En dikt av Per-Eric Söder

altPer-Eric Söder har publicerat åtta diktsamlingar ( senast Sot, 2006 och Hundtomten, 2007 ) samt en roman ( I morgon Stalingrad, 2006 ).

 

Fortsättning följer inte

 

 

 

Håll det nära

 

Ansiktet

Ett ansikte vilket som helst

Precis som jag är

Mannen eller kvinnan

Som följer mig

Och räknar mig

 

Jag tvingas rida ut

Ur avståndet

Min egen stund är

Vägd

Jag tvingas flyta upp

Ur djupen

Min egen stund

Är hämnad

Jag samlar mitt kalla stål

Jag är förbön

Och mörkare än kalvens tunga

 

Vrid handen i en annan riktning

Ta ur skogen

Släng inälvorna

Mot den ljusa hinnan

Magsäckens

Smält stammar, bark, smält

Det förgätna

 

Det är i det rödaste

Jag andas där i det rödaste

Så stor

Är min död

Att den blöder längs bergväggen

Fångar nödställdas uppmärksamhet

Jag önskar det aldrig sedda

Rinnande längs mungipor

Ett saknat ords ursprung

Täckelsens avigsida

 

Mitt blod är en tavla

Upphängd i dörröppningen

Jag har skelettet

Jag har vapenslagen

I natt flammar jag upp

Krevader i jorden

Sidor lyfter ur boken

Svävar bland fåglar

Jag kan be mitt barn

Om döden

I natt är krampen

Snittad

Ingen fortsättning följer

Ingenting följer min stora hand är i himlen

Och lyser

 

Hoppet är i rusets insida

När det rasat

Ur ljuset

En kropp som inte vill

Men gör det

Av medkänsla

 

 

Nålen djupt in

I pannan jag skymmer

Sliter av strängarna

Tonerna prasslar

Strax under det halvöppna

Fönstret

Jag föder upp

Och avlivar hjärtan

Med nålar med glas

Med oförskämda

Dagar

 

Jag måste uppfinna döden nu

Experimenten måste

Slutligen resultera resultat

Min kyla vid ritbordet

Händerna, lungorna

Arbetar med glasväggar

Med råttor

Knappast musik

Ingen musik under

Det framrusande tåget

Jag är vetenskapens man

Jag kan varken läsa eller skriva

Jag är vetenskapens allvarligaste

Älskare

Jag kan inte förhärda mig

Inte gå av

Över ett knä

Mitt offrande är

En akt

Innehållslös men utformad

Av en kvävd människa

Offra nu

Mitt offers namn

Och sedan

Ta det, grip det

Känn igen det

Jag drar i den djupaste smutsen

Släpar

Vid sidan av bilden

I ögat där världen börjar

Men avtar

Jag är genomskinlig

Genom mig ser alla

En yxa flytande

I vassen

Alla ser mörkret tätna

Handen en växande fläck

På duken

En exponering de häller

I badet

Jag är huggen

En förberedande aktion

Vägen strömmar i bilderna

Min plikt

Är att avta

Att leda hären av osynliga ut ur och in i bilden

Bilden som befarar något:

 

Jag lider av ljus

Jag har en ledare

Jag har symptom

Evigheten ligger där

I det sjuka köket och

Skriker

 

Giftet är inte curare

Jag bränner fingrarna

På allting

Symptom: darrande lågor

Kanske fingrar

Hatet är rengjort

Det gnistrar

 

Skriket når inte fram

Jag försummar kvinnornas

Stumhet

Min ledares ryggtavla

Jag följer stigen upp

Mellan skulderbladen

Den skriker:

 

Ät frukten

Stå på den rara marken

I hällregn

 

Jag har förstört

Det inre äktenskapet

Med det yttre

Gräver upp en spade

Ur gatan

Faller i bitar

Över pirayorna

I pölen

Jag stjälper i mig

Mitt socker

Öppningarna darrar i kylan

Min värme bär

Täta kläder

 

Kärleken är slut

Varken mer eller mindre den är slut som

En urvuxen pyjamas

Jag går omkring och påstår just detta

Slut

Men du ser det som

Förvänd lidelse

Ett vidöppet sinne

Bakom en stängd garagedörr

Men ändå varmt, puttrande motorer

En keps av salt

 

Gör mig arvlös

Ge mig nytt liv ett fönster

Som svälter

Och jag torkar bort städer

Och förstäder från bordet

Jag saknar dig

Som jag har saknat mig

 

Mitt i bönen ett ord

Som dödar min blick

Mitt i tyget en rörelse

Som viker mina drag

Och går över

 

Min politik är enkel

Min politik är att

Dö med grundliga ögon

Jag arbetar i jästen

Jag växer

Alla oroligheter kan tillskrivas

Min oerhörda sömnlöshet

Min lycka är avhängig

Mitt äckels styrka

Dess abstrakta styrka

Men jag ser struman

Jag blir allt väldigare

Allt verkligare bränd

 

Jag får bara be

I den höga snön

Ta ärren och rösterna

Djupt nerifrån

Stå där i sprickan

Den flygande sprickan

Mitt ögas mun

 

Jag flyr ur museet

Ivrig att komma i tid

Till straffet

Jag är en ung pojke

Med andhämtning av drömmar

Och lungor som

Driver på längs tiden

Straffet är den del

Av mitt ansikte som

Söker förlamning

 

Han bär alltid

En massaker nedstucken

Innanför bältet

Han hämtar hem sina söner för att

Bli hem

Allt är motstånd hos ett barn ska brytas

Tills det ropar efter mer våld

Efter evigt våld

Efter ett kyskt våld

I lyckan

 

Den som vill döda

Sitt barn och den

Som inte vill döda gör det

Det är inskrivet i lösenordet

Allt är redskap

I den tyngsta delen

Av mörkret utom

Skräcken som kastar

Sitt frivilliga sken där man

Slänger det

Ingen behöver mig

Under vingen varje dag

Varje natt finns blodet

Jag tvingar mig själv

Att inte döda mitt barn

Med ett barns död

 

 

 

Jag har ett avtal med glöden

Att den ska komma

Med kort varsel

Mot att jag färgar av mig

I de skeppsbrutnas böner

Den ska korsa gränser

Utan upptäckt

Mot att jag

Brinner inne utan annat sällskap

Än lågorna

 

Be mig tillbaka

In dit där du finns

Jag vill se dig

I bönens rödstrimmiga öga

Min önskan är att vara önskan

Jag har skapat hästen

Jag har gjort hästen till ett djur jag har gjort hästens öga

Till en egenskap

Hos en störtande ängel

Mitt fortsatta liv

Förlänger alla hästars liv

Mitt tidigare liv slog gnistor ur hovarna

Och lärde dem försvinna

Jag har en skapares trekantiga bröst

Jag är trampad och ren

Till hälften egenskap

Till hälften minne

Mitt sista liv driver

Över inhägnaden, fladdrar

I vinden

Kan inte bekänna sin hud eller

Skinn, kan bara ta

Blicken ur ögat

Och falla isär

 

Mitt lilla minne

Omsluter ett väldigt

Minne av minnen

Jag tror på beroendet

Det är mitt minne

Och min önskan att bli

Minne bakom fönstret av rök

Bakom mig mitt skelett

Berusat, jollrande

I morgon vänder växandet

För att utforma sig självt jag är beredd

På att magra, på att

Förtydligas till profil

I alla riktningar

Så småningom är jag där

Innanför och utanför allting

 

Mitt hjärta är

I den felaktiga delen

Av världen

Jag bor i mitt hjärta

Mitt hjärta finns

I väggen

Jag förändrar bakgrunden med

Min föda

Det som längtar efter mig

Finns inom mig

Jag bultar ut kontinenten

Mitt motstånd måste fastställas

Rytmiseras inuti väggen och drömma

Drömmen vidare

 

Diskussionsämnen, slavar

I gryningen, vitklädda

Avtecknande sig mot muren

Ingenting lyser ur avunden

Hettan är ren är ett ansikte

Är sargat

Det ska urholkas och läggas på vattenspeglar

Över hela landet

Ända tills brottslingen

Skopar upp det och

Spiller det över sig själv

Blanda benmuskler med

Syra, ådror och skvaller

Blanda gryning med förakt

I det kalla glaset

 

I det ihåliga

Är jag så intensivt

Att ryggen tar plats

I djuren, flyendes

För pilar, ett sjungande

Ljud ekar därinne

Och med det våldsamma

Som min handlings hjärna

Besätter jag djungelns

Grottor och sand

Och slipper undan

Mitt jagande ansikte

 

Hästens drivande hjärta

Jag håller den lysande delen

Av floden

Det är mitt försvinnande

Rummets sköra ben

Och det ursprungliga skenet

Vågor i tre sekunder

Och askan längs

De röda stränderna

 

Nakenhet, ribbor

Tunga plåtar, avfallsplåtar

Spårar mitt oresonliga hat

Genom rymden

Andetag faller långt bortifrån

De utdragna kropparna

Snuddar vid mottagaren

Längtar efter ett upphörande

Efter ett utsuddat ansikte

Här är det sanna så

Otryggt mellan metallen

En repa i den

Ett valv av repor jag vänder

Min blick

Också punkter omgivna

Av ljus

Ett barnlöst

Malätet skynke av ljus

 

Utan de dagar jag behöver

Är detta mitt rike

Mitt flämtande rike

I ett vitt och ett

Svart kors och där är

Ett utanför allt

Osynligt skrik av

Ömhet genom stenens pupill

Barnteckningens händer

Över munnen

Och repet som sjunger

 

Jag spottar min rädsla

Kloaken som vaggar mig

Utan upphetsning, bara

Remsor med döda flugor

Hängande på tork i framkallningsrum

Den röda lampan lyser

Över dörren, världen

Och kärleken

Som lyckans emulsion som mörker mot ljus

Växer i badet det hårda äcklade badet

 

Slutligen komma

Mina ängars blå trasor

Ovan molnen

Höstmörkret, resans inåtvända

Tanke

En plågad hand

I en plågad hund

Jag slår upp allt

Jag brer ut mig, förtunnas

Förtunnas ihop

Ett centrum utan annat innehåll

Än sin motsats, sin lust, sin avsky

 

Annat innehåll

Än sin spets

spetsad av cirkeln den söker

Ansikte att finna

muren utan omfattning infattning

anlete att söka, rörelse

I det

 

 

 

 

 

Jag kan

Bedyra min oskuld

Kan inbringa något i det tunna

Vrida vapnet

Ur sandkornens grepp

 

 

Nervösa århundraden

Bänkar sig i sagans sken

Ljuset kommer att omfördelas

Utifrån ljusets egen fruktan

Många kommer att blottställas

Stå med knippen av händer

På marknadsplatserna -

övergivna men aldrig bortglömda

Hållbara på ett påfrestande

Men ointressant vis

Var och en ett skikt

Inte nödvändigtvis lagda

På varandra

Men de kan, närsomhelst

Formera sig till ett snitt

Osynligt utom blodet

Som valpaktigt tar sig fram

Längs gatan

 

Det är svidande

Att inte vara

Med en sådan styrka -

Men centrum upphör

När människor försvinner

 

Skräcken är större

Än sitt rop

Kalla tillbaka

Det kalla svaret

Det är svidande

Att inte vara

 

En vanmakt

Med praktisk läggning

Det vilsna svarar

Skriker sig in

I en kompakt tystnad

Historien är

Ett moraliskt val

 

Trösten är kärlekens

Mest hatade sexualitet

Nu när katastrofen

Står inför sin fullbordan

Vetter fönstren

Mot det påstådda havet

Ljusskredet är objektivt

Motståndets lögn saknar

En formulerad tanke

Det meningslösa saknar

Grymhet

Tiden är

Mannen på gatan

I grå kostym som tillfrågas

Om det räcker med sanning

Om det räcker med en melon

Ingen känner upphovet till

Eller kramdjur uppradade

Längs hennes sängs kortsida

Det är allt

Absolut allt

 

Leksaker som flyter

Uppströms

Ett nederbördsområde

Inom synhåll

En tropisk frukt

Två människor äter

 

Kanske var det

Ögonblickets ansträngning

Och vidderna efteråt

Men vinden du smulade

Mellan fingrarna

Hade inget meddelande

Flöt upp ur spillrorna

Och spillrorna var

Meddelandet

Det fanns ingen vilja

Bara ett behov av vilja

Skärvor från två

Mörka kontinenter

Under världens

Uttjänta trampdynor

 

All detta vittnesbörd

Som ligger med

All detta vittnesbörd

 

Jag bär i munnen

Ett folk som

Mina ögon tagit till sig

All det vittnesbörd

I den gregorianska musiken

Är nu magneter av svart glas

Bara genom att utsöndra ett osynligt gift kan mina ägodelar

Förenas

Med spillror, skärvor

 

Det lugna barnet hackar tänder

När kretsen av vuxna drar sig tillbaka

För att söka sitt förlorade kort

Råttgift i pannrummet

Två fina linjer från den ena

Sidan till den andra

Ängelns närvaro

Är det mest naturliga

Penslar den stummes tunga

Med en död fågel

Alla handlingar

Alla dagar

 

Skräckens långa

Fladdrande hår

Svider

I låset

Upplevelsen av

Upplevelsen av ett

Kallt hjärta

Med tunna väggar

Sagans näbb

I en båge

Över skogsbrynet

Sången som gräver

Som gräver sig ut ur

Den yttre sången

Baklänges

Korslagda armar

I väntan

I väntan på väntan

I väntans väntan på väntan

 

Varför vill du ha mig

Till din nästa sorg?

 

Därför att döden måste skattas

Till den grad den tvingas

Förändra sin självbild och

Avtvinga sitt ansikte en skimrande

Knäböjande ödla med vaxljus

Och aldrig upphör

Det som upphört Därför att hisstrumman fortsätter

Rakt igenom hissen, och linorna

Som alla linor, är vidskepelse

I snön, med varma ögon

Därför att upprepningen är en

Åtgärd avsedd återföda

Det som upphör.

 

 

II

 

 

( kärlekens helvete)

 

 

Söker styrkan

Som kan vända bort

Mitt ansikte

Söker verkligen

Något våldsamt, ruggigt oändligt

Och släckt

Något obestridligt hos det här

Döendet

 

Visst hatar jag

Visst kan jag det

Visst vet jag

Kärleken behöver mig

För att gå under

För att få vara sin

Klara frånvaro

Sin stenhårda kropp

Ett ord

Av alla läppar

 

Människans uppgift

Är onåbarhet

Ett årtidsskifte

Utan tid

Mitt i, kanske vintern

En saknad utan

Subjekt eller objekt

 

Jag är bön

Jag är fotsteg

Skyhöga hopp

Över altarskåran

Med sand

I mina fötter

 

Värme kommer

Inifrån och utifrån

Händer, framdrömda

I en ljummen

Stad

De slår hårdare än de lyser

En bestialisk stillhet

Råder

 

Omfamningen

Går ner några grader

Portuppgångar

Flammar upp, införlivar

Ansikten som ryggar

Tillbaka in i sina

Kranium

Ett oändligt fall

Som blickar uppåt

Med slutna ögon

 

En del människor

Får inte uppfyllas

De får bli skymtade

Och skonsamma

Utan förintande kärlek

I en närhets

Frånvaro

 

En klunga nätter

Som leverfläckar

På händerna

När kommer du inte

Och smeker ihop mig

Med skräcken

 

Upplöser mig

Gör mig till

Kvarterets trötthet

Passerar

Som de andra

 

Erotiken

Som sammansmälter murarna

Till en öppning

Av övergivenhet

Och förlåtelse

Jag bönfaller tiden

Om ett sönderfall

 

Förmågan att dö

Tar udden av döden

Dödens mänsklighet

Är min sexualitet snöyra in

I de ihjälkörda

Djuren

 

Försöker få återstoden

Att anta något

En slags ömhet

 

Jag saknar något

Starkt hjälplöst

Ett icke-seende

Mitt i blicken

 

Hon är lycklig

Går med en massa

Slänggungor

I famnen

 

Det finns

Något enskilt

På gatorna

Ett hjärta

Med en lätt

Och en tung

Sida

Födelsen som tar

Hålrummet med sig

 

De sitter alltid

Kvar i rummet

Sedan rummet gått

 

Seriekopplade röda läppar

Sammanhangen uppstår

Innan den införlivat dig

Isolerade ögonblick

Drar dig

Som en kniv

Ur slidan

 

Slarva inte med

Ditt missbruk

Din nedsmälta stämgaffel

Är gryningens sång

 

Utsatt i blodets hus

Han river ner dig

Från anslagstavlan

Lutar dig inåt

Mot väggen

 

Det finns ingen längtan

Hos döden, i dödens bick

Bara någon som stryker

Ditt hår bakåt

 

Rekonstruerar

Människor med människor

Spär ut människor

Med människor

 

Du kan

Inget mer

Stå på kajen

Stå i ljuset

Från en öppen dörr

Lägga dina små saknade

Steg

 

Jag har lekt att

Jag undkommit

Vakat undkommen

Slarvat för att undkomma

Nött likartade bilder

Om varandra påminnande bilder, händelser

För att undkomma

 

Vi upprepar det otröstbara

Vi gör det otröstbara större

Än oss själva

Och rummet står halvböjt lutat över oss

Skiljer sitt ansikte, skvätter vatten

Ur hon

Hon av oss

 

Vi har sett

Städer tryckta som kompresser

Mot ljuset

Från en oväntad utkant

Av dessa städer

Hjärtan i åskbyar

Och mun i mun

Tills örat skrek

 

Att förstöra tid

Med längtan efter tid

En kvinna ser ned i en tom barnvagn

En annan drar något ur mörkt vatten

Allt hänger på en lina

Spänd mellan låga tallar

Det som ska komma finns redan

Torkar och fukten

Värmer mer än hopp

Ska komma vätan krymper

I fotsteget

Gå

 

Hon är ett beslut

Som rivs upp

Varje gång vinden vänder

 

Att knäböja

I ett återtaget andetag som växer, kväver

Hemmets beslut

Är jagmen tillhör inte mig

Bara utplåningen

Tillhör mig

Där finns ett samförstånd

Mellan

Hängivenheterna

 

En säck medvetslöshet

Och ensamhet

Bland triumfer

Utsatt i

Blodets rum

 

Trasiga händer

Bygger sina ankare

Fönster genomstrålade

Av barnskrik

Vit är sagans skärm

I skuggan

Din trolösa hälft

Den du bearbetar världen

Med

Utsatt i blodets

Hus uppstå ur

Något fullständigt att du sårats till

Två

Till kött i kött

Bortkörd ur tecknen

Ingångarna

Du rullar fram dig

Till öppningen

Samlar naglar i skåp

 

Någon river ner dig

Från anslagstavlan

Lutar dig inåt

Mot väggarna, stoftet

Som förmedlar saknaden

Staplade fält

Längs vägen

Sjukdomen

Som gav dig

Ett liv

Skräcken i dina

Vingar

Du föreställer språk

Andas i korta

Meningar

Tyngden darrar

Du bär fram

Tempel efter tempel

Ruttnar i ömheten

Mjölk droppar

Från takrännan

Du tror Dig inte

Allt är avmagnetiserat

Lätta åldringar

Grymhet avlöser

Ondska

 

Jag kan inte

Fördriva någonting

Allt måste

Lämna mig

Ensamhet till ensamhet

Tapperhet utan mod

Sprången kapar

Sträckan till

 

Dödsmärkningen

Likgiltighet maskerad

Till resignation

Tilltron till oförmågan

Jag kan inte

Se någon

Nära mina väggar

Blundar

Det finns ingen

Längtan hos döden

Den är avlängtad

Ser aldrig

På mig, blicken

Stryker ovanför

Mitt eller huvud

Som om jag skulle dö

Först när jag vuxit dit

Vuxit dit

I mitt krympande

Mitt spänningslösa återtåg

Från upplevelsen

 

Mitt i natten

Reste han sig

Plötsligt upp

Och klippte sönder

Sina läten

Han drack

Ett glas vatten

Efteråt

Ett glas ljummet

Vatten innan han återvände

Till sängen och

Sömnen bredvid

Hennes grenverk

 

Är naknare än

Min skugga

Dövstumma pojkar spelar fotboll

Utanför Manilla-skolan

Ljudlös kamp, bara

Grus mot grus

Och bollen när

Den sparkas

 

Drar mig inte

För att utplåna

Med min kärlek

Hela tiden

På gränsen mellan

Decennier, sekler

Och själv gränsen

Mellan

Det skrämmande

Och det skrämda

På floden flyter

Våldsamt uppflammande eldar

Någon försöker

Limma ihop

Ett krossat fat

Står framåtlutad

Över diskbänken

Någon annan snett bakom

Darrande av avund

 

Smärtminnen

 

Grävs ned

Som plantor

I hjärnan

Nedbäddad

I varma spyor

Ljuset vittrar sönder

 

En aningslös

Sexuell skugga

Klyver mig

Och lämnar mig

Ropande

Från ikonens

Båda händer

 

Kärleken som en akt

Av formlöshet

Jag är genomskinlig

Genomsjunken

Genombruten

Genomförd

 

En fåtölj av grus

Rummet en trumpet

Jag för till munnen

Bara människor

Kan spä ut

Människor lusten att

Påskynda tilltar

 

 

 

 

Lusten att påskynda

Avtagandet

 

Hem är ett beslut

Som river upp

 

Att knäböja

I ett återtaget

Andetag

Som växer, kväver

Hemmets beslut hemmets konst

Att du sårats till

Dig själv

Jag kan inte

Fördriva något

Allt måste lämna mig

 

Dödsmärkningen

Likgiltighet maskerad

Till resignation

Tilltron till oförmågan

Jag kan inte se någon

Nära mina väggar

Blundar

Det fanns ingen längtan

Hos döden

Den är avlängtad ser aldrig på mig

Först när jag vuxit fast

I ögat

I mitt spänningslösa återtåg

Till upplevelsen

Är jag mitt i natten

Mitt i natten

Vi stal

Det stulna

Och gav

Tills vi dog

Av varandra bestulna av varandra

Tunga lock

Av ömhet

Över oss

I rummet som

 

 

 

 

 

 

 

 

Trampar oss som druvor

Och spottar

 

Kärnor, min hud

Är ett namn

Och det uttalar

Detta namn

Som lyster och

Du kommer

 

Innanför oss

Ytterligare oss

Liksom bakom oss

Och framför

Även det

Rund köld kommer

Till vår eleganta fot

 

Vi ärver

Oss själva

Av varandra

Tappra liv

Med klara slut

Tappra liv

 

 

 

 

 

 

 

 

Med klara slut

 

Skriken bor

I en släckt näve

Den sträcks mot en stjärna

Vars ögon blinkar

När du glömmer

Även lyckan att glömma även

Lakan som återstår

 

Kärleken

Är ett utanförskap

Av närhet

På den tomma stranden

Öppnade sandkornen

Sina hjässor

Och släppte ut oss

 

Skräcken hämtar

Sin post

I mitt öga

Vi lade filtar

På nattens rygg

Små blå hästar

Tuggar betsel

Ingenting

Tar smärtan

Ifrån oss

Den är vår frihet

I varandra

 

Ljus som vacklar

Och stöter mot

Håll mig

Tätt intill

Mitt öppna sår

Låt mig ljusna

Över de

Mörka fälten

Håll mig

Tätt intill

Min röda död

 

Jag tog den till mig

Bar den i mina armar

Jag gav den

Mitt liv

 

Med förbundna ögon

Fann jag

Förbundna ögon

Vi läste aldrig våra bindlar

Vi älskade

Det mjuka mörker

All vår längtan

Givit oss

Jag tröstar halva

Mitt liv

Med resten

Vi bär

Våra mördare

I vår kärlek

Tätt som toilettpapper

Eller luft

 

En bakgata

Med sporadisk sol

Kryper ihop

Under rymden

Djurskelett

Och saxar av blod

I salen

Magneter kallnar

På fatet av frost

Ett barn

Med en kvinnas

Sexualitet

 

Att utplåna

Att ta ifrån

Livet och döden

Döda mig

Jag är din mask

Du tar mig

Av dig

Utsätter mig

För mirakel

 

Nej, förlossningen

Har inte kommit

Jag är i askan

Och den tycker om det

Min skuldra är i askan

Och den tycker om det

 

Du skövlar nåden

Och ger mig tillbaka

Jag får mig tillbaka

Och smular en dag

Mellan dessa fingrar

Mellan dessa fingrar

 

Tiden tar oss

Åt sidan

Och talar lågt

Vi hör skenande

Kvarter och ser

Kvarlämnade innevånare

I nattdräkter

Skaka sina mattor

Jag kedjeröker

Jag förbereder ytterligare

En ohållbar

Situation

 

Jag bär en tunga

I högerhanden

Jag släpper den

I en beige vulkan

Jag skrapar min lämning

Från din kropp

Jag är flugor, döda flugor

Du är

Ett nät av barn

Du är

Ett bakhuvud av sand

Du är

Värken efter värken

Du är

Bördans börda

Det som brister

I det brustna

Sanningens

Felslipade lins

Jag tror mig

Igenom de

Förtunnade ryggtavlorna

Tror mig igenom

Atlantens stängda dörrar

Vinddriven

Främling som

Krossar sig själv

Mot folktomma städer

 

Utsikten är densamma

En massa övergivna

Som staplar sina munnar

Som gamla bildäck

På varandra

Pelare och sedan

Välter dem

Över sig gång på gång

Över sig

 

Det frusna lever

I oändlighet

Jag fruktar dig

När du sväljer mig

 

Jag svälter mig ut

Ur de stoppade möblerna

 

Han är broräcket

Du lutar dig mot

Jag är floden

Som tar dig

Jag ber om trötthet

Ber om en

En vit sida en

Trygg övergivenhet

En dykare

Med djupet

Inom sig

I månskenet

Fäster du radergummin

Under dina

Ögonlock

Jag lovar

Jag är tillräckligt

Avlägsen

 

Broar ljuger

De bär inte

På någonting

De är själva burna

Av de som passerar

Blixtsnabbt passerar

 

Vi var uppförda

På en teater

Av blått regn

Våra händer

Satt i salongen

Och applåderade

Våra ögon

Vi ville

Skona oss

Från varandra

Vi gjorde

Oss själva

Till en mjuk sked

I barnets mun

 

Först i lögnen

Förstod vi varandra

Och kunde

Svida ihop

Två dödssjuka

Brännsår

Jag hatar

Min kärlek

Till dig

 

Slutet

Är evigt

Det öppnar sig

Och sedan

Ingenting

Först nu

Efter skilsmässan

Älskar vi varandra

Alltid

Avtryck

Varje nerv

Med sitt

Avtryck

Lugn

Ett lugn

Som plockar upp

Något

Från marken

Och stoppar det

I sig

 

En höstängel

Med alltför

Tunna kläder

Och jag

Fuktig

Bland eldarna

Sömnpatroner

I revolvern

Ja

Det är jag

Som flyr

In i gränden

 

Känner lust

Efter din

Väldiga tomhet

 

Är kallad

Till enplats

Av mörker

Kommer

För att mörda

Med ljus

Jag kom till fadon

Och jag stannade

 

Koagulerande vägarbeten

Gropar jämnas en brokad hängs

Skimrande från väggen

Nådaskottet kryper genom

Tidens orörliga kärlek

Jag angav mig själv

Till ditt ansikte

Och du gav mig

Ljuset i din blick

Och händer

Som strök in

I mellanrummen

Och mätte bort dem

 

Främmande landskap

Hela vägen mellan

Sovrummet och hallen

En man välter

Ett tungt moln ur

Skottkärran han kört

Fram till kyrkogårdens

Halvöppna grind

Det är inte döden

Det är alltings ansikte

Jag står på huk

Bland vassa corn-flakes

Händerna framsträckta

Långt utom räckhåll

Och du badar mig i socker

Efteråt ber vi till något

Börjar skära upp

Sortera och spå

I våra inälvor

Vi har ingen lindrigare kärlek

Än bristningen

 

Jag går ut i köket, jag

Har övat klart, jag

Ber djuren vänta

Jag har orkat klart

Och Du kommer

Strömmande mot mig

Från rummets alla sluttningar

En plötslig matthet hos

Det förstörda barnet när

Det försöker lyfta sin

Tunga blick med båda händerna lyfta

Över de svedda takåsarna

För att långt där borta

Möta ett osäkert sken

Väg ut ur passager

Att bli vassa gruskorn mot ryggen sprutade

Av en inbromsning med låsta hjul

Med upplevelsen utan insikt

På väg ur passageraren ena foten

På marken en glöd stampas av den andra

Reser sig

Få ska dö

Så ordentligt

Så rikligt

 

Jag kan ingenting göra

Bara vaka över dig

Som ett bortanför allt

Vaka över dig

Sorgen

Tillämpar ingenting

Den kommer, jag

Kommer

Farväl

Goda aldrig.

 

 

< Föregående		Nästa >