Post Scriptum 2005 nummer 1-2

Debatt (2005) Poesi bortom litteraturteorierna: En levande komplexitet

Av Andreas Björsten

altBehöver poeterna publiken? Ja, det kan man verkligen fråga sig. Om man läser Magnus William-Olssons essäbok Det är för att jag har lärt mig av Homeros (2003) så framgår det klart att de moderna språkpoeterna klarar sig, inte bara utan publiken, utan också utan en bredare kulturell offentlighet i stort. De har upprättat sitt eget drivhusklimat vid skrivarskolor och författarutbildningar.

"På skrivarskolorna förs helt enkelt mycket avancerade poetologiska diskussioner i små interna grupper, som skapar poetiska miljöer vilka är relativt oberoende av större offentligheter som tidskrifter eller kultursidor. /.../ Den mindre gruppens sammanhang ter sig därför, och med rätta, intellektuellt och  konstnärligt överlägset de samtal som förs på kultursidor och i bredare tidskrifter."

Som synes nämns här inte ens publiken som en faktor i sammanhanget, så långt bort verkar den ligga från poeternas medvetande. Magnus William-Olsson beskriver en situation där skrivarkurserna inte är komplement till andra litterära miljöer utan själva basen. Det är här som litterära planer smids i en mindre krets, det är här de teoretiska diskussioner förs som blivit så viktiga för att förstå vår samtidspoesi.

 

Nästan alla som i dag debuterar på ett etablerat bokförlag har gått på någon av de mer prestigefyllda skrivarkurserna, till exempel vid Biskops Arnö, eller studerat vid Litterär Gestaltning i Göteborg, och det också här som bokförlagen numera har sina utsända spanare. Viljan till konsensus blir av naturliga skäl stark i sådana här interna miljöer som Magnus William-Olsson beskriver, det är en mänsklig drift att vilja komma överens med sina närmaste. Därför tenderar, som jag tror, författarutbildningarna att skapa sina egna värderingar; lärarna bygger i ett samspel med eleverna upp en kanon av teoretiskt avancerad, språkmedveten litteratur som tas för givet att alla kan referera till. Poesin ses därigenom alltmer genom ett rationellt raster, vågar jag påstå.

Magnus William-Olsson urskiljer fyra viktiga samtidspoetiska riktningar i sin bok. Dessa rubricerar han som den tidskritiska, den kommunikativa, den språkmaterialistiska och den konceptuella, och exemplifierar var och en av dessa riktningar med ett författarskap. Indelningen är inte glasklar. För Magnus William-Olsson är Lars Mikael Raattamaa en tidskritisk poet men det vore väl minst lika sant att benämna honom språkmaterialist med tanke på det poetiska ideal han givit uttryck för, nämligen inriktningen mot oredigerat brus, störningar och orenheter i språket. För att exemplifiera den språkmaterialistiska strömningen väljer Magnus William-Olsson i stället Helena Erikssons författarskap. Både Helena Eriksson och Lars Mikael Raattamaa ingår i redaktionskommittén för tidskriften OEI, som måste ses som en förlängning av det akademiska drivhusklimatets värld som jag inledningsvis pratade om.

Om man läser de första numren av OEI, finns där de teoretiska motiveringarna till mycket av dagens samtidspoesi, det blir enkelt att se hur starkt inflytandet har varit från kretsarna kring OEI för att lansera en viss syn på poesin; det svenska beroendet av amerikansk language poetry framstår också som mycket starkt. I OEI finns något av den "manual" till samtidspoesin som         Peter Grönborg efterlyste i en artikel i Borås Tidning (23/1).

I essäerna som publicerats i OEI nummer 1 finns några axiom för den nutida poesin fastslagna. Enligt essän "Radikal artefaktion" av Marjorie Perloff måste poesin för att vara relevant i vår tid undvika det "vanliga tal" som varit vägledande för tidigare poetiska revolutioner. Poeten ska vidare undvika allt meningssammanhang, all diskurs och dikten får absolut inte se ut som dikt tidigare såg ut, alltså inte vara identifierbar som dikt i vanlig mening. Det är ett förhållningsätt som i sin förlängning uppenbarligen skapar en ny tradition, det vill säga traditionen av dikter som krampaktigt försöker se ut som allting annat än poesi.

Enligt en annan essä i samma nummer, "Alla liknar varandra" av Emanuel Hocquard, ska den poesi som skrivs vara fragmentarisk - och då inte som fragment av en större, outsäglig helhet utan fragment för deras egen skull. Hocquard ger också uttryck för det tidsriktiga motståndet mot metaforer i samma essä. Den som läser OEI känner igen så oerhört mycket av det som på gott och ont - mest på ont menar jag - har präglat den svenska samtidspoesin under de senaste fem-tio åren! På så sätt har OEI, som är en på sätt och vis marginell tidskrift, ändå haft ett betydligt större inflytande än en bredare tidskrift som Lyrikvännen. Magnus William-Olsson, som jag refererade till inledningsvis, talade om de avancerade teoretiska diskussioner som pågick i en mindre krets; tidskrifter som OEI är utlöpare av dessa diskussioner. När samma litterära teorier sedan dyker upp i programartiklar i större dagstidningar är de redan fastslagna axiom, författarna argumenterar inte för sin språkmaterialistiska syn utan tar den för given, vilket känns som ett egendomligt slutet sätt att agera i ett större offentligt forum där debatt och öppenhet i stället vore önskvärt.

Svaret på frågan om poesin behöver publiken är alltså nej, om vi ser till den mest uppburna samtidspoesin. Den har faktiskt inget behov av publik för att fortsätta som hittills.

Svaret blir ett helt annat om vi ser till den folkliga och muntliga poesin, som ibland är helt outgiven, ibland publicerad på Internet, ibland blir tryckt vid mindre förlag, som är vår tids motsvarighet till 1970-talets stencilförlag. För självklart behöver estradpoeten publiken, däremot inte sagt att han eller hon är publiktillvänd på något lättköpt sätt.

Det är lätt att missförstå vad estradpoesi och speciellt Poetry Slam handlar om, vilket Malte Persson också gör i två artiklar i Expressen (14/2 och 23/2). Det handlar inte om att stryka publiken medhårs, eller att sälja sin själ för att få uppmärksamhet. Det handlar om att gripa tag i publiken och beröra den med sina ord och sin närvaro; om det så bara är fem personer i publiken är det ändå poeten tillsammans med dem som det gäller.

Det är publiken i egenskap av ansiktet mittemot som poeten har att förhålla sig till, och den publiken är ingen liten införstådd krets som i skrivarkursgemenskapen, det är en ibland fientlig, ofta svårflirtad och splittrad publik estradpoeten möter i sin dagliga gärning. Att då få orden att gripa tag och bränna till i det gemensamma rummet är en svår konst, kanske den största utmaning som finns för en poet. I denna strävan att nå ut finner jag personligen mina ideal som poet, i denna kommunikation finns komplikation på allvar.

Bortom alla litteraturteorier sätter poeten sin kroppslighet, sin själ och sin ande i pant för att orden inte ska ljuga i den stund han eller hon står på scenen, det är praktik för poeter utan skyddsnät. Kanhända just för dem som glömt att hämta ut sin examen från författarutbildningen.

Andreas Björsten är poet och frilansande journalist

 

 

Anna Själv Tredje

altDikt av Boel Schenlœr, poet och redaktör PS

 

 

Här

mina första vilda rörelser.

Stormen vakar i min andning

där hålrum av ord

fyller min tomma bål

vid armar lika små som bananer

och ben mjuka som mjöl

som vore min kropp född utan mig.

Jag är långt borta

och ingen annan nära.

Mitt hav, mitt hav, varför har du övergivit mig?

Om någon kunde viska:
- In Spiro...

nära mitt öra...

Mitt liv har börjat

utan Anna.

Dör hon redan när jag tittar ut?

 

Åren vid dörrposten

i den trånga hallen

förgjorde mig.

De åt mig, mumsade och gav mig

hel som en uppkastad hårboll

åt kärleken.

På den grusiga trottoaren - vackert, men utan saknad

Med solen i mina ögon - skönhet, men utan längtan.

 

I sängar utan madrasser

i väntan på

befrielse.

En uråldrig tonåring

på väg ner i en kanal

med vatten upp till midjan

vände plötsligt om igen

med visshet om att kärleken

söker två människor i en

söker två känslor i en och samma människa.

Med saknad och längtan

som höger och vänster

uppfann jag min

trovärdighet, min heder, min dygd

och blev en i tvivelsmål älskande kvinna

kratsande ur mig de flesta känslor

för att beröra ingen alls

vandrande bland obekymrade svenskar

med tätskrivna ryggtavlor

i det offentliga livet

där mina tårar sätter mig i förbindelse

med storm, med hav, med död.

Min andekropp

tar sig förbi på rullbandet

in i andras lika ensamma liv.

Då, när fiskarbåten återvänder tom

och de svartklädda kvinnorna samlats

på stranden

i väntan.

 

Jag känner dig, Anna Blåtand,

med dragen familjekniv

upphängd ovanför måltiden.

Men vem är du,

du som inte kan se mig

om jag är mindre?

Vem, du, som lierad med avsmaken

för ditt kärleksliv väser åt mig

att dö, att förinta dig

via mig själv?

Därefter träder bubblorna fram

på min hud.

Dina ärr sprider sig

in bland mina fräknar.

Efter striderna

blir jag den större

i jungfruns frånvaro

men oavsett min ålder

oavsett min storlek -

vill du än mindre se mig.

Anna, den smärtan rör vid mig.

 

Varje dag med Anna

fick mig att vasst klia tillbaka, inuti,

en inälvornas längtan

efter att en gång för alla torka ut

ägg, blod, liv

och dra mig ur detta Tredje

för att börja stiga nedåt: Så tänker jag

medan Anna går loss på en konditoribit.

Säger jag inget alls?

Om schiten?

Om intrampat jordgubbsbajs i sovrumsgolvet?

 

 

Nej, inget säger jag,

det talar för sig själv

när det uppstår en sådan tystnad

alla känner igen

som sin egen.

Min näsa fylld

med underjordens dofter

sticker sig mot Annas spända käkar

ertappade, i bakelsens skruvstäd.

Mitt totemdjur:

Sjung hit min själ!

medan skuggorna svärtar kaffeporslinet

och gör mina ögon svaga.

Nu kanske du vill se in i dem?

Två kittlar, ljusa av dygdens hat.

 

 

Nej, jag känner inte Anna.

Hon har vänt sig ut och in

sopat upp sig från golvet

vecklat ut sig från spegeln

med tiden snörd runt hennes hals,

likt en färsk, men uträtad sockerkringla.

Där, ur hennes Dyrkan av Tigande

helt i frånvaron av havet

ur den smutsigaste musslan

stiger hennes enda ord fram:

- Hrmpff.

En pärla på ben, promenerande.

 

 

Och lika sant nej!

Självet ett hugget märke

i vårt tunna skrivbord.

Pennvässaren skruvas

in i Anna  Själv  Tredje

Allt förklenande tal måste tigas undan

tryckas ner i den eviga jämmern

där pennan tränger fram

upp genom bordet.

Mellan de väggarna

ur den pennans udd

föddes du.

Tänderna på nätterna

gnisslande oljud

i vredet av dörren

till den trånga hallen

med Annas sovrumsdörr stängd.

Hennes ihopbitna tystnad

mot min uteblivna knackning.

Mitt pekfinger hejdat, i reflex.

Så mycket tigande

borde få orden att

från nyckelhål, från lådor, ur väggarna

välla fram som det mest motbjudande

men korridoren ligger öde

längs heltäckningsmattan

med sin riviga yta

mot mina bara fötter.

Dörren smygs ändå upp

i ett andetag från huset.

Tandmärken plirar mot min hud

i det svarta dagsljuset från fönstren

och barn som leker utanför.

 

 

In i Annas vrede, in under ryggen, in under tio sekunder.

Sedan krypa, kravla...

 

Annas tigande i fejd

med min ytterst lilla kärlek

som skorporna de smular sönder

serverade med grädde, men utan sylt -

som om ett  förstås! är enda frukten

av moder och dotter

inte ett uns sötma där

på min saltsugna tunga.

Hur kan jag ens

hoppas längre...

på kärlek...smittad

med en sjukdom utan namn

I hennes väldiga ensamhet

större än synlig

där jag inte kan bli kvitt någon annan

än mig själv.

Ensam förblir jag - då finns jag kvar.

Så kan jag tro, så kan jag leva

medan favoritmumien kvävs

på det vita överkastet

med fransar man kan snurra runt sitt finger

när jag gör det jag ska göra

medan allt annat händer.

Ett lasso upp i taket

kring den svängande lampan

inga ljud hörs ut.

Fönsterrutans smuts

och ett barn som leker innanför.

 

 

Framtandsmärken på ett armstöd:

Hur Anna höll mig rakt i benen

och högg mig emot möbeln

som en vedklabb.

Jag själv vill dö men hellre leva

samla varje papperssnutt i grövre påsar

kliva ut i snön och elda upp dem.

Askan drar små streck i skaren.

Du blir hon, du blir henne.

Brända ord är nåd i resten onåd

där flera veckor går sin väg för evigt

men bara tretton dagar liv läggs till en månad.

 

 

Anna begår. Mitt rätt är rättesnöret

ringlar nerför trappen där kastanjerna töms ut

påse efter påse, de dundrar ner i källarn.

Jag i odlar-böcker, böcker om Freud

böcker om Str:berg, tyska

franska, italienska

spelar mindre roll

men nåt växer

i min mangold-trädgård.

I samtal med ett träd som förtvinar

i en hoppfullt friad tanke

strör jag bort

grenar, kvistar, löv

medan gropen djupnar av träck

i hennes täta silverring.

Jag lägger undan henne

mig själv och

pinocchia-docka

med brutna leder.

Mitt liv av tigarflisor, trä.

 

 

Vid sminkbordet

mitt bara ansikte

med Anna bakom spegeln.

Mitt ansikte i tretal.

Jag tar pudervippan

rycker i mimiken.

Masken av

 

 

1  2  3

 

Den onda  Den goda  Den tredje

Fria som i myterna

vill en natur -

utan åtskillnad mellan

goda och onda exemplar -

blanda oss till stjärnfall

ett brusande pulver

för smärtan: FÖR!

Själv väljer jag: MOT!

 

 

Mitt långa hår klipps av

under vilan på min mur.

Så kärlekslöst, så oförlöst

när den kärlek jag vill ha

stavas o-p-e-r-v-e-r-s.

Hålls jag ännu fången av ett pulver?

Anna ska stanna i sin guldsäng

med sin håv och sin tång

slänga av sig persedel för persedel

förbli påklädd

och ändå gud förbannat låtsas naken!

 

 

Rosentörnet, rädslostormar

rycker i min andning.

- In Spiro... viskas nära örat.

Italienaren har omsider fått fatt i mig -

utan mussla, utan pärla

upp på snäckan

sköljd ur havet -

äntligen med kropp!

Min nakenbild ska pryda etiketten

- Corvos Olia di Olive -

Han med glödgad sköld mot frihet

därtill glupande aptit

tömmer sen kylen före midnatt

ropar högt till Anna:

- Kärring!

Anna mamsen skriker:

- Ut!

 

Också han direkt ur havet

med blöta lår

en efterlängtad galning

som aldrig kan förmå sig sluta.

Tills han en dag ändå slutar.

 

 

Liten Æpilog

 

 

Jag minns en flytt, min 27:e, jag minns en vägkrog.

- Men uschäkta om mitt stoppur gulnat

sånt sker mest i sagan

när törnet växer ur tapeten

och taggen in i tummen...

tuggar jag på

in i en telefonbox

nånstans utanför Neapel

när Annas ord inte längre

är lag.

- Jag stal en första tesked

med siktet inställt

på både silvernål och silverskål...

Vilken Ofattbar detalj!

Ja, när han fattas mig

il Pazzo. Vilden.

Sul vivo. Sul vivo.

Mi tocca. Mi tocca.

- Berör mig.

Mi lascia.

- Lämna mig! tututututut

- Jag flyr bäst på dagen

med ruset som vill rusa

när ensamheten

flyger mig i strupen

börjar jag om.

Jag börjar om med att fly

rusa och gråta.

Den man som nu satt sig

mycket nära mig

i min kupé på tåget i Europa

är inte här för att torka mina tårar.

Han slängde just ut

min röda tråd

av gråt, rus och ensamhet

genom fönstret

i en dikesren på Autobahn.

 

 

I kofferten släpar jag

mina skrivhäften med dikter

staplade för sanning, vetskap

just där ingen vetskap finns.

I min börs istället Annas banklån.

Så kan jag inte göra!

Jodå, Jag far   Du mor

hemlös till en otrygg hemvist

berövad arvbostaden.

Nånstans, i centrala Siena

i en annan telefonbox

med hälften mig, hälften Chianti Ruffino:

- Du, Anna, erfor samma sak

där sanningen rör vid tiden

i släktens brännpunkt.

Den röda lampan blinkar: Snart slut!

Jag ropar i luren:

- Hemmet försvann.

Du gav mitt hem

till din son

likt din mor

gav ditt hem

till sin son.

Annas linje tvärdör

Men jag vet hon idogt maler:

- Om du bara hade lyssnat

lyssnat...

Hennes tick-tack, tick-tack

 

 

Rusar av tåget på Hamburg Altona

med en brännhet plastmugg kaffe

rusar på igen mot Köln.

Passagerarna röker

hänger ut genom fönstren

skrattande.

Blir angiven av en amerikan

som liknar en snigel utan tentakler

för att jag saknar visum till Paris

tvingas av samma tåg

på gränsen

bevittnar de rökande poliserna

glad de stannar fem mot en

i kuren.

Annas ord medan de skickar ciggen mellan sig:

- Om du ändå hade lyssnat...

 

 

Italien igen

La Spezia ger mig hundra myggbett

och en bilfärd som kunde slutat illa.

På natten öppnar en chaufför

sin bagagelucka mot himlen.

jag stänger den med mina ögon

och ligger kvar

där sömnlösheten rör vid mig

som en haltande hunch-back från domerna.

Går, går, går mot en vägkrog

till L'Albergot med

urinstank på mattan

för det saknas toalett

och en järnsäng med nedlegat järn

som en hängbro.

Bättre sitta sovande

en fönsternisch i gryning

 

med en rökande sirén.

Halvt förföljd igen

gömd bakom en vit bil

på en parkeringsplats

i en förort till Venedig -

vet knappt hur jag kom dit.

En telefonbox som växer varje dygn:

- Om du bara hade lyssnat   lyssnat   lyssnat...

Tack   tack   tack

Tick

 

 

(Diktat i Stockholm hösten 2002)

 

 

Said Aljaffar, poet, lingvist & översättare. 2006 översatte han Boel Schenlaers  debutdiktsamling FRESK till arabiska.

 

Frågornas tid

 

 

 

Vem har lett mig till offerplatsen

i den slaviska labyrinten

där kylan är en sultan

och snön är en mäktig gud

Med ålderdomen i händerna

kämpar jag här med en penna

av löv och poesi

mot semantikens klippor

för att gräva fram

om så bara en bokstav

Jag vänder mig om

men ser inget ansikte

Analfabeter är de, söker guldets gensvar,

Jag hamrar fram med en penna av sav

en bokstav ur semiotikens vrede

för att forma fram en skrift åt dem

Otaliga slavar klär sig i hopplöshet

och besjunger förödmjukelse

det enda de hör är

metallens klang

dansar i hopar

runt en förljugen gud

medan jag sitter ensam

knackar och knackar

för att dörrar öppnas

frågor och inget annat.

 

I tolkning av Jasim Mohamed

 

 

 

 

 

Om Tasos Livaditis Av Irene Larsson

 

altTasos Livaditis föddes i Athen 1922, hans barndom var en ständig inspirationskälla för hans diktning. Livaditis tillhör den första efterkrigsgenerationen i grekisk litteratur och anses vara en av dess mest betydande poeter. Denna generation brukar också kallas piites tis ittas, nederlagets poeter, därför att de tillhörde de radikala krafter som under andra världskriget besegrade nazism och

fascism och befriade Grekland. Men dessa krafter krossades av engelsmännen i decemberinvasionen 1944, stödd av de grekiska samarbetsmännen. Fascismen triumferade i Grekland och de som befriat landet hamnade i fängelser och på deportationsöar,

samtidigt som ett inbördeskrig bröt ut, vilket pågick till 1949. Livaditis som anslutit sig till Nationella befrielsefronten EAM, den politiska organisation som tillsammans med folkarmén ELAS varit ledande i motståndskampen, straffades hårt för sitt engagemang.

Åren 1948-1952 förvisades han till djävulsöarna Ai-Stratis och Makronisos - Makronisos var känt som Greklands Dachau. Åren av förvisning blev dock oerhört kreativa. Rakt under näsan på torterarna skrev han sina första båda diktsamlingar Strid vid nattens ände och Denna stjärna är för oss alla som utgavs i separata volymer 1952. Deras stilistiska klarhet, det originella bildspråket och det humanistiska budskapet väckte stor genklang.

Hela Livaditis produktion med undantag av berättelsesamlingen Pendyl omfattar tjugo diktsamlingar utgivna i tre stora samlingsvolymer. Av diktsamlingarna vill jag särskilt nämna den långa sviten Det blåser vid världens korsvägar (1953), vars pacifistiska bud-skap retade makteliten i Athen så till den grad att diktaren åtalades för "antinationella ideer". Men efter en tragikomisk rättegång som bevistades av många av dåtidens kulturpersonligheter frikändes han.

 

I början av 1960-talet började han samarbeta med kompositören Mikis Theodorakis - de hade varit förvisade till Makronisos tillsammans. Så tillkom en rad sånger som de framförde på

konserter både i Athen och i andra grekiska städer.

1967 tog en militärjunta makten i Grekland och Livaditis blev arbetslös. Han hade varit fast anställd som litteraturkritiker i vänstertidningen Avji, men den förbjöds av överstarna redan

första kuppdagen. Under de sju åren av diktatur drog han sig fram som översättare med olika uppdrag för olika tidningar och tidskrifter.

1972 utgav Livaditis diktsamlingen Nattlig besökare, en vattendelare i hans produktion. Barrikadernas lidelefulle poet som i två årtionden besjungit revolutionens uppgång och fall i

Grekland ändrade sig med ens och tog sin tillflykt till en djupt religiös, lyrisk sfär. Han började söka Gud, en Gud som är mycket nära men som med sin hermetiska tystnad utgör ett outgrundligt mysterium.

Gudssökandet är mest tydligt i Den blinde med lyktan (1983), den   anses som höjdpunkten i hans lyriska produktion. Ur denna har jag hämtat de dikter som publiceras här i PS.

Tasos Livaditis dök upp på svenska första gången i  Ord och Bild (4 /1968), tolkningen gjord av Kostis Papakongos och Ingemar Rhedin. Livaditis blev också ett av namnen i antologin

Denna stjärna är för oss alla (1979), uppkallad efter en av hans dikter,  i tolkning av Sun Axelsson och Christos Papas.

Livaditis sista diktsamling Höstens manuskript utkom 1990, två år efter hans död. Han avled sextiosex år gammal under en hjärtoperation och ligger begravd på Första kyrkogården i Athen.

 

Irène Larsson är bibliotekarie och översättare från nygrekiska.

 

 

 

Tasos Livaditis  Prosadikter  Ur Den blinde med lyktan

 

 

 

SVAG MUSIK

 

Till slut fanns det inte en natt då jag inte skrev några ord också om oss på den immiga rutan, bokstäverna försvinner snabbt, vem minns oss, många av kamraterna är döda, andra har gått förlorade mer än slutgiltigt, vi som överlevt vandrar vid sidan om, med klockan stannad i en annan tid (därför åldras vi också så smärtsamt) - och bara ibland när vi villrådigt rättar till hatten, hörs svag musik från gamla slitna bedrifter - och vi är för stolta för att göra oss bättre hörda. Tystnad. Folk har fläckat ner oss men Historiens namnlöshet skall bevara vår skönhet intakt.

 

 

GODA NYHETER

 

Jag var mycket trött, lemlästad i en mystisk olycka som antingen hade skett eller någon gång skulle ske (det är lätt att ta fel på tid), jag rusade alltså i väg för att rädda mänskligheten och trampade på dem som fanns intill, jag skrev mitt namn på väggarna för att kanske bli ihågkommen och sedan vände jag tillbaka och strök ut det för att inte ha något att luta mig mot eller också kastade jag småslantar åt de fattiga, det är bra med välgörenhet, den ger träning åt handen - och när jag minns den tiden i mitt liv vill jag hellre sova men hur? för djävulen kommer och kräver mig på hyran som jag inte har betalt, då går jag till sjukhuset, men jag vet för mycket så de kastar ut mig, då stiger jag in i ett gammalt ruckel till hus och för en liten summa pengar får jag en säng att sträcka ut mig på och så väntar jag på nyheter från Babylon...

 

 

VERK OCH DAGAR

 

Men ändå, ingen har ännu kunnat gissa sig till slutet - det var skymning minns jag, den tid på dagen som ger löfte om Gud och varslar om bödeln, för övrigt var jag nedtyngd av det gåtfulla med min börd, jag menar att mina föräldrar var dödliga medan jag själv hade andra avsikter och om hösten sjöng stupröret likt en avskuren strupe eller vem har inte bränt händerna i denna världens eld - men man kan undra varför jag sov med telefonkatalogen i famnen, den förrådde ju mina principer, ja, också den var ett löfte om mindre ensamhet, ett rov från den eviga anonymiteten - tills det dagades och det kom en ny plåga för att rädda mig undan den gamla.

 

AVLÄGSNA LJUD

 

Jag satt ensam på min kammare och led fruktansvärt, för i grund och botten är jag ingenting - natten föll och staden ylade som en döende hund under broarna, men varför talar regnet alltid till oss om en oundviklig resa - och de där människorna på gatan eller på caféet som är fullständigt okända för dig men ändå påminner dig om något, var lärde du känna dem? kanske bland barndomens spöken eller också bakom gardinerna under mycket sorgsna kvällar,

sedan gick många år, livet förändrades och bara jag envisades med att övervintra med gamla tidningar under kavajen (så blev jag nära bekant med det som hände), ibland ville jag ta livet av mig, så vackert blev allt med ens, medan bruset från evigheten hördes på håll och på ännu längre avstånd pappas hosta ur det förflutna...

 

 

RÄTT RIKTNING

Till minne av mina bröder Dinos, Mimis och Alekos

 

Och eftersom min ekonomi blev allt skralare började jag bli uppfinningsrik: jag gick till exempel ner i källaren där det fanns en trasig gammal klocka, satte den på den mest kritiska tidpunkten och väntade - och Gud ske lov, jag hade aldrig fel, sedan gick jag stolt till restaurangen, där ångan från kastrullerna fyllde mig med kristliga tankar, där trängdes småfolket, fyllgubbar med tillbucklade hattar, ord som var sagda tusen gånger förr likt årstiderna, tills jag slutligen rusig och yr slog följe med en av mina döda och därför alltid hittade hem...

 

REDOGÖRELSE

O jag har gått otaliga vägar, avlägsna löften (min ungdoms dagar var är ni!) - luften skälver av eviga avsked, i varje ögonblick går du i närkamp med det som sker, i varje ålder väntar ett annat liv och någon

tid att lära känna det har du inte, invecklade saker, intriger, gåtfullheter, handlingar som i åratal låg i mörker och kom i dagen först när det var för sent för allt, handskakningar lika utstuderade som brott, vindflöjlar som de drunknades armar och skräcken som slår dig i ansiktet med en nyckel - glömskan vinner på dig allt mer.

Och plötsligt när solen går ner bakom horisonten står du andaktsfullt i gathörnet, medan kyrkklockorna långt borta återställer dagen.

 

I tolkning av Iréne Larsson. Irène Larsson är bibliotekarie och översättare från nygrekiska.

 

 

 

altZinat Pirzadeh, poet & komiker. Bosatt i Stockholm

 

Ur Av dig är jag kommen

 

 

Barnen och revolutionen

 

 

I gården med murar

 

Där två barn leker

 

Faller snart duvornas kroppar till marken

 

Skrumpnade som löven från klätterträdet.

 

Måste skölja hans blod ur mitt hår

 

Luften blir bly, andhämtningen tung

 

Tusen nålar sticker våra lungor

 

Bortom trädgården förenas många röster

 

"Down with the Shah!"

 

Jag trycker min väns hand, i min hand

 

Två nyfikna barn

 

Någon skriker gällt, det är mamma

 

"Gå inte ut!"

 

När hon går in igen

 

Lämnar vi trädgården

 

Luften går sönder av ett flygande skott

 

Måste skölja hans blod ur mitt hår

 

Min väns hand rycks ur min hand

 

Allt runt om mig stannar up

 

Var är min vän?

 

Han ligger stilla i sitt blod

 

Duvornas vita fjädrar blir röda, plötsligt som en rosenknopp

 

Jag skriker och allt blir mörkt

 

Måste skölja honom ur mitt hår

 

Två nyfikna barn springer ut

 

Bara en av dem kommer hem igen,

 

översköljd av sin bästa väns blod

 

Jag har tvättat mig minst en miljon gånger

 

Jag kan inte skölja honom ur mitt hår

 

 

 

Barnen och kriget

 

 

Pappas hand begravdes igår,

 

resten är av honom kunde de aldrig hitta

 

Sa min klasskamrat och var tyst och grå

 

Hon var ledsen för att hon inte kunde gråta

 

Det kom en stor bil och hämtade pojkarna som spelade fotboll,

 

deras mammor fick aldrig ta farväl,

 

De ska kriga, skrek han hårt

 

En pojke försökte springa,

 

men blev tagen och var tvungen att gå

 

Deras drömmar blev kvar där på fotbollsplanen

 

Av tio kom bara två hem igen

 

Deras hjärtan hade ändå slutat att slå

 

Den ene skrek om natten och den andre blev hemlös

 

I deras ögon var hoppet om framtiden utsläckt för evigt

 

 

 

 

 

altAnise Koltz' aforismer och kortdikter

En fågel från Luxemburg

Av Jonas Ellerström

 

Luxemburg är ett av de minimala europeiska länder vi knappt kan placera på kartan och inte känner till för den händelse epitetet "skatteparadis" inte är applicerbart på dem. Inte ens i Andrées Handatlas från 1907 i folioformat och skala 1:750 000 upptar storhertigdömet Luxemburg mer plats än en (liten) handflata. Mosel rinner utmed landets sydöstra gräns, bifloden Our utmed den nordöstra, i norr ligger Ardennerna och Belgien och i sydväst Frankrike. Luxemburg är således klämt mellan sköldarna, inte minst de språkliga. Här talas både tyska och franska, och dessutom luxemburgdialekt, som är tillräckligt av ett eget språk för att böcker skall tryckas på det. För naturligtvis finns det en litterär tradition i det lilla landet, och ett av dess viktigaste namn är Anise Koltz.

Koltz är född 1928, debuterade 1957 och har publicerat sig på samtliga tre ovannämnda språk. Hon är framförallt lyriker men har också utgivit berättelser och barnböcker. Hennes dikter är nästan alltid korta och rymmer såväl epigrammatiskt tillspetsade formuleringar som brännande sensuella bilder. Två gånger under 1990-talet har hon besökt Malmö som inbjuden gäst till stadens internationella poesidagar, där hennes eleganta, fågelspröda uppenbarelse och lågmält intensiva scenframträdanden utgjort några av de årens höjdpunkter. Aforismerna och dikterna nedan utgör titelavdelningen i samlingen Souffles sculptés (1988). Dess språk är alltså franska, som länge varit Anise Koltz huvud-sakliga poetiska medium - men typiskt nog för den språkens samexistens som är en nödvändighet i Luxemburg är förordet av Michel Raus på tyska. En senare bok, Le mur du son finns översatt till svenska av Jon Milos (1998) på förlaget Gondolin under titeln Ljudvallen.

 

 

Anise Koltz Skulpterade andetag

Aforismer och dikter ur Souffles sculptées (1988)

 

Poesin gör hål i språkets väv.

Skriften överger ständigt sin rymd.

Varje ord som väljs avvisar ett annat,

som skulle valt oss.

Sanning är bara delade illusioner.

Det finns gränser som är stängda för människan, platser där liv och död byter egenskaper.

Människobro - jag går från ett minne till ett annat.

Och om Gud vore sitt eget offer?

Människan skapade tiden för att rättfärdiga sin närvaro. För att rättfärdiga sin frånvaro skapade hon evigheten.

Gud existerar utanför glömskan och utanför minnet, men genomkorsar båda.

Tystnaden är det möte talet inte medger.

Ju mer man älskar, desto mer avtar tyngdkraften.

 

Orden:

andedräkts-

skulpturer

 

Talet fäster upp oss

i andras minnen

som fladdermöss

 

Det förgångna

är ett vilddjur

som spottar tuggad tid

 

Evigheten

är tidens glömda

fosterland

 

På hela dagen

hände bara dagen

 

Vi äger inga dagar

utom denna dag

Vid varje skrik

brister den i stycken

Havet har dragit sig undan oss

våra händers linjer

är dess sista avtryck

 

Av stenar kastade

mot mig

bygger jag

väggarna till mitt hus

 

Vi hamrar tiden

på städet

det härdar kärleken och döden

Rädsla

I full flykt

släpper sparvhöken

sin skugga

piskad av vinden

 

I översättning av Jonas Ellerström, författare, översättare  och förläggare ellerströms.

 

altDitt liv är mycket starkare än du

Om poeten Anna-Greta Wide

Av Per Helge

 

Poesihistorien har rymt många utlevande, självhävdande bohemnaturer, bildligt eller konkret utstyrda i slängkappa. Motsatsen är lite mindre vanlig: Poeter som i skygg bortvändhet hållit världslarmet på avstånd för att i sitt sökande sträva mot de allt större djupen. Till de senare hör Anna-Greta Wide. Hennes liv blev kort, hon dog i cancer 1965, bara 45 år gammal, och hennes produktion är liten. Å andra sidan var mycket i hennes poesi färdigt redan från början.

I sin vilja till oberoende deltog hon inte i tidens debatter, och hon stod också utanför alla ismer. Inget kunde eller fick vara svart eller vitt i hennes värld. I stället drogs hon till gränslandskap och gråzoner: Mellan tro och tvivel, sökande och tillit, individens utsatta ensamhet och strävan efter en möjlig tillhörighet till något; mellan dagens argument och nattens musik.

Hennes poesi skrevs i spänningen mellan traditionellt och modernt. Å ena sidan höll hon länge fast vid de former som

odlats av poeter som Gullberg och Edfeldt, Karin Boye och Harriet Löwenhjelm, och å den andra omgavs hon redan från debuten av 40-talets ångest och pessimism, ja desillusionerade hopplöshet. Ekelöf krossade bokstävlarna och Lindegren sprängde sonetterna - en splittrad tid krävde, menade man, en splittrad form för att låta sig beskrivas - men Wide var på sätt och vis tidlös. Hon skrev nästan visartat enkelt om själva livsgåtan, på en gång underbar och tyngande, om den hisnande gången mellan levandets svindel och dödens ständiga närhet. Där fanns en svävning i hennes dikter mellan självhävdelsen och sökandet efter något anat men gåtfullt, något som är större än det individuella ödet. Och i de båda samlingar hon gav ut på 40-talet, Nattmusik , (1942) och Orgelpunkt två år senare, fanns allt detta formulerat med lätthet och enkelhet, i elegant rimmade strofer, på ett sätt som väckte omedelbart gensvar hos publiken. Du har ett liv, ur den samlingen, är möjligen inte hennes allra bästa dikt, men en av hennes populäraste. Den kan nog också sägas vara typisk både för hennes teman och hennes skrivsätt:

 

Du har ett liv, ett fattigt eller rikt.

Och det är inte någon annans likt.

Och du kan handskas med det ganska fritt.

Men ändå är det inte riktigt ditt.

 

Du kan förråda det för mat och sold.

Du kan förtrycka det med hot och våld.

Du kan förneka vad det innerst vill.

Men mycket skall det inte tjäna till.

 

Du skall till sist med ödmjukhet förstå

en sanning, som är prövande att nå,

och som du kanske tvivlar på ännu:

Ditt liv är mycket starkare än du.

 

Mellan Orgelpunkt och nästa diktsamling dröjde det elva år.

Wide, som var född i Göteborg, tog under tiden en akademisk examen och började arbeta som lärare. Det kan vara en anledning; kanske berodde uppehållet i någon mån på en omorientering i synen på tillvaron. Säkert är att Dikter i juli, (1955), var annorlunda. De nya dikterna hade en friare, obunden form, utan rim, och till innehållet var där mindre skönhet och mer smärta. Den tidigare dragningen till ett vagt Något hade lämnat rum för ett djupare behov av tro. Längs den vägen kom också hennes senare dikter att utveckla sig, i Broar, (1956) Kyrie, (1960) och i Den saliga osäkerheten, (1964). I Kyrie skriver hon suggestivt om den gåtfulla tonart "som dröjande undantränger alla invanda skalor, skolor och tonsystem".

 

Poeten konstaterar att "Jag kan inte längre undkomma att den vill mig något."

Någon enkel och fix tro kunde hon dock aldrig formulera. Tvivlet hölls levande, och formulerades med ironisk galghumor: "Och nu har jag genomskådat mig själv. / Och nu har jag avslöjat genomskådandet. / Och nu har jag genomskådat avslöjandet. / Och nu har jag återigen avslöjat..." Några sidor senare (exemplen är från 1960) skrev hon: "Jag är till förtvivlan led på obestämda pronomen. / Någon. Någonting. Någon Annan. Någonting Annat.../ Som om jag aldrig blev mogen att säga denne och han. / Som om jag aldrig blev mogen att nämna honom vid namn."

Honom. Med andra ord: Gud. Som hon förklarar sig älska "endast med tusen frågor blåsande genom själen - som i en bombad kyrka..." En ironisk gudspoesi i Gullbergs efterföljd, så har hennes 60-talsdiktning beskrivits; hennes egen självkarakteristik är också träffande, i en dikt där hon säger sig sjunga, rent men diskret, sin tunna lovsång i stormen. Dikten har den tänkvärda titeln: Det tänkande röet vaggar i världsblåsten.

 

Per Helge är poet & författare. Bosatt i Västmanland. Han har givit ut tio samlingar med poesi och prosalyrik.

 

 

 

Arbetsdokument, på vägen till rubriker i för På burklös mark.

Version I,  brödversion.

altAv Stefan Hammarén

 

 

Nyhemlig soppbok - Nehemjas

 

På ässjan soppa - Essrad

 

Jobs begiftiga nötsoppa

 

Sefanjas soppbok - pistaschsoppa

(pistasch istället för pastisch)

 

i denna bok:

Sakrals hornssoppa

 

(Sakarja, 1 Kapitlet

 

Uppmaning till omvändelse.  Ryttarna.

Hornen)

 

Mikas fängelsesoppa (Mika) (racerföraren Mika Häkkinen, Häkki är bur på                                                                                                                             finska.

Finns också "Pyhä-Häkki National Park" is located in Central Finland)

with a total surface area of 7770 sq.km.

Pyhä-Häkki National Park are [is] managed by Metsähallitus   [Forststyrelsen].  / "Pyhä" som faktiskt är "helig"

 

: Mikas helig naturell soppa,

soppbok från fängslans land

/finns något kopparstick på urskog, och där under skriver du nånting som:

 

"Pyhä-Häkki National Park" is located in Central Finland)

with a total surface area of 7770 sq.km.

Pyhä-Häkki National Park are [is] managed by Metsähallitus (Forststyrelsen).

 

Noteras kan att På burklös mark finns en hel del träd. Att kopparsticken inte alls är Pyhä-Häkki National Park ger vi självfallet fan i. Har du träd på någon

som är hängd i ett träd, vore det kanske också kul. Eller djur upphängda,

något ont t.ex.?

 

Jakobs brevsoppa -recept en   Jakobs' brev,

 

sopprättbok  domarboken

Bibelträdets skönsoppbok

Dantes kryddbok    Daniels bok  el. Dante nånting, Dante sydd

 

Biblisk soppa

 

Eric Honeckers soppbok   <-

urgammal apokalyptisk bok av biblisk karaktär, benämnd Henoks bok.

 

Amorinisk bok

Mormonstersoppbok  <-

En "ljusets ängel" uppenbarade också den sk Mormons Bok

 

Hesakielen soppbok  (hesa -> helsingfors, kieli -> språk)

| Heskeles soppbok   < -

profetian i Hesekiels bok där Herren Gud säger: "Jag skall ta bort

Kannsoppblandbok <-

Kanaan i Gamla Testamentet

 

Jesajas soppbok

Yeshaj soppbok

Jesaja är den bok i Gamla Testamentet

 

Nehemlig soppskrift/bok

Nejhems soppbok

 

Nehemjas bok i gamla testamentet

 

Esters soppbok

Esters bok i Gamla Testamentet

 

Fartygssoppbok

kabyssans soppbok, med smeknamn, sjömansslang "byssan"

 

Byssans soppbok!!!!

<-(Exodus 1947 - The ship the "Exodus 1947" came to stand as a symbol of the struggle for continued Jewish immigration to Eretz Israel in the aftermath

of World War II)

 

byssa - "pipa" är ju också slang för bärstjälken

bysspersonal är också slang

byssperonals soppbok, nej det blev sämre

 

Josua dendroskitbok  (Finns Joshua Tree, är det nu Josua träd, trädexpert är dendrolog, )

 

domarboken jävboken  slevbok   / blir inte bra

 

Jaha vicebok (Jahvisten)

 

Pentatekukboken   Pentateuken

 

Elohiiri     Elohisten   hiiri är mus på finska, mus är nästan nära av mutta, elo- är elokuu augusti, elokuva bio,  elohiirii (fibrillär z

muskelryckning, sendarrning, under ögat t.ex.)

-äv. augusti bok |  Botbok och elohästsoppskrift,

-Botbok och elohästfestskrift

deus ex soppa  Deuteronomium

devotmanssoppa

 

Lökticus soppa Leviticus

Ex duvpåssoppa |  Ex påsduvsoppblandning   Exodus

 

 

Stefan Hammarén är textingenjör& lyxpoet På burklös mark utkom på H:ström Förlag

 

 

Appendix för ett appendix om att börja och att sluta

Italo Calvinos återfunna Harvardföreläsning

altAv Carl Henrik Svenstedt

 

Till det finaste som kan drabba en samtida diktare hör att bli inbjuden som föreläsare till The Charles Eliot Norton Poetry Lectures vid Harvarduniversitetet. Borges har varit det naturligtvis, T.S.Eliot, Igor Stravinsky (!), Octavio Paz, och W.H. Auden som dessutom blev universitetets poeta laureatus. Serien hade förlösts 1926 av Nortons donation. 1985 gick budet till Italo Calvino, som visserligen själv inte skrivit många verser, men som tolkat och kommenterat den italienska folkdikten i Fiabe italiane och som i sin eteriska prosa alltid rört sig i poesins gränsmarker. Sannolikt var det hans enastående språkanalyser, poetiken, arrangörerna var ute efter. Men praktiskt taget vid höstterminens start, Labour Day 1985, drabbas Calvino av en hjärnblödning och avlider den 18 september. Bland hans återfunna papper finns fem i det närmaste färdigputsade föreläsningar med rubrikerna Lätthet, Snabbhet, Exakthet, Synlighet, och Mångfald. Hustrun Esther Singer lät publicera dem tre år senare under titeln Lezioni americane. Den engelska översättningen, Memos for the Next Millennium (Sex punkter inför nästa årtusende), vann omedelbart världsberömmelse och har intagit sin plats blad litteraturens stora poetiker.

I sin kommentar till utgivningen 1988 skrev hustrun att Calvino arbetat på en sjätte föreläsning, Konsistens, som skulle utgått från Herman Melvilles Bartleby, men som inte kunnat återfinnas annat än som spridda anteckningar. I Lyrikvännen (4/04) gjorde jag en betraktelse kring Pier Paolo Pasolinis vilda lärodikt Föresatser rörande lättheten där jag tog upp Calvinos första text, Leggerezza, och nämnde den försvunna sexan. Men redan i augusti, på San Michele, upptäcker jag till min glädje att de nya utgåvorna         verkligen har en sjätte titel, som appendix! Och inte nog med det: Cominciare e finire, Att börja och att sluta, är något av det vackraste som skrivits om den litterära mödan. Den kräver alltså ett lyriskt appendix också av mig.

 

Det avgörande ögonblicket, skriver Calvino, är när författaren ska avskilja sig från alla de möjligheter framställningen kunde välja, för att närma sig något som ännu inte funnits, men som också endast kan finnas genom att acceptera ett intrikat system av regler och begränsningar, om än självpåtagna. Det är så texten ska finna sin plats i världen. Denna värld är vid utgångspunkten för var och en av oss en summa av informationer, erfarenheter och värderingar, ett block av individuella minnen och ändlösa möjligheter. Nu måste berättarsättet isoleras så att "sviterna av ord bildar en upplevelse eller en tanke". En historia måste skilja sig ut för att bli "berättigad", dvs möjlig att berätta (raccontabile)! Det innebär också att stiga in i en totalt annorlunda värld: Ordens.

Antiken hade en klar uppfattning om det avgörande i ögonblicket och påbörjade aldrig en dikt utan att hänvända sig till Musan, skriver Calvino. Den som underlät detta, löpte också risken att inte få tillstånd från högsta ort att göra något som aldrig tidigare gjorts, alltså skrivits. Invokationen var samtidigt ett farväl till alla tidigare kända texter, säger han. Själv kan jag inte tänka mig en vackrare bild för skrivandets fria fall. Det är välgörande att inse hur skarpt denna klassiska föreställning om originalitetens villkor bryter mot romantikens jolmiga genidyrkan. Den antika gesten är ett laissez-passer för en utveckling av ordets tradition, inte ett förkastande av den.

I den antika teatern uppställdes en idealisk scen på vilken alla tragedier eller komedier kunde tänkas utspela sig, och den romerska likaväl som den palladianska renässansteatern tog upp stilgreppet. Det räckte med marmorfasaden till ett palats. I samma ögonblick som en kung eller en budbärare steg över tröskeln kunde vilket drama som helst börja utspelas.

I den klassiska västerländska romanen används invokationen snarare till att spika fast en tid, ett rum och en personlighet. Anslaget utvecklas från 1600-tal till 1800-tal så att en mer vag öppning hos Cervantes ("någonstans i la Mancha") blir rena biografinotisen hos Swift ("Min fader ägde ett mindre gods i Nottinghamshire; jag var den tredje av fem söner...").

Men när Diderot publicerar Jacques fatalisten framträder ett paradoxalt nytt fenomen, säger Calvino. Under den faktiska berättelsen avspeglas en "antiberättelse" som kastar läsaren ut i "en total obeslutsamhet" - som i sin tur avspeglar den omvälvande tid i vilken historien utspelas.

Den moderna romanen är född. Därmed avsvär sig författarna kravet på en konkret berättelsens logistik. Calvino citerar Dickens öppning i Den gamla antikvitetshandeln: "Natten är vanligen min tid för vandringar". Musils makalösa incipit med de precisa väderleksutsikterna över hela Europa blir snarast en ironisk kontrapunkt som gör Kakanien snarast möjligt men inte verkligt.

Kan man nu göra motsvarande analys av sättet att avsluta ett verk, frågar sig Calvino. Dante låter sina storverk klinga ut i en celest invokation av le stelle, himlens alla stjärnor. Cervantes avrundar med ett litet tal till sin egen penna. I Thomas Manns Zauberberg sjunker Hans Castor i ett hav av gyttja bland visslande kulor ifrån världskrigets inferno. Italo Svevo får Zenos bekännelser att till slut explodera i jordens undergång och upplösning till en "irrande nebulosa"...

Men, säger Calvino till sist: "Detta är inte problemet med att avsluta en historia. Hur den än avrundas, vilket än ögonblicket må vara då vi bestämmer oss för att betrakta berättelsen som färdig, så inser vi att detta inte alls är den punkt dit berättandet strävat, att det som betyder något ligger någon annan stans, och att det alltså inträffat redan tidigare." Endera låter sig detta summum urskiljas och påpekas, eller också blir hela berättelsen ett enda långt slut att åberopa. Så gör Flaubert i Hjärtats fostran där

Frédéric Moreau avslutningsvis utropar: "Detta är det bästa vi upplevt!" Och Mallarmé föreslår helt radikalt att "Allt i denna värld existerar för att sluta i en bok". Genom en slumpens paradox lyckades alltså inte heller Italo Calvino knyta ihop säcken med ett fullbordat avslut. Nu skrev han ju en gång den roman som enbart skulle bestå av roman-upptakter, Om en vinternatt en resande. Meningen är kanske att vi nu ska betrakta den sista av dessa "amerikanska lektioner" som ett kapitel bestående av, just det: Slut.

Carl Henrik Svenstedt är författare och filmare.

 

 

 

Angela García, född 1957 i Colombia, har givit ut fyra diktsamlingar, bland dem Om flyktigheten, som är tryckt på två språk.

Dikter

altI översättning av Lasse Söderberg

 

LUFT

 

 

Jag har nått gryningen via daggen

 

Jag glider nedför bladet

som darrar

i det tidiga blå

 

Jag lever i ordets kåda

ljuva kittling

 

Fåglarna dricker mig

mellan sånger

 

Jag är tråden som överlistar

labyrinten

 

 

DEN älskade är dubbel

den närvarande och den frånvarande

den synlige och den främmanade

 

Den förste är trogen sin närhet

den andra är trogen sin fulländning

Den förste är jag trogen med ömhet

 

 

kärleken överfaller oss

Den andre är vi trogen med begär

kärleken tvingar oss

Jag säger till den ene:

Jag lever med dig

men jag älskar dig

 

Jag säger till den andre

Jag lever utan dig

men jag älskar dig

 

Det är svart att veta vilken av de två

som är påhittad

 

 

ANGELÄGET är också

att tillhöra intet

tillhöra ingen

 

risken i att vara fri

bunden bara vid livet

likt vilket som helst ögonblick

likt det minsta av allt utstrött i allt

 

fri

 

varken frånvarande

eller okänd

 

orörd

 

med skrattets majestät

i skuggans mitt

 

 

HEMLIGHET

 

Jag är din oro

den lösa snodden

som knyter till din dröms bubbla

 

I mörkret

sprutar mina ögon gnistor

 

Jag sluter inga pakter med dig

inga ekon kommer att tukta ordet

 

Jag är svindeln

 

Ditt oväsen släcker jag

med min andedräkt

 

Drick klippans essens

likt saft avsedd för biet

 

 

 

Brian Johnstone, född i Edinburgh 1950. Bosatt i Fife sedan 1969. Sedan han återvände till poesin i slutet av 80-talet har han givit tre dikt-samlingar och blivit  översatt till ett flertal språk, bland andra polska och grekiska.  Festivaldirektör sedan 2001 för StAnza, Skottlands årliga poesifestival, i St Andrews.

Tre dikter

altI tolking av Boel Schenlœr

 

Avskilt liv

 

 

Dånet som mattas när bilar sveper över bron

vindens lystna slag mot rutan

sammansvärjer tankarna i en riktning:

 

du är på väg. En natt som vilken som helst

då, innan du korsade gatan, i väntan på den hiss

du tagit dit upp, i åratal. Jag såg dig gå,

 

i tanken de uppdelade rovbytena, nerplockade

avbilder, fotografier tagna ur sina ramar,

som jag senare, i källaren, bröt sönder. De bilder

 

jag behöll, begravde jag under ytan av mina dagar

under passen, dörrnycklar, flygbiljetter,

under ärren.

 

Vävnaden läker, sammanfattar. Sinnenas väv

lagar sig själv. Jag lyssnar, väntar i gathörnet,

undrar; vad var det för ljud?

 

 

En utväg

 

 

Han kommer att stå på bron, halvt dold

i regndimman. Där nere, möjligen flod,

järnväg, kanal. I vilket fall, hårt grepp kring

stål, eller vattnets blanka omfamning.

 

Du kanske passerar honom, rastande hunden

en annan väg än vanligt, sent, när krogen är stängd.

Han kommer att vända sig bort. Hunden, nyfiken,

kanske nosar på hans fåll, inte mer än så.

 

Du ser nog inte hans fingrar, halvt gömda under ärmen,

blödande mot räcket, inte heller hur han ryggar tillbaka

för varje andetag

men notera, jämsides, motviljan

i hans ögon. Det vill säga, om du alls lägger märke till honom.

 

Och allt du kommer att känna till är en notis

i tidningen, knappt läst före morgondagens frukost

en skrapning i brons murverk och där nere

löven, ruttnande vid vägkanten; oron.

 

 

Vild vitlök

 

 

Tystnaden återskapar sig själv

i dessa skogars fräna dofter

 

kräver sin närvaro

i djupet av lukterna, det myskanfrätta gröna

 

vi pulvriserar med lädret beträtt,

drar den runt omkring oss

 

likt hud. Varför skulle vi för vart år

glömma vitlökens

 

arrende i sin fosterjord,

dess droit-de-seigneur utövad

 

i mörkret? Vi sjunker lika djupt

som den, i det förflutnas årstider

 

i lövmull, i daggmaskhögar.

Myllan tar form under våra fötter.

 

Vi låter stillheten andas,

generationers smak, frön i våra lungor.

 

 

 

 

 

altGabriela Melinescu

Längtan

 

 

Jag promenerade omkring tills kaféerna öppnade.

Kände i magen hur fiskstjärtfenor liksom kittlade mig.

Något som uppväckte nerverna i mig och drev känslorna till sin spets. Tänkte på

min längtan som en nervsjukdom som drabbat mig redan i barndomen.

Kärleken är allvarlig. Ett högt krav. Ibland verkar den

som en fars. Den kan också vara mycket komisk.

Om jag kunde se mitt hjärta, tala med det.

 

I kaféet, ensam vid ett stort bord. Foujitas album

håller mig sällskap. Japanernas tro på katter: En katt är värdigare än en vän.

Jag bläddar i albumet, stannar länge med ögonen

stirrande på bilden: "Porträtt med knepig katt". Ren ömhet - katten tittar på

altFoujita, leende -  men man ser också en vass kattand. Ömheten är inte söt!

Kattens kropp vidrör målarens vänstra sida, även vänsterkinden med

silkesmjuk päls. På bordet är allt förberett för teckning. Man ser en tuschsten,

penslar, pennor och en lampa. På en vägg ett tecknat kvinnohuvud.

På golvet magiska föremål: Cigaretter, Gauloises Bleu och

många otecknade blad.

Målarens ansikte är klart - han tittar rakt in i

betraktarens ögon, hans mustasch är klippt i form av ett M,

genom hans gammalmodiga glasögon ser man ett par vackra japanska

svarta ögon liksom glansiga skalbagar. Foujita bosatte sig för länge sen

i Paris och blev så småningom berömd i

Montparnasse.

 

Hans svarta hår är klippt á la chienne - liksom ryska bönders.

Han brukade alltid klippa sig själv och sydde också själv sina egna enkla,

eleganta kläder. Jag föreställer mig att jag är Foujita - mitt dolda jag som

ger mig tårar i ögonen. Kärleken är en ursäkt

för avsmaken över att finnas. En exceptionell situation - att vara förälskad

i en annan än i sig själv. Kärlek betyder tron på något som är evigt.

Men inte ens en katt är evig trots att den väcker känslor av evighet.

 

Jag har med mig skisser till kattgravyrer. Linjerna är musik - kattljud,

kattsonater, koral och fuga för fyra händer! Men utan kattlukt,

utan kattkyssar. Bara dagen

som stirrar på mig med fönstrets gröna ögon.

 

Varför är jag här på kaféet? För att beblanda mig med folk,

lyssna på människors röster, glömma? De som inte älskar sorlar

tillsammans som kvittrande sparvar. Säger ingenting till varandra.

Bla, bla, bla. Men "ingenting" är allt för dem. Plötsligt får jag en

önskan att skriva en annons i tidningen. Finner inte stilen.

Det är första gången i mitt liv som jag vill göra det. Vill ropa ut min sorg

bland fiskarna. Låta min sorgesång höras i människohavet. Sedan bli spolad

altav nyheterna som ingenting.

 

Käraste Kristobaldus, längtar efter dig. Ditt väsen fyller mig med glädje.

Vill ingenting av dig, bara kyssa din fjuniga skugga, vara din fisk.

Du är mig kär, precis som sparvarna som väger några gram.

Jag har skapat dig av misstag, var inte uppmärksam - tittade på dig

när du lovspann till intet. Det osynliga liksom rörde det synliga.

Jag är skyldig dig min besvärande längtan.

 

En okänd man närmade sig mitt bord - lite fräck eller lätt ölberusad.

Han läste över min axel, smålog och sa vänligt:

- Kärleksbekymmer? Varför inte sätta in en annons i en tidning,

utlova belöning till den som hittar katten?

Så resonerar en människa med fötterna på jorden. Jag blev stum

av skam. Han gick till sitt bord, tog en tidning, kom tillbaka,

lade tidningen på mitt bord med orden: Lycka till!

Jag rörde inte tidningen förrän mannen gav sig iväg,

utan att titta på mig.

 

Så bläddrade jag ivrigt för att finna en lämplig rubrik.

De flesta passade inte alls. "Säljes", Köpes", "Bytes", "Lediga platser".

Inte "Personligt" heller.

Till exempel: Ungdomlig äldre dam. Varmhjärtad, god ekonomi,

söker bekantskap med herre." Jag log. Jag är stark av min egen kraft.

Jag visste redan att det inte räcker att älska utan att göra sig älskad.

Till slut härmade jag annonsernas stil:

"Min älskade katt, hankatt (stjärna på bröstet, en spinnande

lovsjungande katt) har sprungit ifrån mig. Hjälp mig

att få honom tillbaka. Hittelön. Förtvivlad husse och matte."

Utmärkt! Lagom rörande och hittelönen som morot!

 

Hemma på kvällen. Min längtan förvandlades till lust att teckna.

Tecknade oavbrutet på stora papper, på flygelns rödmörka lock.

Mina händer som skridskoåkare på is. Ren akrobatik med

två händer växlande mellan varandra, ofta dansande tillsammans,

med en känsla att penna och hand är ett. Linjerna är som

trådar - jag själv en spindel som kastar sin tråd från en punkt

till en annan - skapande vävnad, sitt nät. Pennan är svärd,

pil, flod, våg, tanke. Linjerna kan bygga alla former av en

annan verklighet. Under tecknandet befinner jag mig liksom på

ett dimmigt plan.

 

Telefonen ringde och jag fick en känsla av att jag kom tillbaka

från en annan värld. Det var Rocco som ville träffa mig.

Overkligt, tänkte jag. Benoit hade givit honom mitt

telefonnummer. Benoit hade fått det från Vendela som hade rest...

- Hade hon rest med Benoit, frågade jag.

- Vet ej, svarade Rocco, hon reste kanske med sin katt...

Jag lade på luren, släckte lampan, lade mig i sängen,

tänkte i mörkret. Jag tittade i taket och såg virvlande

salt och peppar, flytande skuggfigurer - såg Kristobaldus ihoprullad

i min säng, spinnande på en stol, sittande på fönsterbrädet,

drömmande i fjäran, såg honom leka med min fläta, vilande

på min axel, såg i ett ögonblick hela vårt korta liv tillsammans.

Blev sjuk av längtan igen.

 

Men: "Quis fallere possit amantem?" (Vem kan lura en älskande?)

Mellan Dig och Mig - varelserna - rörliga och orörliga - osynligt pansar.

Men vad är det som fyller mig med längtan? Det är människor och djur.

Längtan - ett sätt att ge namn åt otillgängligheten - åt en imaginär älskare,

med skiftande identitet, ibland med namn av verkliga personer. En form av självironi.

 

 

 

 

Henning Nœss, poet. Bosatt i Oslo.

Dikter

 

AVMAGNETISERING

 

 

Og langsomt avmagnetiseres kroppene våre,

vi blir ofre for hverdagens likegyldigheter,

ligger ikke klistret sammen kjønn mot kjønn

hele natten igjennom, snuser ikke inn hverandres lukter med samme komiske nysgjerrighet som før.

 

Jeg behever ikke lenger snakke deg til rette,

fordi du gjør ting som overfaller min trygghet.

Når vi kjenner hverandres hulrom så godt

at ingenting nytt eller dristig kan fylle dem,

er overraskelsen bare et gammelt sirkusnummer.

 

Nå ser jeg at vi henger sammen hver for oss,

og slik må det være, tenker kroppene våre,

var det vel meningen vi skulle berede hverandres død, vokse sammen som ufødte tvillinger,

og omkomme hvis noen forsøkte å skille oss.

 

Det har regnet, sier du og står allerede i døren,

og jeg er ikke den som holder deg tilbake.

Vi må lære oss de muntre avskjedene, uten savn.

Som dyr etter inseminasjonen skal vi stå,

og kjenne at eyeblikkets nakne grønnhet er alt.

 

 

I LUFTEGÅRDEN

 

 

Går langs luftegården,

våger ikke kaste meg ut i det nakne livet,

redd for at livet skal kaste seg

over meg når som helst.

 

Det er tryggest her,

hvor alt har vært det samme siden prekambrium,

hvor tiden er tett som et bomberom

og ingenting kan ramme.

 

Med spennkraft som en linjal

måler jeg lengden på alle mine ubrukte dager,

forer meg selv som et dyr i bur

på skinnmagre forhåpninger som aldri metter.

Jeg er levende som et sitat

i munnen på en professor med kirkegårdshjerne.

I denne urnen bejubler jeg verden.

 

I denne urnen drysser jeg ned.

Mens sommeren skrur på varmen

så menneskene smelter sammen i parkene,

prøver jeg mine erfaringer

mot sytti tusen favner virkelighet.

Og drukner på stille grunn.

 

Rusker i årstidssprinklene

for å slippe ut av en nedstøvet hjernecelle

som aldri blir gjennomluftet av nye tanker

som feier de gamle vekk.

 

DET MULIGES UMULIGE KRAFT

 

 

Kjœrligheten finnes. I dag 22. Oktober klokken 1300

fnnes kjærligheten. Finnes når to elskende skreller hverandre

 

som bananer, finnes når to gamle går gjennom parken

mens de holder hverandre i hendene og knoklene rasler og rasler

 

Det umuliges mulige kraft! I diktets langsomhet

fmnes kjærligheten, i fotballens susing mot målnettet,

 

i øynene til uteliggeren leser du hvis du kan lese

Kjœrligheten uskrevne hjemme-hos-reportasje. - Kjœrligheten:

 

Den finnes i de store tekoppene uten hank

som du holder med høskalde hender og slurper langsomt til,

 

finnes i rottenes og krokodilIenes kjærlighet til kloakkrørene,

og i regnet som, snørrklissgrønt, skraverer byens luft.

 

Og selv i den saft1øse sola som høsten for lengst

har tynt den siste c-vitamindråpen ut av, finnes kjærligheten.

 

Det muliges umulige kraft! Nå løfter vinden

den allerede leste avisen fra i dag over hustakene,

 

av kjærlighet til analfabeter, tiI alle mord som ennå

ikke er begått, til lesende barn og til kneggende hester                                                                                                               på cafeene.

 

 

DE LIDENSKAPELIGE

 

 

De fleste har lidenskap for mennesker.

Noen har lidenskap for dyr.

Bare de største idiotene har lidenskap for dikt.

Unngå dem så ofte du bare kan.

De oppfører seg merkelig, som syke elefanter

og løpske hester.

Det er ingenting du kan gjøre med dem.

 

Deres lidenskap er blind og døv for alt annet

enn dikt, de drikker og spiser poesi, de er poesi-

kannibaler, deres øyne lyser bare for poesien, og slukner straks noe annet kommer inn i synsfeltet,

som for eksempel en tiltrekkende kvinne eller mann.

Flaks hindrer dem i å omkomme i trafikken,

når de går som søvngjengere på rødt lys

med et dikt hengende som en kinesisk drage i luften,

som de holder fast med usynlig snor

og drar inn med langsomme balletgrasiøse

bevegelser som ingen klarer å tyde,

men som tiltrekker seg barn, klovner og galninger.

Unngå dem så ofte du bare kan.

 

De ser dikt på lyse dagen der andre ser fanden,

og de elektriske ledningene som henger

og dingler på kryss og tvers over hele byen,

minner dem om linjene på en skriveblokk.

 

 

De har øyne som ser innover,

og er fjerne som eventyr og glemte sagn.

De går ikke, de svømmer,

hendene deres gjør store bevegelser i luften,

for å forhindre et dikt fra å drukne.

 

Allikevel er det de som har lidenskap for dikt,

som er de mest lidenskapelige av alle.

 

 

APEBURET

 

 

Hvis du har tid en dag, så gå til apeburet.

Legg hendene mot burets tynne sprinkler

og se på apene fra alle fire vinkler.

De er seg selv i dypet av hver fure!

 

Den eldste apen, skrukket der den synker,

som en buddhist i dyp og fjern meditasjon,

den ligner et behåret og avskyelig ikon,

så helt uvitende om alle sine rynker!

 

Den reiser seg, og hånden griper kjønnet!

Med armene som lange tollepinner

slik skåter den seg frem mot sprinklene og finner

 

en skrelt banan; den roller som en tønne

langs bakken, mens du ser på den, i latter.

Å dumme dyreøyne! Dype skatter!

 

 

 

Hur det sjunger och att få sången att tala -  samtal med poeten, författaren och översättaren Jan Henrik Swahn

Av Boel Schenlaer

Jan Henrik Swahn är uppvuxen i Köpenhamn, men flyttade i skolåldern till Skåne. Han fascinerar, Jan Henrik, med sin språklust och sina oförtröttliga nappatag med nya översättningar och språkdräkter... Vad driver honom att vilja lära sig än fler språk?

altHur många språk kan han egentligen? Han översätter och introducerar litteratur. Hans arbete med språk för att först och främst skriva själv är tätt sammanknippat med att leva, att resa, att kunna prata med nya människor.

Språk, som en andra hemvist ?

Vi möts på en grekisk restaurant, vid lunchtid. Den ganska lilla lokalen fylls snabbt med matgäster, tallriksklirr och samtal, en del av kyparna pratar grekiska med varandra.

Boel Schenlaer: Du är tvåspråkig, från det att du var liten?

Jan Henrik Swahn: Jag är uppvuxen med två språk. Jag växte upp i Köpenhamn och gick i dansk skola. Med danskan som första språk fick jag tidigt en dubbel kulturell identitet med förmågan att växla mellan två språk. Varje mening blev fylld med två nyanser och jag började grubbla över skillnader - där finns hela översättningsproblematiken.

Boel Schenlaer: Håller du med om att skånska författare och poeter, i jämförelse med till exempel stockholmska, är lite mer frimodiga vad gäller att översätta och göra tolkningar, kanske tycker de "att det ingår att göra tolkningar från andra språk när man själv skriver"?

Jan Henrik Swahn: Skåne ligger närmast kontinenten och har nära till det danska, det tyska, det franska. Stockholm ligger inbäddat i Svea Rike, långt ifrån kontinenten. Kanske har stockholmare först i vuxna år rest och sen börjat översätta... På senare år har översättningsarbetet upphört vara ett ensamjobb. Man gör det i grupp med överraskande bra resultat.

BS: I min delvis romantiska världsbild ingår föreställningen om att översättare älskar språk. Nu får du tala för samtliga: Stämmer det?

JHS: Ja, man är rätt förtjust i språk. Jag är intresserad av psykologiska uppfattningar, att kärlek uttrycks olika. Naturen. Det eviga. Spanjorernas ti amo känns starkare än . Jag kanske ska hitta en ny fras, tänker jag. Man går omkring med den sortens funderingar.

BS: Vad kommer först med språket?

JHS: Det man hör först. Hur det låter. Hur det sjunger - vokalerna. Man hör direkt med någon som talar med öppna a:n - det är en tjeck.

BS: Älskar du grammatik?

JHS: Ja, grammatik är rätt kul. På de fem, tio senaste åren har jag inte öppnat någon sådan bok, det finns ändå gränser. Känslan för grammatik är nödvändig, men roligast är att göra sig förstådd.

Jag slarvar mer nu, ju mer för varje nytt språk jag har lärt mig.

BS: Kan man hata språk också? Känna aversion mot språken som lever inuti?

JHS: Ja, absolut. Holländska har fascinerat mig för att jag tycker det är så fult, men uttrycksfullt, från en annan planet. Aach-ljuden, de pratar djupt nere i halsen. Jag kan hata vilket språk som helst, om det talas av någon obehaglig myndighetsperson, om någon tagit makten över en. Tyska är inte fult, men jag har ofta svårt med tyska, det är ett historiskt belastat språk, ändå kan jag också tycka att det är fantastiskt. Celan. Språket vibrerar. Totesfuge. Om det kommer i hans mun så blir det vackert.

BS: Någon har sagt: Kanske kan man ett språk när man också drömmer på det språket.

JHS: Så har jag aldrig tänkt. Om man kan skämta, då kan man det. En fras kan ha en väldig betydelse. Nathalie Sarraute har skrivit en fin essä om att vi kan behöva ta till ett främmande språk när vi ska ge uttryck för något vi upplever som just främmande.

Och Kafkas sista ord när han dog: Ich sterbe. Kanske sa honom de motsvarande orden på tjeckiska för lite. Förresten, det var nog inte Kafka, det var Tjechov. Och omvänt: När jag pratar polska kan jag vräka ur mig svordomar, på svenska är jag pryd. Det finns många olika identiteter, man är inte alltid samma person. Polska språket har en annan tradition när det gäller hur folk pratar till vardags och man använder många fler svordomar, kuken eller jag knullar, betyder inget särskilt, det ger mer kraft och eftertryck åt orden. Svenska svordomar är inte så Breughelska, de är mer religiösa, som jösses och fan.

BS: Vad innebär det egentligen att man behärskar ett språk? Blir världen enklare eller svårare ju fler språk du kan?

JHS: Enklare för att den blir svårare. Du måste inte måla in dig i ett hörn. Om du bara gått en skola, så har du en enda uppfattning, men om du har det införlivat att världen är svår så blir det inte samma katastrof att ha fel. Att ha ett enda perspektiv kan innebära att hela ens person står på spel. Som när man är ute och cyklar men inte kan erkänna det. Med flera perspektiv blir det inte ens farligt att hamna där.

BS: Kanske är det så att ju fler språk man kan, desto fler olika slags människor är det möjligt att...respektera?

JHS:...desto fler kan man få möjlighet att prata med. Underbara ögonblick där folk saknar gemensamt språk men där beröringar, blickar, leenden fångar allt. En av de starkaste drivkrafterna är att kunna prata, att kunna förstå, se en film. Kliva av en buss på landet och förstå vad folk ropar till varandra över staketet. Polskan är det svåraste jag någonsin givit mig in i. Det kändes mest bara som en massa konsonantanhopningar. Varför stod det rz och sz? Jag kunde lära mig etthundra glosor och ha glömt nittio av dem nästa dag; det var bara att börja om från noll. Etymologin fick mig att till slut hänga upp polskan på något.

BS: Ja, du behärskar grekiska, ett språk som använder ett annat alfabete än det du växte upp med.Berätta mer om var det språket hamnar, ur aspekterna närhet respektive distans?

JHS: Närhet i det att man upptäcker hur många ord man redan kan. Alla lånord kommer från medicin, humaniora, filosofi. Grekiskan verkade ligga mycket längre bort känslomässigt, men det visade sig vara tvärtom. Jag känner mig ändå mer polsk än grekisk; vodkabältet, melankolibältet, svart och vitt, mörker.
Samtidigt finns det många grammatiska likheter mellan grekiskan och polskan, lika många kasus, till exempel, eller det är ett kasus mer i polskan; lokativ.  Och det finns likheter mellan polskt och grekiskt temperament. De skriker och gestikulerar i Polen och i Grekland ännu mer. Där måste jag ibland använda förklaringsmodeller för att fatta. Jag har inte lika lätt för att känna mig grekisk, jag har ingen grekisk identitet. Polska fattar jag med känslan, franskan gör mig till någon annan. Det är så stor skillnad mellan danska och polska. Danskan har inget med melankoli att göra för mig. Det är barndomens sorglöshet. Om jag möter svenskar när jag reser bryr jag mig knappt om att ta kontakt, däremot om jag möter danskar; de talar känslospråket. Jag har vuxit upp i det, som den första gången jag sa att jag hade varma känslor för någon...Polska och franska har jag lärt mig, kämpat mig in i. Danskan bara fanns där.

altBS: Att kunna tala ett annat språk är som att i en främmande omgivning ändå få känslan av att tillfälligt få komma hem, tänkte jag just. Du har skrivit om hemlösa, om fattiga, om vandrare, om utstötta. Längtar du hem?

JHS: Ja.

BS: Har språken blivit som hem för dig?

JHS: Nej, men ett verktyg för att hitta hem. Jag kommer inte att hitta dit om jag inte kan språket. Visst kan språket fungera som ett hem.

BS: Jag har starka minnen av skådespelaren Johan Rabéus i en Lars Norén-föreställning: Tiden är vårt hem. Han spelade en hemvändande, en desillusionerad man. Rabéus var manad göra ett personligt val i teaterföreställningen, genom att tala ett språk han  behärskade som privatperson och därför hade en personlig närvaro i. Han valde franskan. Till karaktärens historia hörde också att han inte hade varit bosatt i Paris, France, utan i ett afrikanskt land, en före detta fransk koloni, där språket förvandlats till en nationell pålaga av tillhörighet, utan egentlig möjlighet till företräde till Frankrikes kulturhistoria. Han klev runt där på scenen, det skulle likna att vandra i invandrarfientliga Sverige, med både skor och ytterrock på inomhus; han personifierade begreppet rastlös: Le temps, c´est ma domeure, upprepade han, genom hela pjäsen. Det som slog mig var att i den karaktärens liv existerade nog inte "tiden". Antingen stod den stilla, och det stod han inte ut med, eller så hade hans tid faktiskt redan upphört. Hans språk däremot sa mig, i det att han så att säga kommit hem igen, präglad av ett fattigt land och ett främmande språk, att det snarare var det främmande språket som blivit hans hem, kanske hans enda hem. Ett språk, främmande och ändå välbekant, som fick representera europeiskt kulturarv och förslavning, i ett och samma.

JHS: Vad som är ens hem kan man inte säga. Tiden är mitt fängelse, kan jag säga. Jag har svårt att ta mig från det. Föreställningen om ett hem, är mitt hem. Alla mina karaktärer är samlare. Man samlar saker för att man har en föreställning om var man ska placera dem. Det var en teaterfestival i Amsterdam, med skådespelargrupper från Europa. Jag lyssnade på dem, jag hörde inte till, men hos polackerna blev jag nerdragen i en soffa, skrattande med ett glas vin - då kom jag hem! I en känsla av ömsesidighet: Plötsligt såg de mig: Sveriges ende östeuropeiske författare, vilket är ett citat av Mikael Löfgren i DN.

BS: Är det så att du älskar annorlunda på olika språk?

JHS: Kanske. Språket kan bli en del av kärleken när man kommer bort från svenskan, som för mig är ett tillkämpat språk. Jag talade dåligt och hade många fel i rättstavning. Jag hade aldrig valt Sverige själv, utan velat bo kvar i Danmark. Nu är svenskan mitt främsta språk, men samtidigt ett språk jag har svårt att uttrycka känslor på. Fast det kanske jag har på alla språk. Men det behöver inte vara ett problem som författare.; när man skriver ska känslorna uppstå i läsaren. Känslorna kan vara kondenserade, under, bakom.

BS: Finns det något språk du inte skulle vilja lära dig?

Jan Henrik tänker en stund på svaret. Alla andra lunchgäster har gått. Bara vi och personalen kvar. Jag frågar om han vill ha ett glas vin till, men vi ska båda iväg.

JHS: Jag vill inte tänka så. På vad jag inte vill.  Jag vill lära mig mer ryska, mer italienska och spanska. Jag har redan pluggat latin och gammalfranska. På ett stipendium i Paris läste jag från 60 poäng och uppåt på La Sorbonne , med obligatoriskt latin. Det var bara att sätta sig i skolbänken. Jag var 23 år då. Ryska är vackert, den ryska litteraturen och det italienska, framförallt filmen och att det är så VACKERT.

BS: Hur mycket av ditt eget språk som författare använder du när du översätter?

JHS: Jag vill gärna uttrycka mig enkelt och klart. Om jag ska översätta några svåra ord, rent tekniskt, vill jag byta ut dem mot enklare, som uttrycker samma sak - där kan det uppstå en konflikt. Jag tillåter mig att ha ett större register av likheter och skillnader. Om andra har större vokabulär, till exempel.

BS: Är det viktigt att kunna översätta sådant du egentligen inte emotionellt och intellektuellt valt själv?

JHS: Ja, det kan vara viktigt, om inte annat så god träning, att träna på alla möjliga sorters texter, dålig prosa, knagglig kanslistil, allt. Förr eller senare kommer det en till gagn i ett viktigare sammanhang. Sedan kan det också till exempel vara viktigt att kunna översätta från ett språk man inte riktigt behärskar, det är ett ypperligt sätt att träna språkkänslan. Jag får betalt för att slå upp glosor. Det är en god skola. Man får inte glömma att huvud-uppgiften är att skriva egna böcker. När jag är klar med en egen roman är det skönt att gå in i ett översättningsprojekt. Det blir viktigare och viktigare att översätta de texter som tilltalar mig.

Det tar enormt med tid. Ekonomiskt är det rena vansinnet, men jag känner lycka! Olga Tokarczuk når så långt in i tankegångarna, vi är som syskonsjälar, kändes det som. Att vaska fram vad hon vill från ett annat språk är ett slags kärlekshandling.

BS: Vissa kanske enbart vill översätta det de själva uppskattar och främjas av. Vad händer när du inte känner lust för innehållet?

Har det hänt? Blir resultatet sämre?

JHS:  Det är lite knepigt med min roll, min position. Folk attackerar en med önskemål om att översätta. Man måste freda sig. Jag kan inte översätta allt. Om dikter inte talar till mig har jag tackat nej. I nästan alla texter finns någonting av: Vad kan jag göra av det där? Kanske blir det sämre för att originalet är sämre, men min översättning kanske blir bättre om man översätter bättre. Någon kan bli sur: Varför har du inte översatt mina fina ord?

I filmmanus och dramatik, där finns det inte någon konflikt för jag skriver inte i de formerna själv.  Jag får ju fler och fler jobb, så jag har kanske lyckats ganska bra.

BS: Vissa poeters översättningar och tolkningar påminner i hög grad om dikter de själva skriver. Är det en fördel? Eller blir det motståndslöst?

JHS: Spännande, om man som poet får tampas med fruktbara kollisioner. Om översättaren luktar poetens idiom - what the hell! - det gör inget. Man kan bara skriva ett original. Översättningar åldras snabbare, därför är det bra att fler gör fler poetiska översättningar, att det inte blir bara 1 Rilke.

BS: Vilket var ditt första professionella åtagande som översättare?

JHS: Jag tror att det var 1988, två år efter min debut, en roman av Hervé Guibert, på franska: Blinda. Den är nuförtiden svår att få tag på. En sorts kultbok som vissa samlare tydligen är beredda att betala uppemot tusen kronor för på antikvariaten. Jag äger själv bara ett enda exemplar. Den handlar om blinda ungdomar på ett blindinstitut. Guibert dog i AIDS. Han hade haft en relation med Foucault. Anders Bodegård översatte senare Till vännen som inte räddade mitt liv.

BS: Hur många översättningsarbeten har du gjort? Hur många böcker har du givit ut?

JHS: Romaner har jag översatt fyra stycken, det är inte så mycket, och en novellsamling, många pjäser, filmmanus och en hel massa dikter och noveller - sammanlagt säkert fyrtio till femtio olika personers texter.

BS: Vilken översättning är du mest nöjd med? Är du överhuvud-taget en människa som blir nöjd?

JHS: Ja, jättenöjd, men jättemissnöjd, efter ett tag. Jag är oftast mest nöjd med det senaste jag gjort. Nikos Gatsos. Olga Tokarczuk.

BS: De grekiska diktöversättningarna; Nikos Gatosos, som jag frågade dig om jag fick publicera i Lyrikvännen (2/04)...och du gav förslaget att översätta lika många till, så att vi kunde publicera en svit dikter. Det var mycket nära deadline, du arbetade intensivt med dem och de blev otroligt bra.

JHS: Tack. Ibland kan jag tänka: Hur ska jag klara detta? Jag tar en rad i taget och långsamt arbetar man sig in i texten och knäcker koden med tiden. Det är en helt annan process när man skriver själv...man tar ett blankt papper...

BS: De böcker, romaner du skrivit har tillkommit genom möten med människor, vet jag du har sagt. Det tycker jag är så grundläggande intressant. Är det på liknande sätt med dina översättningar?

JHS: Guibert träffade jag aldrig. Jag har översatt mycket av människor som är döda för länge sedan. Det var intressant att träffa henne, Olga. I Grekland har jag lärt känna många jag blivit nyfiken på och jag vill gärna översätta dem. Förresten, det var inte Guibert som var mitt första översättningsuppdrag...det var Ulf Eriksson. Fem dikter till danska, publicerade 1986 i tidskriften Den Blå Port. Jag fick höra att översättningarna var kongeniala. De är det enda jag översatt till ett annat språk.

BS: Nu till det numerära. För mig är det väldigt intressant vilka språk du kan. Att du behärskar ett flertal, det tycker jag är direkt upphetsande. Språkkunskaper tillhör de yppersta av kunskaper.

JHS: Danska är mitt modersmål. Det finns en dansk härinne. Jag är utlänning i mitt eget språk. Franskan som jag har pluggat, grammatiskt, på olika språknivåer och slitit med: Den har lite att göra med att vara koncipierad i Montpellier, det lilla medelhavsaktiga jag har i mig. Lyckan efter 1 år i Paris, att åka till Italien, och tala min glada pigeon-italienska. I Frankrike blev kyparen irriterad om man inte förstod. Det dög inte med köksfranska. Om min polska: Det gör väl inget om jag säger lite fel - jag blir förstådd.
Tjeckiskan kom med av bara farten. Fast även om jag översatt flera noveller från tjeckiskan så har jag tappat mycket av det språket. På tio polacker träffar man bara en tjeck. Grekiskan har tagit en alltmer dominerande plats. Det är min hustru Ann-Margarets modersmål. Jag talar grekiska dagligen och har mycket grekiskt umgänge. Nyligen var jag tillbaka i Paris under en månad, på Centre Culturel Suédois. De första dagarna kändes det trögt, sen kom språket igång. Min franska har blivit lite granna undanknuffad.
Om tyskan: Jag bör helst ha druckit ett par öl... Om en fest höll på att bli lite tråkig: - Jan Henrik, kan inte du tala lite tyska!
Det tyckte de var jättekul. I Norge leker jag att jag snakker norsk. Jag har översatt från nynorsk och från vanlig norska, det är skriven danska. Men jag tycker ändå inte jag kan säga att jag pratar norska..

BS: Finns det något språk du inte kan, men vill lära dig?

JHS: Ryska, italienska, spanska och arabiska. Ett eller två språk kommer jag att lära mig, det vet jag.

BS: Känner du då automatiskt också att du kommer att vilja översätta från det språket?

JHS: Ja. Det är som en självklar del. Först en människa, sen vill man åka dit. Sen kommer mitt intresse för landet och sen hamnar man där.

BS: Är du en språkdomptör?

JHS: Någon som tämjer språk och gör dem ofarliga? Å andra sidan finns det tigrar som bitit huvudet av sin domptör.
När min far dog fick jag en hel påse med läroböcker i olika språk. Han hade lärt sig finska, klassisk grekiska och sanskrit i smyg. En gång var han inbjuden till en författarturné i Holland  och lärde sig holländska över en dag, med snabbkoll på grammatik och ljudbildning; så hade han det klappat och klart. Folk brukar säga: "Jag har en sådan språkbegåvning, därför kan jag språk." Jag har ingen litteratur vetenskaplig utbildning. Min enda utbildning är att få sången att tala. De flesta är tondöva. De kan grammatiken, men inte sången. Jag kan grekiska så det låter grekiskt.  Stig Larsson sa förtjust: "Jag kan semantik om afrikanska, konstiga språk". Där börjar den teoretiska kunskapen som dominerar helt. Men Horace Engdahl har fotografiskt minne och kan många språk, han har lätt för att fånga i tonen. Min morfar hade samma gåva. Han kunde lära sig en forntysk dialekt på tre veckor. Om jag går igenom gamla gloslistor från ett kollegieblock, så upptäcker jag att jag har glömt dem. Men jag känner igen orden: De måste höra till den och den romanen, tänker jag.

BS: Hur går det till, när du översätter. Var börjar du?

JHS: Man kan börja i mitten när det gäller prosa, för då har författaren ofta fått upp ångan och då blir det lättare att hitta tonen. Man kan också börja lite här och var, leka, prova sig fram. Från danska går det snabbt, där ligger faran i att jag börjar tänka på danska och då smyger det lätt in danismer i översättningen. Sen tar det längre tid med grekiska och polska. Där måste ofta syntaxen göras om och fler ord och uttryck kontrolleras. En sida polsk prosa per dag. Dansk prosa, fem sidor per dag.

BS: Thomas Mann lär ha skrivit tre, färdiga romansidor per dag... Läser du boken flera gånger för att sluka innehållet?

JHS: Jag går och känner. Jag funderar över sånt jag inte förstått. Idiomatiska uttryck. Sen gör jag anteckningar för hand. Jag skriver med penna, inte på dator. Sen provar jag, lite här och lite där, när jag börjar känna att jag har lite koll på hur det kan låta på svenska. Sedan tycker jag mycket om att översätta på resor, när jag inte har tillgång till ordböcker. Jag sitter på flygplatser, i tågkupéer, på hotellrum och kanske vid havet och översätter för hand. Vissa meningar som blir för svåra hoppar jag över  och markerar med streck eller en rad frågetecken i kollegieblocket. Det ser ut ungefär som översättningar av gamla dokument eller gravstenar där vissa delar av texten suddats ut eller ännu inte kunnat tydas av någon. På det sättet kommer jag lättare in i texten. Om man hela tiden sitter och slår i lexikon riskerar det att bli för mycket av textöverföring.

BS: Kan du berätta en rolig historia, gärna på ett språk jag inte förstår. Sen får du översätta...

Jan Henrik vänder sig lite åt sidan. Han talar med ett lågmält uttryck, fastän det är en rolig historia...

JHS: Historien handlar om de intellektuellas ställning. Vet du varför poliserna går tre och tre? En kan läsa, en kan skriva och en är satt att övervaka de intellektuella. Den historien berättades i öststaterna fram till 1989. Efter det ersattes den av en annan version: Varför går poliserna tre och tre i Warzawa? För att de är rädda för att bli nerslagna. Samma historia finns på danska: Varför går poliserna tre och tre? En kan läsa, en kan skriva och den tredje tycker det är kul att umgås med intellektuella.

BS: Vad arbetar du med för närvarande?

JHS: Jag översätter en irakisk poet, Fawzi Karim, tillsammans med Jasim Mohamed. Jag håller också på att sammanställa en novellantologi med samtida grekiska författare. Min nya roman Drakkvinnan som utspelar sig på en grekisk ö, utkommer i juni och jag har så smått börjat arbeta med ett större skrivprojekt, en sorts porträttgalleri, fast det är oerhört vagt än så länge och det finns ingen som helst brådska med någonting.

Klockan har blivit timmarna efter lunchdags, Jan Henrik är på väg. Han verkar kunna konsten att få mycket gjort och att skynda sig utan att börja stressa.

 

 

 

Jasim Mohamed, poet och översättare. Bosatt i Uppsala.

Ur  Övningar in i ett annat språk.

 

 

altPå drömön

 

 

 

4

 

 

Tiden har gått in i

grannparets röster till och med

Inte helt obefogat har fruns röst

med åren börjat att gå upp

i arior av svordomar

och mannens röst i ouzo luktande hotelser

Deras ljuva dagar är förbi

Inga sköna middagar, inga havsutflykter

Återstår att få resten

att flyta i ljudvågors svall

Efter sig kommer de att lämna

väggar, bröllopsdräkter, barn

och möjligen ett otomt konto

Vad som kommer att föra rösten vidare

vet bara handen som formar bokstaven K i Kärlek

 

 

5

 

Natt. Katten och ugglan i röststyrkemätning.

Katten sedd ur en människas perspektiv är starkare.

Det finns i den något som liknar

klagan eller gråt av ett övergivet barn.

Vespan svarar med högre volym

Själv blir jag hes

Vad jag säger hör till

till den ljudlösa världen

Sandkornen som fastnar på min handflata

när jag lutar mig mot fönsterkarmen

säger mig att detta är det bästa sättet

att överrösta en vespa mitt i natten.

 

6

 

Söndag. Tidigt, därför att vespan sover djupt

Kyrkklockors ding dong

dånar över kullens bruna tegelpannor och

väcker trolösa och motsatsen

Vespan hör varken till det ena eller det andra

Varken gud eller berg

väcker hos den behovet av

att sluta sina ögon i andakt

Ding dong igen

Vespan vaknar trogen sin vana

att passera över avloppslocket i gatan

för att tillföra sitt rrrrrrrrrrr ett trumtrum

i ett försök att mäta sig med

kyrkklockors varierande slag.

 

7

 

En tidig höstkväll

Jag sitter på terrassen. Värmen lämnar kaffekoppen

i tron att den kan tillföra luften

några grader Celsius

Havsbris blandar allt till en drink av ljud

i grekisk takt

motorbåt, bröllopssirener, en tupp,

kyrkklockor, hundskall,

Innan ett fy fan lämnar munnen

får ögat syn på en skönhet som

kammar sig i ett fönster och hejdar

det egna språkets förfall

Jag blir het om hjärtat av det enkla skälet

att kroppen inte kastat all värme ur sig

Jag ser på hennes svarta hår

medan havet viskar: Me agapas?

 

 

 

 

 

 

Kingsley Amis  Allt säger mindre och mindre

altI tolkning av Carl Magnus Von Seth

 

Allt säger mindre och mindre:

nyheterna kommer opersonliga

och långt ifrån.

Ingen bok är värd

att rycka ur hyllan.

Spriten ger yrsel

och maten obehag. All

musik låter tunn och trött,

och vilken tavla förtjänar

ett ögonkast?

Jaget dåsar i sig själv

bortom hoppet om visit.

Begäret och de som begärde

försvinner, och än sen:

minnenas obehag

försvann en vacker dag.

 

En gång fanns ett svar:

upp på slaget sju,

en rond genom trädgården

(med djupa och sakta andetag)

sedan arbete, vad som helst,

bara det förde med sig

något gott.

Men en gång är längesen

och säg mig då,

hur kunde ett sånt svarbli annat än fel -

och rätt till punkt och pricka?

Tomma ekon, så sluta nu!

 

 

Rabbe Enckell (1903 - 1974). Författare och målare

 

altO, spång av mellanord

 

O spång

av mellanord,

du som förtiger halva livet

och halva döden

och dock av liv och död är fylld,

du som lik en flod speglar stränderna

och förmäler deras djup

utan att avslöja eller röja

vad som döljes av barmhärtiga träd

vid vattenbrynet,

jag vill gå din väg, som en islamit

vilken nalkas moskén med höljt huvud,

utan att förvillas av vad som är till höger eller

vänster

 

 

Jag vill smycka mitt öra med ljud

hörbara endast i soluppgången

eller mot natten, när varje stjärna ställer ut sin skål

att uppfånga ett stänk av det ohörbara.

Och mitt öga skall jag smycka med ljus

uppenbarande ting, som varken kan döljas eller ses,

sådana som dofta på avstånd

och icke kan lyftas och ställas hit och dit,

därför att de alltid stanna hos mig

var jag än befinner mig --

 

 

Bland de höga tingen

befinner sig varken du eller jag eller någon annan,

icke kärlek, raseri, svartsjuka eller hämnd.

Där finns överhuvud ingenting som blottställer oss

eller ger oss tillfälle till högmod eller förödmjukelse.

De höga tingen svävar emot oss

på mellanordens vingar, genomskinliga som troll-

sländans:

hon lyser av allt som är bakom eller framför;

färglös i sig själv, målar varje ögonblick henne på

nytt.

 

 

De är som en stilla luft, i vilken dofter trives.

Man andas in dem som på en skogstig.

Men även havet, berget och stormen lyftes

på mellanordens vingar.

 

 

Den som förstår sig på dem

är som en skicklig spinnerska: av tovig ull

blir det flytande garn.

 

Ack, är det verkligen nödvändigt att samla på fakta?

Då är jag förlorad. I fakta blev jag fängslad.

Vad nu talar genom mig är bara sådant,

som finns till i vilket ögonblick som helst,

liksom regnvattnet i en skreva: det har samlat sig

och dunstar bort igen för att återkomma.

 

Länge går vi böjda under omständigheterna.

Man spårar dem överallt - som jurymän

de dömer oss, friar eller fäller.

Så länge vi lever står vi inför domarskranket.

Ack, vem kan träda i svaromål annat än

på ett högst ofullständigt sätt?

På vems sida står rätten, på vems den sanna kär-

leken?

Det är frågor som icke avgöres med en gång,

utan ständigt upprepas i halvheternas värld.

Den trotsige och den konciliante

bor i samma bröst, i samma hjärtekammar

och växlar ständigt samma meningsbyten.

 

 

I det långa loppet förlorar vi alla.

Ty det som vi vann, det rann oss ur händerna.

Och det vi förlorade, det kom tillbaka.

I samma mån vi gav det förlorat kom det tillbaka.

Det kom tillbaka genom förlusten, som gör oss

försonliga.

Det kom tillbaka genom förlusten, som får oss

att drömma renare.

Det kom tillbaka genom förlusten, som får oss

att tänka sannare och vilja riktigare.

I sanning: ingen kan säga  " jag har vunnit !"

Ty ingen vinner slutgiltigt, utan alla förlorar,

förlorar tills de  blir medvetna därom och fattar,

 

 

att endast genom förlusten kan strömmen av ting

som går förlorade

hejdas. Det är så enkelt. Gråten är krampryckningen

i vår önskan att hålla något kvar, det är barnet

som vägrar att inse,

att känslan av förlust ger livet dess djupaste innehåll.

 

 

Man kan ingenting finna i livet,

om man inte finner de ord,

som är genomskinliga av

vad anden har gemensamt i allt och alla.

Man kan ingenting finna, om man inte förmår knyta

sig

en sänkhåv som passar alla hav och alla floder.

 

 

I mellanorden har jag funnit en stark tråd,

doppad i evighetens beck - i mellanorden, som blir

till

liksom spindelväven i morgonljuset:

bristfärdig prövar den ofta spindelns tålamod

och den är vacker endast för den som ser,

men den håller spindeln, sin skapare

liksom världen håller Gud. Vad betyder det,

om mycket trasas sönder. Det betyder intet!

Blott tråden håller sin skapare.

 

 

Evighetens becktråd fann jag i spindelväven

och i de mellanord,

som, doppade i mitt hjärta, höll

även när det hetats blödde.

När älskaren håller de långa pauserna mellan kärleks-

orden,

dessa pauser som vilar i nuet liksom en fjäril

på en het sten,

utan en åtrå, utan behov eller ändamål,

då befinner han sig utanför begäret

och i anammelsen, där hans själ vilar öppen.

Liksom efter ett  häftigt regn solen lyser intensivare

än  en molnfri dag, så är vårt liv intensivast,

så snart vi gjort oss fria och upphört att tänka på

ändamål.

Den som beger sig på en expedition har alltid

något sorgmodigt över sig.

 

 

Varför tyckes själen i hans ögon på förhand

avstå från resultatet? Varför kväljer honom

avgörandets ögonblick?

Varifrån kommer denna svaghet? Den kryper fram

ur själen och viskar: avstå!

Avstå! Du måste medge att du - om du

som en fallskärmshoppare toge risken-

först kände dig riktigt fri.

 

Det finns hos oss alla något,

som var för skört att inte brista,

för skört eller oändamålsenligt.

Skall vi därför döma det?

En fullständig ändamålsenlighet skulle aldrig

finna vägen till det liv som är mer än orsak och

verkan.

En fullständig ändamålsenlighet har ej

oxen under oket, knappast maskinen.

I maskinen finns det ofullkomliga som är mänskan.

Ändamålsenligheten kan inte ge utslag

i domen över vad vårt liv är värt.

Nej, sjukdom, brist och hopplöshet,

det är livet och dess aldrig uppgivna skansar.

 

Så låt oss inte döma det som gjorde oss sårbara,

bragte oss på kant med livet och till verklighetens

tjuvbarn.

Såret bevisar att det fanns något

som gick utanför ramen för nödvändigheten, något

som krävde mer och fann mindre,

var ett slöseri med kraft tills verkligheten

gjorde det till blind svaghet.

 

För mig är villebrådet fritt när det jagas

i dödsskräck av ett hetsande koppel.

För mig är mördarn fri när han väntar

med själen på helspänn dörrklockans ringning,

den helt alldagliga ringningen av ett bud bakom

dörren med varorna

från specerihandlarn bakom hörnet -

och ändå en helt ovanlig ringning, en som obarm-

härtigt

skjuter riglar för tillvaron, uppenbarar

att nu är nästa steg ett  "följ med" - polisbilens

sakta spinnande från gatan ljuder som en dröm -

Detta är en frihet du inte kan undkomma!

En frihet till ett större, ett ofattbarare.

En som kanske slutligen utlöser

det ljuvaste en mänska kan nå: leendet intet längre

förmår avstyra -

 

I häktets skymning

på stengolvet, pressad

mot en fuktig vägg och med gallret

som en sval och oberörd tanke, ovidkommande,

fann jag till olyckskamraten den frändskap

gemensam skam skänker.

Ty fåfängt i cellen dölja

vad som är uppenbart. I häktet

går mänskan fri för dömandet och endast

 

det egna samvetets oro  prövar

med frågor och svar

vad som döljer sig

bakom förhörets allt tätare

sammanknutna maskor. Ångesten och oron

över listens och vaksamhetens otillräckliga vapen

bygger en värld i gemenskap

av timmar som smälter likt glödhett tenn.

Dock, även häktet har, när ångesten lättar,

sitt evighetsperspektiv

och över dess skymningsdunkla murar faller

skuggan av den ro som unnas

den som vilar under bar himmel.

 

Aldrig skall jag glömma

hur vi samsades

vid schackspelet: rutorna

ristade i stengolvet med en knappnål

och papp-pjäser rivna ur

en tom cigarettask. Böjda

över de raspade rutorna fann vi

en rofylld klyfta i nuet,

ett fält för tankens tornerspel

och tidvis glömde vi

att morgondagen redan var förspilld,

innan det närvarande släppt

sitt grepp om oss.

 

 

Den mångkunnige tjuven underhöll oss

med sånger från när och fjärran,

återvände alltid

från förhören med nya brott avslöjade,

alltid räknande

vad det kostade i månader

av liv; ja, i sanning

änkans skärv

mottogs av rättvisan -

Aldrig vill jag glömma

att kära händer sände mig

boken om Watteau med dess sidenskörtade

älskogspar i parker övergjutna

med purpursken från fjärran

aftonrodnader.

 

 

Så är vårt liv - Fåfängt

ställa in det på en vändpunkt

till det bättre. Ett "bättre"

ges det ingenstädes.

Nöd och ångest brutna av

sömnens och glömskans

tillfälliga lättnader ger mänskan

hennes rätta plats. Den det förstår

dagtingar ej längre med lyckan

och regnbågen.

 

 

Det är någonting, som är borta -

Ett moln är borta, ett ljus, en sky och en stjärna.

Jag står och stirrar på den fläck av tomhet,

där det en gång var: ett moln är borta.

Jag vet inte varför denna tomma fläck på himmeln

skall föda en sådan tomhet inom mig.

Jag vet inte varför: sedan molnet försvann

känner jag en outsläcklig tröst.

 

 

Mina läppar är torra, min själ vaggar av och an

liksom en som har smärtor i underlivet.

Jag vet ju mycket väl att allt är en illusion

och att livet bygger varv av illusioner.

Och att alla förvandlingar endast visar

att det ingen varaktig stad kan finnas.

Trots alla förvandlingar hålles vi

med en alltför ensidig diet: den mättar oss förrän vi

stillat vår hunger.

Vem annan än illusionisten älskar verkligheten mer

än tio år sträck?

Det som kommer sedan blir idel upprepningar, som

ger oss en viss grad av immunitet,

men ingalunda håller oss skadeslösa, tvärtom, ehuru

symtomen blir mindre märkbara, trän-

ger sjukdomen ner på djupet.

Arbetet, fritiden, allt som har en rent yttre mät-

barhet

 

blir betydelsefullare och känslorna blir det stora

hindret det gäller att övervinna.

Men vi övervinner ingenting, vi bara gömmer dem,

gömmer dem för andras och vår egen insyn.

Vi gör livet alltmer till ett handlingsschema,

ett verksamhetsfält.

De dyrbaraste och känsligaste instrumenten har i

stormen gått förlorade,

men vi söker klara oss i alla fall, vi litar på vårt öga.

 

Kan vi hålla kursen? Bryr vi oss om att hålla den

längre?

Ögat och slumpen tyr sig närmare varandra.

I deras kraftfält är allt enklare.

Och roddaren som ror utan mål

tar hänsyn till vågorna och vinden.

Den som medvetet säger sig  att han är ett flarn

blir inte i högre grad flarn

än den som är det, men inte vet...

 

Att vara fattig är att vara uppmärksam -

Alla står vi iden kö nödvändigheten ordnat.

Ändamålet vet vi ej, vi ställer oss i kön

utan att veta vad varan är värd:

begärlig eller ej, sak samma!

 

Som isblomman på fönstret formar sig kön

och längst,

där man väntar sig vad man inte kan få.

Tålmodigt våra livsdagar ut,

frusna och eländiga,

snart utsiktslöst - och dock fortsätter vi

för nöjet att vänta - och när vi ej väntar längre

för nöjet att vänta med dem som ännu gör det.

Vi värmer oss i skenet av hoppfullhet lika snålt

som gatumånglarn vid sin fyrpanna.

 

Segslitenheten är vår bästa hjärtemedicin,

en dekokt på "kanske", "man kan aldrig veta",

"lika gärna här som där", " det kunde inträffa".

Av ord och tankar sammanfogad som en vajer

ringlar sig kön

och binder våra hjärtan någonstädes

mellan tro och vantro,

ett "lycka till" och ett "där rök det".

 

Så är vi urståndsatta att dö

och vad vi lever på är det som vi inte kan få bukt

med.

Det är så enkelt - i denna gråhet

bor harmonier, vällukter som kommer

 

vår ande att skälva, vårt hjärta att hamra

envist - i plågsam motsats

till allt vi vet -

 

Att vara fattig är att vara uppmärksam,

uppmärksam på liv och död, känna

hur tätt de följer på varann

i vårt hjärta, lika tätt som blåstskuggorna på en

fana.

 

Endast jägarn vet hur villebrådet rör sig.

länkarna det gör, var han kan träffa det,

endast jägarn vet och jägaren är livet.

Vårt hjärta är en myr där skotten klinga,

men villebrådet som fälls ser man inget av.

Det är jägarns hemlighet och hemlighet

den djupa tystnad som är dödens eko -

 

Som ett rådjur har enheten flytt undan mig -

Och där jag går är stigarna hopblandade

och mina ögon ser alla trän lika.

Men hur jag än förirrat mig i det som ingen

utgång har,

 

för dig, vandrare, skall det en gång bli uppenbart,

för dig, som vandrar under lyckligare tecken

utan förvirringens blodhinna skymmande blicken,

att här en gång satte sitt spår ett rådjurs fot,

här i enhetens och längtans dal.

 

O ljusa dal, som alltid vilar längre borta

än tanke och öga så snarligt tror!

O ljusa dal, där du skymtar i dager klarare

var gång fåfänglighetens dimmor skingras.

Ju mera stegen tröttas ju tydligare tonar

källors sorl, ljuset över dina ängar

och  oupphunnen klippans vatten läskar

strupen för den som dignar men aldrig

släpper synen -

 

Länge satt jag på livets bänk

och såg som om inte jag  såg,

såg kolonnerna, trossen,

hörde dånet av pansar, frenetiskt motordån.

Männen vid ratten: stengudar, totempålar,

isolerade, upphöjda i sitt dån, i maskinarmadans

ensamceller av dån mellan larvfötterna

skavde sig fram lojt grävande klorna i dammet.

Hur länge satt jag inte och såg,

 

såg som om inte jag såg,

såg som man ser myllret på en perrong

med blicken spänd till möte spanande blott efter ett

möte,

sökande en röst i larmet -

 

Bland blad som mist sin glans,

bland blommor som mist sin färg -

Inne i hyllet har de sin glöd

och förfallet har sin rökelse

av det förgängliga - en mildhet utan gräns -

Så lyssna inåt, till det som inte tror,

inte hoppas och inte minns: en väv

av döda ting som mist sin form av ting

och bara är luft eller intet!

De har somnat ifrån det, de har sovit,

sovit länge, ack, de sov redan i livet

en sömn av drömmar om något,

som aldrig var där -

 

Det är någon som håller till utanför,

smyger inpå knutarna -

söker värme och sällskap,

bröd för sin hunger -

 

Varför stiger han ej in rättframt och tillstår?

Varför smyger han blott utanför?

Kör iväg honom: han har dunkla avsikter.

Jaga honom bort! Men han är där. Var är han?

Varthän försvann han ?

Men jag vet: det är någon som smyger utanför,

någon jag inte kan ge bröd, inte värme -

Är det hoppet, det dunkla hoppet?

 

Strö aska, rikligt med aska,

aska på den hårdfrusna marken,

på vinterns snö, så den smälter undan

och blottar den bruna jorden!

Ty du har ärende till mig liksom till annat,

sol!

"Angeläget" står det skrivet

på all din post.

"Angeläget" vilket hoppfullt ord,

så varmt, när det sändes via dina brev:

dina strålar!

 

Hur ofta lånas ej den gyllne texten i din stämpel

för ting och meddelanden så föga angelägna!

Genom så många bittra mellanhänder

går ditt budskap att

 

- när det äntligen når oss -

ej vi känner igen den förvanskade texten.

Men ibland roar det dig

att kasta din brevpost ned till oss

direkte från ovan

och då doftar den så fint

som kärrviol -

 

Så stilla möter våren:

alla kryddsängarna gömmer redan

frön - alla kryddsängarna

trädgårdsmästarn älskar framom annat.

Av förväntans spänning fylld

fröstavarnas

prassel i påsen - nu de hamnat

i myllans lena veck förseglade där.

 

Han älskar dem mest:

de skarpa och de lena,

de ljusa och de mörka.

 

Han älskar dem för deras bitterhets skull

och för sötman -

ymnigheten paras här

med urskiljningen fin

och doften fyllig som rosens

har här sin närhet till sovel och nödtorft.

 

Mellanord,

ljudförgätna,

ljusbetagna!

Ni är flickan där hon sitter

i skuggan av bersån, böjd över boken som får

hennes hjärta att skälva.

Nu vänder hon bort blicken, ögonen häftar

för ett ögonblick

vid rosor och blå lupiner sökande svalka

för att undgå de sidor  som störtar sig över henne

med alltför stor förvirring.

När moderns röst kallar till det dukade bordet,

svarar hennes stämma i ett svävande tonfall -

Hon har varit borta långt borta. Har hon äntligen

kraft

att resa sig och de mjuka kvistarna

böja undan -?

 

Eller: ni är ynglingen, när han under hjärtklappande

ansträngning

formar ord på sina läppar, ord han gör så alldagliga

som möjligt

för att dölja osäkerhet, räddhåga, förtvivlan -

 

O mellanord,

ni har den kortaste vägen till förnyelsen -

ni känner förgängelsen.

Fjärillätt

ni styr från blomma till blomma.

Så mycket besvär med det mångahanda

för att nå det enda!

Någon kortare väg än er

ges det ej;

liksom pilen darrar i målet är ni redan hunna i mål

i honungsgömmet,

i bitterhetskalken -

O mellanord, där ni svävar:

tillfälligheters nyckelord, spolade av stormen,

genomskinliga av vinden,

fjärilvingar kapsejsade i ett stenröse,

minnande blott om vad som återstår

av otaliga fjärlars flykt i solen

 

 

 

 

I den idylliska eran - och efter - om poeten Sture Axelsson

altAv Per Helge

Poeten Sture Axelson (1913-1976) har kallats idylliker, en beteckning som sällan brukar användas som beröm. Sant är att han, särskilt i sina tidiga dikter, som få visade upp en känsla för det ljusa, sommarlätta, för vindens gång i gräsen längs vägkanterna över den östgötska slätten, för nattens svävningar och svartblå horisonter. Dikten Barnslig visa, från samlingen Och plötsligt är det kväll, (1948), kan rent av läsas som urtypen för en idyll, hör bara:

Himlen blå med vita klutar,

stugan röd med vita knutar.

Flaggan hissad högt på stång,

humlesurr och fågelsång.

 

Gården krattad. I rabatten

solar sig den lata katten.

Makligt går kring gård och grind

vackert väders västanvind.

 

Snabbt genomlästa kan Axelsons diktsamlingar tyckas beskriva en jämn kurva från den här hållningen mot en gradvis mer sammansatt, strävare poesi, där ironin blev hans viktigaste verktyg för att klä av samtiden dess falska dräkt och läsarna deras illusioner. Så enkelt är det inte riktigt. De ljusa dikterna ser ofta igenom idyllen, mot ett bortom där skuggorna och förgängligheten anas, som en förutsättning. Axelsons dikter hade siktats genom många filter; inte bara den egna stränga blickens utan kanske främst den klassiska romerska poesins. Där fann han många av sina riktmärken och ideal. Och i hans senare, för all del också betydligt strävare dikter, fanns rum för ögonblick av balans och avspänd vila.

Författarskapet, nog så undanskymt medan det pågick, äger i all sin stillsamhet och brist på dramatiska gester en konstnärlig halt som förtjänar ett betydligt bättre öde än den närmast totala glömskans. Sture Axelson utgav, med början 1938 och final 1975 tolv diktsamlingar, därtill fyra romaner och flera översättningar, bland annat av moderna italienska poeter som Montale och Quasimodo.

Axelson hade disputerat på en avhandling om Claudius Claudianus, en av de mindre kända romerska poeterna, och verkade i sin hemstad Norrköping som lektor i latin, till dess att ledgångsreumatism i kombination med nervsjukdomen polyneurit gjorde honom rullstolsbunden och tvingade honom att lämna lärartjänsten. De sista åren var han i det närmaste totalförlamad.

I den, gradvis allt svårare, belägenheten förhöll han sig i sina senare dikter stoiskt till både ljusare och mörkare sidor av tillvaron. En lång period av uppehåll i poesiutgivningen, mellan 1952 och 1965, markerar en tydlig gräns. Diktsamlingarnas titlar förändrades, från tidiga böcker som Vägarna på slätten, Sommaren är kort, Lyktor om aftonen, till de senare I kollisionens ögonblick, Nio nattstycken, Bergsklättring. Formellt övergav han så gott som helt de tidiga dikternas traditionella, bundna, nästan visartade form. Den idylliska eran var över, vilket framgår av följande dikt, ur

 

DEN IDYLLISKA ERAN

 

Den idylliska eran är redan passerad.

Ingen vet längre vad som är medelpunkt

eller periferi.

Cirkeln är visserligen fortfarande rund

men medelpunkten har förflyttat sig från mitten.

 

Meddelandena

från en tidigare teleprinter

är redan föråldrade.

 

Vindarnas hastighet ökar

i utkanten av det ännu okända.

 

Sommaren är redan annorlunda.

Andra hjortar

betar i bortglömda år.

 

Någon passerar i den gyllene mångatan.

 

Hans intresse för dagens och tidens frågor fick större plats, världen kom närmare, vägdes på en hyperkänslig våg av överseende skepsis och fångades i pregnanta, täta formuleringar. Han skrev dikter om supraledningar, politiska toppmöten och om dammkatastrofer, men också om mindre, kommunala begivenheter. En av hans sena samlingar heter Nyheter från Norrköping och har ett kort, lite retsamt men mycket talande förord: "Är detta nyheter från Norrköping, undrar kanske någon besviken och förtörnad läsare. Ja, säger jag. Detta är nyheter från Norrköping. Kanske är det också nyheter från Stockholm, Luleå, Lund, Valparaiso eller Nairobi. Kanske är det inga nyheter alls. Sedd ur det mindre perspektivet är jorden ganska gammal."

Då och då men maskerat återkom han till sin avskurenhet och isolering. I den nyss nämnda samlingen finns den långa dikten Förtroendes ord från ett långwarigt sjukläger, som utgår från och identifierar sig med lärdomshistorikern Johan Hinric Lidén, med vars livsöde i det sena 1700-talets Norrköping Axelsons eget nästan i detalj överensstämde.

"Detta kan också vara ett hantverk, / legitimt som månget annat: / att sammanbinda flyktens trådar / i de långa minuternas natt." kunde han mer oförblommerat utbrista i en kort dikt. "Men alla våra kanaldrömmar / genomkorsar / ännu landskapet." i en annan.

Och i den dikt - den är också titeldikt - som avslutar samlingen Bergsklättrare, den sista Sture Axelson gav ut, återkommer temat vackert och avklarnat. Där berättas om världsberömda bergsklättrare med linor och krampor som emellanåt, utan föregående varning, "störtar som tunga stenar ned i den djupa dalen". Mot detta ställs en annan situation: "Men utan all utrustning / bestiger stundom den lame / de stulna sekundernas toppar. / Mera fågellikt är hans fall."

Både ljus dröm och mörk verklighet, idyllens lockelse och klarsynens hårdare stål finns i rikt mått och ständig blandning i det här författarskapet, som sannerligen inte förlorat sin aktualitet. Sture Axelsons diktsamlingar är inte särskilt svåra att hitta på antikvariaten, och för den som föredrar en mer koncentrerad form finns två urval att tillgå, båda sammanställda av poeten själv: Blåsten bläddrar i bladen, (1964), och Förtroendes ord, (1976), samma år som han gick bort.

Per Helge  är poet och författare

 

 

 

 

< Föregående		Nästa >