TOMICA BAJSIC I ÖVERSÄTTNNG AV DJORDJE ZARKOVIC

jun012011

Skrivet av Tomica Bajsic

Post Scriptum

Foto: Unda ArteTomica Bajsic, f. 1968 i Zagreb, Kroatien. Poet, författare och översättare. Studerade vid Academy of Fine Atrs i Zagreb. redaktör för poesitidskriften POEZIJA som publicerar poesi i översättning och redaktör för nygrundade Druga prica - Second story publishing. Arbetar också med renoveringar, teckning och design. Bor och arbetar i Zagreb med sin fru Ivana och deras tre barn.Översatt till engelska, polska, slovenska, franska, spanska och tyska. Redaktör för en nyutkommen bok om Blaise Cendrars, Kroatien. Medverkade vid Södermalms Poesifestival 2011.



i cirklar

man går lugnare mot de nätter som i hjärtat bär på många midnätter Edwin Rolfe
ibland känns det som om jag lever på lånad tidmina döda vänner utspridda på kyrkogårdarnabortsuddade från plattan ingen av dem blev trettiodessa män med vilka jag delade brödsov i samma bunkrar gick i sammagräs och nätter klättrade upp på stridsvagnar och föll nermed ansiktet i jorden nedtryckt av kulor och granater(oh söta lugna jord som känner våra böner)deras andar kommer nu i de sista stämmorna:finns det mer saft? frågar en som ska dö i en rädta hand om min bror säger en annan som blir dödad av en stridsvagnen tredje försöker minnas vem han är och varifrån han kommermedan hans hjärna långsamt slocknar (han har träffats i huvudet)vad finns det där borta? frågar en fjärde som kramar ett glas med vinoch har blicken riktad mot bergen där ett bakhåll väntar honomoch en femte är tyst men hans ögon kan säga:döden.ibland känns det som om jag har brutit kedjanjag vaknar på natten utan luft genomdet öppna fönstret brusar fjorton våningar(från trälårar stiger lukten av bränt kött)Kristus Frälsaren är alltid ett färskt sår i de svarta molnenelektriska eldflugor rusar omkring och förbannar och firarden tid då grisar åt människordet finns ett hus där nere som för hundra år sedan var blåttmen nu har det inget tak och fönstren är öppna hålorinuti är det en ruin men om natten lever det konstigt nog uppde glömda balkongerna fylls med blommor och ljusrunda svarta kvinnor med turbaner lutar sig motdet rostiga staketet och små ekon av deras samtalviskar att trehundratusen människor ligger döda på fältendär mina kängor blev utan sulordär mina ögon sjönk ner i rymdens gyttja ochmitt hjärta ven genom luften i blinda cirklarlikt ett rep av järn bortryckt från ankaret:utan mål, utan mål.

Tjugosjunde dagen

Till Mara, tjugosjunde dagen efter din födelse
Ljuset och skuggan: de skiljs från varandra ...Men för 27 dagar sedan var de ett!Nu söker Dina mörka sneda ögon efter konturer.

Född in i denna värld utan någonUtrustning - du är så liten att du inte ens vetVad du heter - vill du erövra oss med det därLeendet från den nybildade himlen.

Vilket leende! Alla bin i Alpernaoch alla skogseldar i Mongolietoch alla 350 kyrktorn i Salvador ochalla plankton i Atlanten finner en tillflyktI ditt himmelska leende som smitts på en hemligPlats som bara vissa leviterande helgonKänner till.

Du ser dig omkring och förundras över allt, menJag måste säga att jag i dina mörka ögonTiotusen år gamla fortfarande kan sereflektionen från den tysta sjönVars djup inte går att mäta.

För mig är den tysta sjön ett obekant minneForskarna kallar den ett svart hål i rummetNågra kallar den helt sonika för en kolsäckOch religiösa människor - de kallar sjön för Anden.

På den tysta sjön var dina mörka ögonTills helt nyligen två indiankanotersom bekymmerslöst paddlade i rymdens oändlighet.

Gauguins förbannelse



Du förbannade oss, Paul Gauguin,och gömde dig under önHiva Oas täcke.Du har en grav, i trä,som tål vulkanregnen,och bara är ännu enav dina tillämpadeskulpturer.Vegetationen som skyler solenhar blivit tung av den kopparfärgade sanden.Bladen är orörliga som en hedersvakt,och vinden långt under havet.På ön Hiva Oa är vinden ett susbåde från svunna tider och desom komma skall.Jag har kommit för att säga dig,här på ön Hiva Oa,att du är seriekonstens pionjär,genom att måla på tre potatissäckarförsökte du ordna människorna i rummet,men ditt ljus brann ut.Sista scenen: Vart är vi på väg?förblev oavslutad.Många ryttare har ridit förbistranden som du upptäckte för länge sedan.Det kom och det gick, seriernas århundrade.Du ser, man kan åldrasockså efter döden.Du kanske vet,men glömde att berätta det för oss,kommer vi att fördrivas från jorden,så som vi när vi födskastas ut ur paradiset,som fallna änglar?

DIKTATORERNA



Diktatorerna defilerar förbilikt små figurer i ett mekaniskt cirkus.

Karusellen drivs inte av elektriskeller någon annan konstgjord energiden drivs av vår vilja, ellerbrist på vilja.

De blir avsattaav materialens tröttheteller uppätnaav sina likar, de gör självmordeller får en stillsam ålderdom.

Men, vår lystnad återvinner demde återupplivas av vår ungdomsstrandade förhoppningar.