• ... essäer

  • ... porträtt

Litteratur: Björn Meidal/Måns Rossander,Carl Johan Rönn; Strindbergs kokbok

Share/Save/Bookmark

 Med litterära, visuella och kulinariska kvaliteter av högsta klassAugust i köket

Björn Meidal/Måns Rossander/Carl Johan Rönn
Strindbergs kokbok
Rabén Prisma

Varför ville August Strindberg ogärna vara i kök? Var han en mansgris som inte ville befatta sig med de husliga sysslorna i ett kök eller var han rädd för att tränga in i de domäner där kvinnor regerade? Säkert finns det skäl att tro att Strindberg undvek situationer där han i något avseende kom i underläge visavi kvinnor – hans egen kompetens som kock hade stora brister ; det kaffe han själv kokade i en samovar gjorde ingen succé hos omgivningen. Strindberg menade att hemmet inte behövde vara försett med kök; maten kunde beställas från någon näraliggande restaurang. Ett sådant arrangemang , liksom även eget sovrum och egen toalett skulle underlätta möjligheterna att leva i ett jämlikt och harmoniskt förhållande.

Strindberg skrev aldrig någon egen kokbok. Denna lucka har Björn Meidal, en av de riktigt stora strindbergskännarna, tillsammans med matexperten Måns Rossander och fotografen Carl Johan Rönn, försökt fylla genom att ge ut Strindbergs kokbok.

Meidal pekar på att i flera av Strindbergs verk handlingen är förlagd till kök. I Fröken Julie utspelas handlingen i ett slottskök. Såväl författarens val av scenrum som dramats tema väckte uppståndelse, alltifrån inledningen, där Kristin bereder en illaluktande dekokt som ska förhindra att Fröken Julies hund, Dianas, klassöverskridande, amorösa äventyr med grindstugans mops skulle kunna resultera i en graviditet, fram till det tragiska slutet där Julie lämnar köket med Jeans rakkniv i sin hand. Indras dotter tvingas i Ett drömspel, i sitt olyckliga äktenskap med Advokaten , insupa lukten av kokt kol, som hon avskyr. Den scen där Advokaten och Indras dotter i köket grälar om mat och den penningbrist som förorsaker en mager meny utgör ett lågvattenmärke i det kulinariska äktenskapshelvetet.

Modern i Pelikanen tar i köket själv hand om köttet och buljongen, övriga i familjen får nöja sig med mat som egentligen består av vatten och kryddor. I Madam Flods kök i Hemsöborna kommer bl.a. Carlssons maktkamp med Gusten i dagen och där lyckas Carlsson lika väl med sina giftasplaner med ”Moster” som med sin flirt med pigor.

Meidal tar i boken upp frågan om Johan i sitt barndomshem ofta fick gå hungrig från matbordet, vilket denne själv påstår i Tjänstekvinnans son. Något belägg för att detta skulle vara sant finns inte. Tvärtom var det så att den strindbergska familjen levde ett tämligen gott materiellt liv, även beträffande mathållningen. Fadern var dock ingen muntergök som kunde lätta upp stämningen vid matbordet och det kanske var så att Johan förväxlade hungerkänslor med andra negativa känsloyttringar.

Strindbergs kärlek till det svenska köket levde kvar under hela livet. När han vistades utomlands blev längtan efter svenska rätter väldigt plågsam och han hade nästan hallucinatoriska drömmar om svenska specialiteter som gudarätten ärter med fläsk samt sill och strömming.

I boken sägs att Strindberg kunde vara kinkig, även när det gällde mat. Om detta vittnar gode vännen, sedermera fienden, Verner von Heidenstam:” Du började med missnöje med samhället och slutar missnöje över biffar och foreller…”, Som försvar till dessa beskyllningar anförde Strindberg att kinkighet är en egenskap hos ett nervsystem som är finare sammansatt än andras och bättre kan arbeta i sitt fack.

Om Strindberg undvek kök hade han desto lättare för att uppsöka och vistas i restauranger. Meidal berättar om några av de viktigaste utskänkningsställen Strindberg frekventerade. Här kan nämnas Zum Schwarzen Ferkel (Svarta Grisen) i Berlin, dit han under tiden oktober 1892-april 1893 tog sin tillflykt undan en eländig ungkarls- och pensionatstillvaro; i Klostret beskrivs livet i denna miljö. Andra näringsställen som nämns är Madame Charlottes Cremerie i Paris, Åke Hans i Lund och Hasselbacken i Stockholm.

Det redogörs även för Strindbergs förhållande till alkohol i olika former: vin, brännvin, punsch, konjak och whisky , ”vars biverkningar bör mildras med intag av kall mjölk efter den sista groggen”, och den nu förbjudna absinten. Att han själv under vissa perioder var en storförbrukare av alkohol medgav han själv utan omsvep. Bäst kanske Strindbergs alkoholintag och dess konsekvenser framgår ur följande avsnitt ur Till Damaskus, som Meidal citerar:

Damen:
Det är sant att ni dricker?

Den Okände:
Mycket! Vinet kommer min själ att lämna hyddan, jag flyger ut i rymderna, ser vad ingen anat och hör vad ingen hört.

Damen:
Och dagen efter?

Den Okände:
Har jag de sköna samvetskvalen; erfar den förlösande känslan av skuld och ånger; njuter av kroppens lidanden under det själen svävar som en rök omkring pannan; det är som mellan liv och död, då anden känner att den lyftat vingarne och kan ta flykt om den ville.

Meidal har tillsammans med sina medarbetare skapat ett verk som, förutom att det fördjupar och delvis förnyar bilden av Strindberg som författare och människa, även bjuder läsaren på skönhetsupplevelser i form av vackra foton och läckra måltider som kan intagas med hjälp av alla de recept som finns med i boken. Den är på sitt sätt även en varm hyllning till den svenska husmanskosten, som vid våra stora högtider får den dignitet den förtjänar.

Läs boken! Den har litterära, visuella och kulinariska kvaliteter av högsta klass.

Kurt Bäckström