Michel Pollbeck (1843-1911): Valda dikter och aforismer.
Michel Pollbeck. Ett biografiskt utkast (av Jan Hoff)
I.
När Michel Pollbeck dog den 18 oktober 1911, omgiven av en skara trogna vänner och beundrare, var det nog ingen som kunde ana att han hundra år senare skulle vara praktiskt taget okänd utanför en snäv krets av experter och poesiläsare. Den eleganta våningen i Berlin finns idag inte längre kvar, inte heller den lilla begravningsplatsen där monumentet restes. Hela den delen av det gamla Berlin bombades under andra världskriget. Texten på stenen, som valts av Pollbecks unge (och, som det påståtts, försmådda) assistent Billy Kradel löd "per triumfare o cesare o poeta". Exakt vad Kradel menade med dessa rader, som hämtats från Dante, är inte glasklart.
Allt det där är historia nu. Vi vet inte riktigt vad vi ska tänka om Pollbeck idag. Var han en sent blommande romantiker eller en alldeles för tidig symbolist? Rent av en föregångare till den exploderande 1900-talsmodernismen? Nietzsche lär ha läst och kommenterat landsmannen. Det påstås till och med att de ska ha förekommit korrespondens dem emellan, men det har inte gått att föra i bevis. Mellan dessa båda tyska herrars tankevärldar breder en vid avgrund ut sig. Till skillnad från Nietzsches skrivande gick det inte lika lätt att hämta inspiration från Pollbeck när man ville drömma imperiedrömmar eller skapa idealvärldar.
II.
Michel Jules Pollbeck föddes 1843. Trots att han levde hela sitt liv i den tyskspråkiga kultursfären var hans liv redan från födseln präglat, man skulle rentav kunna säga traumatiserat, av den franska familjebakgrunden. General Charles de Polbeque blev av Napoleon Bonaparte fråntagen sitt adelskap efter en misslyckad kavalleriattack. Efter att Napoleon internerats erbjöds familjen att återvända från sin tyska exil, men av stolthet vägrade de. De bröt för gott med Frankrike. De började skriva namnet förtyskat, som Pollbeck. Bitterhet och ältande tycktes vara det enda familjeöverhuvudet levde för tills han plötsligt år 1840, vid 61 års ålder, till allas förvåning tillkännagav att han hade gift sig med den blott adertonåriga skräddardottern Anne Kohler. Michel Pollbeck fick aldrig träffa sin far; när han föddes den 2 (eller möjligen den 4) mars 1843 var Charles Pollbeck inte längre i livet.
I den unge Michels dagdrömmar växte fadern till en hjältesoldat med överjordiska dimensioner. Eftersom familjens tillgångar (skickligt investerade i den framväxande mellaneuropiska industrin) tillät det kunde Michel växelvis tillbringa sin uppväxt på de bästa skolorna i Europa och tillsammans med framstående informatorer i familjens olika sommarhus. Michel Pollbeck studerade filosofi och teologi i Jena, Greifswald och Wien. Någon examen tog han aldrig. I mitten av 1860-talet kom han att ingå i en grupp liberalt orienterade pjäsförfattare i Berlin. Den starkast lysande stjärnan i kretsen var Paul Creutz, mer känd som Pablo. Även Pollbeck ska ha skrivit några enaktare under dessa år, åt olika boulevardteatrar. Av denna tidiga alstring finns dock inget bevarat.
Framför allt är det ju inom poesin som Pollbeck stakat ut sitt alldeles egna revir. Hans diktning var från början ganska traditionell. Efter hand blev han djärvare, vågade experimentera. Stundtals lekte han vid avgrundens brant; någon gång slog det han skrev rentav över i "obegripligt nonsens" (som Zeitlinger kallar det). Pollbecks diktning fick alltmer fria former och fördjupat innehåll ju närmare sekelslutet han kom. Någon dekadans går inte att spåra hos honom. Efter debuten Lieder från 1870 lämnade ett flöde av publikationer hans flitiga pennspets. Av dessa är Blumen des Liebe (1873), Erzählungen aus dem Dunkel (1880) och Gedichte und Aphorismen (1891) de viktigaste.
III.
Efter moderns död 1899 kom Pollbeck att bli svärmiskt religiös under ett antal år. Det var märkligt nog under denna period som radikalen Billy Kradel slöt upp vid Pollbecks sida, som vän och assistent. Eftersom Pollbeck förblev ogift under hela sitt liv har det spekulerats en hel del kring hans privatliv. Vissa forskare har tagit för givet att han hade en sjuklig modersbundenhet, andra har föreslagit homosexualitet som förklaring. De få bevarade brev som finns ger inte några entydiga svar. Inte heller vännernas lojala och diskreta minnesteckningar förmår lämna ifrån sig några användbara uppgifter. Pollbecks dikter lästes både av män och kvinnor, de lästes både i slott och i koja. Kanske levde han i självvalt celibat, som ett offer för ordkonsten...
Litteratur:
Kradel, B., Erinnerungen einer Freundschaft (München 1922)
Kenner, F., Pollbeck - Man or Enigma? (New York 1989)
De Man, P., "Misreading Michel Pollbeck" I German Letters 84(1985).
Michel Pollbeck (1843-1911): Valda dikter och aforismer.
[översättning från tyska: Jan Hoff]
I.
Jag har varit
instängd i makten
den har hållit mig fångad
genom den har jag levat
efter dessa sockerstinna
dagar väntar
iskall, ödslig självsvält
II.
I skuggan av en förlorad position
ser du solens strålar
som ett dis genom bersåns lövverk
rakt ner på ditt oskyddade
huvud slår de obarmhärtigt ner
staren är sin egen bur
eftermiddagens kännedom om aftonen
är livet som ser på döden
III.
Den unge gesällen
som sitter vid mästarens fötter
trasslar till alla trådarna och får börja om
men det gör inget
evigheten har inget slut
X.
Gumman stannar upp utanför kasernen
hon skrattar tandlöst åt rekryternas övningar
det är dem världen vill ha
jag är blott en sjal, en skugga
ett fornminne, nu otydbart
en gång ett monument
anledningen till kasernens existens
nu är hon inget,
ett skämt utan förklaring,
bara sedd av solen
XI.
Det finns på himmelsberget
döden för den som dödar
skrid stormen till mötes
det är naturligt, en obruten följd
vandraren var målet
tavlan var målaren
betydelsen var oklar
XV.
Köpmannen var obeveklig
ljuset försvann från affärslokalen
det blev svårt att andas
han hade rätten på sin sida
men borde ändå givit den fattige uppskov
det finns viktigare saker än skuldindrivningar
under solen
de stirrade halvt galna av skräck
de stirrade på den som kom över tröskeln
en varelse från en annan värld
tiden tycktes upphöra
XIX.
Vet du vilken årstid det var
när du fick beskedet?
Var det höst
när du fick veta att du hade blivit
benådad?
XX.
Förnuftet ska inte överskattas
ibland händer det
- därom är vi nog överens -
att de hungriga blir mättade av
annat än mat.
XXI.
Genom världsalltet
färdas sanningen
den får förändrade egenskaper
när den passerar vaktposter
ibland mutar den sig fram
ibland smiter den förbi, som en tjuv
XXII.
Den upphöjde diktaren
blickar ut över fjällsjöns mörka vatten
hans tankar besvaras
under vattenytan, nere i djupet
i en annan värld, på bottnen
XXIII.
Köttets dragningskraft
har störtat imperier
vari ligger lockelsen
är vi bönder eller rovdjur?
det fanns en tid när människan
vandrade fram på mörka stäpper
olycklig förvisso, men helt ren om händerna
Håll upp händerna! Har du röda handskar?
XXIV.
Har människan förlorat sitt förstånd? Är det idag grisen, musen, åsnan och vakthunden som måste inrätta sig som skapelsens herrar?
XXV.
Hinken hjälper det klara friska vattnet att komma upp ur brunnen. Herden hjälper lammet att hitta fram till offeraltaret.
XXVI.
Den lärde skomakaren, som bjudits in till furstens hov för att visa upp sitt förstånd och sin vältalighet, tog för säkerhets skull med sig ett par skor.
XXVII.
Filosofen ville likna livet vid en fängelsecell, till vilken tankemöda kan bli en nyckel. Men tänk om det är tvärtom!
XXVIII.
Mellan elden och isen kan man välja; det är inte lika lätt att välja mellan blodet och luften.
I) Trots att Pollbecks efterlämnade papper undgick att förstöras när Pollbeckarkivet brann upp till följd av en av de allierades flygräder under kriget hamnade de genom olyckliga omständigheter bakom järnridån i och med delningen av Berlin. Sedan den tyska återföreningen har Pollbeckentusiaster och forskare vallfärdat till några källare i f.d. Östberlin för att gräva bland de ändlösa hyllrader med bruna dokumentkapslar innehållande litterära manuskript som beslagtogs från samlare och författare under DDR-regimen. Hur de hamnade där och vem som placerade materialet där är oklart. Alla skyller på alla. De gamla Stasi-medarbetarna menar att dessa lokaler under hela kalla kriget-perioden i själv verket disponerades av KGB.
II) Enligt Kradel, som ju förvaltade Pollbeckarkivet under flera år, var det den 2 mars, men om man undersöker den mikrofilmade kyrkboken ser det ut som om någon har försökt korrigera siffran.
III) Eugen Zeitlinger (1853-1920), inflytelserik österrikisk tidningsman och kritiker.
| < Föregående | Nästa > |
|---|









