt att professor Stig Wikander 1960 påvisade en rad överensstämmelser mellan Kurukshetra-slaget i Bhagavad-Gita och Bråvalla slag i Harald Hildetands saga, vilket tyder på ett gemensamt indoeuropeiskt ursprung.)

Rent tekniskt är Naruto också intressant. Starkt expressiva scener mixas med långsamma, ibland helt stillastående bilder, som ändå är talande och understryker handlingen. De olika huvudpersonernas sinnestillstånd manifesteras på olika sätt, som förvisso redan förekom i tidigt tecknade Disney-filmer. Men medan de hos Disney nästan alltid enbart tillämpades för att beskriva ett tillfälligt sinnestillstånd, så användes metodiken i Naruto dessutom för att beskriva karaktären Sakura i betraktarens ögon.

Således kan man tala om en inre monolog i tecknad i form vad beträffar beskrivningen av Sakura. Hennes ofta stillsamma yttre döljer våldsamma raseriutbrott, som manifesteras för tittaren i form av "den inre Sakura". Hon har detta instängt inom sig på samma sätt som Naruto har rävdemonen inom sig, men när det gäller Naruto själv, så syns hans vilda raseriutbrott på utanpåskriften och tar sig uttryck i för omgivningen fullt synliga våldsamheter. Både hans handledare och kamrater i teamet måste ofta ingripa för att hindra honom från att begå dumheter, vilket inte alltid lyckas.

Man kan utöver allt detta hävda att Naruto i de första tjugo avsnitten handlar om en sorts vandringsdrama, där karaktärerna formas och utvecklas i takt med händelseförloppet. Över huvud taget handlar Naruto i hög grad om karaktärsdaning och personlighetsutveckling. Konflikter i relationerna mellan teamets tre medlemmar gestaltas ur olika perspektiv, samtidigt som deras komplicerade relationer till omgivningen påverkar deras situation. De existentiella frågorna döljs inte heller på något sätt. Döden är inte frånvarande i Naruto. Bland annat spelar ett dödsfall i strid en stor roll för de moralfilosofiska problem Naruto brottas med.

Det är möjligt att Naruto visar sig vara en tillfällig kraft i mediautbudet. Jag tror det inte. Den har en potential som i långa stycken förefaller mig långt mycket mera vidsträckt än vad både Sagan om Ringen med den föredömlige hobbiten Sam och berättelserna om Harry Potter med sitt enkla onda/goda perspektiv kan visa upp. Trots att den tecknade Naruta för ögat gör ett mer primitivt intryck, så tycks mig berättelsen mer djuplodande än de båda supersuccéerna.

Oavsett vilket så är det intressant att se att det i dag finns svenska barn och ungdomar som tack vare manga börjat intressera sig för det japanska språket och som reser till Japan för att förkovra sig i denna spännande kultur med allt vad den har att bjuda på av noh-spel, kabukiteater, zenmeditation, te-ceremonier, sumobrottning, karate och andra kampsporter.

Bertil Falk

Ur arkivet

view_module reorder

Konstens komplott

Om begärets illusion har  gått förlorad i den allestädes närvarande pornografin, så har inom samtidskonsten begäret efter illusionen försvunnit. I porren finns inte längre någonting kvar att begära. Efter orgien ...

Av: Jean Baudrillard | Essäer om konst | 06 april, 2011

Reformvänlig munk söker nunna för äktenskap

Det var i Eisleben det hände: Det är knappt man kan urskilja kyrktornen på St. Andreakyrkan. Dimman ligger tät. Ändå var det här som det började. I en sömning småstad ...

Av: Mathias Jansson | Resereportage | 08 november, 2011

Två dikter

Två dikter av Hebriana Alainentalo

Av: Hebriana Alainentalo | Utopiska geografier | 31 oktober, 2016

Eyvind Johnson och det röda Norrland

Allmänt sett skulle man kunna säga att en gemensam strävan hos norrländska författare finns i förhållandet att de önskar bryta sig loss och frigöra sig från det provinsiella arvet. Åtminstone ...

Av: Lars-Göran Söderberg | Litteraturens porträtt | 07 april, 2009

Intervju med Anna Clementi

Anna Clementi är en mångfasetterad sångerska. Från klassisk opera till extrem experimentalism visar hon ett brett spektrum av vokala ekvilibrismer som liknar ingen annan. Anna har nyss givit ut en ny ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 12 mars, 2012

Barnmålaren Vera Nilsson

Att kvinnor i alla tider har mött motstånd i sin karriär är ett påstående som många kan hålla med om.1800-talets kvinnliga konstnärer togs inte på fullt allvar och betraktades i ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 30 augusti, 2011

Tre år i öknen – om David Lynchs Dune

”I like to make films because I like to go into another world. I like to get lost in another world. And film to me is a magical medium that ...

Av: Jonas Wessel | Essäer | 25 oktober, 2013

Överlever Nancy Botwin, överlever jag

Hur sunt är det att jämföra sitt eget liv med en amerikansk före detta hemmafru som langar gräs? Jag gör det hela tiden – använder tv-serier som terapi. I barndomen ...

Av: Marja Beckman | Gästkrönikör | 23 januari, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.