Post Scriptum Agneta Klingspor på Södermalms Poesifestival
Agneta Klingspor på Södermalms Poesifestival
Agneta KlingsporAgneta Klingspor är inbjuden till Södermalms Poesifestival som äger rum för 9.e året, onsdagen den 28.e & torsdagen den 29.e september.
Södermalms poesifestival inleds i Kungsträdgården, vid Molins Fontän. Onsdagen den 28.e september kl. 12.00 - 13.00
Medverkande poeter:
Sanja Lovrencic, Kroatien
David Prater, Australien
Agneta Klingspor
Sofia Rapp Johansson
Johan Christiansson
Katarina Norling
Boel Schenlaer
Onsdagen den 28.e september Södermalms Poesifestival på Stadsbibliotekets Bokbazar kl. 18.
Sanja Lovrencic, Kroatien
Katarina Norling
Johan Christiansson
Sofia Rapp Johansson
Agneta Klingspor
David Prater, Australien
Boel Schenlaer
Torsdagen den 29.e september i Kungsträdgården, vid Molins Fontän kl. 12.00 - 13.00
Anna-Karin Granberg
Kristian Lundberg
Ulrika Nielsen
Ralf Andtbacka, Finland
Sanja Lovrencic, Kroatien
Boel Schenlaer
Torsdagen den 29.e september kl. 18.00 på Kafé Klavér, Rutger Fuchsgatan 5
Ralf Andtbacka, Finland
Sanja Lovrencic, Kroatien
Ulrika Nielsen
Kristian Lundberg
Anna-Karin Granberg
Boel Schenlaer
Entré 70 kr Med stöd av Kulturförvaltningen och Statens Kulturråd
***
Agneta Klingspor, född 1946 i Lysekil, uppvuxen i Uddevalla. Hon har skrivit 11 böcker, prosa och dikt, den senaste utgiven 2010 Stäng pga hälsosjäl en prosabok med foto/mobilkamera/.
Hon är konstkritiker sedan 1991 på Expressens Kulturredaktion och skrev 2002-2004 litteraturkritik i BLM. Under hösten 2010 skrev hon texter om Birgitta Trotzig i tidskriften Kritiker och under våren 2011 skrev hon om fotoutställningen Burka av Rosa Liksom samt en om en ny fotobok av Joakim Enerot i Fotografisk tidskrift.
Klingspor har erhållit flera stipendier från Författarfonden och Fotokopieringsfonden genom åren, senast 2007 ett tioårigt stipendium. Hon har även fått resestipendier till Italien, Marocko och Iran (2004 tillsammans med en grupp författare).
***
Utdrag ur nytt. Absolut ofärdigt.
Arbetsnamn ”Upp och ner i trappen hela långa livet”
Jag sitter i irrskenet av en gödselhög och skriver. På det sista trappsteget sitter jag och plitar. Det är mörkt som ett utedass en sen septemberkväll. Lugnt och skönt. Lite ruggigt kanske. Just det, ruggigt lugnt är det och kylan drar samman i ryggslutet. Jag skriver: plötsligt.
En barnvagn störtar nerför den långa trappan och jag kastar mig åt sidan, hjärtat rusar och slår en trumvirvel under fötterna, ingen rast ingen ro, snabbt uppför trappan, skynda skynda, upp upp.
Vilken utsikt! Hotahejti och Helsefyr till höger, vänster och rakt fram och längst in lilla Ullevadda som en pärla i böljan den blå. Världen med alla sina människor, myror och bilar! Bohuslän med alla sina brännmaneter, den roströda lungan öppnar och sluter gelekroppen med trassel av trådar. Allt är samlat på samma klot, människor, myror, bilar, brännmaneter och lungor, allt ligger där för dig att se. Så nu vet du det, spring ner igen. Sitt. Vacker tass. Trodde du ja. Vackra mig inte med dina tassar. Spring upp! Nä, jag har redan varit däruppe. Upp och hoppa! Gör det! Tyst!
*
Jag har fått nog av utsikter. Ge mig en liten en. Bzzzzz……en humla bumsar hungrigt in i påskfjädrarna på balkongen. O, gör mig snabbt till blomma, förvandla mig till kronblad, ståndare och pistill, bom bom bom, så humlan kan dricka min nektar och bumsa vidare från blomma till blomma. Förblomma mig!
Gör mig till en annan för var dag som går, utvisa mig från mig själv timme för timme, gör mig okänd och främling sekund för sekund, gör mig ofödd och ännu inte liv, gör mig get och bagge och liten liten mus.
*
Jag sjunker ner på ett trappsteg, försänker mig i trappans filosofi utan att begripa ett dugg.
En kvinna viskar i mitt öra ” Jag drömde att en man stod bakom mig och la handen på min höft och det strålade värme rätt in i skötet. Jag vände mig om och vi kysste varandra sådär tjockt som det blir när man är full av lust. När jag vaknade stack jag handen mellan benen och det var helt torrt. Förstår du? Torrt! För en sekund sen hade jag varit ända till brädden fylld och nu ingenting. Jag förstår inte, jag vill kanske inte förstå, men vad ska jag göra? Är det ålderdomen?”
-Hur ska jag veta det, jag är ju i åldrandet, inte i ålderdomen än, viskar jag tillbaka.
- I åldrandet?
-Ja, åldrandet är rörligt, ålderdomen fast. Åldrandet är innan man kommer till ålderdomen. En dom på kanske 15 år. Sen tippar man över.
*
Ännu otippad över kanten, står jag med en ny väckarklocka i handen, den går för långsamt och ringer på fel tid. Jag tittar på expeditens unga ansikte på Åhlens och pudervippor, antirynkkrämer, små hudfärgade täckstift står som spön i backen i sminkavdelningen bredvid och snart går jag ur tiden.
- Man kan inte kräva att klockan går rätt.
Säger flickan och hennes hy är rosa purung, min har börjat mögla. Hennes röst är snabb och snubblar, ögonen flackar redan åt annat håll, hoppar till på antirynkhyllan och drar vidare mot brun utan sol. Jag står kvar och är främling i hennes klocka, går varken bakåt eller framåt, går inte ens runt. Snart försvinner jag. Att jag ska försvinna kan jag inte ens tänka, då jag är borta utan tanke. Jag kan skriva ”snart försvinner jag”.
Men det betyder ingenting.
*
Minnet är skröpligt och skräpigt. Jag tar mjölkpaketet, går ut i badrummet och inser jag att jag hamnat fel. Badrummet är inget kylskåp. Jag vänder tillbaka till rätt rum och rätt skåp. Allt är som det ska, handen på kylskåpet, mjölkpaketet i kylen. Jag är mig själv igen och kan skriva ”Hon öppnade kylskåpet och ställde in mjölken.”
Sen träffar jag en kollega på tunnelbanan, har inte träffat henne på flera år. Vi kastar några meningar mellan Slussen och Skanstull om ”havererade projekt ”och ”det där att gå omkring och göra ingenting.” Vi skrattar åt oss själva, är lite hemtama hos varandra, men det tar mig fyra kvarter att komma på vad hon hette.
Jag går febrilt runt i mitt huvud, ja jag tror att det är mitt i alla fall. Tänder ljus i olika rum i hjärnan, någon där? Ingen där. Till slut dyker Rynell upp i en av vindlingarna. Sen ett E. Eva? Nej. Ett kvarter till och jag trampar nästan på en påse hundskit, då kommer förnamnet Elisabeth. Kanske skuttet bort från hundskitpåsen satte igång en glömd verksamhet i hjärnan.
På kvällen vrålar en okastrerad katt rätt ut i ett kastrerat Södermalm. Det har den inget för. Den tiden är förbi, då vi öppnade våra fönster på nätterna och öste vatten på slagsmål och knull.
Katten skriker i mörkret, klockan går fel, anomalistisk tid, ur led och ur spel störtar sig feltiden över vrålet och ber den hålla käften, jag stänger balkongdörren och håller för öronen. Det måste gå jämnt upp eller vad det heter.
| < Föregående | Nästa > |
|---|
