Post Scriptum 7 poeter
7 poeter
Azita Ghahreman
alt Azita Ghahremans fyra första diktsamlingar gavs ut i november 2009 ut av Smockadoll förlag i svensk översättning av Sohrab Rahimi och Kristian Carlsson. I Iran har Ghahreman hittills publicerat diktsamlingarna Avazhaaye havva (Evas sånger) 1990, Tandishaaye paeezi (Höstens skulpturer) 1996 och Faramooshi aine sadei daarad (Glömskan är en enkel ceremoni) 2002. Den fjärde diktsamlingen, Kvinnan som kom för att klä mig, kom efter att i två år legat hos den statliga censurmyndighetens klor, ut i januari 2010. Azita Ghahreman bor i Sverige sedan 2006. I Iran är hon en erkänd och etablerad poet. Debuten blev mycket uppmärksammad i media och Glömskan är en enkel ceremoni nominerades till årets bästa bok. Ghahreman har även översatts för antologier på franska, holländska,arabiska, engelska och tyska.Böcker på persiska:
Avazhaaye havva (Evas sånger)
Tabdishaaye paeezi (höstens skulpturer)
Faramooshi aine sadei daarad (glömskan har en enkel ceremoni)
En röd cykel
Fortfarande drömmer jag
om min röda cykel
vid sommarens gröna strand
skuggan av mitt hår
vilsen i vattnet
och nävarna
fulla av vindruvor
att bli vuxen
var smärtsamt
växa bland stenar och ogräs
att förlora varenda brokig kula
sitta vid gränden
utan lekkamrat
med en rostig cykel i källaren
och en bild av en grön gata på väggen
Med en röd ros
Med den röda rosen måste du
passera de svartskjortade
och trottoarens slitna fanor
det finns ingen annan väg
kom ner
med din röda ros
färdas genom
linjer och paragrafer
mot papprets vänstra hörn
sväng av mot mina minnen
möt mig
i ett gult gammalt hus
med gnisslande dörrar
och falluckor täckta av murgröna och gräs.
Uttöjda och förvanskade viskningar
är tingens damm;
årens vemodiga hölje
runt skräcken.
Kom, kom hit
i skymundan
med din röda ros
och peka ut
paradisets port
Tre höstmotiv
1.
Än en gång ska jag föda
gångna höstar och förspilld grönska
även dina ögons färg
och den undanskymda vrå
på en gammal gård
där vinden bestal oss
sedan kärleken stillnat
som när en mekanisk nalle
med rosa trumma
slumrar mot en vägg.
Utmed lönlösa vägar
satt vi som glömda papegojor
på utnött bagage.
De avlägsna stadsportarna
hängde fritt i öknen
2.
Fjärilar och veteax som ska nattas
små blå kläder
en vagga med vit spets
allting förberett
en gravid kvinna
bläddrar i ett gammalt album
ur bilderna kommer blåsten
än en gång är det höst
kalla hit färgerna
så att jag på fotots ödelagda trottoar
plötsligt vaknar upp i en barnvagn
framstupa förbi krokiga pilträd
mot skymningshimlen
och än en gång har
fött mig själv;
ännu oviss om namnen
kan jag enbart
söka dina ögon
i skymningens ansikte
3.
Natten är en gammal spåkvinna
som tolkar gatans linjer.
Ni står inför en obekant årstid
och i ödelandet ropar
vilsna döda
på sig själva;
hösten kommer att än en gång
förlösa oss
som högar av löv.
Odjuret med röda fjädrar
böjer sig
med ensamhetens långa ylande
över jordens rund;
det hyser en tigande fågel
inuti kroppens lera
Blå
Ingen kommer längre ihåg henne
alla torgets violer är likadana.
Tidens lag skrivs alltid i tid
stenarna kastas
repen hämtas
båten ljuder
och man ropar ut de landsförvisades namn.
Glömskan är en enkel ceremoni
lite sorgsen
men när ritualen är över har vi alla blivit förlåtna
och våra fingrar har fått himlens färg -
bödel och kung och clown
och även den som i en lång gränd förälskat sig
i någon som inte hann ända fram.
Man har använt sig av en enkel lag ur geografiboken
och barnen kan den utantill:
alla vattendrag rinner ut i havet
Där vi började
det är inte långt kvar tills livet tryter
havet samlar sig i ring
och slingrar sig mellan mina fingrar
sommaren kommer
i mått av skum
långsamt stickar ljuset mig
nu är jag en lila punkt
i början av en dikt
en glad himmel som skiftar färg
cirkulerar och förlorar sitt ansikte
för att likna dig
det var som om månen slöt sina ögon
och öppnade dem igen
punkter och linjer blev fullständiga
och försvann när du kom
en dörr som långsamt stängdes igen
havet sov under orden
livet hade passerat
jag skulle börja om och du var mitt namn
När vintern kommer
När vintern kommer
ska jag likna mig själv;
böckerna runtomkring dig har fattat eld.
I drömmen springer Jasmin som en hjort
uppför berget;
berget omfamnar jag enkelt
det ryms i bröstet
och klippornas figurer
inger ingen fruktan.
När vi klättrar uppför fallet
kommer ett tamare hav
en yvig vit hund
som jag hållit i koppel
slå mig då inte med ord
tortera mig inte
gnid inte din kropp mot klipporna -
jag vill inte dö
som ett par blodiga ögonlock.
När du viker av vid slutet av den här gatan
ligger vintern som en spikrak gränd
och åren
är vilda svarta hästar
som du räknar på fingrarna.
När vintern kommer
går vi åt var sitt håll
den ena vägen går miste om mig
på den andra blir jag funnen
men du borde inte bli rädd
berätta istället
varför du stuckit kniven i ditt bröst
och varför människorna blivit rymlingar i spegeln
I översättning av Sohrab Rahimi och Kristian Carlsson
altFereshteh Sari
Fereshteh Sari är född 1956 i Teheran. Hon har skrivit 17 böcker. Hon har studerat datorvetenskap och rysk litteratur. I sina noveller och dikter behandlar hon kvinnornas problem.
Jag vilar bakom böcker
och världskartan.
en fluga på kartan
pekar som en pil mot en stad
en kvinna i fönstret
skakar hand mot det osynliga
kanske kan jag veta hennes namn
i kvällstidningen.
barnen sover
och stjärnorna
minskar i antal
kanske på morgonen
kan barnen i nyheternas ord
blåsas bort
som begravningens aska.
på en kudde fylld av jordens skrik
kan man inte lugnt lägga sitt huvud
ack du lugna blick!
mellan böcker och kartor
vilka eldar som härjar
och blodet
så färskt som den droppar.
(1989)
Jila Mossaed
alt Jila Mossaed född 1948 i Teheran.
Mossaed kom till Sverige 1986. Hennes första bok på svenska kom 1997 men hon har tidigare givit ut två romaner och fem diktsamlingar på persiska.
Bibliografi (utgivet på svenska):
Månen och den eviga kon 1997
Sju vilda oceaner 2000
Under floden ligger en kudde 2005
Varje natt kysser jag markens fötter, 2009
Priser och utmärkelser
ABF:s litteraturpris 1999
Dikter från sjukhuset
1
Ibland på natten
glömmer vi
sjukhuset
de gamla sorgerna
förlorar färg
och jag
står framför orden
den döda vintern
väljer oss
jag känner hållplatserna
en lastbil
tömmer sin last i havet
servitriserna diskar endast knivarna
havet är dunkelt
och fönstret är inget bra skydd
jourhavande sjuksköterska
läser årets bästa roman
Vi springer till balkongen
med liknande kläder
våra bröder
har gått till öken
för att tillsammans
dricka beskt te
i en hörna av natten
Vi når fram till tidningen
med en skjorta av sår
Jag drar för gardinerna
och tingens vintriga lugn
fyller rummet
sjuksköterskorna luktar lugn
sjuksköterskorna luktar säkerhet och sömn
ett vilset tåg
kastar sig
till okända dalar
sommarträden
står vakna hela natten
vi flydde från fönstret
det feta havet
stod bredvid oss
och korta båtar
lutade sig mot oss
när ljudet av gråten kom
återvände jag till din dröm
tänk om vi en dag
fick något enkelt meddelande från havet
jag hade då gått tusen gånger om dagen
längs denna långa händelselösa gatan
så att förlorade bröder
återvänder hem
och hemmastadda gamla handikappade
rusar till gatan
för att se dem
de hämtar vasen
till rummet
blommorna har igår kväll dött
jag hörde hela kvällen
dödens lugna rörelse
i gröna kapillärer
de byter mitt rum
blommorna flyr från mitt minne
jag minns enbart en färg
i varje timme av
den långa sollösa vintern
kunde jag springa
ända fram till nedfrysta övertygelsens flod
du förlåter mitt hud
och kärleken
överbryggar våra händer.
2
Det finns ingen sol
de nedfrysta planeterna
flyter på en död himmel
stjärnorna
tillbringar natten
på sjukhuset
vi lämnar över
orden till dem
så att de skickar skeletter
till spegelrummen
planeterna
luktar vapen
planeterna
luktar hav
när planeterna når fram
är alla stolar upptagna
ett tåg stannar vid fönstret
med många års försening
de små lamporna släcks
planeten lämnar rummet
jag tar med mig stolarna
till öken
och alla båtarna
drunknar
i ensamhetens starka lukt.
Nazanin Nezamshahidi
alt Nazanin Nezamshahidi föddes 1955 i staden Mashhad i Norra Iran. Hon hör till de största namnen inom den moderna persiska litteraturen. Hennes tre diktsamlingar blev mycket uppmärksammade i iransk media. Nazanin dog i mars 2005,femtio år gammal.
Nazanins böcker:
1991: Mah ra dobare roshan kon (Tänd månen ännu en gång)
1995: Bar se shanbe barf mibaarad ( det snöar på tisdagen )
2003: Amma man moasere baadhaa hastam ( men jag är samtidig som vindarna )
Dagen kommer
När gryningen kommer
är natten liten
sträcker hela sin kropp
som en svart katt
mot det öde plåttaket
då hoppar han
går från grannens vägg
när morgonen kommer
förnyar en fågel
sin sångs melodi
då flyger hon
och kattens ögon
längre fram
följer flygets linje
mitt i luften
dagen har anlänt.
(April 1991)
Sommarregn
Telefonen ringer intill sommaren
detta är regnets ursprung
jag står under din molniga röst
och jag är hes intill sommaren
telefonen ringer
färgerna rör sig runt siffrorna
telefonluren är mulen
regnets doft kretsar kring fingrarna som en ring
jag böjer mig över din röst
regnet fuktar min hals
på de trådar som är lika svarta och långa som saknad
kysser jag din röst
och plötsligt
står det en sommar mitt i regnet.
Den mörka sången
Då var vinden
en mörk sång
som sjöng
i den sandiga jordens öra
på den gula jorden
så att det skulle påminnas om
allt den hade förstört
och det var vinden
mörkrets hand
som rörde om
i de ljusa molnen
så den inte regnade
så den inte suddade bort
dess groteska handstil
och det var vinden
letande efter den öde gränden
då den mållöst
mördade den ensamma lampan bakom fönstret
Mörk drake
Varken ljud eller ljus
huset är tyst och släckt
när sladden och telefonknapparna
är en svart drake
luren tar en tupplur
den glömda signalens ringar
ringningen som betyder dagens gryning
och puttar fram
kärlekens vågor
utmed livet
ända till slutet av tiden
huset är tyst
den svarta draken
har lagt sig
över dagen.
Utom vinden...
Även om vinden vill
når ingen hand till någon gren
ty ibland
någonstans mitt i luften
gungar
en hand i längtan
river mitt i luften
ingenting kommer i handen
under himlen
förutom vinden
den osynliga tillvaron
passerar ingenting.
Tänd månen en gång till
Vi är bara värdar hos månen
inte den dagen som sken i sitt andra mönster
oh! kvinnan med vars namn
passerar dagen med ditt namn på taket
dina guldhänder
måste peka mot ett annat lanskap
Vi är värdar hos den månen
som inte lyst på länge
min sköna!
tänd månen
än en gång...
Roya Tafti
alt Roya Tafti föddes 1966 i staden Yazd, utbildade sig till civilingenjör inom elektronik.
1997 gav hon ut sin första bok " Skugga inom hud"
2005 gav hon ut sin andra bok "Mina ådror passerar över min blus"för sin andra bok, vann hon "Parvin Etesami-priset" 2006.
utan orientering
Minnena ställer jag i kylskåpet
det är inte mitt jobb
kolla!
lager på lager kommer de över, mina händer
för att vid sidan om de saker som avslöjar elektriciteten
leta efter dikten
lukten av branden blir högre
Du säger att det är de frysta köttets fel
jag är säker på att jag tvivlar på riktningslösa lökar
kolla!
de lägger hud någon annanstans!
(1999)
Roya Zarrin
alt Roya Zarrin föddes 1972 i centrala Iran.
Hon har gett ut tre diktsamlingar:
1- Jorden behöver kärleksdikter
2- Jag har kommit från Babeltornet
3- Jag vill svälja mina barn
För sin tredje bok vann hon Khorshidprize; ett pris för årets bästa kvinnliga diktsamling(2008).
o
Hörde du
att de ropade på mig
från de nordliga trädgårdar som luktar ris
och från de sydliga trädgårdar
som luktar uppenbarelsens träd
glöm inte vattnets rättvisa
kom inte efter mig
jag är bitter idag, Obedia!
Idag är uppoffringens dag
och mina får skräms ihjäl av
vässarens gnisslande.
mina pojkar dricker vatten
och drunknar i stormiga bägare
och mina levande begravda döttrar
borstar sina tänder.
och sina hårflätor
väter de med olivolja
och mina levande begravda döttrar
blir träd
ett träd med tålamodets bo
mittemellan sina fingrar
har du hört
det kommer fotsteg
och en elektrisk såg
och ett skrik, ett dovt skrik, Obedia!
...och orden Obedia!
är intensiva ord som är duvor
som törstiga fingrar
som suger mina kinders väta
som mina korta brev till mig själv
och kärleksorden
som gör molnen intensivare
men träden
som inte är några ihopkrypta ord
som är rivna stycken av en flicka
som de smala mandeltrådarna vid apelsinlunden
och andra pennor med doften av grillkol
i brokiga kritor
därför är inte detta skrift förgäves
varken i fjärran eller i dina djupa andetag
där du kallar bäcken och kullarna vid din mamma
Liknar inte kullarna mamma?
när hon framstupa och trött
drömmer om döden
precis som jag
som är havande i halvljusa ord i mina mörka halvor
därför krama mig nu Obedia! så lugnets svävande ord inte dör av oro.
och jag gillar dig, Obedia!
och hon som tycker om att prata om sina enkla intressen
liknar ett sorgset leende
på en kvinnas läppar
som står
för att lämna sin evighet
till den falska målarduken.
jag har dig och en dansande blod
som belyser mina tysta celler
jag har dig och ben
som bär min tillvaros tyngd
och idag bevittnar jag
väggarna
och nyckelns tunga i detta låsets mun
och de gungande orden
jag kysser ditt hjärta
min älskade
och släpper dig
för att återigen
komma tillbaka.
o
Jag är rädd för dalgångar
jag är rädd för broar
det är alltid någon
som ropar på mig under broar
i djupet av dalgångar:
hoppa! hoppa!
jag är ju ingen ängel
jag blir entusiastisk
jag får lust
man kan inte låsa lusten som ett får vid trädet
så den dricker en skål med vatten och allt
och så kasta hans huvud under männens fötter
lusten är en glass
den går att slicka
speciellt om vädret är het och...
den heta luften gör ens axlar till öken
man spricker
man får lust att hoppa över alla broar
lägga sig
i djupet av de fuktiga dalarna
kanske något knoppar på hans axlar
vad långsamt rullar det tåget
när tar Talezang slut, Salomon?
* Talezang är namn på en by i södra Iran.
Tahere Saffarzadeh
alt Tahereh Saffarzadeh persiska: född 1937 i Sirjan, provinsen Kerman, Iran - avled den 25 okt 2008 i Teheran. Hon var en iransk poet, författare, översättare och framstående universitetslärare.
Hon tog sin fil.kand. i engelska språket och engelsk litteratur 1960 i Teheran. Flera år senare lämnade hon Iran för England och sedan USA. Efter att ha accepterats som medlem i International Writing Program, rekryterades hon också för MF; ett program som huvudsakligen är utformat så att författare, poeter, målare etc. skall kunna lära ut sin konst både genom praktiska workshops och teoretiska kurser på högskolenivå. För sin doktorsavhandling studerade hon den moderna världens litteratur med särskilt fokus på praktiska litteraturkritik och workshops samt översättningar.
Mina armar luktar en bruten damm
Ingen storm förmår att sprida ut det frånvarande lövverket jag säger detta och träder in i trädens kyrkogård ( en tjugofemmintersattraktion från Iowa) igenom bruna pelare och dörrar i filar passerar jag ingen hindrar mig för att fråga vem jag är och vem jag söker var sjukdomen ä var lämnade den ingen famn ingen dammingenjör ingen stenskrift för de döda ingen blombukett därför så smeker jag namnlösheten luften skymningens färger och dödens höga längder för att övertyga att ingen av dem är längre någon utsikt( har alltid varit kraftlös för att säga vad jag känner inför en utsikt ) mina armar fortsättningen av mina fötter i sina tafatta uppror kring nedsläckta trädens stammar slingrar träden med sina blå grön gråa ögon mot mig mina armar har murgrönans känslor jag undrar om min mor som är ledsen för att jag inte ens skriver en gång i månaden kommer att bli förvånad över att veta att mina armar har skapats till murgrönan. Värdinnan väntar på mig i sin bil på vägkanten och gnäller att dessa träd inte passar ens till virke. Jag vet att här har jag stannat en lång tid men hade jag sökt kondoleanser hos någon.
o
Dimman hör hemma i London
rotlösheten hör hemma i mig
på vintern ser turisten först dimman
och sedan
londonzoo och londontower
eftermiddagar när jag återvänder till mitt rum på Ells court
förstör dimmans avtrubbande väg
minnet hos mina steg
och jag vinglande knuffar kontorsbyggnader
som trots sin stora kärlek till soliga kolonnier
uttalar mitt namn fel
o
Londonborna lever med dimman
och älskar med solen
en dag när du strosar på perrongen
med en längtan efter motorväg i dina ögon
hör du folk tala till varann
" vilken vackert solig dag, inte sant? "
Du tittar uppåt och ser
taket trycker ner ditt huvud
Lejon som leker med silverkanoner
De väcker mig varenda natt
de steniga lejonen framför huset talar jag om
jag är färdvägen för steniga kanoner
deras kanoner är silverfärjade
och deras andetag har volymen av skrik
jag är rädd för deras klor
de klor som kastar salvor
mitt huvud har på mitt bröst nått tvivlets yttersta gräns
vilken varma fuktiga brisen kommer att rensa mitt hud
Läkarna frågar igen
vad har du tänkt på under dagen?
o
men jag menar bara att
lejonen
de behöver inte titta på mig så ilsket
eller ens bry sig om mig
jag som varje kväll studsande
går upp och stänger mina fönster
och pryder min dörr med låset
nyheten från alla dessa år
min altan är lika bred som
en grav
gjord av sol och jord
Jag sitter lika bred
som en grav
och väntar på att
en förbipasserandes hand
skall vara fortsättningen av mina händer
och öppnar husets lås
ljudet av en trött sko hörs
ett vasst ljud av en klocka
ur djupet av trappsteget
har en gäst kommit för att säga
även idag är det dystert väder
även idag är det dåligt väder
o
i denna stillsamma tystnad
har vännerna axlat
ledan av denna nyhet
vid striden av trappsteget
även idag är det dystert väder
även idag är det dåligt väder
I översättning av Sohrab Rahimi
| < Föregående | Nästa > |
|---|
