Tankens ambivalens (Andra brevet)

Ma ben sola e ben nuda senza miraggio porto la mia anima / Ungaretti   Min definition av varat är noll. Sagt om Neruda av Lorca: att han var ”en poet närmare döden än filosofin, närmare ...

Av: Göran af Gröning | 09 juli, 2014
Utopiska geografier

Baksmällan

Så där ja. Då är valfesten över för den här gången, och valvakan har övergått i politisk baksmälla. Det blev också som jag befarat. Oskuldens tid är över. Nu tänker jag ...

Av: Ulf Persson | 23 september, 2010
Gästkrönikör

Det fortløpende

Å støtte seg på det fortløpende, er å leve livet i sanseligheten I dag er den allmenne kulturen i stor krise. En kan uttrykke poenget slik. Kultur er om forming. Selv ...

Av: Thor Olav Olsen | 30 Maj, 2013
Agora - filosofiska essäer

Väntan som finns

Det som finns finns i väntan rör oss och blir till. Väntan på vad? På vem? Du är ett ensamt korn som faller och faller. .. Träden i oktober flammar och fäller sina ...

Av: Bo Gustavsson | 27 juni, 2010
Utopiska geografier

Konventionalitet är inte moral. Om Charlotte Brontës Jane Eyre



Mia Wasikovska i Jane EyreDe senaste 100 åren har berättelsen om Jane Eyre, denna brittiska Askunge med Pippi Långstrump-tendenser, filmatiserats över tjugo gånger. Nu senast som amerikansk storsatsning med Mia Wasikovska, ett stjärnskott som bland annat samarbetat med kultregissörer som Tim Burton, i huvudrollen. Att Hollywood väljer att satsa miljontals dollar på att än en gång berätta Jane Eyres ytligt sätt ganska alldagliga historia (bristen på både fäktning och sexscener torde egentligen tala emot filmatisering) kan bara betyda en sak: det finns i denna historia om Jane något outtömligt, något som aldrig slutar tala till oss.

Charlotte Brontë skrev Jane Eyre 1847 under pseudonymen Currer Bell. Hon var den äldsta av Brontë-systrarna, dessa tre mytomspunna kvinnor som levde avskilda liv i byn Haworth i West Yorkshire, som dog unga och som alla producerade säregna litterära verk som, om filmatiseringar och återutgivningar kan sägas vara en måttstock, idag fått klassikerstatus. Men vad är då detta outtömliga, detta evigt fascinerande, i romanen Jane Eyre?

Enkelt sagt är Jane Eyre en kvinnlig utvecklingsroman som beskriver huvudpersonen Janes växande livserfarenhet och hennes resa mot personlig mognad. Läsaren möter barnet Jane, fattig, föräldralös och olycklig hos en oförstående moster. Vi får sedan följa med den unga protagonisten, först till den bistra flickskolan Lowood, vidare till det mystiska Thornfield där hon tar plats som guvernant. Här förvandlas boken till romans, då Jane möter den bistra Byron-figuren Mr. Rochester och förälskar sig. Men komplikationer uppstår, i enlighet med klassisk dramaturgi, och Jane flyr till Morton. Även där utsätts hon för åtskilliga prövningar, bland annat i mötet med den nyfunne kusinen St.John Rivers, innan hon till sist kan återvända till sin älskade Mr. Rochester, nu som hans like eller till och med överlägsen honom fysiskt, ekonomiskt och mentalt.

Men det unika med Jane Eyre är inte så mycket själva berättelsen, även om den innehåller sekvenser som säkerligen gjorde att den stod ut i samtidslitteraturen, utan Janes egna reaktioner på det som händer henne. Aldrig tidigare i litteraturhistorien hade en kvinnlig karaktär skildrats med en så obändig viljestyrka, med en så frihetstörstande individualitet. Och aldrig hade en kvinna i litteraturen varit så arg.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jane Eyre är en kvinnlig utvecklingsromanRedan i bokens första kapitel, då en ung Jane lever som en askunge i den ogillande mosterns hem Gateshead, skildras ett väldigt vredesutbrott. Janes kusin, den klichéartade elakingen John Reed, kastar en bok i huvudet på henne. En duktig flicka hade böjt huvudet och gått därifrån, kanske gråtit en skvätt och beklagat sig för en välvillig amma, eller i brist på sådan, för en dagbok. Men inte Jane. En spricka uppstår i de kontrollmekanismer som i hundratals år påtvingats den engelska flickan av en påstådd ”god uppfostran”. Hon skriker, kallar kusinen ondskefull. Hon slår. Vreden tar överhanden, hon vet inte ens själv vad hon gör. Och när hon släpas iväg för det straff som nästan ögonblickligen väntar henne, det straff som väntade alla kvinnor som inte anpassade sig till den snäva roll de hade att spela, gör hon något helt unikt; hon ”kämpar emot hela vägen”.

Vredesutbrottet varar inte länge. Men det förändrar något inom Jane. Fördämningarna brister. Hon blir medveten om den makt som bor i ilskan. Den styrka som vreden kan ge henne. Och genom livet, vart hon än befinner sig, finns ilskan alltid närvarande som en känsla att hämta kraft från, som en naturlig reaktion på de missförhållanden hon ser i sitt samhälle och konsekvent vägrar acceptera. Det är just denna vrede som gör Jane Eyre till ett unikum, omöjlig att klumpa ihop med tidens andra betydligt vänare hjältinnor. Och kanske även det som gör henne så oändligt tilltalande för generation efter generation av unga kvinnor som även de är i färd med att upptäcka ilskan, dess risker och möjligheter.

Janes och de andra karaktärernas vrede skildras genomgående med olika eldmetaforer, denna klassiska symbol för passionen. Jane känner ständigt vreden ”flamma upp”. Mr. Rochesters vredesutbrott beskrivs som ”en vulkan”. Och när barnet Jane vaknar upp i barnkammaren efter sitt första vredesutbrott är det första hon ser en brasa bakom galler, en symbol för flickans tyglade ilska. Denna eldmetafor kontrasteras med ismetaforer, vilka används för att beskriva de platser och personer där förnuftet tyglar passionen, där ilskan måste disciplineras. Tydligast bli detta kanske hos Janes andre friare, den känslokalle St. John, vars bannor i motsats till Mr. Rochesters ”vulkan” benämns ”ett snöskred”.

Faktum är att berättelsen i både karaktärsteckning och miljö pendlar mellan dessa två ytterligheter på ett sätt som för tankarna till den romantiska ironin; tesen som möts av en antites för att slutligen gå upp i en syntes. Från ilskans barndomshem med sitt fruktade röda, eldiga rum till den disciplinerade läroanstalten, ”så kall att vattnet fryser till is i tvätthinkarna”. Från den passionerade kärleken till den eldflängde Mr. Rochester till en dygdig beundran för iskalle St. John. allt annat än romantiskOch så slutligen syntesen; en kärlek till Mr Rochester som på grund av förändrade omständigheter kan tillfredsställa både passionen och förnuftet, som inte betvingar ilskan men inte heller frammanar den. Talande nog är både eld- och ismetaforerna helt frånvarande i miljön där bokens slutparti, dess syntes, utspelar sig. Här skildras istället skogen Ferndean. Skogen, väsensskild från det destruktiva motsatsparet eld och is genom att stå för liv, naturlighet och kraft. Symboliken hade inte kunnat vara tydligare, men heller knappast mer stilfullt genomförd.

Annars är Jane Eyre, i sina beskrivningar av kvinnans levnadssituation och envisa hävdande av hennes lika värde och rätt till självbestämmande allt annat än romantisk. Att läsa skildringen av Mr. Rochesters första fru, den galna Bertha som lever inlåst på vinden, som skräckgotik skulle vara att förminska Brontës skicklighet och politiska ambition. Bertha är istället en plågsamt realistisk skildring av vad som väntade den kvinna som inte kunde disciplinera sin ilska och genom den mycket tveksamma diagnosen hysteri dömdes till sinnessjuk. Kunde man inte vara den ängel som tidens samhälle ålade en att vara blev man ett monster, ett vilddjur som måste spärras in. Att Brontë var mycket medveten om hur tunn skiljelinjen var mellan den upproriskt fria och den hysteriskt inspärrningsbara kvinnan blir tydligt då man betänker de stora likheterna mellan barnet Janes och Berthas vredesutbrott. I båda fallen beskrivs den arga kvinnan med ord som monster och vilddjur, i båda fallen spärras hon in av en oförstående omvärld. Den vuxna Jane lär sig att hantera sin ilska, att hämta kraft i den. I Bertha ser hon sin egen mörka spegelbild, den framtid som väntade varje kvinna som inte kunde hantera vredens destruktiva kraft.

Att Jane Eyre var något oerhört i den tid då boken utkom, de änglalika husmödrarnas era, tycks självklart. Och kritiken var stor. Både män och kvinnor förfasade sig över upproret, över raseriet. Kritikern Anne Mozley utropade chockerat att författaren till Jane Eyre var ”totalt främmande för samhället och dess lagar”. Trots detta sålde boken väl, och i den andra upplagans förord visar Charlotte Brontë att hon, precis som sin protagonist, inte räds ilskan då hon svarar på kritiken med ett dräpande konstaterande; ”Konventionalitet är inte moral”. Och visst är det precis denna sentens som Jane outtröttligt försvarar, och vad jag tror kan vara hemligheten bakom historiens förmåga att beröra över generationsgränserna. Jane Eyre är en passionerad påminnelse om att samhället inte alltid vet bäst, och en uppmaning till argsint kamp mot alla de konventioner som hindrar vår framfart i världen.

Matilda Amundsen Bergström

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
Carl Abrahamsson Foto Andrew McKenzie

All konstnärlig verksamhet bottnar i en neuros

Tidningen Kulturens Thomas Wihlman intervjuar den mångsidige regissören Carl Abrahamsson.

Av: Thomas Wihlman | Filmens porträtt | 22 april, 2016

Den återuppståndna guden

I flertalet av världens mytologiska berättelser som finns bevarade finns det en myt om en återuppstånden gudom, det vill säga en gud som dör men återuppstår. De kan ta sig lite ...

Av: Alexander Sanchez | Essäer | 15 mars, 2012

Om det avsides gemenskapslivet

Vantrivsel Vi var alltså inte nöjda med den vanliga tébjudningen. Vi får magknip av small talk och mobilsamtalen i bussen och på tåget om adiafora. Hans Granlid berättade om hur ...

Av: Gunnar Lundin | Essäer om samhället | 05 mars, 2009

Ectoplasm Girls: En musikalisk frizon utan några som helst regler

Ectoplasm Girls är en besynnerlig duo som består av systrarna Nadine och Tanya Byrne från Stockholm. Deras musik är lekfull, dyster, mörk, glad, ljus, stilla, dansant, trolsk, drömsk, synsk, barnslig ...

Av: Carl Abrahamsson | Musikens porträtt | 09 december, 2010

Den isdansande ökenblomman

Virpi Pahkinen. Foto: JoseFigueroa Hon har kallats för schamankvinna i direktkontakt med Gud, hennes danskonst för rituell, meditativ och hypnotisk.  Koreografen Virpi Pahkinen, sedan 20 år verksam i Sverige, är en ...

Av: Helena Strångberg | Scenkonstens porträtt | 02 februari, 2009

Våldet i det gamla testamentet. Caravaggio. Giuditta e Oloferne

Religionens återkomst

Den omtalade ”religionens återkomst” både förbryllar och skrämmer många. Med rätta också därför att den religion som återkommer är en religion av arkaisk modell. Primitiv, våldsam, radikal och vidskeplig. En ...

Av: Johan Lindahl | Essäer om religionen | 26 Maj, 2017

Viktigheten av mennesker

I Philosophy in The Flesh1 konseptualiserer George Lakoff & Mark Johnson studiet av selvet,2 eller selvforståelsen vår, som strukturen i våre indre liv og at spørsmål om den oppstår på ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 03 juli, 2013

Mario Vargas Llosa- att spränga rummet och tiden

  Stavelser och meningsbyggnader samlar sig och växer till en litterär vegetation som ökar fuktigheten och när det befriande regnet kommer och vattendroppar faller som stenskott mot plåttaken blir det till ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 17 januari, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.