Post Scriptum Ulrika Nielsen på Södermalms Poesifestival
Ulrika Nielsen på Södermalms Poesifestival
Ulrika NielsenUlrika Nielsen är inbjuden till Södermalms Poesifestival. Hon medverkar torsdagen den 29.e september.
Programmet finns här för hela Södermalms Poesifestival 2011
Onsdagen 28. e och torsdagen den 29.e september
Södermalms poesifestival inleds i Kungsträdgården, vid Molins Fontän
Onsdagen den 28.e september kl. 12.00 - 13.00
Medverkande poeter:
Sanja Lovrencic, Kroatien
David Prater, Australien
Agneta Klingspor
Sofia Rapp Johansson
Johan Christiansson
Katarina Norling
Boel Schenlaer
Onsdagen den 28.e september Södermalms Poesifestival på Stadsbibliotekets Bokbazar kl. 18.
Medverkande poeter:
Sanja Lovrencic, Kroatien
Katarina Norling
Johan Christiansson
Sofia Rapp Johansson
Agneta Klingspor
David Prater, Australien
Boel Schenlaer
Torsdagen den 29.e september i Kungsträdgården, vid Molins Fontän kl. 12.00 - 13.00
Medverkande poeter:
Anna-Karin Granberg
Kristian Lundberg
Ulrika Nielsen
Ralf Andtbacka, Finland
Sanja Lovrencic, Kroatien
Boel Schenlaer
Torsdagen den 29.e september kl. 18.00 på Kafé Klavér, Rutger Fuchsgatan 5
Medverkande poeter:
Ralf Andtbacka, Finland
Sanja Lovrencic, Kroatien
Ulrika Nielsen
Kristian Lundberg
Anna-Karin Granberg
Boel Schenlaer
Kafé Klavér, Rutger Fuchsgatan 5 Entré 70 kr Med stöd av Kulturförvaltningen och Statens Kulturråd
***
Ulrika Nielsen, född 1974, är en finlandssvensk författare som sedan länge är bosatt i Stockholm. Hon har gett ut fem böcker i olika genrer, och skriver gärna i gränslanden mellan poesi, prosa och essäistik. Hennes senaste bok Lite borta från platsen där jag talar publicerades 2010. Hon publicerar nu utdrag ur den boken här i Post Scriptum.
***
Ur Lite borta från platsen där jag talar - mikroprosa, anteckningar, brottstycken
(Ellips, 2010)
Michel ligger på trottoaren och ska snart dra sitt sista andetag:
- Jag är en lus.
Patricia:
- Vad sa han?
En främling:
- Han sa att du är en lus.
Patricia:
- Vad är en lus?
ur Á bout de souffle
*
Ibland är jag tom väldigt länge.
Lite borta från platsen där jag talar.
Det händer saker, det finns planer. Det är allt.
*
Jag hör mig själv stå och säga: skriv i förvirringen, i svindeln.
Skriv där och lyssna.
Om du skriver i förvirringen, utan att lyssna,
kommer allt att gå förlorat.
Det gör det ändå.
Skriv i förvirringen eller skriv ingenting.
*
Språk uppstår mellan hjälplösheten och viljan att träda in.
Far på fartyget som sa till engelsman: So bloosom! So bloosom!
*
Jag vill skriva något litet.
En liten bok.
Önskar mig ett spirande språk, utan pretentioner.
För människor som vet att de inte vet.
*
Jag känner mig mörbultad.
Det är inte sant att den som skriver inte riktigt lever.
Det är tvärtom.
*
Fortsättningsvis vanskapt.
Utvändigt och invändigt.
*
Hur jag tidvis upprepar allt jag säger, insisterar och
framhärdar med emfas så att vederbörande säkert
ska få orden i sig.
Jag avskyr det jag menar det jag säger är ofta helt betydelselöst.
Jag sitter tyst i långa stunder.
All tid det tar.
Beträffande oss som idkar stirrandet, sysslolösheten.
Det bottenlösa. Kroppstänkandet.
Man vickar på en fot. Man fördärvar frisyren,
man petar sig i näsan, i örat. Man har fet hy.
Det vill säga ansiktet är på väg att glida bort.
Man går omkring bara.
Hjärndjuret.
- Är alla i din familj sådär levande?
Vad är en lus?
*
Jag vill bara att det här ska fortsätta.
Rad för rad. Glipa för glipa.
En form för att framhärda och för emfas.
*
Jag älskar vissa ord: fördämning.
Jag tänker ofta på Marguerite Duras och hennes fördämning
Jag tänker på hennes mor som byggde en fördämning mot Stilla havet.
Hon fortsatte att bygga denna fördämning.
Som floden tog.
Svepte in över risfälten, år efter år.
Allt starkare fördämningar, allt större förluster.
Galenskap. Undergång.
Och ändå.
Kraften i det.
Jag vet inte om jag minns rätt.
Jag minns hur hennes mor skurade huset.
Dörrar och fönster stod öppna.
Vatten strömmade genom.
Doften av såpa.
De av hetta och damm uttorkade liksom slutna trägolven och
så vatten som strömmade fram, genom, skummande.
Ut genom dörrarna.
Barnen som sprang över fälten ner mot floden.
De spänstiga kropparna.
Hennes helt förlorade mor.
Som byggde fördämningen.
Det var hennes mor.
Därför, och därför.
"Jag skall skriva om barndomen; fördämningen."
Floden.
Kraften i det.
*
Jag såg skrivandet som en lösning på allt möjligt.
Jag slank in i det här.
I ett stumt ögonblick.
Skrivandet är: tillvarataget liv.
Hur det än blir.
Vad som än händer och vad som än inte händer.
Det är det oerhörda.
Det är det faktiskt helt otroliga.
*
Jag måste ta in något i den här texten.
Jag tar in en hand.
Jag kan inte glömma den handen, händerna.
Jag kan inte, det går inte.
Jag är rädd för att jag håller på att glömma händerna.
Jag är mycket rädd för det.
Allt bara försvinner.
*
Det är möjligt att det är för sent att skriva.
*
Skrivandet skall vara: ett växande.
Det är tomt bakom mig. Utbrunnet.
Tomheten framför mig.
*
Aningar, fragment, impulser.
Små fönster med träluckorna öppna.
Målarfärgen flagnar.
*
Jag får ett riktigt vykort. Av kött, av händer, av en vän.
Det föreställer Brandenburger Tor 1945, och nu, idag.
Jag bär det i min skrivbok.
Plötsligt är det borta.
Jag söker det i flera veckor.
*
Jag känner misstänksamhet mot de svala.
Jag beundrar dem.
Jag avundas dem deras svalka.
De skrider in svalt.
Säger ingenting avgörande.
Utsöndrar ingenting.
Ansiktet intakt.
Jag skulle älska deras gåta.
Som nästan inte finns.
Gör sig alltid på fotografi.
Självklarheten hos minen.
Bara att dra den på sig liksom.
Jag skulle vilja riva, söndra dem.
Skrika.
*
Vad är det man får behålla och vad ska man ha det till?
*
Att skriva "bra" är inte viktigt.
Att inte säga som det inte är.
Det är allt.
*
Mitt språk ska vara: mjukt och hårt och böljande och liksom hjälplöst.
*
Ser två sittande i gräset. Det är vår. Sol, humlor.
- Något som varit fruset börjar smälta,
han säger det.
Han reser sig upp, går omkring går som ända ut.
Jag säger ingenting.
Jag är alldeles mjuk. Osammanhängande.
Saknar identitet.
Lite borta.
Skriv här.
*
Agnés Varda om sin far:
- Han talade aldrig om sin familj, hade glömt att han var grek.
Dessa fraser.
Som märkliga fåglar.
*
Jag har ingenting att säga men säger det ändå.
Jag har ingenting att erbjuda men erbjuder det ändå.
Jag erbjuder det till överdrift. Breder ut det.
Det jag inte har erbjuder jag till överdrift.
En människa som upplever sig vara i besittning av något har säkert
inte samma perversa begär att dela med sig av det.
*
Under en lång tid nu har jag längtat till en liten by.
Som jag aldrig har sett.
Stekhett, torrt, dammigt.
Lukt av fisk och ruttnande frukter.
Sanden blåser in.
Över det stenbelagda ödsliga torget.
Allt är förfallet men man bortser från det.
Innanför blusen är jag svettig och hård och mjuknar allt mer.
*
Ibland känner jag språket komma.
Jag går gatan fram och jag känner det.
Det susar, det bänkar sig.
Det levande orörliga; allvaret, glädjen.
Det trycker sig genom kroppen.
"Man vet".
Det rör sig genom, det jublar.
Och så upphör det.
Kärlek, kärlek.
Så irriterande obegripligt.
*
Jag vill resa bort. Stränder trottoarer skrift
Hur vi går och hur vi står på en pir.
Det blåser.
*
Butikerna öppnar bäst i Cádiz, Tarifa, Florence, Makrigialos,
Mexico City, Calcutta, Porticello...
Skramlet från plåtjalusierna.
De billiga borden som bärs ut på trottoarerna.
Allt slamrar söndrigt och löst.
Soppåsarna som väntar på vem eller när eller vart.
Ställningarna. De sladdriga varorna.
Vågorna som slår och slår.
Sandbranden under fotsuorna.
Kroppen svettig och våt och torr
och mjuk och liksom upplöst.
*
Jag är lycklig här, före.
*
Marquerite Duras har skrivit ett underbart stycke om de mest erotiska
städerna, städerna utan träd.
Det är i Anteckningar från kriget.
Jag söker i boken men jag hittar inte stycket.
Det är ett underbart stycke och jag hittar det inte.
Så går en arbetsdag som en smekning.
"De mest erotiska städerna. Städerna utan träd."
| < Föregående | Nästa > |
|---|
