Familjen Facebook – framsidan och baksidan

Det fanns något som hette Facebook, berättade man. Det var ett slags mötesplats på Internet. Jag som författare borde gå med, sa man. Knyta kontakter, nå ut, hålla mig a ...

Av: Stefan Whilde | 31 augusti, 2013
Stefan Whilde

Fragoline. Foto Anne Edelstam

Bo Bjelvehammar. Dikter och minnen

En liten bit av Bo Bjelvehammars poetiska universum.

Av: Bo Bjelvehammar | 09 november, 2015
Utopiska geografier

Peter "Sleazy" Cristopherson, 1955-2010

Peter "Sleazy" Christopherson var en legend i många olika undergroundmiljöer. Inte bara tack vare deltagandet i välrespekterade projekt som COUM Transmissions, Industrial Records, Throbbing Gristle, Psychic TV och Coil, utan ...

Av: Carl Abrahamsson | 26 november, 2010
Musikens porträtt

Matematik och maoism

Det sägs att man inte skall döma en bok efter dess omslag. Den bok det här handlar om är helt vit; på skyddsomslaget står endast titeln i svart med författarens ...

Av: Niklas Anderberg | 07 februari, 2012
Agora - filosofiska essäer

Till slut, en början



och flygningen över härvarande moln  längs en slinga av himmel  oändligen någon.

A. Jag har glömt bort hur man skapar. Jag vet inte ens vad det är. Jag väntar på idén, det tankefenomen ur vilket saker sägs börja. ”Idé: 1. Föreställning, tanke, uppslag”. Alltså finns sådant? Uppslag antyder början. Någon fick en idé – men varifrån? Det är orimligt att tänka sig att en idé uppstår från ett ingenting, men är det inte vad man föreställer sig när man vågar påstå att man skapat?

Men ändå skriver jag. Ändå har jag börjat. Märk väl: skriver - mitt i handlingen – verbets presensform erkänner ingen början, inget ursprung.

Och så resan från punkt A till punkt B

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Avgång 12:40 lokal tid,

och flygningen över härvarande moln

längs en slinga av himmel

oändligen någon.

Skriver Wislawa Szymborska och jag tänker: Det finns ingen egentlig början.

Det finns tillfällen då jag upplever att allting är ovant, till och med det upprepade. Jag kan se en vattendroppe falla efter en annan och inte förstå någonting. Kanske är det just fallet som fascinerar? Vad är att falla? Att befinna sig mellan takpannor och mark, eller att gå från bestämd punkt A till punkt B? Det är det pågående som underhåller och förvirrar mig. Där någonting föds är någonting redan levande, något tar vid eller fortsätter i en kedja av händelser. Jag talar inte om ringen, inte om det ständigt återskapande - men om det lösa, plana. Endast sträckan mellan punkterna. Det är inte en tom sträcka, men inte heller är den fylld av någonting särskilt eller beständigt – den har ingen riktning, den bara befinner sig. Ett ljud som uttalas, en ton – men innan ljudet är ingen tystnad. Läpparnas rörelse, tungans. Stämbanden vibrerar. Tanken. Och innan den? 

Jag skriver, jag talar, jag tänker - men vad?

På ett tåg hörs hjulen slå mot marken så länge tåget rullar. Stannar det hörs något annat. Med mina händers rörelser blir texten till. Kanske är allting i rörelse och ingenting stilla? Kanske är stillhet bara inandningen som följer på utandningen som följer på inandningen? Den är ingen början, men är samtidigt en.

Vi lär oss genom att iaktta det upprepade. Upprepningen tenderar att bli sanning - om jag upplever något flera gånger än en förväntar jag mig att det ska hända igen. En penna som släpps förväntas falla neråt för att den tidigare gjort det. Jag vet - detta lyder tyngdlagen – den dras till jorden för att pennan har en massa och jorden har en massa, de attraherar varandra. Om pennan hade en större (ofantligt mycket större) massa skulle jorden istället dras mot pennan. En början? Ett slut? Orsak och verkan? Detta förstår jag ingenting av, och jag vet inte hur vi kan veta. Kanske är gravitation bara en uträkning, något som förväntas hända nästa gång någon låter någonting falla. Är sanningen själva upprepningen?

Jag är ingen schlager,

jag råkar bara handla om samma saker.

Menar Kristina Lugn, och kanske finns i hennes ord en större sanning. Vad är en tanke om inte en reaktion på någonting annat? Någonting gammalt som tagit en annan form? Kanske befinner vi oss bara här för att vara samma saker som låtsas vara andra saker? Jag skriver, jag talar, jag tänker - men vad? Inget nytt, inga texter, ingen början - istället bara imitationer av det redan sagda och tänkta. Upprepningar, experiment med liknande resultat. Kanske gör det ingenting, kanske är det bara så det är. Det är att (i dubbel bemärkelse) finna sig i en mångtydig värld framskriven av andra, att fortsätta skriva den.

I texten uppstår ändå lika gåtfullt – det nya. Det skrivna vill säga något om någonting, men jag har tappat orden. Föreställ er detta: pennans massa växer sig med tiden större än jordens. Den förra meningen blir en ledtråd: kanske är allting uppdiktat? Egentligen är det pennan som drar jorden mot sig genom att skriva fram den? Att skriva fram någonting ur ingenting, att genom fantasin skapa sig en värld?

Jag vet att det skapas och att det har skapats. Men att skapa? Om något har en början, ett ursprung, eller om det egentligen bara fortsätter? Jag tänker på Inger Christensen:

Jag är ingen schlager,  jag råkar bara handla om samma saker.grenarna finns, vinden som lyfter dem
finns, och grenarnas enda teckning

av just det träd som kallas eken finns,
av just det träd som kallas asken, björken,
cedern finns, och teckningen upprepad

finns, i trädgårdens grus finns
även gråten, och mjölkört och gråbo finns,
gisslan, grågåsen, grågåsens ungar;

Oändliga variationer, och ändå avgränsade från varandra. Om det enda som finns är tillstånd i förändring är ingenting nytt, men ingenting heller gammalt – allting är alltings orsak och verkan. Det som finns är bara vant och ovant. Saker en sett och gjort eller inte sett eller gjort ännu. Upptäckter kanske, inte nyheter. En kanon, ett tema.

Jag påstod en gång, som om jag visste, att det inte finns någon egentlig början. Men början finns där jag bestämmer den. Jag har börjat och jag ska sluta, sedan fortsätter det så. Att skapa är kanske bara att svara på en fråga en själv måste formulera. Och frågan är, var i detta myller av redan varande, i detta föränderliga pågående, börjar det? Ur en kanon ska någonting nytt ta form – kan det? Jag svarar: det kan börja på A.

 

Kajsa Eriksson

Bilder: Hebriana Alainentalo

Ur arkivet

view_module reorder

Artipelag – en naturlig plats för kulturen

Den dieseldrivna ångbåten flyr staden mot innerskärgårdens Stockholm. En mullrande mörk horisont närmar sig i kraftfullt majestät. Den hundraåriga farkosten sätter ut från kajplatsen, vrider sig med fören pekande mot ...

Av: Carsten Lindström | Essäer om konst | 06 juni, 2012

Är du halvspråkig eller är du flerspråkig? Intervju med Teater Foratt

På Teater Foratt i Malmö ser man språken som en kompetens och det är i språken och i flerspråkigheten som man hela tiden rör sig när man gör sina uppsättningar ...

Av: Anna Nyman | Reportage om scenkonst | 31 augusti, 2012

"Ju mer vi är tillsammans..." Individualisternas kollektiva härdsmälta

Det är inte längre en tvistefråga utan det är fint att vara individualist. Vi har fattat "ensam är stark"-grejen, vi ser värdet i åsikt som värdet i oss själva, man ...

Av: Linda Bönström | Essäer om samhället | 18 juni, 2011

Adam och Eva i Edens trädgård, litografi av Nathaniel Currier.

Kvinnlig könsstympning (KKS) Del 1.

Reportage i tre delar. Del 1. Gud skapade människan till sin avbild, som man och kvinna skapade han dem och välsignade dem: ”Var fruksamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg ...

Av: Text och foto: Tarja Salmi-Jacobson | Kulturreportage | 28 december, 2016

Robert Smithson's

Virveln i konsten

Mitt på golvet i galleriet snurrar vattenvirveln hypnotiserande runt, runt, runt, som en Maelström hotar den att dra ner besökaren i djupet. Konstnären Anish Kapoors installation Descension (2014) är visserligen ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 06 juli, 2016

Denna dag ett liv Essä i fragment

En humanism. Självkännedom, insikten om det existensiellt lika som förutsättning, tillsammans med psykologisk fantasi och inlevelse. Inte vara en ovanpå flytande ”humanitarian”, utan använda sin erfarenhet för att förstå vad ...

Av: Gunnar Lundin | Essäer | 06 november, 2013

Ett litet tips till Tidningen Kulturens läsare

Världen är dygnet runt fylld med händelser och nyheter, en del viktiga, andra försumbara. Men ibland dyker det upp något alldeles extra och det sker i nummer 583 av Bewildering ...

Av: Bertil Falk | Gästkrönikör | 29 juli, 2014

Omar Mateen

Terrorattackerna kommer inte från ingenstans

Masskjutningen på en gayklubb i Orlando, Florida, är den senaste i en serie jihadistiska terrorattacker som har drabbat USA den senaste tiden. Den 3 maj 2015 gick två jihadister, Nadir ...

Av: Mohamed Omar | Kulturreportage | 22 juni, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.