Magnus Andersson fotoporträtt  av Mario Clementi

Intervju med Magnus Andersson gitarristen som kämpar mot den kulturella provinsialismen

Magnus Andersson är utan tvekan den mest betydande bland de gitarrister som verkar inom den samtida konstmusiken. Han började spela som barn för Roland Bengtsson och studerade i ungdomen i ...

Av: Guido Zeccola | 03 februari, 2015
Musikens porträtt

Svensk lagstiftning bidrar till samiska kvinnors underordning

Det finns knappast någon forskning som behandlar levnadsvillkoren för vår urbefolkning, de svenska samerna under det senaste århundradet. Kunskapen om kvinnor och mäns jämställdhet i denna folkgrupp är mager. Under ...

Av: Lilian O. Montmar | 07 maj, 2013
Kulturreportage

Dikter av Carin Söderström

Dikter av Carin Söderström     Fördämningar bryts. Allt är tyst. Inåtvänt. Varje kalhygge är ett öppet sår. Tillvaron har en början. Kanske inte ett slut. Existensen av vägar in och ut har ...

Av: Carin Söderström | 19 januari, 2007
Utopiska geografier

19. Öster

På en karta är allting platt, men det är missvisande: Lund är inte bara idéernas stad, Lund är också Sveriges mest kuperade stad. Och det är lummigt, frodigt. Jag brukar ...

Av: Öster | 20 april, 2012
Lund har allt utom vatten

Tranströmersymposiet – Fåglarna säger ifrån om Nobelpristagaren



Alla vet ju att Tranan är störst!Torsdagen den sjätte går sannerligen till hävderna. Omtumlad av Akademiens besked åkte jag ut på landet för att låta höstvindarna svalka poetpannan. Men inte ens där ville vardagslugnet infinna sig. Som gammal erfaren skådare märkte jag snart att det var turbulens till och med i fågelvärlden.

Vi har en dunge alldeles bakom huset, lärkträd förresten, och där pågick något ytterst märkligt. Ett sammelsurium av fågelröster som alla verkade ha synpunkter på pristagaren – ja, jag har aldrig upplevt något liknande. Som tur var hade jag anteckningsboken med.

Det första jag kunde urskilja var en nötskrika som lät lite bekymrad. Hon oroade sig för fåglarnas ställning i Tranströmers senaste diktsamling, som hon ännu inte lyckats lägga klorna på.

”Hur så?” undrade en gulsparv.

”Jo”, sa skrikan, ”det började ju så bra då 1954 i debutboken, med lärka och fiskgjuse redan på första sidan. Och sen har det faktiskt varit ganska gott om oss i hans böcker. Det är vråkar och trutar och trastar och hökar i åtminstone var femte dikt!”

”Jojo”, sa örnen. ”Men vad gör han med oss? Det är ju till att ta sig friheter! Jag säger bara: metaforer… Mig ville han korsa med en mullvad i en av sina verser. Fatta! Mullvad!! Hur skulle det se ut? Jag bara frågar”, sa han och snörpte på kroknäbben.

Nu blandade sig näktergalen i leken:

”Håll ut, näktergal står det på sidan 72, och jag är glad för det omnämnandet! Jag har faktiskt känt mig lite marginaliserad i postmoderniteten. Annat var det på Stagnelii tid! Ack, those were the nights…”

Skogsduvan for upp med klatschande vingar:

”Marginaliserad? Ha! Du skulle bara veta. Visserligen finns jag också med på ett hörn, men vad hjälper det? Nuförtiden är det ingen som vet vem jag är. Nej, nu är det bara turkduvor som gäller.”

”Du. Flyg hem till Sjöbo, sa rosenfinken, som också hade invandrarbakgrund.

Varpå en koltrast hoppade fram och kråmade sig:

”Alltså, jag blev ju vald till nationalfågel får några decennier sen, och nu har jag fått en poetkollega. Vi har mycket gemensamt!

”Avadå, sa en bofink lite småsurt (hon var från Malmö).

”Jo, sa trasten vidlyftigt. ”Jag och Trastströmer är ju så att säga de…smakfullt svävande klarinetterna i orkestern.”

En skata skvattrade till:

”Klarinett säger du? Karln är ju pianist! Det var väl därför han ville skriva om mig, jag är ju svart och vit som pianotangenterna… Fast det var jobbigt att posera för den där haikun i Den stora gåtan.”

Nu gick stjärten som en metronom på henne.

”Jag fick springa fram och tillbaka över det där förbaskade fältet i gott och väl en kvart innan han var färdig. Flyga var det inte tal om. Nej. Av nån anledning skulle det springas…

Här fick jag kramp i stenografhanden. Det var ett rent otroligt tjabbande i dungen. Men det blev den högresta tranan som fick sista ordet. Han lutade sig ner mot sina betydligt mindre bryllingar – vilket tog en liten stund:

”Nationalskald och Nobelpris – med ett sånt efternamn behövs ingen hajp.”
Han tog några danssteg och blåste en fanfar.
”Alla vet ju att Tranan är störst!”

 

Niklas Törnlund

 

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Västerbottenskarta

Vad är det för kartbild av ett landskap som litteraturen tillhandahåller? Om litteraturen kan sägas vara en modell av världen, vilken modell av Västerbotten är det som har kommit att ...

Av: Anders Öhman | Essäer om litteratur & böcker | 14 oktober, 2011

Carl-Göran Ekerwald

Vad är bildning?

Gunnar Lundin om en ny bok av Carl-Göran Ekerwald: Om bildning -: tio dagböckers vittnesbörd

Av: Gunnar Lundin | Essäer om litteratur & böcker | 11 augusti, 2017

En praktisk humanism

Vad händer första veckan i skolbänken? Jag minns spelet mellan den avgudade lärarinnan i katedern och de nya kompisarna. Och jag minns att någon gång i puberteten förvandlades spelet i ...

Av: Gunnar Lundin | Gästkrönikör | 18 juni, 2012

Caspar David Friedrich och stanken av härsket fiskfett

Det ser ut som en tanke. Det lilla tegelhuset ligger i skuggan av Greifswalds Domkyrkas höga torn, inne i den trånga lilla gränden Turmgaße som förbinder Langestraße med Domkyrkoplatsen. Fadern ...

Av: Crister Enander | Essäer om konst | 19 oktober, 2009

Skilda rörelser på landet och i staden Intervju med regissören Radu Mihaileanu

Det finns några filmer som har en enorm vikt på grund av deras sociala patos, ofta större än dess tekniska möjligheter. I Sverige fann man den allra första av denna ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Scenkonstens porträtt | 24 januari, 2012

I Sapfos spår

”Någon, säger jag, kommer att minnas oss i framtiden”. Orden är Sapfos egna och blev en profetia för hennes poesi, läses och uppskattas världen över trots att den har mer ...

Av: Kristina Lauridsen | Övriga porträtt | 29 oktober, 2013

Ryttarstatyn - Några anteckningar om August Strindberg

Året är 1887. Natten är sen. Men på Rydbergs Kælder är stämningen hög. Röster sorlar, skratten rungar. Champagnen och spriten flödar. Lokalen är full av människor, trots den sena timmen ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 01 maj, 2010

Det andliga kallet i Roy Anderssons film "Du levande"

Bra filmer är de som inte endast underhåller men som även bär på starka budskap som dröjer sig kvar i tanken och där lockar till gensvar. För Simon Henriksson är ...

Av: Simon Henriksson | Essäer om religionen | 04 augusti, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.