Fragment av surrogatpyret VII

Fragment av surrogatpyret VII Ja dinse tjasande mot Lottahemmanet å va snart i hälarna på morfar, som vappe å hypple framför mä i de overkliga strålkastarjuset, som gjorde de lätt å ...

Av: Nikanor Teratologen | 13 november, 2007
Teratologisk sondering

Daniel Barenboim Foto Monika Rittershaus

Stalin, Mozart och vi

Josef Stalin älskade Mozarts musik och berördes av den på djupet. Han lyssnade ivrigt till den, på radio och grammofon, på operan och i konsertsalen. Den Store Ledaren, som mördade miljontals ...

Av: Thomas Notini | 18 december, 2016
Essäer om samhället

"Jag vill definitivt inte tillbaka till någon normal verklighet."

   "Jag vill definitivt inte tillbaka till någon normal verklighet." Ett samtal med Missy Suicide. Text & foto av Carl Abrahamsson Sajten suicidegirls.com har under sina fem års existens vuxit från att vara ...

Av: Carl Abrahamsson | 30 december, 2009
Allmänna reportage

Fotogran ur Fahrenheit 451 av François Truffaut

Förbjudna böcker

Index är inte bara ett register över innehållet i exempelvis en bok utan också den helvetets mun dit den katolska kyrkan skickade de böcker och de författare den inte gillade. Den ...

Av: guido zeccola | 15 augusti, 2015
Essäer om religionen

Mircea Cărtărescu. Det är helt enkelt stor litteratur



Mircea CărtărescuDet är en bok som rymmer en hel människa. Nej, det är förresten inte riktigt sant. Det är en bok som rymmer en författare. Ty det är till syvende och sist författaren och dennes vedermödor som de många sidorna främst behandlar och reflekterar kring. Det handlar om skrivandets hänryckta eufori, en känsla som får allt annat att framstå som futtigt och i grunden fullkomligt banalt. Men det handlar även om återkommande och djupt vedervärdiga perioder då allt stelnar, då tankarna står still och all intellektuell verksamhet bromsar in med en häftig tvärnit, då världen i ett slag färgas av den svartaste svärta, sinnet förmörkas och bokens hjälte genast börjar känna sig krasslig och sjuk, deprimerad och inte sällan paranoid.

”Dagbok 1994 – 2003”, skriven av den betydelsefulle rumänske författaren Mircea Cărtărescu, är en bok som spänner över vida fält, som obekymrat rör sig mellan högt och lågt, från det trivialaste till de rent livsavgörande och existentiellt utmanande frågorna. Den är ibland – om inte direkt ofta – en alldeles vanlig dagbok som ger glimtar ur familjelivet i Bukarest med den tolv år yngre Cristina och dottern Iona. De bor, till en början, i en liten trång tvårumlägenhet, ”vårt getto” kallar Cărtărescu bostadsområdet. Senare, drabbad av en ovanligt kraftig åldersneuros som aldrig riktigt tycks släppa sitt grepp, skiljer han sig och får senare en son, Gabriel, med en ny kvinna som bär samma namn som hans dotter.

Men Dagboken är i avsevärt högre utsträckning en Författarjournal som oavbrutet – inte sällan motvilligt, snudd på aggressivt – kretsar kring det egna skrivandet. Tankar, infall, förhoppningar, storstilade planer om kommande verk, tillkortakommanden, elakt ekande timmar utan att ett enda ord blir nedtecknat, det eviga och ständiga slitet vid skrivbordet som vore han ingenting annat än en vid en tung åra surrad galärslav, de med åren alltmer frekventa resorna han måste företa så att säga i tjänsten och då även de långa perioder han tillbringar i Amsterdam, Berlin och Budapest för att kunna arbeta ostört. 
”Är besatt av romanen”, lyder en typisk formulering, i detta fall från början av 2001. En annan gång i maj fyra år tidigare kan han skriva: ”Dagboken visar först nu, efter tjugofyra års skrivande, vem jag egentligen är. Mannen med svettig hjärnhud.”

Men det är även en sorts Drömdagbok. Och som de flesta vet är andras drömmar något av det tråkigaste som finns att ta del av. Men i Cărtărescus fall är det till viss del annorlunda. De drömmar han skildrar, ofta med anknytning till hans barndom och uppväxtår, dyker senare rätt ofta – i en eller annan form – upp i hans mästerverk romantrilogin ”Orbitor”. Därigenom får de ett särskilt sorts intresse och ger dessutom en mängd oväntade och fascinerande sidobelysningar av verket. Dagboken ger inte minst därigenom många nycklar till det allt annat än lättolkade romanverket.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det är långtifrån bilden av en helt igenom sympatisk man som framträder i DagbokenDagboken är också en fortlöpande Läsejournal, en opretentiös redogörelse för de stora mängder böcker han läser, i regel försedda med korta omdömen eller signifikativa iakttagelser. Han låter sig sannerligen inte imponeras av att de litterära verken är hyllade eller att de betraktas som mästerliga. Han läser på sitt eget sätt och fäller högst egensinniga – men aldrig ointressanta – omdömen. På några rader kan han, efter att just ha läst pjäsen, avfärda Samuel Becketts ”I väntan på Godot” med att den är ”rätt tunn: andra akten är tom, säger nästan ingenting”. Eller en annan anteckning där han slår fast att Umberto ”Eco inte säger mig något över huvud taget”.

De verkliga valfrändskaperna är dock slitstarka och trogna, det är författare han ständigt återkommer till, eller som han skriver en dag: ”Fyrarna: Proust, Kafka, Salinger, Nabokov, Pynchon, Sábato. Márquez, Schulz, Blecher, Mateiu Caragiale, MHS, Cortàzar.” (MHS står med största säkerhet för den rumänske författaren Mircea Horia Simionescu). Anmärkningsvärt är dock att Dostojevskij inte är medtagen. Till Dostojevskijs författarskap och dess avgörande betydelse återvänder han ständigt – inte minst i dagboken.

Den första anteckningen är daterad den första januari 1994. En månad senare skriver Cărtărescu efter några dåliga och motiga dagar: ”Alla projekt och all normal livsföring går upp i rök och man ser vem man verkligen är, den till sjukdomar, plågor, död och förruttnelse dömde. Och hopplöshet. Jag är ännu inte fyrtio fyllda och ändå nästlar sig förfallets kval in i mitt liv.”

Jag har under läsningen av den mastiga volymen som omfattar sexhundrasextioåtta tättryckta sidor roat mig med att sätta upp två kolumner med sidhänvisningar. Den ena kallad ”mörka dagar”. Den andra ”ljusa dagar”. De första är minst sagt kraftigt överrepresenterade. Samtidigt är det ett välkänt faktum att den som är lycklig skriver inte många rader i sin dagbok. Det är grubblaren, den som möter motgångar och ansätts av tvivel, som fyller de många kollegieblocken med reflektioner och beklaganden. Dagboken är av stor vikt för sin författare; ibland framstår dagbokskrivandet som angelägnare och av större betydelse än de övriga författarskapet. ”Dagbok 1994 – 2003” är heller inte den första dagboksvolymen han låter trycka.

Och många gånger är det hjärtskärande, ja nästan fysiskt plågsamt att få ta del av Cărtărescus smärtsamma och marterade kamp – denna tankens och ordens brottningsmatch med ett mentalt monster som ska omvandlas till läsbar prosa – och slitet med det svällande manuset till vad som ska bli ”Orbitor”.

Det är efter att ha skrivit ungefär trehundrafemtio sidor i ”det bruna kollegielocket” som han den 25 augusti 1995 inser att det måste bli en trilogi. Samtidigt kan han några veckor senare utbrista: ”Håller redan på att förlora helheten som är ett litet grönt moln på väg att skingras. Komposition? Minimal.” Sex dagar passerar. Cărtărescu skriver då: ”Nu vill jag återigen till varje pris bli färdig med O, om jag så ska hålla på och gneta på den i sju år till och kratsa med kulspetspennan i hippocampus… I varje fall är det tveklöst rena galenskapen.” När Dagboken tar slut har han ännu inte börjat skriva på den tredje och avslutande delen av ”Orbitor”. Men de två utgivna delarna har börjat sitt segertåg över Europa. Han noterar särskilt i juni 2001 när hans första bok ”Nostalgia” ska ges ut i Sverige: ”i en prestigefyllda (har jag fått veta) serien Panache”.

Samtidigt är det en intellektuell motståndshandling, detta att han åter och åter igen erövrar positionen utifrån vilken han förmår att skriva vidare. Han dras ständigt neråt, som av en destruktiv virvel. Och han plågas dessutom av en märklig kluvenhet. Han tycks föreställa sig att det en gång fanns en annan person inom honom. En människa han genom åren har förlorat eller inte längre kan nå. Jag blir inte fullt på det klara med om denne andre Cărtărescu är en person den nuvarande författaren egentligen vill återerövra eller om han i stället är glad över att ha sluppit undan denne den andre Mircea och nu känner sig befriad, frigjord. Jag tror inte att ens Cărtărescu är helt medveten om svaret. Han pendlar mellan två ytterligheter, beroende på såväl humör som yttre omständigheter.

På samma sätt slits han senare mellan vardagens Mircea och författaren Cărtărescu. Han har svårt att finna sitt rätta och sanna jag utanför skrivandet, utanför litteraturen. Ändå tycks alltid författaren segra till slut. ”Jag kan inte skriva ordentligt så länge jag inte själv är mitt skrivande”.

Det finns ett överraskande och överrumplande starkt dramatiskt drag i Dagboken. Det är – självfallet då Cărtărescu nästintill lider av litteraturförgiftning – framför allt den ständiga kraftmätningen med det enorma manuskriptet som formar sig till en ovanligt laddad berättelse om tillblivelsen av romansviten. Han brottas med inre demoner, mot en svartalf som ständigt dyker upp och viskar onda ord i hans öra om att han inte duger, att han inte räcker till. Han ansätts av vantro och djupaste misströstan. Han slits mellan euforisk hybris av stundtals enorma proportioner och ett totalt tvivel på den egna förmågan att över huvud taget kunna skriva, och ännu mindre förmå fånga sin stora och överväldigande vision på papper.

 ”För vad har min själsfrid någonsin haft för betydelse för någon av mina närmaste? Har någon någonsin brytt sig om hur mina böcker har blivit till? … Nej, de har väl skrivit sig själva medan jag tittat åt annat håll.”Den 24 maj 2000 konstaterar han det inte är dåligt det han skrivit, ”det är tvärtom för bra, det vill säga åtminstone jag ser alltför väl vart jag vill komma. Men den arme läsaren! Å, jag lovar att det ska bli något alldeles vansinnigt.”

Det är inte enbart sin förmåga han betvivlar. Det är själva fundamentet, de grundläggande strukturer som är en given förutsättning för berättandet och innehållet i romanerna – det är alltså hela samhällets strukturer han är tveksam inför. Hela verkligheten svajar oroväckande och gör allting osäkert, inklusive hans reception av världen som helhet. Som en sorts pendang, och som vägledare in i och genom ”Orbitor” är dagboken ovärderlig. Dagboken blir till den vassa nålen som sticks rakt igenom kroppen på den fascinerande fjärilen som sedan ska ställas ut i den litterära naturaliesamlingen.

Det är långtifrån bilden av en helt igenom sympatisk man som framträder i Dagboken. Det är säkert heller inte hans avsikt. På ett plan tycks han – på ett inte helt osympatiskt sätt – vara djupt ointresserad av hur andra ser på honom. Samtidigt präglas hans livsinställning av den särskilda sorts hänsynslöshet som många författare tillåter att lägga sig till med. Konsten går alltid före livet. Litteraturen är större än det lilla livet. Eller som han en aning okarakteristiskt uttrycker det på ett ställe: ”För vad har min själsfrid någonsin haft för betydelse för någon av mina närmaste? Har någon någonsin brytt sig om hur mina böcker har blivit till? … Nej, de har väl skrivit sig själva medan jag tittat åt annat håll.”

”Dagbok 1994 – 2003” är utan tvekan och bortom all diskussion litteratur i egen rätt. Volymen ingår på ett självklart sätt bland de andra litterära verk som Cărtărescu skrivit. Jag vill till och med hävda att det är ett verk av bestående värde. Egentligen går denna tankeintensiva skildring, denna tvivlande, redogörande, ifrågasättande och filosofiskt diskuterande text enbart att jämföra med till exempel Sándor Márais många volymer med utgivna dagböcker eller Witold Gombrowicz tre band starka ”Dagboken”.

Det är helt enkelt stor litteratur. Varken mer eller mindre.

Crister Enander  Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

(En kortare version har varit tryckt i Helsingborgs Dagblad)

Källa: Mircea Cărtărescu. Dagbok 1994 – 2003. Översättning: Inger Johansson Bonnier – Panache

Ur arkivet

view_module reorder

Gudabenådad i stora, vida världen, Intervju med Krister Linder

Har man en gång hört Krister Linders stämma, är det svårt att glömma den. Från den allra första tiden med Grace, Dive och andra lättsamma popexperiment på sent 80- och ...

Av: Carl Abrahamsson | Musikens porträtt | 17 december, 2010

August Strindberg vid Rådmansgatans t-tunnelbanestation i Stockholm. Foto Wiki

Strindberg och Frankrike

August Strindberg är Sveriges mest franskinriktade skönlitteräre författare. Han bodde långa perioder i Frankrike, skrev själv vissa av sina verk på franska, de flesta av hans skrifter finns översatta till ...

Av: Elisabeth Tegelberg | Litteraturens porträtt | 07 juli, 2015

Paul Signac, Portrait of Félix Fénéon, 1890, Museum of Modern Art, New York City

Så kort och torrt som möjligt

1906 tog Fénéon (född 1861, död 1944), oklart varför, anställning som anonym notisskrivare på dagstidningen Le Matin. Notiserna signerades alltså inte av honom. Notisskrivare, en synnerligen anspråkslös beteckning, passande för en ...

Av: Nikanor Teratologen | Essäer om litteratur & böcker | 04 november, 2017

3. Väster

 Å på den ena sidan. Men det är bara om man kommer nerifrån det enskilt liggande lilla bostadsområdet som kallar sig by. Om man fortsätter, om man vandrar bland fåren ...

Av: Väster | Lund har allt utom vatten | 31 december, 2011

Drottningen i Paris. Om Marie Godebska

Med stigande häpnad bekantade sig besökare på Musée d’Orsay i Paris för en tid sedan med en epok i Frankrikes musikliv, som sällan belysts på ett så inträngande sätt som ...

Av: Eva-Karin Josefson | Övriga porträtt | 20 mars, 2014

Västerbottenskarta

Vad är det för kartbild av ett landskap som litteraturen tillhandahåller? Om litteraturen kan sägas vara en modell av världen, vilken modell av Västerbotten är det som har kommit att ...

Av: Anders Öhman | Essäer om litteratur & böcker | 14 oktober, 2011

Ungdomlig revolt i bildningsromanen Om Wilhelm Meisters läroår av Goethe

Det är sent 1700-tal och den tyske köpmanssonen Wilhelm Meister vill bryta sig loss från sin instängda borgerliga familj och ge sig ut i världen. Efter upptäckten av att hans ...

Av: Elin Schaffer | Essäer om litteratur & böcker | 18 januari, 2014

Portrait of Young Genius - A book that celebrates a brilliant artistic mind

In Portrait of Young Genius - The Mind and Art of Marie Bashkirtseff (Vernon Press, 2017) Dr Joel L. Schiff paints an intimate and captivating portrait of a young Ukrainian-French ...

Av: Jytte Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 15 augusti, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.