Tolv aforismer om lögnen

I. Illusionen att du kan klara dig med en lögn är falsk.  II. Inget annat väsen förökar sig med sådan snabbhet och effektivitet. Lögnen förökar sig exponentiellt.  III. Lögnen är maktens ivrigaste ...

Av: Oliver Parland | 21 augusti, 2011
Essäer

Andra sidor av Alphonse Daudet

Det Malmöbaserade förlaget Alastor press gladde läsare med intresse för fransk litteratur, och då i synnerhet fransk 1800-talslitteratur. Efter att tidigare ha gett ut bl.a. den första fullständiga versionen på ...

Av: Hans Färnlöf | 01 mars, 2013
Essäer om litteratur & böcker

The God of Carnage med SEST

SEST - The Stockholm English Speaking Theatre är en teatergrupp som spelar bara på engelska. Regissören Samuele Caldognetto och skådespelarna Cheryl Murphy, Kristina Leon och Ingela Lundh driver gruppen sedan flera ...

Av: Guido Zeccola | 23 februari, 2013
Reportage om scenkonst

Slask, Polens nationella folklore-ensemble, foto Anna Spysz

Gränslös uppkäftighet i Krakow

Stående ovationer för det svensk-danska bandet Body Sculptures under Unsound i polska Krakow. Och flera internationella samarbeten som ger nya infallsvinklar i en krackelerande värld. Det är Unsound i år ...

Av: Curt Lundberg | 28 oktober, 2016
Essäer om musik

Tiden häruppe får en annan betydelse. Om Thomas Mann och Bergtagen



Thomas MannSenast jag var i Lübeck var Thomas Manns födelsehem renoverat och utställningarna välanpassade till moderna tiders krav på ett minnesmärke och museum över en stor man och hans verk. Monumentet Mann lever vidare även om det vittrat avsevärt sedan hans storhetstid. På ett av Lübecks många marsipankonditorier fanns en annan sorts utställning uppe på en ödslig övervåning. Där satt vid ett skrivbord den store författaren, Nobelpristagaren och en gång nationens samvete – han såg ut som under sin livstid. Med ett undantag. Han var tillverkad av massiv marsipan. Och det likvita och stelnade intryck han gav – och den lätt äcklande lukten av surnande bittermandel – påminde inte så lite om hur Thomas Mann beskriver den unge Hans Castorps upplevelse av att se sin farfar ligga död på lit de parade.

För att man idag – i vår skrämmande ideologiskt impotenta tid, då idéer och värdesystem knappt längre diskuteras på allvar eller på djupet – ska förstå vidden och betydelsen av mästerverket ”Bergtagen” måste tillkomsten beröras. Thomas Mann skriver sin roman mellan åren 1912 och 1924 (med ett avbrott på drygt fyra år då Mann skrev den fatala och inte så lite frånstötande ”Betrachtungen eines Unpolitischen”: ”En opolitisk mans betraktelser” som snart för första gången kommer ut på svenska), men ”Bergtagen” utspelar under de sju år som föregick krigsutbrottet. Världskriget förändrade Europa för alltid. Drastiskt uttryckt dog såväl Gud som den mer naiva optimismen i de leriga skyttegravarna när senapsgasmolnen svepte fram och miljoner och åter miljoner unga män avled.

Denna förändring, detta stora skov i tiden och dess vittgående ideologiska konsekvenser, är något som Thomas Mann ser med ovanlig skärpa och tydlighet. Det är även en tid som i grunden även förändrade Mann och hela hans världsbild. Det är med ett starkt och laddat medvetande om ett distinkt före och efter han skriver ”Bergtagen”. Det märks också, även om Mann självfallet försökte arbeta bort det, vilken del av romanen som är skriven före kriget.

Tiden, döden, erotiken – det är tre återkommande motiv i romanenDet ursprungliga syftet med romanen – från början avsedd att bli en ironiskt hållen kortroman – håller han dock i stort fast vid. Thomas Mann skriver: ”Före kriget hade jag börjat skriva en liten roman, en sorts pedagogisk historia, i vilken en ung man, isolerad på en moraliskt farlig uppehållsort, placerades mellan två lustiga uppfostrare, mellan en italiensk litterat, humanist, retor och framstegsman, och en något illa beryktad mystiker, reaktionär och antiförnuftets talesman.”

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Och vid den grundplanen håller Thomas Mann fast när romanen sedan sväller. Lodovico Settembrini ställs mot Leo Naphta.

Humanism mot skolastik, litteratur mot pragmatism, frihet mot ordning, demokrati mot lydnad, individ mot kollektiv.

I ett brev från 1915 förtydligar Thomas Mann sin ursprungliga intention: ”Andan i det hela är humoristisk-nihilistisk, och tendensen lutar snarast mot den sida som innebär sympati med döden… jag ser ingen annan möjlighet än krigsutbrottet.”

Romanens huvudperson Hans Castorp är tjugotre år och ingenjör – det sista är en viktig signal om att han är en del av den moderna tiden och är en ung man med grundmurat borgerliga värderingar. Tidigt föräldralös växer han under en tid upp hos sin farfar och när även denna avlider hos en förmyndare. På grund av en obestämd trötthet och anemi ska Castorp under tre veckor besöka sin lungsjuke kusin Joachim Ziemssen uppe i det fashionabla Davos och dess vittberömda sanatorium, Berghofs Internationella Sanatorium. Upp till de schweiziska bergen kommer Castorp en varm augustidag. Året är1907 och det är en tisdag då han anländer. Han kommer att bli kvar i sju år.

En sluten miniatyrvärld öppnar sig för honom. Här råder andra regler. Här lever man, som Lodovico Settembrini säger, ”horisontalt” – vilket självfallet i första hand syftar på de liggstolar ute på terrasserna där patienterna tillbringar så många timmar insvepta i tjocka filtar eller nerstoppade i pälspåsar, men även har en djupare, närmast metafysisk innebörd.

Tiden häruppe får en annan betydelse. Den liksom stannar, bromsas, upphör att ha samma densitet som därnere i vardagsvärldens tumult och oordning. Tiden blir uteslutande en rent subjektiv upplevelse. Thomas Mann skriver mycket och ingående om tiden, inte minst för att understryka och fånga förtrollningen – den bergtagenhet – som härskar på sanatoriet. Genom den diffusa tidsuppfattningen förstärker han den feberaktiga, drömska och avskärmade stämning i vilken de lungsjuka lever såsom inneslutna i en puppa.

Humanism mot skolastik, litteratur mot pragmatism, frihet mot ordning, demokrati mot lydnad, individ mot kollektiv.Det brukar framhållas att Thomas Mann här omsätter sitt intresse för Einsteins då mycket omdiskuterade rön, men resonemangen om tiden har avsevärt större släktskap med till exempel Augustinus märkliga och ytterst fängslande utläggningar i de sista kapitlen av ”Bekännelser”.

Redan tidigt i den tusensidiga berättelsen fastställer Thomas Mann den roll som den cigarrökande unge mannen – ”civilisten” och ingenjören – ska kreera. Upprepade gånger slås det fast att han är just ”civilist”, att ha inte ens har gjort sin militärtjänst. Kusinen Joachim Ziemssen är löjtnant, ”den preussiska arméorganisationens hopp” som han småironiskt presenteras vid ett tillfälle.

Castorp, däremot, beskrivs som ”varken något geni eller något dumhuvud”. Mann vill inte kalla honom ”medelmåttig” – inte beroende på att beteckningen inte skulle passa in på Castorp, det skulle den utan tvekan – utan på att ”hans öde, som vi är böjda för att tillskriva en viss överpersonlig betydelse”. Människa lever ett liv större än sitt personliga liv – ”även sin epoks och sin samtids”.

Tiden, döden, erotiken – det är tre återkommande motiv i romanen vid sidan av de många och intrikata idédiskussionerna. Castorp dras till den inte direkt vackra exilryskan Clavdia Chauchat – ofta försedd med epitetet ”slapp” – och som nästan alltid hos Thomasn Mann är skildringen starkt homoerotiskt laddad. I detta fall tydligt markerade genom en barndomsattraktion som Castorp upplevt till skolkamraten Hippe som han tycker sig känna igen i Clavdia. Thomas Mann, den högborgerlige och förnäme och uppburne författaren, stannade livet kvar inne i garderobens mörker.

Först i mitten – exakt i mitten – av den tusensidiga romanen dyker lektor Leo Naphta upp och han är tecknad med drag lånade av den ungerske filosofen György Lukács, inte minst vad gäller utseende och utstrålning. Det är ingen tillfällighet att han gör sin entré direkt efter att Ziemssen just fällt yttrandet: ”Du talar som civilist. Krig är nödvändigt. Utan krig skulle världen ruttna”.

Diskussionerna mellan främst Naptha och Settembrini har bevarat överraskande mycket av sin kraft och många av frågorna har heller inte förlorat sin aktualitet. Och det är inte minst i dessa partier som den nya översättningen av Ulrika Wallenström firar sina största triumfer genom en imponerande ledighet och ett friare ordval än Karin Boyes.

Att kalla det för en gåta är att tillskriva det alltför stor vikt, men det förblir likväl svårt att förstå hur denne självupptagne, rätt elake och av självgodhet impregnerade man förmådde skriva en roman av sådan sällsynt idévitalitet, inträngande förståelse för olika ideologiska värderingar och välkalibrerad känslighet inför skiftande psykologiska reaktioner och ideologiska drivkrafter.

Thomas Mann skriver sin starkt Dostojevskijinspirerade roman genom att ta spjärn mot Oswald Spengler bottenlösa pessimism och apokalypsextas i ”Västerlandets undergång”. Den är också som ett ideologiskt reningsbad för författaren själv – nog så välbehövligt. På ett sätt är romanen en form av avståndstagande från ”En opolitisk mans betraktelser”, en reträtt från en position som genom kriget blivit ohållbar.

Och när Hans Castorp lämnar Berghofs Internationella Sanatorium – efter att ha varit bergtagen och fast i förtrollningen under sju långa år – och ger sig ut i världen och vardagen igen så är det ner till krigets och blodet och våldets vansinne han går.

 

Crister Enander

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Tillhör inte psyket de humanistiska disciplinerna?

Vad är adekvat? Hjärna eller omgivning? Troligtvis en kombination av bådadera! För drygt tjugo år sedan började jag förstå att hjärnan var upphovet till allt vi kände och tänkte och att ...

Av: Jonas Lindman | Gästkrönikör | 11 november, 2014

Moderna Museets utställning 2010

Moderna Museets utställning möter mig med uppmaningen: "AKTA DIG FÖR ATT INTA ÅSKÅDARENS OFRUKTBARA HÅLLNING, TY LIVET ÄR INGET SKÅDESPEL, ETT HAV AV ELÄNDE ÄR INGET TITTSKÅP, EN SKRIKANDE MÄNNISKA ...

Av: Lilian O. Montmar | Kulturreportage | 18 november, 2010

Celans Geburtshaus in Czernowitz. Foto Wikipedia

Paul Celan - verkligheten och sanningens dubbeltydiga språkbärare

Den tyskspråkige lyrikern Paul Celan (1920-1970) framstår idag som en av vårt förra sekels stora modernister. Med sina rötter i den judiska mystiken tolkar hans poesi 1900-talsmänniskans hemlöshet och längtan ...

Av: Linda Johansson | Litteraturens porträtt | 26 april, 2015

Pacifister i det virtuella kriget

I maj 2003 beslöt sig det amerikanska försvaret för att bege sig in på dataspelsindustrins territorium. Stridsklädda soldater ur specialstyrkan invaderade E3 (Electronic Entertainment Expo) understöd av svarta Black Hawk ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 01 oktober, 2008

Ullmans filmatisering följer Strindbergs historia, synliggör kön och klass och blottar Julies överkl

Non-virgin suicides på Göteborgs filmfestival

Daniel Barnz Cake (också visad på Göteborgs filmfestival) kan sägas starta där Miss Julie slutar, följa samma tema – och ändå vara alldeles annorlunda. Det är en sorts misslyckad (vit) ...

Av: Anna Nygren | Essäer om film | 03 februari, 2015

Théophile-Alexandre Steinlen – Radikal medkänsla efter Pariskommunen

Om Théophile-Alexandre Steinlens namn fortfarande väcker associationer är det förmodligen främst på grund av de gestaltningar av katter som den schweiziskfödde konstnären excellerade i. I oljemålningar, litografier, reklamaffischer och statyer ...

Av: Eva-Karin Josefson | Konstens porträtt | 29 augusti, 2012

Stefan Whilde

Psykiatrin – ett brott mot människofriden?

Som diagnos- och behandlingsmetod är psykiatrin med stor sannolikhet långt sjukare än sina patienter. Den delar frikostigt ut diagnoser och ordinerar substanser på ett sätt som gör psykiatrikern till en ...

Av: Tidningen Kulturen | Stefan Whilde | 01 september, 2016

Tankar runt viktiga filosofiska steg under det senaste århundradet del I

Allmänt De här tankarna är avsedda att försöka skapa ett brett filosofiskt grepp om det senaste århundradets viktigare tankesteg. Valet av steg har däremot varit något personligt. För övrigt avser jag att ...

Av: Carsten Schale | Agora - filosofiska essäer | 25 januari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.