Ilman Yusupov. Dikter

dec302010

Skrivet av Ilman Yusupov

Post Scriptum

altIlman Yusupov är en tjetjensk poet boende i  Sverige. Han föddes 1951 i Kazakhstan. Han tillhör generationen poeter och författare som föddes under Stalins deporteringar av tjetjenska familjer till Sibirien från 1944 till 1957.

Redan vid sjutton års ålder publicerades hans dikter. Gymnasiestudierna avslutades 1970 i Vedenodistriktet i Tjetjenien. Han studerade vid historiska fakulteten vid dåvarande Leningrads universitet 1972- 77, numera Sankt-Peterburg universitetet i Ryssland. Han har arbetat som lärare och studierektör på gymnasiet och innahaft posten som förste vice-minister i Utbildning och vetenskap i den Tjetjenska Republikens regering. (Republiken Ichkeria vid president Aslan Maschadov.) 1993-94 arbetade han som chefredaktör på den litterära tidskriften «ORGA».

Hans dikter har varit regelnundet publicerade i olika litterära tidskrifter och tidningar.
Hans första diktsamling «Zamanan mazlaga» («Bigården av tiden») kom 1991, följd av samlingen «Dönallin mäzhdig» («Moské av resistens», 1997. 1999 publicerade han sin tredje bok med dikter: «Iesan ghu» («Brunnen av minnet»).

Ilman har befunnit sig i Sverige sedan 2005. Han deltog i poesifestivalen i Härnösand 2006.

Ilman Yusupov anses vara en banbrytare inom den tjetjenska poesin. Han har bidragit till en tjetjensk litteratur sådana former av poesi, som en sonett, en krans av sonetter, rondo, glossa, ghazel, som har inte haft en spridning i den tjetjenska poesi innan honom. De tjetjenska litterära kretsarna erkännde honom mästaren av dessa former för länge sedan.
I början av sin författarbana var han intresserad av skrivande av verslibre, men sedan började skriva i traditionella poetiska former. Men hans kärlek till verslibre försvann inte och beviset för det är denna bok.
I sin ungdom läste Ilman många verk av europeisk litteratur. Hans favoritpoeter var Emile Verhaeren och Heinrich Heine.
De viktigaste kännetecknen av en äkta poesi anser Ilman vara ett bildspråk och metaforer, som enligt hans ord, «är nycklarna för att öppna läsarens hjärta». Ilman försöker visa karaktären av sitt folk genom en organisk blandning av moderna versmått och innehållet av den traditionella tjetjenska kulturen.
I sina dikter strävar också Yusupov efter att  överlämna tjetjenska traditioner och visa nuvarande livet i Tjetjenien.
Ilman Yusupov är en anhängare av Tjetjeniensoberoende. I detta samband är hans namn och hans skapande i nuvarande Tjetjenien under ett förbud.
Under de två krigen i Tjetjenien omkom mer än tvåhundratusen civila och åttio  procent av städerna och byarna hade förstörts genom bombningar. Ilman skriver också om det i sina dikter.

altIlman Yusupov

Dikter ur diktsavlingen 
«Den tjetjenska härden»

En auktoriserad översättning från tjetjenska av Jan Wolf-Watz

***
Sverige, säg inte att mitt hjärta
brinner för mycket:
jag var länge i krigets helvete.

Tänk inte att mitt sätt att vara är alltför vasst:
skarpa kanter av mitt finkrossade öde
skjuter helt enkelt fram ur det

Tyck inte att mitt ansikte ser livlöst ut:
det är helt enkelt förstenat av sorg.

Jag är ju den spillra av mitt sprängda fosterland
som flög över Bashlam* och föll ner i ditt territorium.

Svalka mitt hjärta.
Mildra mitt sinne.
Ge liv åt mitt ansikte.

***
Jag lämnade min faders hus
som förstörts av kriget,
men dess ömkliga ruiner
bevarar hittills i sitt minne
djupa avtryck av min
avskedssmärta och mitt hopp
att återvända.

***
Den sekelgamla kampen mot fienden
slår gnistor med svärdet av gazot*
från flintaöde av mitt folk
och antänder ockupationens fnöske
över folkutvisningens sorgliga aska
och folkmordens mörkglödande vedträn.

Den tjetjenska härden pånyttföder ständigt
en helig eld av frihet.

***
Oh! Mina kära berg,
ni är beväpnade  till topparna
med långa svärd av hotfulla vattenfall.

Ni är tjetjenska vapenbröder
som strider för frihet

***
På baksidan av en grov kazakstansk stäpp
ligger inklämda gravar med min farfar,
morfar och andra släktingar.
Stela knutar av tät jord
är fastbundna med varandra av
mitt minnes rep

***
Krig rör med sin andedräkt
vid den rykande horisonten,
blodiga regn hänger över
de brinnande skogarna.
Grymma fiender förvandlar bostäder
till brandplatser.
Mödrar, böjda av sorg,
väver svepningar för sina söner.

Minnet av källor släcker törsten
av krigsvägars stenar.
Dagg lägger sin väta
bland gräs till segrars ära.
En härdad tråd av kampen för frihet
binder allt starkare.
Och sekler hotar brutala erövrare
med svärdet av gazot*.

Bergen ropar på varandra
så länge att även ekot blir hest.
Fiendehorder trampar på
mina förfäders heliga jord.
Skottgluggars ögon läser ursinnigt
modets alfabet.
Urgamla torn nämner detta land vid dess namn:
Tjetjenien.

***
När folk samlas i skaror
verkar ingen vara ensam.
När människor samlas
i närheten av vatten,
verkar ingen vara törstig.

Men skuggor av ensamhet och törst
följer alltid med människor.

***
Människan tänker
alltid i stort
och struntar i det lilla.

Men dessa detaljer
är vävda av stunder
och stunder är kapslar av tid.
Livet förkortas gradvis
och omvandlas till ett ögonblick.

Men människan hinner inte
inse det.

***
Jag tror att vilken fågelunge som helst
vill lämna boets kvävande ömhet.
En mor lägger motvilligt
sitt nyfödda barn
i ett skruvstäd av lindor.
En fågel i boet
och en människa i vaggan
får veta för första gången

att jorden är en mycket trång planet.

***
När jorden minns sin barndom
eller börjar att längta efter andra planeter,
suckar den djupt.

Människor kallar det jordbävning.

***
Världen är en kvarn
och livet är ett korn
som nöts av två kvarnstenar -
det förflutna och det kommande.

***
Ett hopp och en besvikelse
är gudomliga känslor:
när Gud skapade världen
stödde han sig på hoppet
och hans besvikelse
ska vara världens undergång.

***
Våren kom, men någon, vem den nu väntade,
gick i vidder av en evig tystnad.
En blind himmel av modersögon
blev dimmig igen i regndroppar av sorg.

Den nya stjärnan tändes på himlen
och en grav grävdes på jorden.

***
En sjukling kan besegra
sjukdomen i sin kropp
och tillfriskna.
Men du, min jord, har
inte den möjligheten:
i ditt hjärta värker gravar -

obotliga sår.

***

I fåglars naiva sånger
finns inget mänskligt hyckleri.
Blommors ögon rör sina
ögonfransar-kronblad
Solen, en himlens unga hustru,
sopar bort det vita skräpet av moln
på bergstopparna med sin guldkvast.

***

Hösten.
Det är den tid, då jag begråter
trädens döda löv.
Himlen åldrades plötsligt
och blev alldeles platt.
Regnet, som tranor omvandlade
till sura tårar, suger på tystnaden,
som gjorts dövstum av en
vadderad dimma.

***

Jag ville säga några värmande ord
om vintern,
men plötsligt hoppade en domherre

fram bakom en snödriva och började
ivrigt kvittra.

Fåglar och poeter läser varandras
tankar.

***

Ullen från gräset gulnar
och tovar sig på slätterna.
Varma ångor av luft
smälter samman med vinden
och försvinner.
Hår av moln börjar
till och med växa på solens
vita hjässa.

Himlen blir långhårig på hösten.

***

En trädgård vilar i en snöstorms bädd,
som en stor kudde.
Vinden leker med min andning
som barn med en docka.
När snön pressar sitt mjuka bröst
mot mitt ansikte, börjar vintern

 lukta min barndoms modersmjölk.

***

Solen vandrade hela
dagen på taket, som
en katt, och gömde
sig nu någonstans
för att fånga en
gryningens grå mus.
I natt lade sig mitt hopp
i drömmens bo och
började ruva mitt
hjärtas guldägg.

***

Spindlar hängde silket från sitt
flygande spindelnät i luften.
Trädgårdar blev delaktiga av
en riktig höstfest.
Trädet under mitt fönster
förvandlades plötsligt
till en rik person:
alla löv på dess grenar
blev guld.

***

Örnen flög högt upp i himlen
och blev en liten prick.
Men den förlorade sin skugga på marken.
Nu drömmer jag inte om jorden
och vill stanna på jorden
i egenskap av innevånare.

 Jag vill inte förlora min gyllene skugga -
din kärlek.

***

Jag skriver ett silvrigt brev till dig
och jag byter bokstäver mot stjärnor.
Titta på natthimlen
genom ett teleskop av din själ.
Mina blinkande frasers mening
knackar på ditt hjärta.

 Läs min stjärnkilskrift
och lär dig den utantill.

***

När jag dör, börjar du gråta.
Och dina tårar kommer att likna
ett silvrigt vatten från skopan
av Karlavagnen.
Min själ ska droppa ut
ur dina ögon igen och igen.

För att flyga in i himlen gång på gång.

***

Jag suger tystnaden ur
varje cell i kroppen.
På så sätt lär jag mig
att älska dig när du
tiger med en menande
likgiltighet.

***

Ju oftare jag ser dig
i mina drömmar,
desto bättre förstår jag
att min ensamhet blev sjuk
i en obotlig sjukdom -

 en fruktlös dröm.

***

Kärlek vandrar på jorden
och tittar hela tiden bara
på lyckliga människors ansikten.
Mänskligheten är en fristad av kärlek.
Kärleken är rädd att lyfta blicken och
att se en sorglig himmel:
Den fruktar förebråelser
från stjärnor och himlakroppar.

 Himlen är kärlekens hemland.

***

Sånger som avgudade dig,
blir fortfarande inte lugna.
Deras svärm ska sjunga i
morgon, ännu ljudligare än
i dag.
Men jag är rädd att din tanke
- min gestalts fängelsecell -
ska bli en permanent bostad
åt en annan fånge.

***

Hoppet försöker välta
ensamhetens gjutjärnstorn:
bakom det försvann ju
dina koketta ögon.
Sedan skiljdes vi åt,
min själ blev fattig,
eftersom du tog med dig
dess stora rikedom -
en gul kärve av ditt hår.

***
Min sång vill utforska
denna dundrande värld:
Vilken smak har månens
gula melon?
Det förefaller mig, att en grå stig,
som slingrar sig under mina fötter,
är en ylletråd.
Jag vill rycka i dess ände

och nysta upp universums härva.

* Bashlam - berg Elbrus i  Nordkaukasien
* Gazot - kampen för frihet med en religiös schattering

Ilman Yusupov

Bild: Pavel Nastin