Berlinbiennalen är verklig

Medialiseringen av verkligheten framstår idag "som en serie dokument som snabbt avlöser varandra och producerar ett slags efterfrågan på verklighet - en passion för det reala - som de emellertid ...

Av: Anna Dubra | 05 september, 2010
Essäer om konst

Roberta och dagens rätt, ristorante Ristoria. Foto Belinda Graham

Ristoria - Italienska berättelser om mat, dryck och det goda livet

Ristoria är en riktig pärla i Göteborgs skattkista. Den här italienska drömmen har än så länge inte upptäckts av de stora turistskarorna – fast det lär inte dröja länge. Ristoria öppnade ...

Av: Belinda Graham | 13 december, 2017
Kulturreportage

Frances Hodgson Burnett

Du kan aldrig finna samma trädgård två gånger

Trädgården. Drömmen om den egna täppan. Paradiset på jorden. Edens lustgård eller Candides lustfyllda odlande i Voltaires upplysningsroman. Har du en boksamling och en trädgård så har du allt!

Av: Belinda Graham | 16 juli, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Dikter av Christer B Johansson

Tidens tand har tuggat kol i miljarder år för att kunna spotta ut en diamant smaragd. Musslan jobbar med sand i hundra år för att skapa en pärla. Ergo: Musslan ...

Av: Christer B Johansson | 16 maj, 2011
Utopiska geografier

Konventionalitet är inte moral. Om Charlotte Brontës Jane Eyre



Mia Wasikovska i Jane EyreDe senaste 100 åren har berättelsen om Jane Eyre, denna brittiska Askunge med Pippi Långstrump-tendenser, filmatiserats över tjugo gånger. Nu senast som amerikansk storsatsning med Mia Wasikovska, ett stjärnskott som bland annat samarbetat med kultregissörer som Tim Burton, i huvudrollen. Att Hollywood väljer att satsa miljontals dollar på att än en gång berätta Jane Eyres ytligt sätt ganska alldagliga historia (bristen på både fäktning och sexscener torde egentligen tala emot filmatisering) kan bara betyda en sak: det finns i denna historia om Jane något outtömligt, något som aldrig slutar tala till oss.

Charlotte Brontë skrev Jane Eyre 1847 under pseudonymen Currer Bell. Hon var den äldsta av Brontë-systrarna, dessa tre mytomspunna kvinnor som levde avskilda liv i byn Haworth i West Yorkshire, som dog unga och som alla producerade säregna litterära verk som, om filmatiseringar och återutgivningar kan sägas vara en måttstock, idag fått klassikerstatus. Men vad är då detta outtömliga, detta evigt fascinerande, i romanen Jane Eyre?

Enkelt sagt är Jane Eyre en kvinnlig utvecklingsroman som beskriver huvudpersonen Janes växande livserfarenhet och hennes resa mot personlig mognad. Läsaren möter barnet Jane, fattig, föräldralös och olycklig hos en oförstående moster. Vi får sedan följa med den unga protagonisten, först till den bistra flickskolan Lowood, vidare till det mystiska Thornfield där hon tar plats som guvernant. Här förvandlas boken till romans, då Jane möter den bistra Byron-figuren Mr. Rochester och förälskar sig. Men komplikationer uppstår, i enlighet med klassisk dramaturgi, och Jane flyr till Morton. Även där utsätts hon för åtskilliga prövningar, bland annat i mötet med den nyfunne kusinen St.John Rivers, innan hon till sist kan återvända till sin älskade Mr. Rochester, nu som hans like eller till och med överlägsen honom fysiskt, ekonomiskt och mentalt.

Men det unika med Jane Eyre är inte så mycket själva berättelsen, även om den innehåller sekvenser som säkerligen gjorde att den stod ut i samtidslitteraturen, utan Janes egna reaktioner på det som händer henne. Aldrig tidigare i litteraturhistorien hade en kvinnlig karaktär skildrats med en så obändig viljestyrka, med en så frihetstörstande individualitet. Och aldrig hade en kvinna i litteraturen varit så arg.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jane Eyre är en kvinnlig utvecklingsromanRedan i bokens första kapitel, då en ung Jane lever som en askunge i den ogillande mosterns hem Gateshead, skildras ett väldigt vredesutbrott. Janes kusin, den klichéartade elakingen John Reed, kastar en bok i huvudet på henne. En duktig flicka hade böjt huvudet och gått därifrån, kanske gråtit en skvätt och beklagat sig för en välvillig amma, eller i brist på sådan, för en dagbok. Men inte Jane. En spricka uppstår i de kontrollmekanismer som i hundratals år påtvingats den engelska flickan av en påstådd ”god uppfostran”. Hon skriker, kallar kusinen ondskefull. Hon slår. Vreden tar överhanden, hon vet inte ens själv vad hon gör. Och när hon släpas iväg för det straff som nästan ögonblickligen väntar henne, det straff som väntade alla kvinnor som inte anpassade sig till den snäva roll de hade att spela, gör hon något helt unikt; hon ”kämpar emot hela vägen”.

Vredesutbrottet varar inte länge. Men det förändrar något inom Jane. Fördämningarna brister. Hon blir medveten om den makt som bor i ilskan. Den styrka som vreden kan ge henne. Och genom livet, vart hon än befinner sig, finns ilskan alltid närvarande som en känsla att hämta kraft från, som en naturlig reaktion på de missförhållanden hon ser i sitt samhälle och konsekvent vägrar acceptera. Det är just denna vrede som gör Jane Eyre till ett unikum, omöjlig att klumpa ihop med tidens andra betydligt vänare hjältinnor. Och kanske även det som gör henne så oändligt tilltalande för generation efter generation av unga kvinnor som även de är i färd med att upptäcka ilskan, dess risker och möjligheter.

Janes och de andra karaktärernas vrede skildras genomgående med olika eldmetaforer, denna klassiska symbol för passionen. Jane känner ständigt vreden ”flamma upp”. Mr. Rochesters vredesutbrott beskrivs som ”en vulkan”. Och när barnet Jane vaknar upp i barnkammaren efter sitt första vredesutbrott är det första hon ser en brasa bakom galler, en symbol för flickans tyglade ilska. Denna eldmetafor kontrasteras med ismetaforer, vilka används för att beskriva de platser och personer där förnuftet tyglar passionen, där ilskan måste disciplineras. Tydligast bli detta kanske hos Janes andre friare, den känslokalle St. John, vars bannor i motsats till Mr. Rochesters ”vulkan” benämns ”ett snöskred”.

Faktum är att berättelsen i både karaktärsteckning och miljö pendlar mellan dessa två ytterligheter på ett sätt som för tankarna till den romantiska ironin; tesen som möts av en antites för att slutligen gå upp i en syntes. Från ilskans barndomshem med sitt fruktade röda, eldiga rum till den disciplinerade läroanstalten, ”så kall att vattnet fryser till is i tvätthinkarna”. Från den passionerade kärleken till den eldflängde Mr. Rochester till en dygdig beundran för iskalle St. John. allt annat än romantiskOch så slutligen syntesen; en kärlek till Mr Rochester som på grund av förändrade omständigheter kan tillfredsställa både passionen och förnuftet, som inte betvingar ilskan men inte heller frammanar den. Talande nog är både eld- och ismetaforerna helt frånvarande i miljön där bokens slutparti, dess syntes, utspelar sig. Här skildras istället skogen Ferndean. Skogen, väsensskild från det destruktiva motsatsparet eld och is genom att stå för liv, naturlighet och kraft. Symboliken hade inte kunnat vara tydligare, men heller knappast mer stilfullt genomförd.

Annars är Jane Eyre, i sina beskrivningar av kvinnans levnadssituation och envisa hävdande av hennes lika värde och rätt till självbestämmande allt annat än romantisk. Att läsa skildringen av Mr. Rochesters första fru, den galna Bertha som lever inlåst på vinden, som skräckgotik skulle vara att förminska Brontës skicklighet och politiska ambition. Bertha är istället en plågsamt realistisk skildring av vad som väntade den kvinna som inte kunde disciplinera sin ilska och genom den mycket tveksamma diagnosen hysteri dömdes till sinnessjuk. Kunde man inte vara den ängel som tidens samhälle ålade en att vara blev man ett monster, ett vilddjur som måste spärras in. Att Brontë var mycket medveten om hur tunn skiljelinjen var mellan den upproriskt fria och den hysteriskt inspärrningsbara kvinnan blir tydligt då man betänker de stora likheterna mellan barnet Janes och Berthas vredesutbrott. I båda fallen beskrivs den arga kvinnan med ord som monster och vilddjur, i båda fallen spärras hon in av en oförstående omvärld. Den vuxna Jane lär sig att hantera sin ilska, att hämta kraft i den. I Bertha ser hon sin egen mörka spegelbild, den framtid som väntade varje kvinna som inte kunde hantera vredens destruktiva kraft.

Att Jane Eyre var något oerhört i den tid då boken utkom, de änglalika husmödrarnas era, tycks självklart. Och kritiken var stor. Både män och kvinnor förfasade sig över upproret, över raseriet. Kritikern Anne Mozley utropade chockerat att författaren till Jane Eyre var ”totalt främmande för samhället och dess lagar”. Trots detta sålde boken väl, och i den andra upplagans förord visar Charlotte Brontë att hon, precis som sin protagonist, inte räds ilskan då hon svarar på kritiken med ett dräpande konstaterande; ”Konventionalitet är inte moral”. Och visst är det precis denna sentens som Jane outtröttligt försvarar, och vad jag tror kan vara hemligheten bakom historiens förmåga att beröra över generationsgränserna. Jane Eyre är en passionerad påminnelse om att samhället inte alltid vet bäst, och en uppmaning till argsint kamp mot alla de konventioner som hindrar vår framfart i världen.

Matilda Amundsen Bergström

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

dagen efter orden del 4

         

Av: Bröderna Blomqvist | Kulturen strippar | 04 maj, 2012

WASA

Segelfartygens storhetstid

Trots att jag inte kan ro, är jag mäkta stolt över alla sjömän i släkten. Samt väldigt begeistrad över fartyg i största allmänhet och undersköna segelfartyg i synnerhet. De tillhör ...

Av: Carsten Palmer Schale | Kulturreportage | 23 augusti, 2017

Jag har en mysig vision där alla på riktigt är lika mycket värda

  Inti Chavez Perez Foto: Linnea Svensson Jag har en mysig vision där alla på riktigt är lika mycket värda När P3:s kulturprogram Flipper mitt under säsongen bytte programledare föll valet på ...

Av: Kristofer Andersson | Övriga porträtt | 26 oktober, 2006

Konflikträdsla - civiliserad debatt

Sverigekännaren Susan Sontag ansåg att gemene svensk präglades av konflikträdsla. Varje civiliserad debatt kräver en åtminstone rudimentär förmåga att uttrycka sig både ärligt och nyanserat. Jag finner dels att Sontags ...

Av: Carsten Palmer Schale | Gästkrönikör | 12 november, 2017

Samisk fotograf fokuserar på Ryssland

Foto: Andreas Sarri. Intresset för ryska samer förde Andreas Sarri till Kola­halvön. Efter fyra resor, en utställning och en fotobok tar den samiske fotografen paus från kameran.   Det startade med att ...

Av: Ylva Maria Pavval | Porträtt om politik & samhälle | 10 december, 2010

Svensk Musikvår 17-20 mars 2016.

Kraftsamling för nutida svensk konstmusik

Efter närmare 25 år återuppstod festivalen Svensk Musikvår, 17-20 mars 2016. I Stockholm kunde man lyssna till framföranden av 250 musiker och närmare 50 svenska tonsättare. En riktig kraftsamling för ...

Av: Thomas Wihlman | Musikens porträtt | 26 mars, 2016

Omöjliga intervjuer. Hiro Kurosaki – genom Lilian O. Montmar - intervjuar Giuseppe Tartini

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Lilian O. Montmar | Musikens porträtt | 11 april, 2012

Sigrid Combüchen: romaner om samtiden kan bara bli en pastisch

– Det finns en sådan längtan efter att någon ska skriva den stora samtidsromanen, säger Sigrid Combüchen. De som längtar efter den är sällan medvetna om hur svårt det är att ...

Av: Håkan Lindgren | Kulturreportage | 29 september, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.