5 dikter av Anna-Karin Granberg

jul112011

Skrivet av Anna-Karin Granberg

Post Scriptum

Foto: Unda ArteKyprogeneia


Jag talade till dig i en dröm, Kyprogeneia
I en dröm kom en människa, sade mig att allt
var förlorat, att jag skulle mista. Jag vaknade våt
av svett och gråtande. Sedan sökte jag dig när jag åter var lugn och sade att ingenting var förlorat.
Så länge det jag kan ge dig är gott vill jag stanna, den dag jag vållar dig smärta vill jag att du sänder mig till provinserna. Där ska jag läka mitt sår som aldrig kan läka, där ska jag leva ett sårat liv men ett liv.
Kom in i min dröm om igen, Kyprogeneia
Inget vet du ännu om min styrka, var inte rädd
för den svaghet jag önskar jag ägde. Om du då än ska sakna mig kommer jag att flyta på ett salt hav av tårar. Jag flyter, går inte under. En odödlig spetälsk som jag ska vara din för all evighet.

Längre än så kan jag aldrig gå och mer kan jag
aldrig lova. Ett sårat liv i en ständig oktober är
bättre än att inte alls leva men vara i död frid.
Ta mig till dig igen i min dröm, Kyprogeneia
Jag kom till dig och du klädde mig i den sista
vinterdagens ljus. Du kom till mig den dagen
och lät mig veta att jag fanns. Hur kan jag
inte älska dig då, hur kan jag inte älska dig
för livet. Du ändrade ljuset, förde det in i tiden.
Behåll mig hos dig i verklighet, Kyprogeneia
Ingen har sett mig så som du, ingen har talat
som du till mig i dröm och i verklighet. I mörkret
den natten klädde jag av mig för dig, ingenting
annat hade jag att ge dig. Ingenting annat än mig
själv, här i det liv som du såg när jag lät dig se det
för att inget annat val fanns för mig, inte då, inte nu.




Salome


OK, Salome, bollen är din. Det är fullbordat.
OK, håll till godo, här har du mig på ett fat.
En kostbarhet som jag gör alltid rätt för sig.
Och om du vill och du vill hur du vill är jag din
för du kan det du gör så gör det du kan för
du gör det som bäst när du bör det som mest.
Det är natt, min skatt, och jag föll huvudstupa
in i ditt skratt. Det är natt.
Var är din prakt, dina smycken, var är nu din makt?
Du tror du har listat mig över till dig, och du har
vad du har, men jag är en odödlig. Ta mitt dop,
låt dig smörjas till drottning av mig, av min hand
fylld av vatten, du som föddes av vin, du som såg
mig vakna till liv på nytt. Jag ska falla ner för din
brant, skala ditt stup, lägga mig själv som en bädd
av okyska ord i vår natt.
Du ska inte frysa mer, du ska lysa så hett som
en nyfödd planet. Jag vill ta dig hem till din
kropp, se dig hälsa den snart, se er mötas igen
efter år utan spår som en gång genom öknen
när sandstormen viskat den ren. Så du är den
Salome jag hörde dem tala om. Det är verkligt
och sant att du finns och jag minns hur ditt namn
väckte undran. Det är natt.
Ännu igår var vi långt härifrån. Ännu igår var jag
långtifrån här men bars av begär att få se dig.
Du vet att jag ingenting frågar och ingenting ber
när du är den du är och gör vad du vill. Så gör
mig till honung och stör mig i friden som har
mig till narr och ingenting ger mig. Det är bara
oro som skänker mig ro, det är bara du som är
min förundran nu i natt.
Vem är du, Salome? Men jag vill inget veta
om det. Jag vet inte själv vem jag är, går bara
fram i din hand i ditt band till ditt land. Tiden
blev mor till sitt riddarbarn och såg hur jag gick
från den famn där mitt namn blev en gåta för dig
att förlåta. Så säg ingenting om min plats, den är
bara här som du. In i ditt skratt föll jag hals över
huvud, och än är det natt.
För jag kom utan min makt ända fram till dig
och din har med min ingått en pakt där ingen
kan ge vad du inte vill ha och där ingen får veta
din innersta önskan, ingen levande annan än den
som är klädd i sig själv och vill bära din skrud
som en brännande hud över sig och sitt liv. Så går
vår natt, Salome/emolaS, spegla dig själv i mig
och se: det är gryning.



Evangeline


Hon höjde sin arm med pekfingret
utsträckt och sade: Dig har jag valt
att förkunna mitt budskap att det är
dig jag har valt. Så sade Evangeline
till Mary, servitrisen på puben
The Magdala.
Men du är alltför vacker för mig,
sade Mary, mina händer är röda
av diskvatten och lukten av rök och
öl sitter kvar i mitt hår varje kväll
när jag trött går hemåt.
Evangeline svarade: Jag är inte
för vacker för den jag har valt. Du
däremot är för vacker för att inte
bli vald av mig.
I veckor har jag nu suttit här med
orörda glas framför mig och sett
på dig kväll efter kväll. Jag kan inte
fortsätta så, inte nu när också du
vet vad jag vetat så länge: att du
är min utvalda.




Beata Beatrix


Skuggorna vek sig, deras tyngd
och täthet minskade. I den stunden
upphörde den stunden. Och hon föll
i kärlek och in i den andras famn.
Skuggorna tätnade snart, natten
kom med sitt täcke över dem bägge.
Dagen hade varit lång och het, full
av ansatser, dess slut efterlängtat.
Sedan skulle hon bära den natten
som en viskande skog strax under
huden, nätter och dagar skulle bli
hennes, detta var bara den första.
Den första uppenbarelsen skulle
alltid vara den största. Fram över de
lysande ängarna och de regnvåta
gatorna skulle hon bära den.
Skuggorna blev hennes vänner, i
dem dolde sig ljuset för ögat och blev
synligt som friheten. Allt var och fanns
och blev till i detta osebara ljus.
Så var minnet av Alhambra lika nära
genom åren som den älskades röst
och hennes värme mot den hand som
varje natt hölls över henne.




Lupe


I de mörka valven i det tysta
slottet dit jag kom bodde en
annan varelse, den andra.
Det var min skuggosyster, Lupe.
Hon var en livsduglig
tvillingcysta; så fick hon liv
av mig, blev min avkomma
som måste skyddas från världen.
Så vacker du är, min syster,
mitt barn. Lämna aldrig
din borg, bara där är du trygg,
bara där kan du leva, Lupe.
Jag känner människorna,
du känner dem inte. Du vore
chanslös bland dem. Känner du
dig ensam här, min mörka hälft?
Hon svarade att ensamheten
var plågsam när jag inte var där.
Så blev vi vigda i äktenskap
i det halvt förfallna kapellet.
Jag tog henne till mig den
natten medan regnmassor slog
mot blyglasfönstren och hon
och jag bildade än en gång en sfär.
På morgonen såg hon på mig och
sade: Jag fick något av dig i natt,
nu har jag det och bär det, nu
ska jag aldrig mer vara ensam.
Och hon födde ett barn, det första
av många. Mina göranden ute
i världen upptog alltmer av
min tid, mina tankar var hon i.
Min vackra syster, min Lupe,
min dotter och maka, ute på
heden bygger ljungpiparen
fortfarande sina bon.
En dag ombord på färjan
kom två kvinnor fram till
mig, en alt och en sopran,
och började sjunga för mig.
Då såg jag att synen på mitt
vänstra öga var borta och i
den stunden visste jag att
min syster var död.
Förmannen tog mig fram till
ett tornfönster och sade: Gå
inte för nära. Ett rep var
förankrat i järngallret.
Han hade lagt en orangefärgad
näsduk över det uppvända
ansiktet. Men jag visste ändå
att det var hon och lyfte duken.
Min vackra Lupe. Förmannens
hustru grät och sade: Biskopens
dotter har hängt sig, Gud
välsigne henne och oss.
Och regnet föll som lätta
agnar över heden. Snart skulle
det vara höst, snart skulle
ljungpiparen dra söderut.
När den återvänder nästa vår,
då är du inte här och ser
dess ankomst, min ljusa syster,
min mörka hustru.
Och varje samhain härefter
ska jag sova ensam. Kanske
får jag då en gäst i min famn,
hon är inte död, hon sover,
men inte denna natt.





***

Av Anna-Karin Granberg är tidigare utgivet och publicerat:

Hotell Pygmé, diktsamling, 1985, W&W
Bältdjuret, diktsamling, 1989, W&W
Ankmors sagor, diktsamling, 1990, W&W
Där ingenting kan ses, självbiografisk roman, 1992, W&W
Längre bort än hit, självbiografisk roman, 1994, W&W
På den fjärde dagen, diktsamling, 1999, W&W
Tidiga dikter, samlingsvolym, 2008, Vulkan