Adrian Iliste, f. -88, debuterar här som poet.

Adrian IlisteHan har gått ett år på en förberedande konstskola och tagit diverse kurser i humaniora på universitet och högskola, bland annat i religionshistoria och retorik. Som förebilder kan nämnas Joseph Conrad, Kropotkin ("mest för sitt bisarra skäggs skull") och Joakim Pirinen som stod förebild för drömmen att teckna serier på heltid. Sedan ett år tillbaka sitter Adrian i kassan på ICA och hans kreativa utlopp utgörs framförallt av diktandet.

 

 

 

 

 

Kärlekens kometsvansar

 

 

Kärleken färdas innesluten i kometsvansar

av snö is och småsten

bakom lastbilarna

där dom dundrar fram genom tvångstankarnas universum

och fiskmåsarnas skrik ekar i husens metallrör

när alla kortklippta hår och svarta skinnjackor

dränks i den besvarade längtans befriande regn.

Hejdå sa jag till allt påverkbart

när jag svalde en massa billigt diskmaskinspulver

som tvättade bort alltihop från insidan av min bål

och slängde av mig det tjocka duntäcket

som skyddade mot den tyst fallande snön.

 

 

  

 

Insikter av blå eld

 

 

Du lyfte på några hårslingor

och när jag krupit upp i hårbottnen

såg jag dina drömmar om att erövra de vilda skogarna

som växer i biosfären mellan muskler och hud.

När landsortsbussarna sen färdades i periferin,

på vägnätet som bildats där dina tårar torkat,

var dikena fulla av snäckor och vilande bläckfiskar

utmattade av simturen i himlens tunna luft.

Men det som lyste upp alla tomma snäckskal

var inte vanliga eldflugor

utan små insikter av blå eld.

 

 

 

 

Klanen

 

 

En gärsgård av tankar

hindrar inte huvudets fötter från att hoppa

och studsa på vattnet

som en subtropisk ödla!

Tallarna kastar tusentals skuggor

när sinnets alla valkiga fingrar

kommer springandes med facklor

för att tända gatlamporna ingen såg i mörkret.

Jättarna står på den snötäckta tågstationen

och välkomnar de senaste tillskotten till klanen

urholkar deras ben med hammare och kniv

sätter tillbaka ett fågelskelett.

 

 

 

 

 

 

Mina syskon

 

 

Servitrisernas privatliv 

utför en ofrivillig avledningsmanöver

när de prasslar i löven och rycker i fönstren,

vill duscha ögonen som blivit nedstänkta

av överlägsen leda. 

Revolutionens stora talande padda passar på

kryper obehindrat in under skinnet

och sätter sig som en utländsk tatuering

medan sandkornen fortsätter fastna på bilarnas däck,

tar med sig små bitar för att mata sina syskon

så de ska växa till en sandstorm.

Sånt bekymrar aldrig mig

för mina syskons själar

har vuxit ur deras kroppar.

 

 

 

 

 

Adrian Iliste sover aldrig

 

 

Min själ bär en vit balaclava

smälter samman med snön.

Osynlig i luften

vakar jag bakom varje partikel,

en vargflock av mig

jagar näckrosen

som slog upp fem meter höga vågor ur brunnen.

Huggtänder

sjunker in djupt

sliter upp dyn.

Sen jag först såg dagen sudda ut taken

sover jag aldrig.

 

 

 

 

 

Skogsbrand

 

 

En skogsbrand av grumligt vatten

tumlar fram

genom de knappt synliga hårstråna på huden

bränner ner allt

ända ner till sandbottnen.

Som tur är

är mitt sinne en arm

som kan lämna sin varma kängurupung

för att släcka de sprakande sandkornen.

När sedan det klordoftande skummet fräst bort

är bara ögats blottade yta kvar

irriterad men ren.

 

 

 

 

 

 

Terror

 

 

Smygande avancerar en milis

i hårbottens kåkstäder

kastar sig över polis och militär

skrämmer liv i den hunsade civilbefolkningen.

När deras raketer slår ned

lyser mina ögon -

de har sedan länge grävt ned sig

i min hud.

 

 

 

 

 

 

Bröstkorgens imperium

 

 

 

Ögats hjärta föddes

i månskärans blodvita käftar,

det drog till sig alla delar

som behövdes för att bygga dess kropp.

 

Nu vilar händernas ryggrad

i det varma vattnets hudveck

och bröstkorgens imperium

är en dröm med hundra huvuden.

 

 

 

 

 

 

Några droppar av himlen

 

 

I solstrålarnas glitter på havsytan

gömmer sig nu det amerikanska specialförband

som misslyckades med att hindra härdsmältan i halsen.

Men hur kan jag vara arg

när en vikingabegravning lyser upp mitt blodströmsdelta?

Dra en kam genom snårskogen

som fyller upp ögonhålorna

och ut trillar några droppar av himlen.

 

 

 

 

 

 

Den vandrande mannen

 

 

Den vandrande mannens läppar

är det enda som rör sig

när han springer in i osäkerhetens provisoriska baracker,

väntar ut våldsverkarna

i en månad.

Minnets små vita hattifnattar

eldar på för fullt

med vedklabbar av itusågad självömkan

och snart reser sig flodvågen

ur ådrornas grunda vatten.

Som en blodig hejarklacksramsa

ristade barnet in sina fingeravtryck

i den vuxnes händer.

 

 

 

 

 

 

 

Springan som solen kom krypandes ut ur

 

 

Tiden tröttnade

på att vara en evigt komprimerad kraftledning

när den hörde talas om insekten

som lyckades leva hela sitt liv på en eftermiddag.

Med lågtryckets svepande rörelse

drog den av sig sin mäktiga robotdräkt

begav sig blottad ut på gatorna;

genast började fjällvärldens förvridna björkar

bygga bo

i kroppsbehåringens mjuka murbruk.

Inspirerad svalt jag mig själv

tills jag blev tillräckligt smal

för att slinka in genom springan i berget

som solen först kom krypandes ut ur.

 

 

 

 

 

< Föregående		Nästa >