Annorlunda

okt272010

Skrivet av Benjamin Larsson

Post Scriptum

altDet är så tyst


Jag har glömt hur jag kom hit.
Tittar mig omkring.
Det är så tyst.
Jag tittar ned på mina grova kängor.
Hur de lämnar fotspår i marken.
Marken är platt,
och den breder ut sig åt alla håll.

Jag har glömt hur jag kom hit.
Tittar mig omkring
för att finna ledtrådar.
När jag gör utandetag sipprar det vita moln från mina läppar.
Jag drar upp jackans dragkedja
så högt jag kan och stoppar händerna
i jackfickorna.
Det är så tyst.
Marken är kal och täckt av ett lätt snötäcke.
Jag andas in en tydlig doft av krut.
En röst inom mig viskar
att detta är fel.
Jag ska inte vara här.
Det måste ha skett ett misstag.

Jag blundar
och snurrar runt fem varv.
Fingret pekar mot någonting
långt borta.
Efter att ha vandrat i några timmar
ser jag att det är ruinerna av ett hus.
Sedan ser jag ännu ett hus,
och ännu ett.
De är alla i ruiner.
Jag tar ett djupt andetag
och tar i allt jag kan.
"Är det någon här?"
Jag tar ännu ett djup andetag.
"Är det någon här?"

Det är så tyst.
Vinden blåser starkare här.
Den finner bo i ruinerna
och ger ifrån sig hesa viskningar.

Det är så tyst.
Jag vänder mig bakåt
och tittar på fotspåren i snön.
Jag andas tyngre.
Lägger mig ned på marken
och drar ned jackans dragkedja en bit.

En röst inom mig viskar
att detta är fel.
Jag ska inte vara här.
Det måste ha skett ett misstag.

Jag blundar.
Jag ligger i en säng
med täcket slarvigt slängt på golvet.
Lakanet är skrynkligt under mig
och solen strimlas genom draperierna.
Jag stiger upp och släpar fötterna mot badrummet.
Tittar slött i badrumsspegeln.
Ser ett par stadiga ögon.

Jag öppnar ögonen igen.
Himlen är stilla.
Mörkgråa moln har lagt sig tätt, sida vid sida.
Lyssnar till mina tunga andetag.
Det är så tyst.




Hur du stänger ytterdörren efter dig
när du går

Jag ligger kvar i sängen
och lyssnar på hur toaletten spolas.
Hur blandaren/vattenkranen slås på och av.
Hur du borstar dina tänder.

Jag ligger kvar i sängen
Och observerar dig när du
Packar ned din necessär i resväskan.
Hur du viker ihop dina kläder
Och lägger dem varsamt i resväskan.
Hur du stänger resväskan
Och lyfter upp den.
Hur du ställer ned resväskan igen
och öppnar den.
Hur du varsamt lägger din laptop
ovanpå den prydliga högen av kläder
och stänger resväskan.

Jag sätter mig upp i sängen.
Du går fram till sängkanten
och böjer dig fram.
Ger mig en puss på munnen.
Säger att du nog borde gå nu
för att inte missa bussen.
Hur du stänger ytterdörren efter dig
när du går.





Låda

Jag känner en man
som förvarar en låda
under sin säng.
Ibland tar mannen upp
lådan
från under sin säng.
Han kan sitta
i flera timmar
och titta på lådan.
När jag frågar honom
varför han inte öppnar lådan
börjar han skratta.
Åh, så han skrattar.
Sedan stoppar han tillbaka lådan
under sin säng.

Badrumsspegel

Det bor en blick i min badrumsspegel.
Det är en stadig blick.
Den stirrar på mig.
På mina knotiga axlar
och mina skrumpna läppar.
Den stirrar på mig,
som om den vill säga mig någonting.
Jag lutar mig framåt
och lägger ena örat mot badrumspegeln.
En röst kryper in i mitt öra
och det känns som om jag
ska gå itu.





Att vänta

Jag sitter inlindad i ett täcke framför tv:n.
På en av kökshyllorna i köket
brummar vattenkokaren.
En gren slår mot fönsterrutan.

Utanför fönstret breder en åker ut sig.
Jag stänger av ljudet på tv:n
och ställer mig framför fönstret.
En grupp av kråkor spatserar på åkern.
De gräver ned näbben i den slagna veten.

Vattenkokaren har slutat att brumma.
Vattnet ger ifrån sig ångor när jag häller upp det i en kopp.
Jag sätter mig ned framför tv:n igen.
Slår på ljudet.

Det finns en gammal, övergiven, badplats i närheten.
Jag tar en promenad dit
och tittar på omklädningsrummet överväxt av grönska.
Plankorna som sakta ruttnar
och de två dassen på vilka dörrarna saknar lås.

Jag sätter mig ned i sanden och tittar ut över snåret
som sträcker sig upp i täta klungor ur vattnet.
Fortsätter att vänta.



Dagar som denna

Jag går ut på en promenad.
Genom centrum
till stadsparken.
Jag går förbi en äldre man.
Han sitter lutad mot ett träd och sover.
Han är mager.
Han är så mager
att han inte ens fyller ut jackan som han bär.

Det är en söndag
och parken är tömd på människor.
Tiden går långsamt.
Snart är klockan sju.
Snart är klockan åtta.
Snart är klockan nio.
Jag sätter mig ned på en bänk
framför fem pelare vilka lyfter upp
varsin ängel mot himmelen.

Dagar som denna
glömmer jag att jag befinner mig i en stad.
Dagar som denna
är vi gudar,
tänker jag för mig själv.
Dagar som denna kan vi göra
vad vi vill.

På bänkarna runtomkring mig
ligger det löv ovanpå varandra.
"Ni är gudar ni med"
säger jag till löven.
För dagar som denna
har jag bestämt att löven
de är lika levande som jag.

Jag håller löven sällskap i några timmar.
Snart är klockan tio.
Snart är klockan elva.
Snart är klockan tolv.
Min tid rinner ut.
Snart är jag inte någon gud längre
och löven blir livlösa ännu en gång.

Jag stiger upp från bänken
och går samma väg tillbaka.
Förbi den gamle mannen
som inte längre sover under trädet.

Jag är deg

Jag är deg.
Det är därför
jag alltid fastnar på
dina fingrar
när du rör vid mig.




Trasiga människor

Någon anklagade mig en gång
För att vara trasig.
Hon satt på min säng.
Fångade min blick med sin.
sedan sa hon det,
att jag var trasig.
Fast det var mer en fråga
än ett påstående.
Jag svarade att ja,
du har nog rätt.
Jag är nog trasig.
Hon tittade på mig
som om hon inte förstod vad jag sagt.
Sedan sa hon förlåt,
och gick med snabba steg
ut ur rummet.

Sedan dess kan jag inte
sluta att se trasiga människor.
Överallt.
Till exempel när en kvinna cyklade förbi mig
en dag i mitten av juli.
Hon såg ut som vilken kvinna som helst.
Hon skrek "jag hatar den här staden!".
Hon skrek det tre gånger
så att alla skulle höra.
Jag tänkte att hon måste ha varit full.
Men nej, hon cyklade stadigt
utan att vingla.

Till exempel när jag brukar stå i kön
i livsmedelsaffären.
Framför mig står det en ädre dam
som med sina skakiga händer
sakta tar upp sin plånbok
och lägger upp en enkrona i taget
samtidigt som hon räknar högt.
Till exempel när jag sitter längst ut
på bryggan på en folktom badplats
böjd över bryggans kant
för att känna efter vattnets temperatur med handen
och ser mitt ansikte reflekteras i vattenytan.




Sex

Jag tänker mycket på sex.
Jag vet att jag inte borde.
Om hur människor ser ut
när de får orgasm.
Jag vet att jag inte borde.
Människors allra innersta ansikte kommer fram
när de får orgasm.
Kroppen tar över.
Du inser i denna stund att du sovit
och det är först nu du vaknar.

Jag fantiserar om sex.
Jag vet att jag inte borde.
I min första sexfantasi penetrerade jag min hemlärare
i årskurs fem.
jag vet att jag inte borde.
Det är det innersta som skriker.
Som vill ut.

jag vet att jag inte borde skriva
dessa rader.
Jag vet att jag inte borde vara så vulgär.
Men jag kan inte låta bli.





10 kronor

Framför mig står det en
en väldigt gammal man
med krökt rygg.
Han kan inte vara längre än 150 meter.
Över de spinkiga axlarna hänger det
en kavaj.
Den är trasig vid armarnas kanter
och armbågarna.

Han bär ett par vita gymnastikskor.
Det är ett par storlekar för stora
och det vita skär mot kavajens mörkblå tyg.

Mannen tilltalar människorna
som går förbi honom
bärande på kassar.
Deras skor slår mot stenplattorna
och ljud uppstår.
"10 kronor" säger mannen
med sin svaga stämma.

Mannen har en blomlåda fylld med blommor
bredvid sig.
I den ena handen,
den hand som han för fram mot
människorna bärande på sina kassar,
håller han en bunt med blommor.

Jag önskar att någon gick fram
till mannen och köpte en blomma.




Berätta för mig

Berätta för mig
hur jag är jag,
eller du.
Jag struntar i vilket.

Berätta för mig
hur jag sköter mitt,
eller ditt.
Jag struntar i vilket.

Berätta för mig
hur jag finner min plats på jorden,
eller din.
Jag struntar i vilket.

Berätta för mig
hur jag ska våga läsa upp denna dikt
för dig,
eller kuva den inuti mig.
Jag struntar i vilket.




Ser du inte?

Vi står framför vattnet.
Det sträcker sig raklångt.
Mot en stad.
Mot en skog.
Mot en solnedgång
vilken försvinner ned bakom skogen.
"Gud vad fint det är!" utropar jag.
"Det är bara en stad, en skog och en solnedgång" svarar hon.
Jag vänder mig mot henne.
Hon sitter hopkrupen bredvid mig
med huvudet vilande mot knäskålarna
och blicken riktad mot vattnet.
"Ser du inte?" frågar jag henne.
Hon sträcker på ryggen och möter min blick
för att sedan vända tillbaka blicken mot vattnet.
"Ser du inte?" Frågar hon mig.




En morgon var du bara där

En morgon var du bara där.
Du hade tagit upp min sida av madrassen.
Jag fann mig själv liggande på rygg
utan täcke.

En morgon var du bara där.
Som om du somnat tätt intill mitt bröst
ovanpå min ena arm
kvällen innan.

En morgon var du bara där.
Jag halvlåg bredvid dig.
Tittade på dina tunga ögonlock.
Bröstkorgen som expanderade och sjönk ihop.
Expanderade och sjönk ihop.

Jag tordes inte väcka dig
för att fråga vad du i helvete gjorde
i min säng.




Femton minuter i rampljuset

Vi brukade ligga hopslingrade i sängen.
Sjung, brukade jag uppmana henne
och hon brukade alltid svara
Att nej, det vågade hon inte.

Hon brukade ligga på min ena arm.
Den andra brukade jag hålla om hennes midja,
samtidigt som jag halvlåg i sängen
och tittade på hennes nyckelben.
Berätta en saga för mig, brukade hon uppmana mig
och jag berättade om hur det en gång var en pojke
Som brukade promenera på en grusstig i en skog.

Hon brukade ta den hand som jag höll om hennes midja
och fläta ihop den i sin,
samtidigt som hon noga observerade mitt ansikte.
Sjung, uppmanade jag henne
och hon brukade alltid svara
att nej, det vågade hon inte.

Jag brukade lägga mina läppar
försiktigt mot hennes nyckelben
och vandra neråt mot springan mellan hennes bröst.
Berätta en saga för mig, brukade hon uppmana mig
och jag berättade om hur pojken såg någonting glimma
och gick av stigen, djupare in i skogen, för att se
vad det var för någonting som glimmade.

Jag brukade placera mitt ansikte rakt framför hennes
och titta in i hennes ögon.
Hon brukade lyfta sitt huvud och ge mig en snabb puss
på läpparna.
Sjung, brukade jag uppmana henne
och hon sjöng för mig.





Jag lämnar dig

Jag lämnar dig
att i din egen vrå,
likt ett foster, härda ut.

Jag lämnar dig
att inta två Alvedon
var fjärde timme.

Jag lämnar dig
i hopp om att du inte
ska göra likadant mot mig.






Gå inte

Gå inte.
Stanna kvar.

Ser du inte
att jag inte förmår att
släppa tag om.

Att jag är oförmögen
att stå på mig.

Sliter mitt innersta
itu.

Avlägsnar mig
för dig.

Ser du inte?

bild: Pavel Nastin